Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Hjul under hjulet

Vi var en vecka i Sverige och då köpte jag dubbelhjul till den nya Zetorn. Priset var 2000 kronor och det var ändå dubbelt mer än ett  annat par dubbelhjul som jag kollade in – men de var sålda. Nya dubbelhjul här skulle väl kosta det tiodubbla. En liten tripp till Mariestad vid Vänern var rätt så lönsam.

Men sedan gäller det att transportera hem hjulen och då var den nya paketbilen för liten. Dessutom är det rent livsfarligt att försöka rulla in tunga hjul som är lika höga som man själv. Då måste man ta till dagens universalmedel: Titta på Internet. Där hittade jag direkt hjulvagnar – alltså man satte hjul under hjulet. En enkel ram med fyra små hjul skuffas med sidoramarna på var sin sida om det stora hjulet och så lyfter man upp det med en hydraulpump. En båge ovanför hjulet håller det upprätt.  Sedan är det bara att flytta alltihop till traktorn och skruva fast det.

Nåja, priset på hjulvagnen var sju gånger högre än dubbelhjulens pris så det blir att plocka fram svetsen. Jag köpte fyra 16 cm vridbara hjul för 14 euro styck och en ram av fyrkantrör skall man väl kunna svetsa ihop. Hjulvagnen tänker jag använda vid monteringen av dubbelhjulen på våren varje år. Då slipper man hoppeligen att bli platt under ett stort hjul.

Som vanligt då man bygger något själv så förenklar man genast konstruktionen betydligt. I stället för de invecklade hydraulsystemen på de fabrikstillverkade hjulvagnarna så tänker jag helt enkelt slakta en vanlig verkstadsdomkraft – ta bort hjulen och lyftplattan. Hjulbulten använder jag till att fästa domkraften vid ramen och i stället för lyftplattan sätter jag in en större plattan som kommer mot hjulet.  En sådan domkraft får man för 20 euro i var och varannan butik.

Hydraulik är bra för en monteringsvagn för det är lätt att ställa in höjden på hjulet mycket noggrant. Tidigare har jag använt stumpar och blankor för att få hjulet i rätt läge så man kan skruva i bultarna. Det går också men det bildas en hel del svavelos som förstör det vackra vårvädret.

Det blir en ny tripp till Sverige men visst är det billigt att åka färja från Åbo. För 65 euro får man bil, hytt och resa till Stockholm. Det finns en massa billiga saker för jordbruket på Blocket.se. Jag hade med mej hem två 11 kW fläktar för den nya kalluftstorken. För 2000 kronor fick jag tre stora fläktar med startanordningar och allt vilket är grisbilligt (en fläkt är ännu kvar i Sverige).

Visst har jag dieselmotor till den nya torken men i somras torkade jag flisen och det blev ganska dyrt. Den gamla sexcylindriga Daimler-Benz-motorn sörplar i sej massor av dyr motorbrännolja som numera är över euron per liter. Fördelen är att den ger en massa värme också som jag släpper in i fläkten. Men för flistorkning behövs det knappast extravärme.

De nya fläktarna blir kopplade parallelt med dieselfläkten och kan användas bara då jag inte torkar nånting i den gamla kalluftstorken. Där finns nämligen tre stora fläktar och huvudsäkringarna tål inte mer än det. Att skaffa större huvudsäkringar blir väldigt dyrt – de fasta månadskostnaderna är mycket höga. Men jag märkte att jag ofta kan köra de bägge torkarna växelvis. I somras behövde jag knappast köra den gamla torken alls. Vetet var under 14 % vid tröskningen på en del skiften.

Blocket.se börjar snart bli min huvudleverantör. Man kan få de mest lustiga prylar där för en billig penning.  Återanvändning är bra för miljön – och så passar den utmärkt för en snål gammal bonde …

Att sluta är inte lätt

I många sammanhang är det inte svårt att börja men nog att sluta. Ifråga om plöjandet (nu snackar vi tegplog) så kan all vår början vara svår också om man har styv lerjord och det är vått och slipprigt. I år gick det i alla fall ganska bra och jämfört med västra Finland så har vi ju stadigt under hjulen här på våra torra lerjordar. Höstregnen har bara inverkat litet på ytan ännu – på plöjdjup är det torrt.

Att sluta med en tegplog är i alla fall svårare. Man måste i god tid se till att det oplöjda området har samma bredd hela vägen och att plogfåren är raka. Det är inte bara för utseendets skull som de måste vara raka utan för att man skall kunna plöja slutfåran utan problem.

Då det är tjugo meter kvar så börjar jag mäta bredden ordentligt. På fotografiet i inlägget Att vända tilta syns ”famntjeppn” (famnkäppen) som jag använder utanpå plogen. Det är helt enkelt två slanor som är ihopspikade med ett stöd till en triangel  så att spetsarnas avstånd är precis två meter. Förr var det en famn som är tre alnar som är lika med sex fot (1,78 meter).  Ena slanan är litet längre så man får ett bra handtag. Det går väldigt snabbt att mäta med famnkäppen – man mäter lika fort som man går.Men det blir bättre precision än om man bara stegar upp avståndet.

Det går ganska bra att reglera bredden på den oplöjda biten. Man kan köra omkring tio centimeter längre in i tomfåret och på tio varv så blir det en hel meter. Senast då det är ett varv kvar måste man ha samma bredd överallt.

Sedan är det bara att köra nästsista draget med plogen så grunt som möjligt för att  slutfåran inte skall bli för djup. Och då man kör sista draget så är det inte mycket man kan göra mera. Då visar det sej om man förberett slutandet ordentligt.

Det gick ganska bra den här gången. Den lilla kroken beror på att där fanns en gammal råsten för en väg – och den får man inte flytta. Den andra råstenen tog plogen upp (till vänster) för den syntes inte alls. Det är samma åkerlapp som jag täckdikade i juni (se Täckdikning – för torrt). En del är nyodling från skogsdikandet då jag rätade ut utfallet och vägen. Den gamla vägen är upplöjd för första gången och det var ganska tungt att få plogen genom den ihopklämda leran men resultatet blev ändå rätt hyfsat.

Nu väntar åkern bara på våren och såmaskinen.

 

Att vända tilta

Plöjning har jag nästan lämnat bort men jag förstår dem som gillar att plöja. I år har jag ovanligt mycket (16 ha) som skall plöjas eftersom jag haft två år gröngödslingsvall och den kör man inte bara med tallriksharven. Det är länge sedan jag plöjt så mycket.

Men det är något visst med att vända tiltorna och se hur åkern blir svart. Det är som att vända ett nytt blad i sitt liv. Det gamla plöjs ned och alla misstag och problem försvinner och en ny åker väntar på våren och sådden – och en ny skörd. Man vet aldrig hurudant nästa år blir. Det är lika spännande som då man slutade skolan och man undrade hur livet skulle se ut i framtiden.

Att vända tiltorna är så definitivt. Nu är växtperioden verkligen slut och det finns inget man kan göra annat än vänta på nästa vår. Visst är det snabbare och mer lönsamt att bara köra med tallriksharven men inte ser det lika bra ut som en plöjd åker. Jag kommer säkert att huvudsakligen köra med tallriksharven i framtiden men roligt är det att igen plöja åkrarna.

Som alla ser så har jag en gammaldags tegplog. Eftersom jag tänker köra huvudsakligen med tallriksharv så ids jag inte köpa en växelplog för de få hektar som jag kommer att plöja. Men med en tegplog gäller det att mäta upp åkrarna ordentligt så att man får så få ryggar/tomfåror som möjligt. Det går bra med en famnkäpp (den syns utanpå plogen) och med hjälp av en GPS om man vill vara modern.

På åkern nedan (7 hektar) så har jag bara en enda rygg och två tomfåror (eller varannan gång två ryggar och en tomfåra).  För att inte behöva köra så långt på vändtegen så kör jag först en tredjedel mot mitten fram till en tredjedel från kanterna (grön linje – måste mätas ut exakt !). Sedan kör jag de återstående tredjedelarna utåt och lägger tomfåren längs de svarta linjerna som måste märkas ut ordentligt eftersom man lägger ryggar där följande gång man plöjer.

Så varannan gång blir det ryggar utmed de svarta linjerna och tomfår i mitten. Märk väl att de gröna linjerna måste märkas ut exakt också så man slutar plöja inåt där – annars blir lätt tomfåret fel ställe. Det blir inte mycket sämre än med växelplog och så sparar man en massa pengar. Vår gamla Överum plöjer förresten riktigt bra och blir knappast utsliten de närmaste femtio åren.

 

På hälft

Då man odlar säd så behöver  man ju bara arbeta en vecka på våren och två veckor på hösten – inte sant ? Så jag började riktigt filosofera över vad jag gör av min tid. Det är bråttom, bråttom bråttom – som Povel Ramel sjunger – och ändå är allting på hälft. Man hinner just få nånting att fungera och så står nästa katastrof och knackar på dörren. Vintern kommer och det skall plöjas men en hel del byggarbeten är ännu på hälft.

Nåja, jag har nog en misstanke om att jag börjar på alldeles för många saker. Men inte kunde man låta bli att bygga fibernätet och inte kunde man låta bli att skaffa tillbaka gamla skolan till byn heller. Och då sitter man fast där med skägget i brevlådan som det så vackert heter.

Och så skall jag göra allting själv i stället för att låta en ”fackman” skruva och bygga och … Men det är inte billigt att ta andra att sköta både det ena och det andra. Det kommer inga sådana inkomster från jordbruket utan jag skulle bli tvungen att extraknäcka som professor eller nånting för att ha råd.

Fast är man ärlig så gillar jag att göra allting själv – lönsamt eller inte. Troligen är det en tusenårig tradition av bondens naturahushållning som har ett hårt grepp om mej. Litet moderniserad med ”hajtech” förstås. Gör man allting själv så får man det precis som man vill ha det och vet precis hur det är gjort – och då kan man reparera det själv. Materialet är ofta ganska billigt så man har möjlighet att få till stånd riktigt  fina system också.

Men tid tar det !  Så det har blivit ganska vanligt att systemen är på hälft – de fungerar men vackra ser de inte ut. Inte har jag tid att göra allting färdigt och snyggt då det finns så mycket annat som borde göras. Intressant nog hade vi samma stil då jag jobbade på Tekniska högskolan. Men jag var inte värst på att ha ett ”kreativt kaos” – en kollega hade hopar med papper och apparater som hotade att stjälpa och begrava allting under sej. Men han fick mycket gjort. Av honom fick jag en skylt med texten ”A clean desk is the sign of a sick mind” (Ett tomt bord är ett tecken på en sjuk hjärna). Ordningsmänniskor skall inte ta illa upp – det är bara ett sätt för oss slarvar att försöka urskulda oss. Att jag sedan är en grym pedant då jag en gång börjar städa är litet illavarslande förstås.

Men nu får andra projekt bli på hälft för nu måste det plöjas – man vet aldrig om det blir en tidig vinter. Bondelivets verklighet gör att man sällan hinner fundera alltför mycket över det ena eller det andra inbillade problemet.  Det bara att köra tills 16 hektar vall är plöjda – resten kör jag med tallriksharv.

 

Sluttröskat …

Det var inte länge som tröskan höll ihop efter förra reparationen men jag hann tröska det viktigaste. Nu är den inne i verkstaden i små bitar igen. Men det är ingen brådska mera. Jag hade tänkt köra över gröngödslingsvallen för att få litet klöverfrö men efter de senaste regnen är det för sent. Det hade varit bra att få de längsta klöverplantorna hackade men nu är allting så vått att det inte går. Plöjandet kan nog bli ett problem.

Det var inte så svårt att få bort kugghjulen men tyvärr måste jag ta bort tankelevatorn först så det blev en hel del skruvande. Regnet gjorde att det inte var så bråttom – det har regnat här nu nästan varenda dag i två veckors tid. Och det där med regn på hösten i skördetiden brukar vara ganska illa för humöret. Jag minns att jag redan som liten pojke märkte att det var en dyster stämning i hela huset på hösten då det regnade och säden stod ute. Ibland ända fram till oktober och november och då var det rena begravningsstämningen. Föräldraskapet gick ibland ut och tittade dystert på säden som stod i vattnet (vi hade ofta översvämningar) och så kom de in igen och satt och suckade. Mycket annat kunde man inte göra heller.

Då jag fått bort de gamla kugghjulen och jämförde dem med de nya så stod det klart att de var ganska så slitna.

Visst hade jag sett att de var slitna men hoppades förstås att tröskan skulle fungera litet till ännu – men nu var det sluttröskat för i år. Om man försöker se positivt på eländet så var det bra att jag måste byta dem nu i slutet på tröskandet i stället för i början på nästa års skörd. Fast det kan ju något annat gå sönder nästa år …