Söderfjärden blir åker

För 520 miljoner år sedan slog en jättemeteorit ned i det som senare blev Solf. För 100 år sedan stod Solfborna i vattnet och bärgade hö (!) på samma plats. Inte alltid så trevligt – ibland blev det både lunginflammation och död.  Solf sockens historia (1965) av Gunnar Rosenholm är både välskriven och spännande. Höskörden under regniga somrar beskrevs av bondeänkan Anna Ulla Smeds (f. 1870): “No ska e nagär a fååji döödin täär å romantisk å jikkvärtjin. Joo, no haar di härrdagar nöög moot förr i vääden.” (Nog skall några ha fått döden där och reumatism och giktvärk. Jo, nog har de herrdagar nu mot förr i världen)
Då Bondbloggen under Matts Andersens kunniga och entusiastiska förevisning bekantade sej med Söderfjärden förra torsdagen så var den fin åkermark med god växtlighet. De 3000 små ladorna var borta men visst var den imponerande i alla fall. Vi har litet plattland i Hindersby också men pyttelitet i förhållande till de 2500 hektar som här finns. Kolla in de smala skiftena på gamla Söderfjärden – de var flera kilometer långa och ner till ett par meter breda så alla skulle få både bra och dålig mark i rättvisans tecken.
De första slåttermaskinerna kom till Söderfjärden 1885 från Sverige (Västerås) och hästräfsorna tio år senare. I början trodde många att de skulle förstöra gräsets rötter men då det visade sej vara fel så köptes många maskiner fastän de inte var billiga. Omkring 400 mark kostade de då en dagslön var omkring 30 penni. Men det övermäktiga slåtterarbetet för hand var slut och maskinåldern började. Matts Remahl lär ha sagt om det gamla slåtterarbetet: “An såm sko a vari  dööd en paar vekor före eenjestiidin” (Den som skulle ha varit död ett par veckor före ängstiden).
Bråttom är det nu också i jordbruket på sommaren. Alla bondbloggare kunde inte komma till Solf, Mats kom direkt från arbetet och Kalle åkte tillbaka direkt till sommarbrådskan. Men visst var det ett glatt gäng som träffades på Seglis i Vasa tillsammans med redaktionen.  Mötet gick också i arbetets tecken – här funderar Kalle, Mats och Lotta på Bondbloggens framtid medan Dånö-Mats ser sej om efter Mathias som var väldigt duktig fastän vi äldre pratade en massa strunt hela kvällen.
Och här nedanom lyssnar hela gänget på Matts Andersen som berättar om pumpstationen. Lägg märke till de fina tyska släpringsmotorerna för pumparna. De är nästan hundra år gamla och min  ingenjörssjäl blev entusiastisk över den enkla men fina konstruktionen.
I chefskarusellen på Rundradion har Gunilla (i skär blus) nu blivit Bondbloggens nya mamma. Rundradion kan skatta sej lycklig över att ha så mycket kompetent personal. Vi gamlingar började vår bana som bondbloggare med Ingela (längst framme), Mårten (längst bak vid kartan) och Unni som var vår första mamma (men tyvärr inte kunde vara med). Redaktionen har haft stor betydelse för Bondbloggens utveckling – det är inte vilken blogg som helst. Konceptet är helt nytt och utvecklas hela tiden så vi får se vart vi hamnar.
På fredagen träffade jag min gamle vän och klasskamrat Lasse Lindqvist från Lovisa som numera är professor vid Vasa Hanken (och inte ändrats ett skvatt sedan skoltiden).  Sedan blev det bråttom hem att köra flisveden från åkerholmarna innan det började regna. Det kom inte många droppar men det är så bra med vädergubbarnas regn att man får en hel del gjort effektivt. Snart skall vinterns förråd flisas och torkas men före det måste de nya fläktarna installeras.
Trots alla maskiner är det bara bråttom inom jordbruket på sommaren i alla fall.

Kissekattor

Jag är uppväxt med djur. Som liten lekte jag med grisarna (hönsen var jag rädd för då de flaxade) och hästar hade vi länge. Jag var nästan 30 år då vi sålde kossorna.  Nu har vi bara kissekatter kvar och de är verkliga nyttodjur som håller efter gnagarna. Den gamla katten som är 19 år börjar bli långsam och styv och ligger helst på soffan så vi skaffade två småkatter i fjol. Pricken som är en kåbb (hankatt) är verkliga tuffingen men väldigt sällskaplig. Han går alltid och stryker sej mot nosen på Hobbe, vår hund, då han kommer in. Bara ett fel har han och det är att han är tokig i smör. Om man glömmer smöret på bordet så är det borta på nolltid. Det värsta är att han lärt sej skuffa bort den tunga kupan från smörassietten.

Vår kissekatt Murre har nyligen fått ungar som nu börjar krypa ur lådan och härja på köksgolvet. Hobbe är så förtjust i dem att han är svartsjuk på Murre att han inte vill låta henne komma nära dem. Och visst är de förtjusande. Det finns tre i lådan men man ser bara den ljusaste tydligt:

 

Byggsäsongen har börjat

Vårsådden drog ut på tiden alldeles ovanligt mycket men nu har jag fått den och sprutandet undan så nu  byggs det för brinnkära livet. Den som inte har bråttom på sommaren får bygga i januari (vilket nog har hänt sej). Så det är inga fritidsproblem.

Mellantaket i tröskhuset skall byggas om, den gamla flistorken rivas och lagerutrymmen byggas där, elfläktar installeras i nya torken, luckorna till den äldre torken byggas om, laddörren som blåste ned skall förnyas, taket på garaget måste göras om med undertak, flislagret göras färdigt, kallvattenrören bytas ut i hela pannrummet + verkstaden, rör och kablar grävas ned till nya växthuset, fönstren renoveras i hela huset och …

Och så blev jag inspirerad av Mats och började bygga ett hus för bränsletankarna.  Fast här blir det förstås heimlaga. Bassängen är murad och skall stå en månad för att blir stark innan jag börjar ställa upp väggarna. Sedan lägger jag en fyra meters plastmatta innanför. Den går bra att vika upp i hörnen bara man värmer den ordentligt med varmluftpistol. Då är den lika lätt att vika som papper. Jag litar inte riktigt på svetsning av plasten.

Ifall det blir lediga stunder så har jag en bunt maskiner som skall fixas och så bygger vi om gamla folkskolans värme och vatten också.

Johanni i traktorn

Det blev johannifirande i traktorn och det är inte första gången. Ett år var det bara kvinnor och barn på den traditionella festen för att gubbarna sprutade för brinnkära livet hela natten. Det hade varit dåligt sprutväder länge och så hotade regn.

I år var åkrarna fulla med traktorer i går kväll (och natt) men jag var tvungen att åka till Ring III för att hämta material och kom hem först tiotiden på kvällen så jag fick spruta i dag.

Men på dagen var vi nere på Hystanlindån eller Leikanlindån – senare benämnd Lekstrand – som är byns allmänning vid Stein-Gustas bro. Att pryda och sätta upp johannistang har blivit ett betydande folknöje på dagen före johannifesten. Många påstår att vi har östra Nylands största johannistang (midsommarstång).  Ålänningarna har finare men vår är inte så oäven heller:

Mera om uppsättandet finns på

http://byyin.hindersby.net

bland annat två videosnuttar.

Glad Johanni till alla bondbloggare och läsare !

Vår(?)sådd

Då jag körde i den våta leran i slutet på maj så undrade man om det hade varit bättre att vänta litet ännu. Nä, det hade det inte. I går sådde jag de sista “djölana” (gölarna) och då stod ännu vattnet i tomfåren !  Det är nytt rekord för omöjlig sådd. Aldrig har jag sått den 15 juni förut. Det har varit helt omöjligt tidigare. Kanske det inte var någon idé att så nu mer men jag ville prova om vetet alls hinner mogna till hösten. Det var inte stora bitar så förlusten blir minimal.

Brodden på det tidigare sådda ser inte så oäven ut med tanke på förhållandena men man vet inte slutresultatet innan hösten kommit, vetet är tröskat och sålt och pengarna spenderade. Det är den försiktiga förutsägelsen i motsats till vissa som redan på vintern börjar påstå hur stor skörden skall bli det året …

 

Sii opa bråddana

Så länge jag kan minnas så har vi på vårarna åkt omkring för att “sii opa bråddana” (se på brodden). Nån vecka efter sådden börjar man se hur det egentligen blev.  Och i år har vi sett på broddarna både i Sverige (Mälardalen) och här hemma. Underligt nog hade vi nästan bättre broddar än i Sverige där de ibland är en hel månad före oss. Men i år var de både små och ojämna i Mälardalen mellan Stockholm och Örebro.

Här blev broddarna inte så dåliga som jag varit rädd för. Vårsådden var ju nästan katastrofal här i Östra Nyland. De värsta “djölana” (gölarna) är ännu osådda och lär så förbli. Men det kom upp relativt jämnt i alla fall:

Bättre broddar har man minsann sett men med tanke på vårsådden …

Det var de lättare mulljordarna som i år klarade sej bäst och de som var körda med tallriksharv. De plöjda skiftena blev aldrig till nånting och då juni närmade sej så var det bara att så fastän det plaskade då man gick över åkern. Jag fastnade till och med med såmaskinen på sista åkern vilket inte har hänt på väldigt många år. Visserligen kom jag lätt upp med hjälp av den stora Zetorn och den bättre hälften men spåren på åkern var hemska.

Men det är bara vårbrodd än. Med tanke på hur ihopklämd leran är djupare ned så väntar jag mej inte någon bra skörd alls. Det är möjligt att vetet förtvinar då rötterna inte kan tränga ned och inte får luft. Med riktigt perfekt väder – lagom med regn och värme – så kan det ännu bli till nånting men när är vädret perfekt ?

Det är nu andra året jag kör med Väderstad Rapid och den fick i år pröva riktigt besvärlig sådd så det blir intressant att se hur det lyckas i slutändan, dvs. efter skörd.