Vår”semester” eller hur man bryter upp sten

Nyss återkommen från vår årliga ”semester” i Medåker (Sverige) börjar man hämta sej efter att ha packat upp allting från bilen. Vår ”semester” går mest ut på att åka runt och samla ihop material som jag köpt över nätet (Blocket-turism). I förrfjol förde den oss till Mariestad för att hämta dubbelhjul till stora Zetorn (kallas ”dubbelmontage” på rikssvenska) och i år tog vi en tur genom Bergslagen till Ludvika – närmast Hörks hage i Grängesberg. Jag råkade ramla över sex stora klotlampor från Folkets hus på Blocket.se då jag sökte taklampor till gamla folkskolan. Egentligen skulle jag ha mindre taklampor för lärarens arbetsrum men det här stora (och jag menar stora) passar utmärkt i stora salen då vi börjar måla taket.

Det var kallt och regnigt i Sverige också. Vårbruket hade inte alls börjat fastän de ibland har vårsådden undan då vi är där i slutet på april. Det fanns snö på norrsidan av skogarna och det stod vatten på åkrarna. Men det var utmärkt väder för att gräva. Så jag grävde grunden för vårt vedlider (som rikssvenskar inte förstår utan de kallar det ”veeboo”). I jämförelse med att på sommaren hacka den stenhårda leran med massor av små och stora stenar inblandade var det rena julfesten nu då leran ännu var mjuk. ”Gräva” är fel ord – mest använde jag jäärnstavurn (järnspettet).

Dagens människor är vana vid att ta en grävmaskin så fort det rör sej om mer än något ynka spadtag men jag har varit med om hur man gräver för hand. Och tar upp stora stenar. Dem har vi ingen brist på. Det går fint med två-tre starka karlar och järnspett men är man ensam så måste man använda huvudet i stället. Farsan talade om ”ti leik opp stein” (att leka upp stenen) i stället för brutalt våld – vilket förstås är viktigare då nån ungdom skall visa sej vara en karlakarl och imponera på flickorna.

Man börjar med att vicka litet på stenen med jäärnstavurn. Här gäller det att känna till hävstångsprincipen och man behöver inte vara professor för det. Förstås kunde manniskan använda hävstången långt före Arkimedes men ett av de mest berömda citaten tillskrivs honom på tal om hävstångsprincipen: ”Ge mig en fast punkt och jag skall rubba världen”. Arkimedes var en grekisk matematiker, fysiker, filosof mm. som levde i Syrakusa 287-212 f.Kr.

Då jag tillämpade Arkimedes hävstångsprincip genom att vicka på de stora stenarna med kårt bråt (kort brott) så rörde de sej och om de rör sej så tar man upp dem. Rör de sej inte så är de jordfasta och då bygger man runt dem i stället. Viktigt är att använda en bra kudda. Varför stödet kallas ”kudda” (ko) vet jag inte men det var ett helt vedertaget begrepp: ”Flytt kuddan närmari så att du årkar lyft” (flytta brottet närmare så du orkar lyfta) fick man ofta höra. Möjligen kan det vara en skämtsam omskrivning av ”kudde” ? Om nån inte vet vad ett ”brott” är så kan man titta i Svenska akademiens ordbok  (SAOB 1922) punkt 7: ”b) stöd mot hvilket häfstången ansättes vid uppbrytning”.

Helt utan SAOB kan man sätta kuddan (en lämplig sten) nära den sten som skall uppbrytas och så gungar man tills stenen är lös. Från olika sidor turvis. Det går bra nu på våren men mindre bra på sommaren då marken är torr och hård. Längst nere på bilden syns jäärnstavurn och under den en liten sten som fungerar som kudda. Den mindre kilstenen på höger sida har en  mycket viktig funktion: Den faller ned då man lyfter och hindrar den stora stenen att falla tillbaka i gropen.

brott_DSCN2291

Det som är viktigt är att aldrig sätta fingrar eller fötter mellan stenarna. Man kan däremot lugnt sätta foten en kilsten. Då kilstenen faller ned så kan man byta brott och lyfta litet mer. Man lyfter från olika håll och radar kilstenar på flera sidor utom den sida dit man tänkt flytta den stora stenen. Det behövs kilstenar i olika storlek och man radar allt större stenar runt gropen kant. Nedan är stenen nästan ovanför kilstenen till höger om jäärnstavurn.

tjiilstein_DSCN2295

Och så behövs bara ett sista ryck då man sätter jäärnstavurn långt under stenen och lyfter/vältrar den bort från gropen:

siista_knyck_DSCN2296

Det skedet har jag ingen bild ifrån för jag var litet upptagen med att koncentrera mej på vältrandet. Egentligen borde man ha skild fotograf för den som gör jobbet har inte tid att syssla med kameran. Slutresultaten är att man har en sten och en grop med mindre stenar i. Fördelen är att de små stenarna kan lyftas bort för hand eller så fyller man bara gropen med dem. Vanligen är den stora stenen bara litet för hög för att man skall kunna lämna den kvar men lämnar en stor grop som måste fyllas igen. Lustigt nog är alla stenar alltid med minsta hörnet uppåt och placerade med ”näsan” rakt ned i jorden så det är svårt att få upp dem.

stein_opp_DSCN2297

Tja, det är min hobby (som onekligen liknar det normala arbetet minus stora traktorer). Det är annorlunda jämfört med att samla frimärken men vi är ju alla olika. Semestern var lyckad i den meningen att jag fick upp alla stenarna där vidaliidri (vedlidret eller veeboon) skall byggas. Alla stenarna placerade jag på andra sidan vägen där jag skall räta ut en kurva. Vägen har djupa hjulspår som måste fyllas med stenar – sand håller inte utanpå mjuk lera. Hemma har jag fyllt vägen från torken med grovt grus och småstenar. Ett lager med sådant material håller till och med sädbilarna på 40 ton.

Hemkommen sotade jag pannan efter vinterns eldande och så börjar verkstadsjobbet med oljebytande och småreparationer på vårbrukets maskiner. Inte för att det verkar vara nån brådska men man vet aldrig om vädret plötsligt slår om. Vi har ju ingen tjäle här.

 

 

Det som göms i snö blir lervälling

Och så var det slut på skogsarbetet för den här vintern. Sista lasset stockar och tallprops körde jag ut i lervälling (men det var fruset under). Mera hade man fått ut om det inte hade blivit så mycket verkstadsarbete men ganska bra gick det ändå. Till all tur höll kölden i sej länge så skogsvägarna bar ända till slutet på förra veckan. Inne i skogen kan man ännu köra men ute i solen börjar det bli klassiska lerbad som vi är vana vid i Hindersby. Men det är inte speciellt varmt ännu och snön ligger kvar så vårsådden börjar inte i brådrasket.

Den här vintern hade jag också kontakt med Internet från traktorn mitt inne i skogen. Det hade jag i princip haft också tidigare men Androidtelefonen fungerade mycket bättre. Den Nokia N900 som jag köpte för stora pengar för ett par år sedan fungerade (och fungerar) nog bra men jag förlåter aldrig Nokia för att de slutade med N900-serien och på så sätt gjorde den värdelös.Det var en fin modell och om Nokia går i konkurs med sina nya äckliga Windowstelefoner så fröjdar det bara mitt svarta hjärta.

Men poängen är att jag mitt i Tallmosan kunde följa med vad som hände hemma. Jag har en nätkamera och ett mätsystem för torken och pannrummet. Ni ser att vägen är bar men trädgården och åkrarna bakom fulla med snö. Tidpunkten syns överst i bilden.

bos-sestu.axis.118.4.2013

Dessutom har jag kameror vid gamla folkskolan och vid vårt hus i Medåker i Sverige. Det heter i försäkringsvillkoren att man skall ”ha husen under uppsikt” och den kan man väl säja att jag har. Numera finns det kameror och program som automatiskt börjar spela in video då nånting rör sej i bilden, Och de fungerar bra. Förr var det problem med kvistar som blåsten fick att röra sej men nu kan man sätta rörelseindikatorn på en eller flera delar i bilden. Darra månde skurkarna …

Så nu blir det en period av mera inomhusarbete. Verkstadsarbete med vårbruksmaskinernas service och så skall jag sätta övervakningssystemet på mina nya Hallonpaj-maskiner. Det är alltså de Raspberrry Pi mikrodatorer som utvecklats vid universitetet i Cambridge för uländerna. Men är fullständiga datamaskiner. De kostar nästan inget (30 euro) och har blivit omåttligt populära – sålt i över miljonen redan. Se tidigare inlägg om mina nya datamaskiner,

Det är ju min hobby att pyssla med elektronik (sedan jag var 11 år) men övervakningssystemet vill jag verkligen inte vara utan. Närmast blir det att fixa elektroniken på Väderstad Rapid såmaskinen. I fjol skruvade jag sönder styrlådan och lödde ihop ett par banor som gått sönder på kretskortet – troligen på grund av kortslutning. I år tänkte jag laga lyftautomatiken. Så litet nytta har jag av elektronikpysslet. En ny styrlåda hade kostat många tusen euro.

För övrigt så kopplar  elbolaget nu in den nya nedgrävda högspänningskabeln. Få se när de tar bort elstolparna från åkrarna …

Vädret fortsätter mulet och kallt (kring +4 grader hela tiodygnsprognosen) så sommaren får vi ännu vänta på.

Zetorn isär och ihop

Alltings förklaring uppenbaras förr eller senare. Det har varit en tuff vecka. Först gick det bra att köra ut virke med Belarusen men så gav de nysvetsade kuggarna efter och där stod man utan skogsmaskin och vägarna smälte. Så jag skruvade snabbt isär Zetorn för att se hur illa den skurit.

Zetorn_i_bitar_DSCN2238

Och det var inte så farligt alls. Bara ett cylinderfoder var litet skrapat. Så jag skruvade ihop den igen. Då jag skulle fylla på kylarvätska så märkte jag orsaken till problemet. En kvist hade dragit av en slang i nedre delen av motorn men det såg  man inte direkt eftersom den såg hel ut. Men visst hade kylarvätskan runnit bort nästan helt. Kvistarna har varit ett problem. Belarusen blev utan olja i styrningen också då en oljeslang hade dragit loss.

Samtidigt bytte jag temperaturmätare för kylarvätskan. Det är ganska viktigt att ha fungerande instrument för att undvika värre haverier. En hel del annat borde fixas men nu är det ingen tid för annat än det viktigaste (som att motron går runt). Men jag hann lasta av ett lass även om det blev litet mörkt. Och sommaren kommer inte riktigt än – bara mera snö. Den här veckan borde allt ut ur skogen för på fredag börjar det bli plusgrader också på nätterna.

Zetorn_ihoop_DSCN2246

Det har bara blivit verkstad och skog de senaste månaderna men så ser min vardag ut just nu. Både ett och annat nödvändigt har fått stryka på foten då virket skall ut. Påskfirandet blev också förlagt till verkstad och skog. Men det pågår inte så många dagar till. Nån gång blir det i alla fall varmt och vår även om torsdag morgon skall bli kall (hoppeligen).

Därefter blir det brått med att ställa i ordning för vårsådden.

Till skogs igen

Efter två veckor verkstadsarbete natt och dag (nåja, jag körde bara med två skift och sov litet också) är man i skogen igen. Den här gången med Belarus och gamla lastaren – med en massa nya svetsar. Det är fint – jag hade nästan glömt hur bra Belarusen är i skogen; Bra sikt, fungerande snurrstol och snabb hydraulik. Jag måste köra på tomgång för att lastarens rörelser inte skall bli för häftiga. Och räckvidden med utskjut är över åtta meter. Så lilla lastaren på Zetorn är mera nödhjälp. Jag har också saknat lådan för motorsågen (ovanför framhjulet) så man slipper ta in den i hytten.

belarus_skogen_DSCN2225

Vägarna är ännu bra och starka på mossen så länge man hålls i de gamla spåren och ovanpå kvistarna. Två diken måste jag fylla med virke för att komma över men annars gick det bra att vända och köra. Och till all tur så lovar de kallt ännu i två veckor …

Det kan behövas för där finns ännu en hel del virke. På mossen finns det mest bara dåliga tallar men på dikesvallen fanns det också gran och björk som växt så det blev stock. Tallmosan är ganska långt från allmän väg så det blir en massa körande att få ut virket till tjälfri väg. Men det är mindre bekymmer att köra det till stora vägen så de kan hämta virket när som helst.

Det är ännu bästa tänkbara skogsväder. Vi har -10 grader nu och det har varit däromkring varje natt fastän dagarna har visat plusgrader. Och solen skiner som om den hade betalt för det. 10-dygnsprognosen visar minusgrader hela tiden men sedan misstänker jag att det slår om och blir varmt. Så nu är det bråttom. Som vanligt.

 

Det går framåt

Ingenting är så illa att det inte för nånting gott med sej. Nu var jag tvungen att svetsa ihop den gamla lastaren och det gick trots allt relativt fort. Hade inte Zetorn gått sönder så hade den väl legat sönderskruvad än. Det gick en vecka med svetsandet men nu är kuggarna klara och övre fästet för lyftbommen i skick igen. På söndagen satte vi upp vridbommen och huvudbommarna.

ihooplappa_lastari_DSCN2198

 

Här saknas ännu lyftcylindern där stången blev krökt i samband med haveriet så den måste jag ta till Liljendal och ha gossarna på Mecanil att räta ut. I går tog jag bort alla gamla rör och satte in nya slangar hela vägen från ventilbordet. På så sätt kan jag minska antalet kopplingar med mer än hälften. Rör är dessutom besvärliga att reparera – slangar är bättre. Man börjar bli van med slangreparationerna. Vinkelslipen på och så kapar man bort den felaktiga slangen (vanligen ena ändan) och drar man på en hylsa och en koppling. I bästa fall är det gjort på tjugo minuter och så kan man åka tillbaka till skogen. Fast vanligen blir det ett par koppar kaffe först :-).

Det finns inte mycket ursprungligt kvar på den gamla lastaren nu mera. Jag har bytt eller förstärkt det mesta. Eller byggt om alldeles. Den var för svagt konstruerad. Men räckvidden är fin och funktionerna hyfsade. Ventilbordet finns ännu kvar av det ursprungliga men det skall bytas snart. Man får nya ventilbord för riktigt bra pris. Jag vet inte om jag vill ha elstyrda funktioner som på den nya lastaren. De gamla spakarna är bättre att arbeta med än de nya strömbrytarna.

Så är det förstås frågan om när det inte mera lönar sej att lappa ihop en gammal maskin. För en bil är det enkelt – då plåtarna är slut så skall man byta. Men en jordbruksmaskin kan man i allmänhet svetsa på i all evighet. Och då man svetsar själv så kostar det bara några kilo elektroder och de vanliga OK 46:orna är inte så dyra som specialelektroderna jag använde för kuggarna. De nya lastarmodellerna är inte egentligen bättre till sin funktion. Och man kan lätt byta ut hydrauliken på en gammal. Så gamla 3010 får ännu hänga med så länge den håller ihop (med litet reparationer här och där). Och nu börjar jag vara skicklig på att ta isär och sätta ihop den så det är inget större problem att ta den i bitar och lappa den.

En betydande förbättring skall jag ännu sätta in och det är ordentliga slangskydd. Det blir grova U-järn som håller fastän man dänger bommen mot en stor tall. Det borde man inte göra men det händer allt möjligt i skogen med kvistar och i mörker. Där skall det vara starka saker …

 

 

 

Igen en katastrof

Det gick alldeles för bra med skogsarbetet så lagen om alltings jäklighet slog till och så skar motorn på Zetorn ihop. Ibland kallas den Murphys lag men han hittade på den långt efter att den användes här hos oss. Murphy var (förstås) ingenjör och insåg snabbt att ”Om det finns två eller fler sätt att göra något, och ett av dessa sätt leder till en katastrof, så kommer någon att göra det på det sättet”.

Men nu var det Nisses korollarium (följdsats) som slog till: ”Om det går bra så kommer nånting snart att gå sönder”. Och det gjorde det. Det var också en fortsättning på Hur dum får man vara ? för jag borde ha kollat kylarvätskan oftare. Men då den vanligen inte minskar så blir man slö. Och så visade temperaturmätaren fel. Det är tyvärr inte första gången som det händer. Då vi i slutet på 70-talet använde Zetorn att köra JF-tröskan (det var en tröska som inte hade egen motor utan skulle monteras runt en traktor) så kom det så mycket agnar mot kylaren att motorn blev överhettad. Också då visade temperaturmätaren fel.

Till all tur hade jag kört ut de stora stockarna och nästan allting från dikeslinjen. Men en lastartraktor behövs i alla fall så jag började svetsa den gamla lastarn som gav upp andan år 2011. Den har varit på verkstadslistan länge men det har alltid varit bråttom med något annat. Det vill inte bli gjort nånting förrän det är absolut nödvändigt.

Så jag fick åka efter reparationselektroder för att lappa ihop de kuggar i vridtornet som hade brustit. Det är ingen enkel reparation för belastningen är hård – speciellt som den gamla lastaren bara har en kuggstång. De nya har dubbla kuggstänger på bägge sidorna om kuggkransen så belastningen blir bara hälften så stor i dem. I alla fall så köpte jag ESABs specialelektroder 68.82 som är tillverkade just för sådana reparationer. De var oerhört dyra med ett kilopris över 200 euro men visst är de fina …

De bara fräser litet och svetsen ser alldeles proffs ut – till och med för en elektrodstekare som jag. Hoppas svetsen håller i praktiken också.

brutna_kuggar_DSCN2161

Tre avbrutna kuggar måste repareras och det gjorde jag genom att svetsa sträng på sträng med ESABs 68.82 som just är avsedd för reparation av kuggar och liknande. Den torde vara ganska seg.

nyy_kuggar_DSCN2171

 

Och här börjar det likna kuggar. Ett par strängar till och slipning så får vi se om lastarn börjar svänga.

Nu är det inte klart med det utan huvudbommens fäste i vridpelaren gav också efter och måste repareras. Så jag har verkstadsarbete för en tid ännu. Då lastaren en gång är sönderskruvad så tänkte jag också förnya alla slangar, dvs. ersätta de gamla krokiga och lappade rören med slangar. Samtidigt kan jag minska antalet kopplingar med hälften. På vissa linjer så fanns det åtta kopplingar mellan ventilbordet och hydraulcylindern …

Så det är verkstadsarbete ännu nån vecka misstänker jag.  Zetorn har till all tur utbytbara cylinderfoder så det gäller att beställa nya och skruva isär och ihop. Och sedan står det en bil och väntar på sin tur. Visst är det roligt med verkstadspyssel men någon måtta kunde det vara …