Bondbloggen – Sida 101

Blir det vinter nu?

Termometern visar -7°C och det är klart väder ute så det kan nog krypa ner mot en -10° under natten. Så gott som snöfritt har vi också så kanske det fryser på lite.

Under dagens julgransletande som också blev en runda runt en del av skogsskiftena kunde ändå konstateras att det fortfarande är vått och ofruset i skogen. Konstaterade också att nu växer skogen bra tack vare långa växtsäsonger, det har ju varit några år med lite tjäle så att tillväxten kommit bra igång på våren och långa varma höstar hjälper ju till de med. Och vatten har träden också fått i år, vi börjar ligga på samma nivå som rekordåret 2012 så det blir nog ett nytt nederbördsrekord och då har jag beaktat nederbörden här i byn sen medlet av -60-talet eller under 50 år.

Skogens goda tillväxt är ju glädjande men tillika betyder det också en hel del jobb och nu vore det bra att komma igång med röjningarna innan snön blir besvärande, om vi nu får nån? Det som man undrar över är ju just hur vintern kommer att bli, ska man hålla sig till de fastare markerna där man säkert får ut virket eller vågar man söka sig ut på mossarna? Tidigare i höst menade långtidsprognoserna att det blir en hård vinter men nu tycker jag det låter som om det inte blir nån vinter överhuvudtaget. Nåå, säkrast är väl att börja på där marken bär man kan ju alltid flytta på sig om det fryser på, huvudsaken är att man kommer igång. Dessutom är det bra att börja på den här tiden på året då dagarna är korta så att kroppen hänger med…… jag hör ju till dem som fortfarande brukar motorsågen vid röjningsarbetet.

Lång växtsäsong.

Det är inte enbart i skogen som växtsäsongen blivit längre på sistone, även på åkern har arbetet dragit ut på tiden. Vet sen inte om det beror på att värmen hållit i sig eller om grönsaksbonden börjar bli gammal och långsam. Det känns nog lite som om luften börjat gå ur en de senaste veckorna.

Hur som så skördade vi bort de sista kålrabbina, grönkålen och brysselkålen nu under slutet av veckan och jag plöjde lite till igår lördag. Ännu idag skulle det varit möjligt att skörda och plöja men hur det är efter i morgon återstår att se. Har ännu lite kålrot kvar samt större delen av palsternackorna men dem försöker jag övervintra på åkern för skörd till våren. Kålrötterna kan eventuellt gå att skörda senare om det skulle råka bli varmare igen.

Nisse skrev om den långa säsongen för en tid sen och visst har den blivit lång, vi startade med plantdrivningen under senare halvan av mars så närmare 9 månader har man petat i jorden 🙂

Att säsongen är lång beaktas ändå inte av de statistikförande byråerna. Vi grönsaksodlare har ju i lag skyldighet att meddela odlingsarealer och skördemängder och det står i anvisningarna att man skall beakta hela året. Men det är ju lite svårt att i medlet av november meddela uppgifterna då skörd fortfarande pågår. Därför har blanketten blivit liggande med den påföljd att dom ringde upp häromdagen och undrade hur det är med skördemängderna. Det blev nu tvunget att uppskatta vad som sist och slutligen kan skördas och damen försäkrade att jag inte polisanmäls även om jag inte lyckas få det uppskattade skördat……. det står nämligen inget i lagen om att de lämnade uppgifterna skall vara sanningsenliga 😀 Dessutom var jag inte den enda som fortfarande höll på med skörden.

Kålrabbiskörd 11.12.2015. Ser ut som om min Iranske jobbare också är glad över att ytterligare en åker tömts på produkter :) — Kålrabbiskörd 11.12.2015. Ser ut som om min iranske jobbare också är glad över att ytterligare en åker tömts på produkter 🙂

Som gamla gastar

Ja, som gamla gastar står de där och glor på en när man går förbi. Det som i tidernas morgon utgjorde en kärna i gårdens liv och leverne är nu alldeles för smått och klumpigt att ha att göras med. Det som inte används, ständigt repareras och underhålls, kommer sakta att falla offer för förruttnelse, och att hinna undan förruttnelsen är inte lätt när man är en kratta på att bygga, har fullt upp med de hus som fungerar, och dessutom har alldeles för många små kojjor att hålla reda på istället för någonting större, som fungerar lättare att använda. Jag räknade en gång till ca30 små tak som vi håller reda på här på holmen… Inte bara jag, men ”tak som tillhör min familj, som man kan hamna med på takläggartalko till”. Det handlar då om allt från lekstugor, rior, lador, strandbodar, källare, osv, alltså allt som har ett tak, som gärna skulle få vara tätt, för det finns nåt som gärna skulle få bevaras på insidan.

De står där som gamla gastar och glor på en när man går förbi. In ska man snart börja akta sej för att gå, och jag har försökt tömma bort det som finns på insidan. Det är när något gammal hus skall tömmas som man inser hur mycket saker det finns i världen. Men, vad ska man göra av alla möjliga gamla grejjer? Inte bränna upp. Det har jag på det klara. Eller? Suck, vad ska man ha det till då?

Det som inte håller att ta i, så det måste/kan och får man bränna upp, men redan husens fina breda brädfodring, som är murken nere, men lite hållbar upptill? De är så häftiga på sitt eget sätt, så de ska jag spara. Tror jag… Endel av dem… Hmm… Till vad då? Ja, inte vet jag, men brännas ska de inte… Och så har man då åter en återvändsgränd man inte smidigt kan trassla sej ur, utan att huvudet spelar spratt.

Själva fähusdelen (till vänster i bild) är av tegel. Eller nåt sådant. Visst är det tegel, men de var nog ganska sand-starkt blandning när de tillverkades. Så, håller de i 100år till, (antagligen inte) eller får följande generation på gården nippor och problem med det om man sparar det. Hellre kan jag ta mej an tabernaklet nu så följande får fundera på nåt annat. OM det kommer någon följande som vill filura på här, det vet man ju inte heller, men om. Man måste alltid räkna med att någon kommer att få ta sej an det, om inte jag gör det. Visst, det går det också, men, jag vet hur det är att börja från minus-sidan, med att riva först och sen bygga uppåt, så det vill jag helst inte sätta på någon annans huvud.

Sånt här funderar man. Kanske jag skulle få rumpan i ring i höst/vinter och få bränt upp det som brännas kan, renovera upp kåkarna, eller så… suck, får de stå där ett tag till, tills de kommer ner, och sen… ja, vad sen…

Klimatfrågor.

Plusgrader dygnet runt i början av december, till och med under dagar och nätter med klart väder, får en att undra över om det ändå är som expertisen menar att människan håller på att rubba klimatförhållandena. Och med det förorsaka vittgående följder med extrema väderförhållanden. November lär globalt sett ha varit den varmaste november som någonsin uppmätts och det är väl globalt man måste se på saken för lokalt kan det ändå vara naturliga svängningar i vädret som noteras. Klimat diskuterade vi också med anledning av den varma hösten och pågående klimatkonferens i Paris under fredagens diskussionstillfälle ”fredagsklubben”.

Vad gäller varma höstar så är det inget den senfärdiga grönsaksbonden ogillar precis. Nisse skrev för en tid sen om den långa säsongen och här är säsongen fortfarande igång. Ännu pågår lite skörd av bland annat kålrötter och även lite plöjning återstår. Jag kunde väl ha börjat vara klar om inte förkylningen slagit till, det gick några dagar ”i haisk” men nu börjar näsan torka upp och styrkan återvända 🙂

Kålrotsskörd i varmt och soligt väder under självständighetsdagen 2015.

Några fina skördedagar har också ”slarvats” bort med möten som hör senhösten till men det kan inte hjälpas. Nu senast har det mest varit skogliga frågor på tapeten och under skogsvårdsföreningens fullmäktigemöte förra veckan besökte vi kraftverket på Vasklot där man nu satsat i en stationär flistugg av den grövre sorten. Tyvärr var silon full under vårt besök så vi kunde inte med egna ögon se den i drift men tuggen lär ha kapacitet att på 20 minuter tugga i sig ett helt långtradarekipage med flisved. I princip motsvarar det vad chauffören med bilens kran klarar av att lossa lasten. Tanken med den stationära tuggen är att man sparar in lite på transporterna i och med att flisved tar mindre utrymme än färdig flis. Omlastningarna blir också färre då veden hämtas direkt från upplaget skogen och ibland kan det vara svårt att på smala skogsvägar få plats för flistugg och transportfordon. Eldriven stationär tugg är dessutom både resurs- och klimatvänligare än dieseldriven dito. Flisråvara finns det gott om här vid kusten och varmare klimat gynnar tillväxten. Vi borde öka uttaget ur skogen för Finland utnyttjar nu endast 70% av den årliga skogstillväxten, fortsätter det så här blir mycken energi kvar i skogen och från ruttnande ved frigörs ytterligare koldioxid som lär vara en av bovarna till klimatförändringarna. Blott nu klimatet tillåter arbete i skogen för om den senfärdiga grönsaksbonden gläds åt varma höstar så önskar sig skogsbonden kyla på barmark så att marken fryser till så att bärighet för skogsmaskinerna fås. Det har varit litet dåligt med det de senaste vintrarna.

Flistugg av det grövre slaget vid kraftverket på Vasklot.

Ett billass flisved i väntan på "tuggning". — Ett billass flisved i väntan på ”tuggning”.

Skutt skutt

Hopp och tjolahej!

ALLA TACKOR UT!!!!

Det blev lite skutt och hopp, och sen följde dom med mej ner till huset. Jag passade på att ta några bilder, men det var allt jag hann med, sen svängde de om, rusade i full galopp upp tillbaka till fårhuset och där stod de resten av dagen. Solen sken och fåren stod, orubbliga uppe vid fårhuset och ville in.

Jag har haft ut de lite nu och då för att de ska få röra på sej, men, det blir mer och mer hopplöst att få de att röra på sej. De vill helt enkelt inte. Ut vill de nog, men gå längre än runt husknuten verkar de inte vara så intresserade av. Visserligen inget problem, de springer ju inte till skogs, men lite längre tycker jag de skulle kunna gå när de får möjligheten. Men. Nä. Och vill de inte, så vill de inte. Röra på sej får de iallafall, men, de rör inte på sej mer än nödvändigt. Nåja, de får gå in och äta till kvällen och natten och så får de gå ut igen imorgon på dagen, om vädret tillåter. Det börjar bli glest om dagar då fåren med glädje går utanför dörren, de dagar det regnar vågrätt lönar det inte ens att försöka, någon kanske går utanför dörren, men, helst ligger de inne hela dagen, de dagarna 🙂

Bloggen som blev inställd

Förra söndagen skrev jag ett ganska långt blogginlägg som jag inte publicerade omgående. Tur var väl det.

Namnet på den blogg som aldrig skrevs klart var Quo Vadis och den började såhär:

”Det torde vara latin och betyda att man borde välja väg man inte riktigt kan. Eller i varje fall nått ditåt.

Den första snön har idag fallit över hemmanet. Inte mycket, men tillräckligt för att kallas snö. Det betyder att nu är den förra odlingssäsongen definitivt avslutad och jag noterar att allt det som jag var tvungen att hinna med innan snön och kölden kom är faktiskt också klart.

Att det har varit en tung säsong är alldeles klart och det avspeglas bland annat i det att man denhär tiden på året brukar sluka maskinkataloger med hull och hår och antingen shoppa eller bara fönstershoppa nån ny maskin. Så icke i år. Visst har man surfast på maskinsidor och visst har produktkataloger som ramlat ner i postlådan lästs, men utan desto större upphetsning.”

Sen gängade jag på, lite om dålig lönsamhet, lite om mystiska EU regler, lite om att jag börjar bli trött på allt eftersom allt är så motigt. Det blev nu en såndär allmän klagojeremiad som jag själv nästan tyckte lät som en bondeparodi så jag publicerade den inte riktigt med det samma utan ville fundera lite först.

Den tankeperioden innehöll förra torsdagen som i sin tur innehöll ÖSP traditionella höstinfomöte som nu hottats upp lite och gick under benämningen Bondesnack.

Den kvällen lyssnade vi till föreläsare Christoffer Trier (eller något ditåt) som hade lovat att i sin föreläsning ”lyfta” 70 deppiga bönder.

Vi var inte 70 utan 90 och redan det visade väl hur många som gärna ville bli lyfta denna slaskiga höstkväll

Nu förhåller det sig så att -utan att desto mera vädra sina fördomar- att bönder kanske inte är den optimala målgruppen för psykologiskt coachingsnack och visst märkte jag att skepsisen fanns redan i försnacket med kollegerna. Det som alla dock var överens om var att OM något dylikt fungerar – då är det nu det behövs, för bondesamhället är nog denna höst så fyllt av hängande mular att även ett halmstrå är bättre än inget.

Vi fick oss till livs en 80 minuter lång föreläsning om lite idrottscoachning (intresserade många men inte mig) vi fick höra att hinder är nyttiga, vi fick veta vad spegling betyder och vi fick också veta lite om hur viktig förnyelse av tankesättet är.

Lyckades han då?

Jo, det vill jag påstå att han gjorde. Både under kaffet och senare i veckan har jag träffat kolleger som varit om inte uppfyllda så i varje fall tagit innehållet till sig, åtminstone på något plan.

Hur som helst var årets ÖSP kväll en lyckad tillställning. Även om både Tomas Långgård och Lantbrukssällskapets föreläsarpar Lönnqvist och Långskog inte hade världens tacksammaste uppgift att ta över efter Trier så lyckades alla tre bra med att föra fram sitt budskap, och alla hade matnyttig information att komma med.

Kvällar av denhär typen kan uppfattas som abstrakta men har helt klart sin plats på kartan. Dels får man träffa kolleger, dels får man information som kan vara väl dold i det myller av paragrafer som en odalman idag skall söka sin utkomst ur.

Hem genom den blöta kvällen körde åtminstone jag med något slags hopp om en ljusnande framtid. Den kanske till och med är vår.

Kongressdeltagande med efterverkningar.

I början av veckan blev det ett välkommet avbrott i de dagliga rutinerna med anledning av deltagande i SLC:s (Svenska Lantbruksproducenternas Centralförbund:s) kongress i Nådendal. Dagarna innan hade det, som vanligt när man skall åka hemifrån, varit brått med plöjning och förberedelser inför vintervädret som förväntades. Trots att man gått igenom allt flera gånger gnagde ändå funderingarna kring om allt var i ordning under bussresan ner på söndag eftermiddag. Hade man tömt allt frostömt på vatten, hade man tagit in allt som riskerar frysa sönder och är cirkulation och tillräcklig värme påsatt i varma utrymmen och så vidare? Trots bråda tider valde jag ändå att åka ner redan på söndag eftermiddag eftersom fullmäktige skulle hålla höstmöte på måndag morgon. Dessutom kändes det som om jag skulle ha gjort rätt för en kväll i spa-avdelningen.

Kongressen som i år gick under devisen ”Vi skapar landet” och numera hålls vart tredje år är en trevlig och givande tillställning för förutom dryftande av fackliga frågor så finns det tillfälle att träffa kollegor från hela Svenskfinland. Efter att ha deltagit några gånger så är många av de lite på 200 deltagarna mer eller mindre bekanta och några nya bekantskaper gör man dessutom varje gång man deltar. I år deltog också tacknämligt många unga producenter tack vare ett ungdomsseminarium på söndag kväll.

Vi hade också förmånen att bland annat få höra hur läget är i Sverige genom Kristina Yngwes föredrag och i mångt och mycket är problemen, eller ska vi hellre säga möjligheterna, likadana där som här. En avsevärd skillnad råder dock vad gäller självförsörjningsgraden som i Sverige är betydligt sämre än här i Finland.

Bekanta frågor även från andra sidan Östersjön.

Jag hade under årets kongress den stora äran att tillsammans med nio andra ”trotjänare” föräras förbundets förtjänstmärke i guld och vill här utrycka ytterligare ett TACK för det. Personligen tycker jag mig inte ha gjort rätt för utmärkelsen men det är ju roligt att andra uppskattar ens insatser och visst är det lättare att ta sig an ytterligare frågor näringen till fromma efter lite ”dunk i ryggen” 🙂 Gästföreläsaren Yngwe gratulerade mig till utmärkelsen under kaffepausen och menade att i Sverige är mottagarna av förtjänsttecken ofta i 70-80 årsåldern medan de här verkade vara betydligt yngre. Kanske betydelsen där mera är att ses som ett tack för väl uträttat värv medan det här är tänkt som uppmuntran till fortsatt arbete?

Sen var det det där med efterverkningarna………

…några glada dagar med lite avslappnad verksamhet mellan varven har sitt pris. Jag kände redan under hemfärden på tisdag att halsen blev sträv men tänkte att det kanske berodde på lite högljutt prat i baren eller luftkonditioneringen i samlingslokalen. Under onsdagen tappade jag rösten allt mer men for ändå för att plöja rågåkern medan det fanns snö kvar på marken. Snön hade då börjat smälta men hjälpte till att hålla styr på stubb och halm så plöjningen löpte riktigt bra trots den stora mängden växtrester. Jag hade tänkt att jag nog blir tvungen att med slykrossen finfördela halmen för att få plöjningen att löpa men nu var det som sagt inga problem. Torsdag och fredag blev det hosta, snor och feberfrossa så det var nog förkylning i antågande i alla fall 🙁

Nu idag söndag börjar livet återvända så förhoppningsvis blir det inte så svåra efterverkningar trots allt men några kålrötter orkade jag inte som planerat skörda under veckoslutet och inte blev det någon försäljning på dagens julmarknad på Stundars.

Det är ändå ganska märkligt att när man trött, våt och frusen knegar på med skörden under hösten så hålls man frisk trots att många i ens näromgivning insjuknar, men så fort man lite slappnar av då slår eländet till. Att jag redan på tisdag kände av symptom menar väl att smittan fanns där redan innan jag åkte på kongress så det är inte där jag smittades. Jag tror nog att kroppen har ett särskilt försvar (åtminstone för oss bönder) som ser till att man hålls på fötterna så länge som det är bråda dagar.

Föresten så finns det nu på grund av poststrejken möjlighet att digitalt ta del av innehållet på kongressen i veckans Landsbygdens Folk, den kan undantagsvis läsas av alla intresserade på adress: http://www.slc.fi/files/lf_onlineversion_4815/#1