Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt.

Vårtecken

Vårtecknen, eller kanske snarare senvintertecknen, börjar rada upp sig. Det finns vissa hållpunkter som markerar att vi definitivt är på slutrakan och att våren inte är så fruktansvärt långt borta.

Att ljuset har återvänt är ju helt tydligt. De första trevande tonerna av fågelsång har också börjat höras på morgnarna. Ansökningsguiden för EU-stöd dök upp häromveckan, vilket också kan räknas som något av ett vårtecken. Känslan av att man inte riktigt hunnit avverka fullt så mycket som man borde ha hunnit hör också till. Jag tror mej ha ved så jag klarar mej men några dagar till i skogen skulle inte sitta fel.

Ytterligare ett senvintertecken är gödselhögarna som börjar dyka upp ute på åkrarna. Stallgödsel skall enligt lag och paragrafer lagras i täta lager, men tillfälliga lager ute på åkrarna är tillåtna för att underlätta vårbrådskan. Skulle all gödsel köras ut från gödselstaden vid ladugården först när vårbruket drar igång skulle varken maskinkapacitet eller vägnät riktigt orka med det. Gödselhögarna är alltså egentligen lite av ett första steg mot vårbruket, de antyder att man nu börjar ladda upp för nästa odlingssäsong.

För min del skottade jag upp en plan förra veckan och körde de första lassen. Man skottar bort snön dels för att lättare kunna komma fram med traktor och kärra, dels för att snön under gödselhögen inte smälter och det stör liksom vårbruket att ha stora snödrivor på åkern i maj. I fjol kom jag igång med utkörningen först efter snösmältningen, så då föll skottningen av naturliga skäl bort.

Utkörningen kommer att bli ett återkommande jobb de närmaste veckorna, när jag har tid överlopps kör jag ut ett par lass. Man behöver hålla lite koll på hur mycket gödsel man kör ut i högarna. Miljöregelverket begränsar mängden gödsel som får spridas på åkern och det är ju onödigt att köra ut större mängder än man får sprida.

Nära i tiden

Igår hade jag ett intressant samtal med en kollega. Han hade grunnat en del på det faktum att mänskor idag blir allt med intresserad av närmat och lokalt producerad mat. Många skulle gärna handla med lokalproducerat men har svårt att hitta varorna i butiken. Han konstaterade med viss förundran att det ju strängt taget inte är så värst länge sedan nästan alla mat var lokalproducerad, faktum är att vi två som bägge är kring de 40 kom ihåg den tiden.

Eftersom Jakobstad är centralorten i mina nejder använder jag den staden som exempel. Ännu i början (och kanske mitten) av åttiotalet dominerade de lokala företagen livsmedelshandeln. S.g.s. all mjölk i samtliga butiker i nejden förpackades av Jakobstads Mjölkcentral och producerades i inom femtio km:s radie från staden. Smöret var lite mer berest eftersom det kom ända från Karleby och osten kom från det fjärran belägna Vörå. Köttet kom från Österbottens Kötts slakteri i Bennäs eller från Snellmans i Jakobstad. Potatis och grönsaker kom till stora delar från odlare i nejden. Många små butiker hade fasta kontakter till vissa bönder som odlade produkter specifikt för den butiken.

Merparten av den mat som konsumerade var vad som idag skulle räknas som närproducerad och detta trots att den köptes i vanliga matvaruaffärer utan nån större eftertanke.

Sen skulle allt bli stort, billigt och centraliserat. Kontakten mellan handlaren och konsumenten blev svagare och kopplingen mellan odlare och konsument obefintlig. Nu rör sig pendeln igen tillbaka, vilket förstås är en god sak. Men som ringaren konstaterade; det är ju faktiskt inte så länge sedan vi skrotade allt det där som vi nu försöker bygga upp igen. Och tänk om nåt litet andelsmejeri med tjugofem leverantörer och hantverksmässig osttillverkning skulle ha överlevt tills idag, katten också vilken marknadsföringstrumf de hade suttit på!

En intressant fråga är hur långt tillbaka pendeln kommer att svänga. Kommer vi att få tillbaka kvartersbutiken med handelsmannen? Kommer vi att få tillbaka gårdar som gör direktleveranser till fasta kunder? Kommer vi att få små mejerier, slakterier och kvarnar som förser närområdet med mat utan att sikta in sig på att erövra världen? Eller har vi kört ner oss så i spåren mot superduperhypermegamarketarna att vi inte kommer loss från dem mer?

Ko-nservativa tjurskallar

I måndags gjorde jag ju vissa ommöbleringar i ladugården. Kalvarna avskiljdes från korna och kalvarna och de yngre kvigorna fick flytta ihop. Det sistnämnda gjordes hel enkelt genom att jag öppnade en passage mellan kvigornas ungdjursavdelning och kalvarnas kalvfålla och räknade med att grupperna då blandas med varandra. Men icke sa Nicke.

Nötkreatur är konservativa flockdjur och det märktes verkligen under den gångna veckan. Passagen jag öppnade är tre och en halv meter bred och omöjlig att missa. Trots detta tillbringade både kvigor och kalvar hela det första dygnet i sina ursprungliga avdelningar! Inte en enda kalv gick in till kvigorna och inte en enda kviga gick in till kalvarna. Bara för att man kan överskrida gränser innebär det ju inte att man måste göra det. Flera var framme vid öppningen, nosade och konstaterade att plankan som normalt stänger öppningen var borta, men inte en enda gick igenom den. Under det andra dygnet började vissa modiga individer göra upptäcktsfärder till Den Andra Sidan, men de återvände till den trygga hemavdelningen rätt snabbt. På torsdag började sedan gränserna suddas ut, men det tog alltså över tre dygn innan de var beredda att ompröva sina traditioner.

Baldags — "Rosa på bal", kunde man nästan säga. 🙂

En som definitivt upplevt en genomgripande förändring är kvigan Hujeedamej. Hon har varit både yngst och minst i kviggruppen och följaktligen befunnit sig i absoluta bottnen av rangordningen, men efter ommöbleringen är hon plötsligt en av de tre största. Hon har gått från absoluta bottnen till absoluta toppskiktet i en handvändning och hon är inte blyg för att utnyttja situationen. Hon hunsar de mindre kalvarna och låter dem minsann veta vem som bestämmer. Det är ju inte direkt nåt sympatiskt beteende, men helt normalt. Turligt nog är hon inte särskilt storväxt, så det är inga desto kraftigare törnar hon delar ut. Kalvarna har utan vidare fått värre stötar så länge de bodde med de vuxna korna.

Volymmätning

På tisdagseftermiddagen var det dags att mäta volymen på energiveden som avverkades häromveckan. Priset baseras på antal kubikmeter som levereras och därför måste högen mätas.

Att mäta en rishög är inte nån vidare exakt vetenskap eftersom högen kan se ut lite hur som helst. Det enda man kan vara helt säker på är att ingen kant är helt rak. Längden på högen går någorlunda bra att mäta, men både bredd och höjd blir lite av en uppskattning. En virkestrave är enklare eftersom träden kapas i jämna längder, men energivirkets längd varierar enormt. Man mäter på flera ställen och försöker bedöma nån sorts medelhöjd och -bredd, men hur man än svänger saken blir det alltid i viss mån en bedömningsfråga vilka mått man kommer fram till. Därför gör det inget om både säljare och köpare är närvarande vid mätningen, även om köparen mycket väl kan göra själva jobbet ensam. Är bägge parter på plats kan man reda ut oklarheter direkt på stället och slipper gräla senare.

I mitt fall blev högen c. 54 m³, vilket var rätt nära de c. 60 m³ som Tom uppskattade mängden till före avverkningen. Det är förtroendeingivande när yrkesfolk har bra ögonmått. 🙂

Man borde fråga

I går kväll fick jag igen lära mej om hur märkligt dansen kring vårt matbord kan gå ibland.

I Tyskland hade man för några månader en livsmedelsskandal i.o.m. att man hittade dioxin i griskött. Inte helt oväntat innebar det att tyskarna åtminstone tillfälligt minskade sin konsumtion av kött, främst griskött, vilket ledde till ett överutbud på marknaden. Slakterierna stod med en stor mängd griskött som man borde bli av med på nåt sätt.

I Finland har vi traditionellt en hög livsmedelssäkerhet och litar på att våra myndigheter ser till att maten i våra butiker är trygg. Följaktligen är Finland ett land dit det varit mycket enkelt att exportera det tyska köttet, eftersom vi inte är vana att fråga om matens ursprung eller hantering. Den något märkliga kontentan blir att vi just p.g.a. vår tilltro till livsmedelssäkerheten fått äta det kött som tyskar själva inte vill ha.

I ärlighetens namn måste jag medge att jag de gånger jag ätit ute inte ens kommit på tanken att fråga om köttet kommer från Tyskland. Nu vore det förstås fel att överdriva och anta att allt tyskt kött alltid skulle vara dioxinsmittat, så illa är det förstås inte. Men faktum kvarstår; det kött som tyskarna inte själva vågar äta äter vi istället.

Än slank han hit och en slank han dit och än slank han ner i magen…

Den stora ommöbleringen

Idag genomfördes den största ommöblering av djur jag gjort hittills i min karriär som dikouppfödare och förmodligen också den smidigaste.

Det är dags att avvänja de sista av de kalvar som föddes i höstas. Tjurarna har avvants i takt med att jag sålt dem, men kvigorna har fått gå kvar hos sina mammor. Idag var det därför dags att plocka bort kvigorna och de sista tjurarna.

Generellt brukar det vara bättre att försöka att samarbeta med djuren än att tvinga dem. Kalvarna har hela tiden haft tillgång till sin kalvfålla dit de vuxna djuren inte kommer in. Idag gjorde jag rent i kalvfållan, lyfte in en ny halmbal och även en ny ensilagebal. Detta resulterade i att tolv kalvar av fjorton möjliga frivilligt gick in i kalvfållan samtidigt för att äta och leka i halmen. Jag schasade in de två resterande som inte heller de var särskilt svårövertalade. Sen var det bara att stänga öppningen till kalvfållan och avskiljningen var genomförd. Inget hojtande, inget svärande, inget spring och inget adrenalin hos någondera parten. Under den mest kritiska fasen pratade jag t.o.m. i telefon samtidigt som jag arbetade. Det här mönstret kommer jag att försöka upprepa.

Följande åtgärd var att skilja de yngre och äldre kvigorna åt och flytta över de äldre till vuxenavdelningen. Även det gick någorlunda smidigt, låt vara att det nog kommer att innebära en rätt markant omställning för kvigorna. De går i en handvändning från att vara högst upp i rangskalan i kvigavdelningen till att vara absolut på botten i koavdelningen. Det kommer att garanterat att utkämpas en del bataljer i kväll innan hackordningen är klar, men det kan inte hjälpas. Rangordningen är nåt som bara skall finnas i flocken.

Sen återstod bara att öppna en passage mellan kvigavdelningen och kalvfållan och låta kalvarna söka sig in i kvigavdelningen i egen takt, vilket de håller på med som bäst. Man skall inte ropa hej innan man kommit över bäcken, men så här långt ser det ut som om dagens manöver lyckats rätt bra. Peppar, peppar ….