Bloggare: Nisse Husberg

Bos-Sestu presentation

Redan i förhistorisk tid fanns det ett hemman i Hindersby (Hindriks by) som kallades Boos fram till 1740-talet och därefter Bosas. När marken odlades upp vet ingen men jag tippar på för 1000 år sedan (plusminus 300 år). I Gustav Vasas första jordebok 1541 fanns nästan alla stamhemman i byn – relativt litet har ändrats efter det. Det finns inga uppgifter före 1600-talet men 1620 var Hindersby den största byn i Lappträsk socken med hela 84 hektar (hela byn) och sådde då 60 tunnor utsäde. Medeltalet för finland var 2,5 tunnor per by. Bosas var en av de största gårdarna i hela socknen och Matts Hindriksson på Bosas sådde 7 tunnor utsäde år 1638.Under hans tid blev hemmanet rusthåll (ryttarhemman). Rusthållen var ganska stora gårdar och av 16 ryttare från Lappträsk var 9 från Hindersby år 1630.

Det var tidigare förbjudet att dela hemman men efter den stora ofreden i början på 1700-talet tilläts delningar eftersom antalet skattebetalande hemman sjunkit kraftigt under kriget. Då delades Bosas i fyra delar liksom de flesta andra hemman: Bos-Nystu, Bos-Framstu, Bos-Lillstu och sedan Bos-Sestu som jag odlar. Under 1800-talet var ännu Bos-Sestu delat i två delar: Bos-Sestu-Stuvus och Bos-Sestu-Kamars . Namnen kommer från den del av stugan som också delades. Sestu kommer från ”sengstuvun” (sängstugan) och Kamars från ”kamarn” (kammaren). År 1883 köpte ”moofa” (min farmors far) tillbaka Bos-Sestu-Stuvus av mågen därstädes som flyttade tillbaka till sin hemgård i grannbyn Lindkoski.

Vid storskiftesregleringen 1908 som var den största omvälvningen i byns historia – krigen inberäknade – sprängdes det gamla byadelscentrumet Hopenbackan och husen flyttades ut till åkrarna. Bos-Sestu fick 36 hektar åker som till stor del var ouppodlad ängsmark och kärr. Då man dikade åkrarna måste man ha en planka med sej för att inte sjunka ned över stövelskaftena. På Hopenbackan stod husen en halv meter från varandra och moofa processade för han ville inte flytta bort. Farsan sade alltid att det var tur att han förlorade för nu har vi alla skiften i en klimp.

Som alla hemman hade vi kossar och producerade mjölk. Det stora mejeriet och handelslaget byggdes i slutet på 30-talet då min pappa tog över. Min farfar var hästkarl och hade en massa fina hästar men farsan var mera för maskiner och köpte en av byns första bilar – en Opel – i slutet på 30-talet. Han var enda barnet för hans syster dog i spanska sjukan men han klarade sej. Efter kriget såldes Opeln och den nya ladugården byggdes 1945 för pengarna. Min mamma var mejerska och en Mickels (från Kungsböle) så hon var van vid hårt arbete. Min morfar var Gustaf Mickels, kommunalman och riksdagsman, och han hade 10 barn så det var livade släktträffar. Vi har ännu kusinträffar och som mest var vi över 30 kusiner.

Efter kriget var vi bland de största mjölkproducenterna i byn men då min mamma inte mera orkade sköta ladugården och jag och brorsan hade jobb i Helsingfors och Tammerfors (han är också ingenjör) så såldes kossorna 1975. Då byggdes den stora kalluftstorken på ladugårdsvinden (24×7 m) och alla de maskiner som jag ännu använder anskaffades. Därefter odlade vi korn och vete men kornet gulnade både då det var vått och då det var torrt på våra lerjordar så det lämnades bort helt och jag började odla rybs och vete. För några år sedan blev rybsskördarna riktigt dåliga och därefter har vi bara haft vete.

Allt sedan 11-årsåldern har jag varit mycket hemifrån. Först på Elevhemmet i Lovisa där jag gick i skola och tog studenten 1965 som en av de första i byn. Sedan i Otnäs vid Tekniska högskolan där jag studerade till elektronikingenjör. Men det hann jag aldrig jobba med för då kom datamaskinerna och jag blev inplockad av professor Leo Ojala i Digitalgruppen som senare blev Labbet för datateori. Länge arbetade jag på Räknecentralen (Datacentralen) och studerade vidare på Ojalas labb för att senare gå över till labbet helt. Så småningom disputerade jag kring kategoriteori (en riktigt abstrakt matematik) och modeller av parallella och distribuerade system (datanät).

Som det brukar gå då man sitter och nöter samma stol tillräckligt länge så hamnade jag till sist på ett chefsjobb (blev professor). Det var det sämsta jobb jag någonsin haft för då blev jag tiggare. Jag hann inte forska mycket mera utan skulle huvudsakligen samla ihop pengar till min forskningsgrupp. Det trivdes jag inte alls med så jag slutade i Otnäs år 2004 och blev heltidsbonde. Då hade jag haft ledigt från Otnäs nästan varje sommar och skött jordbruket sedan 1975. Bara en vårsådd har jag missat och det var då jag satt i Dragsvik (på Signalkompaniet). År 1977 började vi bygga Ribackhuset åt föräldrarna och 1984 flyttade vi hit från Helsingfors. Därefter körde jag till Otnäs hemifrån men sov ofta i paketbilen över natten (den har jag inrett till husbil).

Jag jobbade hemifrån via nätet med telefonmodem men 2003 drogs vattenledning över vår gårdsplan och då satte vi ned optisk fiberkabel tillika. Optofibernätet byggdes ut i nästan hela Lappträsk de följande åren och sedan dess kör vi med 100 Mbit/s som jag håller på att uppgradera så småningom till 1 Gigabit/s.

Jag har byggt hela mitt liv sedan jag som femåring fick 10 kg spik och en hammar i julklapp av farsan. Min farfar byggde den stora ladan (”int kan man bihööv ein så stoorär ledu” (inte kan man behöva en så stor lada)) och andra våningen på huset 1929 och 1930. Min pappa byggde den stora ladugården 12×30 meter 1945 och jag har byggt Ribackstuvun 1977, verkstaden 12×14 m och den nya kalluftstorken 12×14 m (det tog 13 år att få den färdig).

Sedan början på 90-talet har det varit uselt med inkomsterna men jag hade ju tidigare lön ifrån Otnäs och farsan skötte mycket av jordbruket fram tills han dog 2003. Nu ser det litet bättre ut med vetepriset men vi har haft skogen (56 ha) som vissa år varit viktigare än jordbruket. Och om man gör allting själv så går det i alla fall. ”He e int tåm stoor innkåmstren uutan tåm småå uutdjiftren” (det är inte de stora inkomsterna utan de små utgifterna).

13 september, 2010 av

Vetepriset i Finland

För att nu vara litet rättvis så måste jag medge att vetepriset har stigit också i Finland (äntligen). Fodervete är nu 188 euro/ton (Avena – samma som i Hamburg) och brödvete 200 euro (240 i Hamburg för B-Weizen). På finanzen.net har vetet gått ned litet sedan i går och är nu 225 euro. Men agrimoney.com meddelar att i Chicago har vetet gått upp så marknaden är ännu ganska nervös. Man vet aldrig hur det går.

Jag är glad att jag inte sålde vete i maj då priset var hälften av vad det nu är. Problem blev det nog med lagerhållningen och jag har varit tvungen att flytta och bråka med vetet. Och ännu har jag den nya torken full av vete – det värsta är att jag måste få in flisen där och få den nedtorkad före vintern. Annars blir det en kall vinter inomhus. Tyvärr har det inte riktigt varit torkväder och mera regn kommer det nästa vecka.

Annars kan jag gärna spara vetet till nästa år. Årets skörd blev liten så det finns inte mycket att sälja annars. Knappast blir det något överutbud efter årets torka. Och man borde försöka jämna ut årsinkomsterna litet.

Just nu gäller det att installera det nya kabelnätet för mätsystemet. Det är ingen idé att köra fläktarna och ödsla dyr energi om det inte torkar effektivt. De nya mätgivarna är på väg och skall installeras så fort som möjligt. Dieselmotorn tycks gå bra – åtminstone så länge utetemperaturen hålls under 20 grader. I går skruvade jag upp dörrar till motorrummet för jag har bara vatten i kylaren (den skall ha över 30 liter …) och jag vill inte riskera att den fryser om det kommer en köldknäpp någon natt. Till vintern skall vattnet tappas ur men först måste jag få flisen torkad.

9 september, 2010 av

Landsbygdsriksdagen i Borgå

Den 25-26 september hålls den finlandssvenska landsbygdsriksdagen i Borgå (Haiko gård). Jag drar en arbetsgrupp om andelslag för bredband och energi – även om jag avskyr ordet ”bredband” som närmast börjat betyda smalband. Hellre talar jag om optiska fibernät fär det är framtidens infrastruktur. Men det finns 11 andra arbetsgrupper och en stor del handlar om byar och byaperspektiv.

Det ser ut att den finlandssvenska ”fibermaffian” kommer till Borgå. Vi har ju i tio år haft en inofficiell sammanslutning av personer från alla delar av Svenskfinland som arbetar för optofibernät. Det började då jag fick kontakt med Ulf Grindgärds från Kristinestad för tio år sedan. Vi har åkt land och rike runt och predikat fiber sedan dess. Och så har vi ett forum på nätet där vi diskuterar byggandet av optiska fibernät – och litet allt möjligt.

Fiberforum

Hindersby fibernät byggde vi för sju år sedan (9 september 2003) och det var då det nästförsta fiberbyanätet i Finland. Hade inte fibersvetsen gått sönder så hade vi blivit först – nu kom en österbottnisk by fem dagar före oss … Närpes fick också tidigt fiber och nu byggs det fibernät överallt. Men det är inte länge sedan som alla fnös åt oss – speciellt ministeriet.

Det går bra att komma med på landsbygdsriksdagen även om man inte är officiell representant. I arbetsgrupperna har det ingen betydelse. Vi har med oss i vår arbetsgrupp representanter från Liljenet (Liljendal fibernätsandelslag) där jag är med som sakkunnig. Alltså jag berättar vilka misstag jag gjorde då vi byggde i Hindersby så att de inte behöver göra samma fel. Deras nät hör till de finaste som har byggts i Finland – operatörernas inbegripna. Men så har de också haft Gunnulf Mårtensson som planerare och han är ju telekomingenjör och har jobbat hela livet inom branschen. Talkoandan i Liljendal är också helt otrolig.

Det går att anmäla sej ända fram till 10.9 så kolla in

http://landsbygdsriksdagen.fi

7 september, 2010 av

En bra dag

Många tycker att bönderna bara gnäller – och det stämmer för det mesta. Är det inte för vått så är det för torrt och är det inte för kallt så är det för hett. Är det en bra dag så blir det snart sämre – det har erfarenheten visat. Men så är det här i livet: Efter solsken kommer regn.

I dag var det i alla fall en ganska bra dag. Jag har borrat i cementväggen så att händerna skakat ännu på kvällen men nu har jag två hål på 20×40 cm (efter flera dagar arbete) och så testade jag att köra dieselmotorn. Och nu gick det bra. Efter en timme hade temperaturen stabiliserat sej på 80 grader i motorn och 34 grader i motorrummet. Det hade kunnat vara lägre men det går an. Nu kan jag torka med dieseln och den stora dubbelfläkten.Den är inte vacker – men stark.

Daimler-Benz dieselmotor 1954 (?)

Dubbel propellerfläkt 120 cm

Det var förstås 15 grader svalare uteluft än i somras då jag först testade så en het sommar misstänker jag att det inte går än. Men för den här hösten borde det fungera. Även om säden är nedtorkad så måste jag ännu torka flisen för vintern. Då jag har färsk asp i flisveden så måste den absolut torkas – då man flisar så bara strittar vattnet från aspen. Och det lönar sej att torka flisen. Den torkar lätt och snabbt och det lönar sej inte att försöka bränna vatten.

Men – den nya torken är ännu full av vete som måste bort förrän man kan flisa. Det var också på den sidan en bra dag för priset på fodervete steg i Finland till 188 euro/ton (Avena Lovisa). Det är betydligt lägre än i Tyskland men skillnaden är inte mera nära 100 euro. Så nu blir det att försöka få iväg ett lass vete till så vi får flisandet avklarat medan det ännu är litet torkanväder kvar på hösten.

Så kanske man kan sova en natt relativt nöjd. I morgon kommer det säkert nya problem men det var i alla fall en bra dag i dag (ta i trä …).

6 september, 2010 av

Mörkret kommer

Nu börjar dagarna bli kortare och det behövs lampor för min dag tar inte slut förrän det blir mörkt. Dessutom behöver man alltid lampor i mörka knutar.

Under årens lopp har jag testat all möjliga lampor och de flesta har varit ganska odugliga. Glödlampan är ju den äldsta och vanligaste men har lätt att gå sönder – speciellt som arbetslampa. Inte lyser den så starkt heller. Och så behöver man en massa sladdar. I byggnaderna går det lätt åt 30 meter sladd – till exempel då jag skall ha belysning i andra ändan av huvudkanalen på torken som är 24 meter lång.

Ett visst framsteg var halogenstrålkastarna som kom någon gång på 80-talet. De lyser starkt men är på 500 W och blir fruktansvärt heta. Jag har redan kastat bort många där delar smält eller spruckit på grund av hettan. Men de är huvudbelysningen i verkstaden ännu. Fast man borde alltid komma ihåg att släcka dem då man slutar.

Lysrören var bra eftersom de drar litet ström och inte blir heta. Men de tänder grymt långsamt – speciellt då det är kallt och så är de problemavfall (innehåller kvicksilver). Det man vinner på låg energiåtgång, det förlorar man på att de brinner hela tiden. Man kan inte släcka dem då man går fram och tillbaka utan ofta brinner de dygnet runt på grund av långsamheten. Och de s.k. ”energisparlamporna” är just lysrör. Där de sätts in i stället för glödlampor tejpar folk ofta över strömbrytaren och sätter en lapp: ”SLÄCK INTE !!!”.

Så den senaste idiotin att förbjuda glödlampor och tvinga folk att köpa lysrörslampor hör till det mest korkade som politiker har hittat på. Det blir ingen besparing men dyrt så in i attan och så har vi snart berg av problemavfall. Dessa lysrörslampor fungerar nämligen inte alls så länge som reklamen påstår utan går ibland sönder lika fort som en gammaldags glödlampa. Jag köper aldrig mer lysrör. Jag köpte 500 glödlampor på 60 W så jag tänker klara mej med dem tills det kommer bättre lampor än ”energispar”skräpet.

Och då är vi framme vid lysdiodlamporna. Och det är verkligt fina lampor – men de har ännu ett stort fel och det är svag ljusstyrka. Det kommer starkare lysdiodlampor (eller LED-lampor från engelskans Light Emmitting Diode). Man kan köpa sådana som arbetslampor för traktorer men de kostar 100-200 euro. Jag har börjat skaffa lysdiodlampor så småningom men mest bara där det behövs ledljus. Biltema har en bra och billig campinglampa med lysdioder. Jag kopplar den till en nätdel från gamla elektronikburkar som gått sönder – med ett lämpligt förmotstånd får man rätt ström oberoende av spänningen. Och jag har en hel hög med gamla nätdelar som fungerar fint fastän apparaten gått sönder.

Fördelen med lysdiodlampor är den låga spänningen: 1,5 till 12 Volt. Då kan man dra klena kablar själv utan risk vart som helst. Nu söker jag bara en billig rörelsedetektor som fungerar med lågspänning och sedan behövs inga strömbrytare heller. Det är viktiga saker för i mörka utrymmen i jordbrukets byggnader kan det vara farligt att röra sej i mörker. Och automatisk tändning är värdefull eftersom man ibland bär tunga saker och inte har en hand fri för att tända.

Och så den viktigaste och bästa lampa som jag hittat: Pannlampan med lysdioder. Den har jag alltid med mej överallt. Också mitt i sommaren behövs den då man installerar nånting i ett mörkt hörn. Andra arbetslampor lyser för det mesta en i ögonen så man inte ser nånting alls men pannlampan lyser alltid på rätt ställe. Och lysdioderna gör att den lyser länge med tre små batterier (laddbara förstås).

Men alla pannlampor är inte bra. Den skall bara ha en strömbrytare som kopplar PÅ och AV. Alla eländiga blinkfunktioner och liknande skräp är onödiga och gör bara en arg. Då jag hittade en bra pannlampa (den måste kunna riktas nedåt) hos Clas Ohlson så köpte jag tio stycken direkt. De tar snart slut för pannlampan är ofta i användning och får ta en hel del stötar också. Och så blev de pop hos barnbarnen så en del försvann den vägen.

I staden är allting ljust – här är allting mörkt. Och det är snart en lyx att kunna få vara i mörker. Även om det kan vara bra med en pannlampa så man inte stiger i alla vattenpölar på hösten.

5 september, 2010 av

Tadaa — nya torken ”färdig”

I går fick jag mellankanalen som förbinder bägge torkarna så långt färdig att jag kunde sätta tryck i den. Det var ett ganska stort arbete att få den byggd – huvudsakligen därför att den måste vara både lufttät och lätt att plocka bort.

Mellankanalen

Det fanns ingen annan möjlighet än att bygga den tvärs igenom tröskhuset under lastningssilorna. Så den måste bort på en halvtimme då lastbilarna kommer för att lasta vete. Fastän man påpekar att de skall ringa föregående dag så händer det att man får ett telefonsamtal: ”Vi kommer om en halv timme”.

Redan tidigare hade jag nog tryck under plåtarna men i somras var det för hett för dieselmotorn att köra mer än 20 minuter så jag måste börja bygga mellankanalen. Men som vanligt så tog det mer tid än man trodde. Och så kom det tröskande och annat emellan.

Men nu är den ”färdig”. Även om jag lärt mej att en konstruktion sällan blir helt färdig utan man måste bygga om och bygga till och ändra nästan hela tiden. Speciellt mina egna konstruktioner som oftast är experiment som ingen någonsin byggt förut. Den nya torken är också unik genom att den inte har någon huvudkanal för luften utan hela nedre våningen är lufttät och plåten bildar mellangolv.

Så mycket hann jag testa att jag insåg att den stora dubbelfläkten på 120 cm som är kopplad till dieselmotorn ger väldigt mycket mer luft än de 11 kW fläktar på 100 cm som jag har i huvudkanalen på den gamla torken. Jag måste köra med alla tre elmotorfläktarna för att komma upp i samma tryck som jag fick med dubbelfläkten då dieselmotorn gick på litet förhöjd tomgång. Jag har inget diagram över dubbelfläktens luftmängd vid olika tryck eftersom den är köpt begagnad men skulle tippa på närmare 200 000 kubikmeter luft i timmen vid 40 mm vattenpelare mottryck.

Nu blir det bråttom att torka och hoppas på varmt och torrt väder i september. Det bästa vore kalla nätter så luftens vatten faller ut som dagg och sedan soliga dagar så att plåttaket värmer upp luften. SMHI lovar också högtryck och torrt väder fastän det i dag blir regnigt. I dag skall jag åka till Ring III och ta mej en tur genom alla affärerna. Det finns en lång lista med reservdelar och material som jag har samlat ihop under de senaste veckorna. Till all tur ligger alla affärer nära till varandra utmed Ring III: IKH , Motonet, Clas Ohlson och Biltema. Som synes så finns inga lantbruksaffärer på listan och inget som börjar på K. De är alldeles för dyra.Och så har de ingen katalog med priser  på nätet.

I går beställde jag mera material för mätssystemet från m.nu i Linköping – en liten firma som fungerar fantastiskt bra. Jag skall bygga om mätkabelsystemet med cat5e-kablar för Ethernet (det är kablar av god kvalitet som klarar upp till 1 Gigabit/s). Det har varit litet störningar i det nuvarande kabelnätet med telefonkablar. Inget att undra över med tanke på att jag startar stora motorer på upp till 22 kW i närheten. Det nya kabelnätet skall byggas in i den nya torken så jag kan övervaka torkningen ordentligt. Jag har varit mycket nöjd med mätsystemet i den gamla torken (se http://www.bondbloggen.fi/2010/08/kallufttorkning).

Förutom den normala om- och tillbyggnaden så borde den nya torken nu vara färdig – ett stort projekt som tog över tio år. Det var ju ett hobbyprojekt då jag jobbade i Otnäs och flera gånger tog motivationen slut på vägen då vetepriserna gick ned under isen men nu är den färdig i alla fall. Det lönade sej inte att bygga den ens med nuvarande vetepriser men den gamla torken var absolut för liten – jag kunde bara odla hälften av åkrarna om jag inte ville ha problem med alltför tjocka lager. Men den är nu i bruk och den är betald – inga lån och inga ”stöd” här inte. Materialet är varje år betalt direkt ur plånboken.

3 september, 2010 av