Författare: Sonja

Det finns en maskin i ladugården man inte vill att skall fara sönder, nämligen skitpressen.
Hemma i Kabböle hade vi inga problem men skitmaskinen, för gödseln kastades ut med en grep och spade. Men å andra sidan så är jag ju nog glad över att vi inte har det systemet hit..!

Under de här två åren jag bott hit, har jag lärt mig att man som utomstående inte skall komma med några smarta kommentarer eller förslag då någondera av de auktoriserade skitpressreparatörerna (Antte och Åke) jobbar på.
Idag visade det sig att det inte var frågan om ett oöverkomligt fel, utan alla reservdelar som behövdes fanns hemma. Det var en oljeslang som hade lossnat. Så Antte fixade det! 🙂

Det som gör reparationen av skitpressen så motbjudande, är att det oftast är ganska svårt att komma åt problemet. Idag måste t.ex. en del av spalterna från en box lyftas bort.

Ja-a, så var den semestern nästan förbi. Jag kom hem igår efter att ha varit heim i tre dagar. Tiden gick fort och jag fick faktiskt vila ut mig. Något bra med den där enorma snömängden dit finns!
Det blev en lite mjuk landning till arbetet, Antte skötte om kvällspasset igår och morgonpasset idag tillsammans med avbytaren. Jag var i kväll och kommer att fara i morgon på morgonen. Vi tur visas på det här sättet så länge vi har avbytaren, alltså till och med måndag morgon.

Idag var Antte, svärre och jag på V-S Karjakerho´s vårmöte som gick av stapeln på Rauhalinna i St. Karins. I Rauhalinna har i tiderna funnits bl.a. semintjurar. Nu är hela området till salu, så det var sista chansen att ordna en tillställning där. Det var väldigt intressant att höra om Rauhalinnas historia och om koavelns framtid i form av Viking Genetics.

I morgon får vi besök av en kanadensisk exteriör rådgivare. Han kommer till Finland tre gånger om året och besöker då enligt överenskommelse olika mjölkgårdar. Mera om hans besök och våra resultat i morgon.

Nu är det nog bäst att säga; tack o gonatt! 🙂

En av de största skilnaderna mellan mig och den äldre generationens bönder är den att jag faktiskt sover när jag har chans att göra det! För mig innebär semestern att man inte har en klocka som ringer över huvudtaget, utan jag stiger upp sen när jag vaknar. Idag betydde detta 9.30 och nog måste jag säga att det var sååååå sköööönt att sova si sådär 11 timmar. LYX! För att nu ta en jämförelse, så betydde semestern från korna för min pappa en chans att göra en längre arbetsdag i t.ex. skogen. Han steg upp senast klockan 06.00.. Inte har detta ändrat ens med att korna helt flyttade bort från vår hemgård, nog är han tidigt i gång ändå. Visserligen kan han nu sova till 6.30. 😉

Orsaken att jag berättar detta är att jag kom “heim” igår. För att göra det lite enklare för folk att förstå vartåt hem jag är på väg, så far jag “hem” till Heisala och “heim” till Kabböle. 🙂
Man blir ju lite nostalgisk då man kommer heim, för det känns på ett sätt ännu som igår när vi hade kor hit. Nog händer det sig fortfarande ännu efter två år att jag “ser” korna i ladugården. Dom fanns trots allt här hela mitt liv, ända till 2008, så första gången jag steg in i ladugården efter att jag flyttat, vände jag nog om och gick ut tillbaka igen. Det var inte tungt att se den tomma ladugården, fastän jag vet och visste då att korna har det bra i sina nya hem. Jag kan inte ens tänka mig hur det måste kännas för föräldrarna.

Nå väl, vi flyttade ju för en god orsak! 😉 Och som sagt, nu är det semester och vackert väder. Vad mera kan man önska sig! 🙂

Rättare sagt; klövverkning.
Vi verkar klövarna två gånger om året, på våren och på hösten. På våren brukar klövarna vara i lite sämre skick än på hösten p.g.a. att slitaget på dem är mindre då korna är inne nästan hela tiden. I går var resultatet faktiskt riktigt bra, ganska jämförbart med höstens. Kanske det beror på att vi har dem ute nu och då eller också på det att sinkorna har varit i en kall “lösdrift” under sinperioden, istället för att vara inne. Svårt att säga, men resultatet var bra!

Klövverkningen går till genom att man (läs Antte och klövvärkaren ) tar in kon i en ställning och spänner fast och “lyfter upp” henne så att hon inte kan röra på sig och orsaka skada åt sig själv eller skötaren.

Sedan lyfts benen upp och vinklas, två åt gången, i en passlig höjd och sen är det “bara” att verka.

Meningen med verkandet är att klövarna ska bli rätt formade, så att kon har lätt att gå. Det är en av de viktigaste sakerna, i alla fall i en lösdrift, att kornas klövar är i skick. På så sätt säkrar man att korna rörs tillräckligt. Inte vill vi ju själv heller gå om vi har sjuka fötter, så varför skulle korna göra det?

Verkande i sig tar inte sjukt, men naturligtvis är en del av korna lite nervösa över att bli fastsatta i ställningen. Framför allt de gamla som har varit med förr kan vara lite besvärliga att tas med. Men nog kan förstakalvarena också. Trots sin unga ålder var där en Kabböle-prinsessa som lite ställde till det igår.. 😛