Klagomål

I går fick jag klagomål från Sverige, Ryssland och Australien (det var mycket på en dag) för att jag inte skriver så mycket i Bondbloggen mera. Det var närmast hindersbyggar i förskingringen som klagade. Men de kan försöka trösta sej med att titta på

Hindriks by (Byyin.Hindersby.net)

över nätet.  Det är den gamla byasidan men med litet nyare utseende – vi använder numera WordPress dvs. samma system som här på Bondbloggen.

Uutbyyssari (eller “uurbyyssari” som en del säjer) varnas för att en del är skrivet på hemligt språk, dvs. hindersbyyiskå. Språkbegåvade  kan i alla fall förstå det mesta – speciellt österbottningar som talar det gamla språket.

Intressant annars hur viktig den lokala anknytningen – rötterna – är även för dem som flyttat bort för 40-50 år sedan.  Ein gangå hindersbygg – alti hindersbygg (en gång hindersbygg – alltid hindersbygg) ! Det är säkert likadant för andra byar. Egentligen borde vi ha en från varje by här på Bondbloggen men det kunde bli trångt om saligheten.

Här ser vi att Internet inte alls förstör det lokala utan tvärtom återupplivar det. Geografin försvinner och vi är grannar med hela världen. Byn är kvar men mest inom oss.

 

Viporna har kommit

Liksom Kalle gillar jag tofsviporna och i går härjade de vilt på åkrarna. Jag lyckades tappa gripen på lastaren varvid slangarna gick av och jag fick gå hem. Då flög det massor av vipor runt mej och var oroliga. Annars så är det vinter här ännu – även om snön smälter (och vintervägarna förstörs – GRRR).

 

 

Bilden är från i förrgår – i går såg det litet våraktigare ut mest för att solen sken.Vi var i Tammerfors på söndagen och utmed vägarna såg man ganska mycket bara åkrar. Vi har tydligen mest snö här.

Men viporna har i alla fall kommit.

 

Klimpsoppa och vårblommor

I går hade vi den traditionella klimpsoppsmiddagen på Hemborg i Hindersby (vanligen kallad Lokaaln). Om nån inte vet vad det är så handlar det om köttsoppa med klimpar (vetemjöl och russin tror jag).  En gammal traditionell rätt.

 

 

Här samlas folk från när och fjärran – nuvarande och tidigare hindersbyggar och folk från grannbyarna. Och ungdomsföreningen som sköter om Hemborg får ett välbehövligt tillskott i kassan i dessa dyrelektricitetstider. Man träffar folk och diskuterar viktiga och mindre viktiga saker.

 

Och så har de förutom klimpsoppan också god “bussoppå” (plommomkräm med vispgrädde). Men till slut blir man tvungen att åka hem i alla fall – annars får man gå då familjen tar bilen. En promenad på tre kilometer är ju inget men just nu är vägarna isbanor och benbrott är inget roligt. Våren har försiktigt börjat men snödrivorna är ännu tjocka och det är rått och kallt. Det står en massa ämbar med fina blommor på verandan men de är för tidigt ute och ser lite dystra och slokande ut.

 

 

 

Vintervägen smälter

I går fick jag de sista asparna fällda men nu smälter vintervägen så det kan bli bekymmer. I morse körde jag ut ett lass men det började slå igenom och det var med nöd och näppe jag kom bort. Det skulle behövas ett par kalla nätter men det ser illa ut – bara plusgrader nästa vecka.

 

Tallar har jag inte alls fällt den här vintern men de har inte så stora kronor så det gör inget. Asparna däremot var både tjocka och breda. Jag hade bråttom eftersom det bara i två dagar var sydostlig vind. Den sista aspen jag fällde i går kväll höll redan på att stjälpa åt fel håll eftersom vinden kantrade mot sydväst men jag lyckades dra den med vinschen åt rätt håll.

 

Vinschen har varit till stor hjälp eftersom det blir mycket säkrare att fälla. Med den får man alltid trädet åt rätt håll – utom om det blåser alldeles fel. Radiostyrning är absolut nödvändig. Man kan inte börja springa till traktorn för att dra utan måste stanna vid roten av trädet för att såga det sista.

 

Men gå för allt i världen aldrig för att “titta på” då någon fäller träd. Det är rent livsfarligt. Den som fäller har inget problem eftersom han står vid roten som egentligen rör sej ganska långsamt men toppen slår ner med våldsam fart.

 

Våren kommer men visst är det rått och eländigt just nu.

 

Tack och farväl

Då jag nu fått igång den nya torken, den nya fliseldningen  och litet nya maskiner så lämnar jag över stället åt pojken  (som skall få tillökning i familjen i juni). Själv kommer jag att flytta till Sverige i juni då jag börjar få pension från professorsjobbet. Samtidigt börjar jag jobba som konsult för fibernätsbygget i Sverige där man nu satsar miljarder för att komma ifatt Sydkorea och Japan på datanätssidan – äntligen. Speciellt är jag intresserad av att hjälpa LRF att bygga ut fibernät på landsbygden vilket skall avlasta trycket på flyttningen till Stockholmsområdet.

Fibernätet i Finland är hopplöst fall så det lönar sej inte att stånga huvudet mot muren här. Staten är helt fixerad vid att “marknaden” skall bygga nätet fastän “marknaden” säjer rent ut att det ids den inte göra. Så varför inte jobba där det finns litet mera förstånd, dvs. i Sverige.

Tyvärr måste jag flytta till Stockholm och bli stadsbo av rent praktiska skäl. Men jag kommer förstås att jobba på Bos-Sestu i Hindersby alltid då jag har litet ledigt – vilket kanske inte blir så mycket. Men det gäller att lämna över till de yngre i tid innan man blir riktigt senil. Vi har fått en fin lägenhet i Gamla stan i ett riktigt gammalt hus.

Nu då de nya bondbloggarna tar över så tackar jag för mej och för den trevliga tiden här på Bondbloggen. Tack till alla läsarna och till redaktionen som gjort ett jättefint jobb. Som jag flera gånger påpekat så skulle Bondbloggen inte ha blivit så bra utan redaktionens utomordentliga insats.

Vi träffas säkert på nätet för där är vi alla grannar med varandra. Nästa vecka börjar de nya bondbloggarna så det är dags för mej att säja: Farväl !

(23:25   April, april !)

Leverans

Och så har då Rapiden kommit. Den kom med ett jättelångt släp och lyftes av på gårdsplanen där den står och väntar på att snön skall smälta så man kommer in genom dörrarna. Allt gick bra även om vi måste ha lyftbilen att dra släpet åt sidan så att transportbilen kunde svänga.

Nedan en serie bilder från avlastandet:

Första bilden visar jättesläpet – hälften hade räckt till för Rapiden. På andra bilden lyfter vi upp den och över lastbilen. Tredje bilden visar Rapiden underifrån -troligen enda gången jag får se den ur det perspektivet. Och på sista bilden har vi den säkert nere på marken.

Så är det bara att vänta på att den blir varmare och betydligt mindre snö. Den skall nog in i verkstaden och bytas litet delar före vårbruket. Intressant nog är den smalare än den gamla såmaskinen som har hjulen utanför lådorna och ännu lyftcylindrar mellan lådan och hjulen.

Det var annars den dyraste maskin jag köpt – inte ens Belarusen var lika dyr. Och då var priset bara en fjärdedel av en ny Rapid.