Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Morgonen ljusnar …

I morse var det minusgrader så jag tog en sväng till skogen och fällde aspar. Det har varit dåligt skogsväder och det blev det igen på eftermiddagen. Då jag satte värme på Zetorn så blev jag igen påmind om varför vi har det så bra trots usla inkomster. Fåglarna sjöng och himlen började ljusna.

(Klicka på bilden för att få en större och tydligare bild !)

Det är fint att på morgonen få se den här synen från trappan. Ofta är det tyst och vindstilla. En annan trevlig sak i morse var att nu har jag åter bil. Ducaton är ihopskruvad och verkar fungera. Det blev litet extra lagat med detsamma som den var inne i verkstaden och upplyft. Jag har länge tänkt sätta in temperaturmätare för vägen (framför motorn) och har haft själva mätaren installerad men det har varit problem att få ut kabeln ur hytten. Nu drog jag ned den längs ett rör men måste skarva den för att få givaren på rätt ställe. Det var inte precis enkelt eftersom det är så eländigt trångt.

Samtidigt märkte jag att balken framför motorn börjat rosta så det blev litet rostbehandling också. Och en hel del småarbeten som inte blivit gjorda förut. Bilreparationerna tog däremot inte slut för jag måste byta de bakre bromsskivorna på Volvon. Ducaton ut och Volvon in …

Det hade varit så kallt i natt att det var tjockt med is på rutorna på morgonen. Det gick bra att köra på åkern på morgonen men redan klockan tolv började det bli spår. Skogsvädret är snart slut. Eller så kommer vintern tillbaka i slutet på nästa vecka. Då skall det bli både snö och minusgrader på dagarna. Om nu prognosen stämmer …

Fy Fiat, fy !

Efter en lång kamp med fastrostade muttrar på helt omöjliga ställen lyckades jag äntligen få bort växellådan på Fiat Ducato. Och det var värre än jag kunnat tro … De ärans förbenade typerna som byggt bilen hade satt in ett lager av PLAST som trycklager !

Den svarta klimpen är plasten som smält ned till oigenkännelighet. Varför i all fridens namn de har satt in ett sådant skräplager där det är ett stort arbete att byta är helt obegripligt. Kanske någon ekonom hade fått billigt ett parti av skräpet eller nånting. Troligen hade säljaren svurit att det håller lika länge som ett riktigt lager men försäljarsnack är ju lika med förbannad lögn.

Jag har bytt trycklager på en mängd bilar och traktorer men aldrig sett ett lager så fullständigt förstört. Vanligen har trycklagret bara börjat föra oljud men inte har det gått i bitar … Det här var absolut bottennapp för dumma konstruktioner. Skall man sätta in skräp för att spara nån cent så borde man välja platser där det är lätt att byta eländet och inte där man måste skilja åt halva bilen.

Nu vet jag åtminstone hur Ducaton är konstruerad efter att ha legat i nån vecka under bilen. Det blev inte långa dagar för jag måste kravla mej bort och göra annat emellanåt för att mjuka upp mej litet. Den här veckan gick åter till skogsarbete då det blev kalla nätter och bra före på förmiddagarna. Bilen är nästan ihopskruvad men endel rör och ledningar skall ännu sättas tillbaka.

Jag har kört Fiat sedan 70-talet (Lada hör ju till samma släkt) och varit ganska nöjd men nu börjar jag allvarligt fundera på att byta märke. Fast de är väl alla lika dåliga nuförtiden. Konkurrensen ger inte bättre kvalitet utan tvärtom mera skräp – både billigt och dyrt. I alla fall säjer jag för första gången nu: Fy Fiat !

Dags för inomhusarbeten

Det blåser och kommer blötsnö allt emellanåt så nu är det trevligt att jobba inomhus. Och det behövs för vi har trots allt haft så fint skogsväder att inomhusarbetena blivit efter riktigt ordentligt. Det senaste rycket blev litet för mycket så jag har haft problem att kravla mej upp ur sängen på morgonen med styva och stela muskler. Fast visst lönade det sej att köra ut de sista tallstockarna medan det var bra väder. Nu börjar jag kunna röra på bakbenen litet bättre redan.

Det värsta var att jag blev utan bil förra veckan då trycklagret för kopplingen gav upp. Jag tog mej inte tid att börja skruva så länge skogsvädret var fint men nu har jag legat under Ducaton och skruvat sönder halva bilen. Förr var det ett barnlek att byta trycklager men det är det inte mera med de nya krångliga framhjulsdrivna bilarna. Efter att ha skruvat i flera dagar så börjar det vara mindre roligt och nu är det bara rå envishet som gäller.

Bägge hjulen är borta liksom drivaxlarna men före det måste en mängd rör och ledningar tas bort. Det värsta är att det är nästan omöjligt att komma åt nånting i virrvarret. Växellådan är nästan loss men där finns ännu en bult som är riktigt omöjlig. Jag får på hylsan men kan inte sätta ett skaft på den så att jag kunde dra ur bulten. Den kommer inte bara med fingrarna. Ibland svär man ve och förbannelse över de ingenjörer som planerat de nya bilarna. De har säkert aldrig själva försökt reparera dem. Det har gått åt mycket kaffe då man måste komma in emellanåt medan rostlösningen verkar och man lugnar ned sej samt hittar på nya underliga verktyg för att komma åt.

Man borde ha en led till på armarna för att komma åt de värsta ställena – alltså dubbla armbågar. Flera leder behövs också på hylsnycklarna. Nu har jag använt alla möjliga underliga skaft och leder för att komma åt muttrarna men till den sista bulten behövs det något extra. Kanske ett tryckluftsdrivet skaft skulle fungera men det måste vara mycket litet. Jag har ett men det är för stort.

Sedan är det en hel historia att krypa under bilen. Jag har ingen billlyft så jag har satt den på bockar ca. 40 cm ovanför golvet. På golvet har jag satt stora papplådor som jag skurit upp. De är det absolut bästa underlaget för de tar inget utrymme men wellpapp isolerar bra så man ligget varmt. De underlag som säljes i butikerna är bara skräp. Tidningar kan man inte ha för de skrynklar sej och rivs sönder.

Det ser säkert roligt ut då jag kravlar mej under bilen ungefär som en kålmask. Man lyfter ena ändan och för den framåt och sedan samma sak med andra ändan. Kålmasken är i alla fall betydligt snabbare för den har inget skelett. Jag kommer mycket litet framåt för varje lyft. Sedan då man är på plats under bilen så märker man att man glömt ett verktyg och måste kravla sej ut efter det. Och därefter har man glömt lampan osv. osv. Till sist märker man att man inte alls kommer åt nedifrån utan måste försöka uppifrån eller från sidan …

Folk klagar över hur dyra verkstäderna är men de borde byta trycklager på en framhjulsdriven bil förrän de säjer nånting. Jag börjar snart tycka att bilmontörerna är alldeles oförstådda och underbetalda. Att reparera nånting i de nya bilarnas komplicerade och trånga konstruktioner är närmast ett hjältedåd. Tydligen har våra bilar fungerat alltför bra för det här är första gången jag skruvar litet mera på nya Ducaton. På de två första skruvade jag nästan inget alls och de var också betydligt enklare konstruerade så det gick bra att reparera dem. Speciellt kom man åt allting så mycket bättre.

Nya och nya – den senaste Ducaton är redan 11 år gammal. Det är förstås ingen ålder för en bra bil som borde gå 20-30 år och en halv miljon kilometer utan större problem. Dieselmotorer är ju eviga – utom om fabriken börjat spara på komponenternas kvalitet. Det har tydligen hänt ifråga om trycklagret på Ducaton. Så mycket jobb som det är att byta det borde få planeraren att välja lager som håller minst en miljon kilometer. Men kanske nån &#%$ ekonom köpt en billig sats felaktiga trycklager …

Jag har inte legat under bilen hela veckan. Det finns en massa andra arbeten som blivit ogjorda under skogsperioden. Visst har jag haft ”lediga” kvällar men då har jag mest legat på soffan. Datamaskiner skall också underhållas och programmen uppdateras. Det är en hel del arbete att sätta sej in i de nya versionerna och få dem att fungera som man vill. En större uppdatering brukar leda till en mängd problem och så får man skrapa sej i huvudet och dricka mycket kaffe innan man fått eländet att fungera någorlunda.

I måndags började vi också med Hindersby-Bäckby historiska sällskap på gamla folkskolan. Det kom en hel del folk som var intresserade av våra byars historia. Jag laddade ned en hel del från Riksarkivets digitala arkiv där det numera finns Generalregistret över bosättningen i Finland som till stor del bygger på Gustav Vasas jordaböcker från 1539 fram till Stora ofreden 1712. Där finns alla våra förfäder med för Gustav Vasa var noggrann då det gällde att driva in skatt. Han skötte riket som sin egendom (liksom Sipilä) och plockade åt sej så mycket gods och guld han bara kom åt. I Hindersby hade vi två ”godz” som var ”Kungl.Maj. arff och eget” och i Bäckby fanns det tre. Hans räkenskaper ger oss i alla fall en indirekt bild av våra förfäder.

Vi gick också igenom vikingarnas färder i österled där huvudrutten till Miklagård (Konstantinopel) gick utmed Finska vikens norra kust till Aldeigjuborg (Staraja Ladoga) och vidare längs floden Volchov till Dnjepr och Konstantinopel. Ryska forskare (Tjernykh) gjorde 1985 dendrokronologisk utredning av Aldeigjuborgs tillkomst och kunde datera den till år 753. Det är alldeles klart att den var en skandinavisk handelsplats så vikingarna har seglat och rott här förbi i minst 1250 år. Den bättre hälften har sina rötter i Pellinge skärgård så kanske ”vikingens broder” tog i land där, struntade i att fara vidare till Miklagård efter ära och guld och började fiska, bruka jorden och sköta boskap här i stället … En del vill ut och slåss medan andra föredrar att vara hemma i lugn och ro.

Lustigt nog har jag inte haft någon värre influensa på hela vintern men det beror säkert på att jag bara varit i skogen och sågat tallar. Bacillerna klarar inte av den friska luften :-). Och så får man ingen smitta då man bara köper allting över nätet … Nu då musklerna i bakdelen börjar mjukna (man står oftast krokig då man sågar med motorsåg) så går det an. Litet bekymrad är jag över det varma vädret. Det slår troligen tillbaka med stark kyla i april eller maj. För ett antal år sedan kom det -17 grader i mitten på april och det är inte bra även om jag tycker om kyla på vintern.

Nu börjar i alla fall våren vara i antågande och planerna för vårsådden skall göras upp. Blir det någon eftervinter så finns det en massa aspar och björkar som skall tas bort …

Tallarna utkörda

Nu finns det snart hopp om att jag börjar skriva om annat än skogsarbete. I går körde jag ut de sista tallstockarna. Det finns ännu kvar massaved av tall, asp och björk men det kommer så småningom beroende på vädret. Och så skall vi inte glömma flisveden …

Stockarna ser inte så stora ut på bilden men det var riktigt problem att lyfta den största stocken som var 80 cm i roten och litet under 50 i toppen. Lilla Farma var egentligen för svag för dessa bålastockar. I dag räknade jag stockarna och det är omkring 365 +-40 för jag räknade bara slarvigt. De största stockarna var 1,5 kubikmeter och de minsta bara 0,15. Jag vågar inte tippa vad medeltalet är.

Det var ena kvistiga rackare och det värsta var att de hade tjocka torra kvistar och då godkänns de inte som stock. Så det blev en hel del massaved.

Det blev ju gallrat med detsamma även om det inte blev så stora luckor. Körvägar blev det i alla fall där man fällde en av dessa tallar. Det värsta var en stor tall uppe på en stenbacke. Det var omöjligt att komma nära med traktorn så jag måste dra ut nästan hela trädet. Vinschen orkar inte alls med så stora stockar som dessutom lätt fastnar bakom en sten.

I dag var det uselt väder – det regnade i natt – så jag hade en mellandag och pysslade med allt möjligt som blivit ogjort under det fina skogsvädret. Och man måste erkänna att det varit prima skogsväder i år trots ett par varmare dagar. Ingen snö att tala om och vägarna har hållit bra. Jag tror jag aldrig sågat så korta stubbar som i år. Även om det står vatten på åkern i dag så talar tiodygnsprognosen om kalla nätter nästa vecka. Då skall jag köra utt massaved och flisved.

Det märks kanske inte att vi huggit utom i vänstra kanten där skogen är litet glesare. Där tog vi bort stora granar för ett antal år sedan och nu de kvarvarande tallarna. Det fanns absolut ingen ungskog under de stora granarna men nu kommer det fin återväxt. En del toppskott är omkring 70 cm långa.

Björkarna skall nu bort härifrån och vi hugger asp och björk restan av den här vintern så länge föret håller.

Att våren kommer ser man på vårt svanpar som håller till på åkern jag kör över till hygget.

Bålatall år 2017

Idag fällde jag den här vinterns bålaträä (bamseträd) som ju är en tall. Diametern var ca. 80 cm men det blev en stock på 4,9 meter där toppdiametern var litet under 50 cm så den går att sälja. Max. toppdiameter är nämligen 50 cm.

Det nya svärdet på 15″ (38 cm) räckte egentligen inte till. I mitten finns nämligen en liten pigg kvar som inte blev avsågad (se bilden). Men blåsten tog omkull tallen i alla fall. Det är inte den enda stora tallen som jag fällt men de andra var ”bara” 70-75 cm. Tyvärr hade många av dem tjocka torra kvistar så de dög inte till stock annat än lommen (nedersta stocken). Det är verkligen harm och visar att man inte skall spara träden för länge. Till all tur hade bålatallen nästa inga torra kvistar alls så där blir det många kubikmeter stock.

Bara förluster …

Nu är det full fart på skogsarbetet eftersom vädret är bästa möjliga, litet snö, fina isvägar och litet minusgrader. Det var ganska eländigt med regn ett tag men nu har vattnet frusit så hårt att kättingarna med isdubbar knappt gör märken i isen.

På söndagen kom en tall in genom dörrens nedre ruta på Zetorn. Jag skulle dra ut en dubbel stock så att jag kunde komma åt att kapa den och var litet oförsiktig så andra ändan rasade ned från en sten och stocken svängde så att ändan kom in genom dörren. Det var ju inte så farligt för jag såg att rutan bara kostade 11 euro i Estland. Jag skulle redan beställa två rutor (den rutan är alltid i farozonen och har redan tidigare gått sönder) men så såg jag att enda leveransmetoden var med Itellas kurir – och det kostade 156 euro ! Jag tänker inte betala 15 gånger mer för transporten än för rutan så jag ångrade mej kvickt. Det blir att köra med plast för dörren tills nån åker till Tallinn och kan hämta rutan. Den är inte så stor så man kan bra bära hem den.

För Itellas pris kunde man åka till Tallinn och supa sej ordentligt full men jag har varken tid eller intresse för det. Kanske jag köper en polykarbonatskiva i stället. Baara förlustär som föriga bisin brukade säja då något gick sönder … Föriga bisin har i Hindersby sagt en mängd tänkvärda saker och används alltid då man inte vill nämna namnet eller inte kommer ihåg vem som ursprungligen myntade uttrycket.

Förra veckan skrev jag kontrakt på 200 kubikmeter tallstock med reviret. Versowood tar ganska stora stockar (max 50 cm i TOPPändan) så jag kan sälja bålatallana (bamsetallarna) innan de blir ännu större. Så nu är det bara skogsarbete som gäller så länge det fina skogsvädret håller. Allt annat är satt på undantag.

En vanlig dag är att jag stiger upp på morgonen och går ut i pyjamas, filttossor och fårskinnspäls för att sätta på motorvärmen till Zetorn. Medan den varmnar dricker jag kaffe och klär på mej samt kollar Bondbloggen. Ofta skall också räkningar betalas och reservdelar beställas över nätet.

Vanligen har jag lass på vagnen från föregående dag så jag kör till upplagsplatsen och radar upp stockarna och tallpropsen. Sedan till skogen och fäller tre-fyra tallar beroende på varifrån det blåser. I år har jag kvistat och kapat allting genast och lastat på vagnen både stock och massaved. Mitt på dagen kör jag hem och dricker kaffe (det är inte så många hundra meter i år). Keden måste kanske filas på motorsågarna och bränsle blandas. Jag blandar allt bränsle själv med 98 oktans bensin och tvåtaktsolja. Det går kvickt i en gammal fyra liters glasburk. På eftermiddagen blir det tre-fyra tallar till beroende på hur mycket det krånglar. Ibland är det bara att såga av dem om blåsten ligger rätt men ibland får man jobba länge med att få omkull en tall om man inte kollat mycket ordentligt vartåt den lutar. Eller så måste man bara ha den åt ett visst håll. Vindriktningen är inte så känslig bara det inte blåser rakt emot. Man kan nog fälla med sidvind.

Tallarna har grova kvistar men bara i toppen (utom i skogslaggarna). Ibland behöver man inte kvista alls de tre första stockarna … Då går det fort att få ihop ett lass. Nu är det ljust så länge att man kan vara i skogen nästan till klockan sju på kvällen. Då kör jag hem med lasset och är så hungrig att jag kunde äta en halv gris. Efter maten är gubben färdig för soffan. Något aftonarbete i verkstaden vill det inte bli efter en dag i skogen. Jag vaknar till mej ett tag senare på kvällen men konstaterar att det är bäst att lägga sej så man orkar upp nästa morgon igen. Tiodygnsprognosen lovar nån plusgrad på eftermiddagen men minusgrader varje natt så det är bara att såga så mycket man orkar nu innan våren kommer.