Vårvinterns före kan vara bedrägligt, vilket jag fick en påminnelse om i veckan. Under vintern har jag kört balar från Ängen i Sundby. Snön har varit meterdjup, men jag drog upp ett spår i början av vintern och har hållit mej till det. För varje runda har snön packats till och blivit hårdade och hårdare vilket gjort att jag inte behövt vara rädd att köra fast.
På onsdagens runda gick det inte bättre än att jag halkade ner från det hårdtrampade spåret och ner i den lösa snön vid sidan. Jag lyckades köra vidare och gjorde ett par misslyckade försök att komma upp på den hårdtrampade delen, men efter några tiotal meter satt jag helt fast. Jag hämtade en spade från en gård i närheten och ringde samtidigt efter hjälp. Efter en del grävande och bökande kunde jag konstatera att jag strängt taget inte var fastkörd, i den betydelse att hjulen skulle ha sjunkit ner för djupt. Problemet var att traktorn hade hamnat grensle över den hårdpackade snön i ena hjulspåret och alltså hängde “på magen”. Bakhjulen fick snurra bäst de ville, de hängde ändå bara i luften. Snön var så skarp att den måste huggas med yxa, spade rådde inte på den, så den bar utan problem traktorns vikt.
Med benäget bistånd av arrendegivare Max och kompisen Harald kom jag sist och slutligen loss och ut på vägen. Stort tack till hjälparna!
Det här hade kunnat förebyggas genom att inte hela tiden köra i samma spår utan dra flera spår brevid varandra. På det sättet hade jag fått en bredare väg istället för ett smalt spår. När snön var som djupast kändes det lite onödigt och dessutom tryggare att köra de färdiga hjulspåren, men nu hade tekniken att köra upp flera spår nog varit att föredra.
Sensmoral: att följa samma hjulspår gång efter gång känns kanske tryggare när snön är djup, men spåren blir hårda och kommer man fel är man chanslös. Den som drar nya spår då och då kommer säkrare fram.
