Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Ny tröska ?

Tjahapp, så tillbringade jag den här dagen där man vanligen är under tröskandet, dvs. i verkstaden. Det gick bra att köra tills jag hittade ett skakarbord på åkern. Det var alltså från min tröska och det hade tappats föregående varv.

Ingen stor sak – det var bara de två fästskruvarna som hade brustit. Det behövdes inga reservdelar men för att byta ut dem borde jag skruva loss ramen för skakarbordet och ta ut den ur tröskan. Och det är ett större jobb.

I det skedet gick jag in på kaffe. Det skall man alltid göra då man får en oemotståndlig lust att sparka på tröskskrället. Just nu har jag inte tid att åka till doktorn med sjuk fot. Samtidigt kan man titta på priserna på nya tröskor så man får mera motivation att skruva och svetsa.

Vår ”nya” tröska är omkring 25 år gammal och det behövs litet skruvande och svetsande varje år. Förstås skulle det vara roligt med en ny tröska som inte går sönder så fort man börjar tröska. Men då priset är omkring bruttoinkomsten från jordbruket under tio år så är det knappast lönsamt. Även om hälften av allt man odlar blir otröskat varje år så vinner man ändå på att lappa ihop den gamla tröskan. Visst sparar man en massa tid med en ny tröska men då skall man ha nånting nyttigt att göra under den tiden – som hämtar in pengar. Att bara ligga på sofflocket och titta på den nya tröskan tilltalar mej inte.

Och så är det ju så trevligt med verkstadsarbete …

Nu har jag mest leråkrar kvar att tröska och där har det varit dålig växt i år. Även om jag har halva arealen otröskad så är det mesta inne i torken i kilo räknat. I leråkrarnas svackor är det ren missväxt och de vanligen torra ”duntarna” (höjderna) ser mycket bättre ut.  Så för leråkrarna lönar det sej inte att skaffa en ny tröska.

Före det stora regnet förra veckan så var vetet ganska torrt – omkring 21 % – men nu har det varit 29 och 30 %. Kvaliteten är troligen dålig också. Så det lutar åt fodervete men priset är ju bara 10 euro lägre per ton  så det gör ingenting. Brödvetets kvalitetspriser är sådana att man mest bara förlorar på att sälja vetet till bröd. Prissättningen är ett mysterium som ingen bonde riktigt förstår.

Om man jämför dagens ”höga” priser med 1980-talet så är vi ännu under hälften av det dåtida priset  som var omkring 40 cent/kg (utan inflationsjustering). Att börja arbeta utanför gården för att få pengar till en ny tröska verkar helt idiotiskt så det blir nog att svetsa och skruva på den gamla. På det sättet håller den mer eller mindre ihop i 25 år till och sedan får man se hur världen ser ut då. Det lär ju bli brist på mat vilket inte är helt omöjligt. Jordbruksarealerna minskar och befolkningen ökar.

I morgon kväll börjar det regna igen. Det lutar åt att det blir oktobertröskande det här året.

 

Daamb å regn

Det har varit bråda tider. Tröskandet kom igång sent och så har det droppat litet då och då. Inte många millimetrar men det har inte varit bra för nerverna som annars också är spända den här tiden på året då hela årsinkomsten för jordbruket kommer in – eller inte kommer in.

Så gick tröskan sönder. Det händer förstås just under den brådaste tiden. Inte går den sönder under resten av året då man skulle ha bättre tid att reparera den. Nu var det en axel till skakaren som brast. Inget under förstås eftersom en rörelse fram och tillbaka är det värsta för metall. Den brast alldeles bakom en gummibussning så det var omöjligt att se sprickan på förhand.

Till all tur var det mitt i veckan så det var bara att ringa grabbarna på Agrimarket i Borgå och axeln kom nästa morgon. Men då hade det redan börjat regna så det blev uppehåll i tröskandet. Speciellt glad blev man inte av tiodygnsprognosen som hade droppar varenda dag. Då var bara en tredjedel tröskad ännu. Till all tur så blev det inte så mycket regn så den gamla torken körde vi full då tröskan var reparerad.

Sedan kom det igen regn. Och riktigt ordentligt fastän prognosen lovat någon enstaka millimeter. Men jag har varit upptagen med att tömma nya torken på flis för att få rum för resten av vetet. Och då blev det ”daambarbeit” (dammarbete). Det var första gången vi använde det nya flislagret. Två vintrar hade jag kört flisen direkt från torken till flismataren men nu behövs alla plåtyta för vetet.

Man planerar och funderar och ibland blir det fel. Det fanns nog fina luckor från torken till flislagret i samma hus men de visade sej vara alldeles för små. Då jag skulle skuffa ned flisen med den stora Zetorn och frontlastaren så märkte jag inte ens att skivor och allt strök med. Den stora Zetorn är alldeles för tung för att man skall märka att det tar emot. Troligen kan man köra omkull ett hus utan det känns alls. Jag är van vid gamla MF65 från 1960 med lilla Jameslastaren som minsann inte orkade köra omkull nånting.

Nåja, det vara bara hårdkartongskivor så de är lätt utbytta. Men det blev en massa skyffelarbete för att få flisen genom de små luckorna. Små och små – de var 60×200 cm – men det räckte inte till för den stora lastaren. Svetten rann och dammet klibbade men gymfaktorn var hög.

Flis är lätt men den rinner inte alls. De fyrkantiga flisbitarna fastnar i varandra och bildar en stenhård vägg. Förr försökte jag ta loss den med järnspett och stålskyfflar tills jag insåg att det lättaste var att sparka lite nerifrån uppåt. Då lossnar flisen och rinner snällt ned …

I alla fall var jag glad att jag byggt en körbar tork. Om jag hade varit tvungen att för hand skyffla hundra kubikmeter flis ända upp till 14 meter (torkens bredd) så hade jag fått ge upp. Nu kan jag åtminstone skuffa flisen med frontlastaren fram till luckan – som nästa år kommer att göras dubbelt eller tredubbelt större så man kan skuffa flisen hela vägen ned i flislagret med traktor.

Gissa om det var skönt med bastu på kvällen efter flisskyfflandet …

P.S. Vetet var ganska torrt. I början 24 % och de senaste lassen kring 21 %. Det har något år varit så vått att mätaren slagit i botten (över 27 %).

Tröskning mellan regnskurarna

Visserligen har tröskandet börjat här men det blir hela tiden avbrutet av regnskurar. Det har inte kommit stora mängder men blöter ned säden då och då. Nu ser det ut att bli bättre väder i morgon och övermorgon men sedan hotar man med en hel veckas regnande. Hoppeligen stämmer prognosen inte.

Jag är rädd för att det blir en höst med snuttetröskning. Man kör en hektar och sedan börjar det droppa igen. Det är litet spänd atmosfär så det bästa är nog att undvika att ta kontakt tills tröskandet är över. Och det lönar sej inte alls att försöka skicka inbjudan till det ena och det andra. Även om det regnar så har jag ingen frid i sinnet att fundera på annat än tröskning just nu.

Om tröskandet blir ännu senare så  borde man kanske skaffa  en skylt: ”Varning ! Explosionsrisk !”

Elstolparna kommer bort från åkern !

Jag fick nyss höra att elstolparna skall tas bort och att det i stället blir jordkabel utmed vägen. Det var minsann goda nyheter. I hundra år har stolparna stått i vägen. Det gick an så länge vi bara körde med häst men då traktorerna kom så blev det problem. Speciellt skördetröskans tömningsrör och sprutans bom har fått sina törnar och är ganska krokiga.

Visst borde man vara försiktig och det går bra för det mesta men ibland då man kör mitt i natten för att de lovar regn så kan det hända att man inte ser stolparna förrän det är för sent. Sprutan igen är besvärlig därför att man inte kan köra långsammare vid stolpen  utan man måste hålla jämn hastighet så att spridningen blir jämn. Då måste man försöka stanna så nära stolpen man kan utan att det tar emot och tillika stänga av sprutan. Nå, det går illa ibland. Jag har inte kört sönder nån bom men visst är den litet tilltygad.

Sedan är ju stolparna härdar för kvickrot som därifrån sprider sej över åkern. Det är ganska omöjligt att bekämpa kvickroten runt stolparna effektivt.  Och fåglarna som sitter på trådarna sprider flyghavre på åkrarna. Så inte är man speciellt förtjust i eländet.

Och nu är det slut ! Ännu i höst skall stolparna bort.

Adjöss och kom aldrig tillbaka !

 

Ner som en pannkaka …

I början på sommaren planerar man en massa saker som borde göras men då vetet börjar gulna så kommer eftertankens kranka blekhet och man börjar fundera över vad som kan lämnas ogjort. Skördepaniken slår till och det är närmast fråga om att hinna tömma och städa torken, reparera vad som måste repareras och få tröskan i körskick.

Halva sommaren gör man saker ordentligt men mot slutet av augusti kommer ”tjikelvärken” (från ordet ”ti tjikel”=att glappa) in i bilden. Silvertejp och ståltråd blir de huvudsakliga materialen – möjligen någon skivbit här och där.

Faran är att man börjar tänka likt bembölingarna: ”Klarade det här sej i fjol så klarar det sej väl i år också”.  Det kan fungera i vissa fall men om alltför mycket är ihoplappat så står man mitt i skörden och reparerar. Men då tiden inte räcker till så måste man göra som alla lata byråkrater: PRIORITERA.

Våren blev ju besvärlig och jag sådde ännu små bitar den 15 juni så en hel månad av sommaren gick förlorad i år. Skörden blir senare än vanligt men hoppeligen inte en månad senare. Och man vet ännu inte hur hösten ser ut. Som en bonde uttryckte det så finns det fara för att man möter ”juulbottjin” (jultomten) då man kör tröskan på de sista åkrarna.

Men här finns det i alla fall nånting att skörda även om det minsann inte blir någon rekordskörd. Vi var i Sverige förra veckan och där stod det vatten på åkrarna och växterna var för bedrövliga. Rena missväxten. Ett bra pris tröstar inte i det läget för det finns inte mycket att sälja. Här i östra Nyland har det inte regnat så våldsamt. Men det hinner ännu …

Det är litet pannkaksstämning just nu. Vartenda år är det likadant innan man fått in skörden under tak. Sedan kan man litet pusta ut.

 

Med tanke på vintern

Värmerekord var det i går men man måste i alla fall tänka på vintern. Årets värme (egentligen två års värme) fixades på två timmar av Mickos Christer med den nya flistuggen på lastbil med en 540 hk motor.

Så här såg det ut  på morgonen

och två timmar senare

Men det ger förstås en felaktig bild av fliseldning som helhet. Brorsan hade ledigt en månad i vintras och firade den med att hugga nästan hela vedhopen runt åkrarna (men där finns ännu en hel del aspar kvar). Och så skall allt köras hem. Det är inte heller slut med efter flisningen utan sedan skall hopen bredas ut jämnt så den torkar.

Det blev omkring 170 kubikmeter flis i år och beroende på vintrarna så räcker det nästan till två år. Men då det mest är färsk asp så är den så våt att vattnet nästan rinner av den. Det var hårda bud att breda ut hopen i värmen. Tyvärr så gick det inte med traktorn eftersom den inte rymdes in. Jag knäckte nästan en takplanka då jag försökte breda ut med frontlastaren. Den ryms nog då man kan köra på plåten men flisen lyfte upp den för mycket.

I alla fall så kommer vi varje år ihåg hur det var för 30 år sedan då vi började flisa och flistuggen skulle matas för hand. Vi var fyra karlar som matade och mest gick den i alla fall på tomgång. Nu sitter Christer i den luftkonditionerade hytten och vi står bredvid och ser på.

Men det var en hel del jobb också med att bygga torken och i år satte jag in två elektriska fläktar som jag köpte begagnade från Sverige för 1000 kronor (ca. 100 euro). Dubbelfläkten med dieselmotor fungerade nog bra men med det dyra bränslet så lönar det sej att köra med elektricitet.

På bilden saknas luckan för den andra fläkten. Man måste ha luckor så att luften inte kan gå bakvägen då man kör med bara en fläkt. Det är lätta hårdkartongskivor (4 mm) som har gångjärn i övre kanten. Då fläkten startar så blåser den upp luckan.

Nu har jag börjat riva den gamla flistorken (f.d. kalluftstork för säd) som byggdes för 50 år sedan i bodvinden. Den hade en 5,5 kW fläkt medan de nya fläktarna är på 11 kW vardera. Lägg märke till att kanalerna (17 cm höga) är helt fyllda av skräp från flisen i bakändan. Tömningen i den gamla torken gick till så att man skyfflade ned säden genom de små luckorna i golvet.

Visst har det gått framåt de senaste 50 åren. Ofta är jag skeptisk till ”utvecklingen” som inte alltid går åt det bättre hållet utan snarare till det sämre men inte sörjer jag precis det hårda kroppsarbetet i damm och hetta. Även om det är bra att litet blir kvar så man inte måste betala dyrt för timmar på gymmet …