Vid denna tid i kalendern brukar det hållas en liten blankettskolningskurs där lokala lantbrukssekreteraren berättar lite om nyheter som gäller för året. I år räckte inte en kväll till, utan skolningen for iväg med nästan en hel dag. Det behövdes också, var så säker.
Vi var ca 160 inte så förväntansfulla jordbrukare som bänkade oss i stora salen på simhallen för att bli upplysta. Och, nog blev vi upplysta också, men vad man skall säga om hela projektet är nog mera tveksamt. Det sades att detta är största förändringen som ”drabbat” bönderna sen 1995 och det kan väl så vara, men den stora skillnaden då och nu är nog vanan. Då gick vi från produktion till blanketter och denna gång går vi mera från blanketter till dataprogram, så skillnaden är väl kanske mindre.
Om själva tillställningen kunde man naturligtvis göra sig hur lustig som helst, för visst är det i mångt och mycket en produkt som bara är till för att hålla byråkraterna med sysselsättning, det kan knappast nån förneka, men ändå är det kanske bäst att ligga lågt med kritiken, för det är ju ändå vårt uppehälle och framtid som ligger på kostymfarbrödernas bord.
Som helhet var dagen bra – kanske till och med riktigt bra, alla föreläsare hade något matnyttigt att komma med och det är klart, att omforma sin fäderneåker till en landningsplats för tranor eller att så grödor som måste skördas men inte behöver användas, tja, visst låter det lite dumt i ett gammalt bondeöra, men om samhället har åkt så snett att detta är enda sättet att kunna bedriva ett jordbruk på våra breddgrader – trots att det funkat sen istiden – så är det väl bara att sucka och spela med.
Helt klart är inte detta något som man gör kvällen innan det skall vara klart. Redan i benämningarna går man lätt vilse. Ord som förgröning, utökade skyddsremsor, fånggröda eller bara att kunna definiera ett vattendrag rätt är inget som man gör med kunskaper från högstadiet inte. Det som dock blivit mycket lättare över tid är själva ifyllnadsproceduren. 1995 satt man flera dagar och läste ifyllnadsdirektiven samtidigt som förtvivlade kolleger både ringde och kom ”till byss”, alla med samma fråga; ”förstår tu hittje?” Nu fylles uppgifterna in i ett nätprogram som inte godkänner uppgifter som är felaktiga.
Nu har problemen istället flyttat ut i verkligheten. Nu skall det hållas reda på vilken gröda som får plöjas när, eller om den ens får plöjas. Nu gäller det att välja vallväxter eller trädor enligt utbetalningstariffer och kanske det knepigaste, nu skall det vara en femårig framförhållning gällande flera stöd. Om man KANSKE tänker söka vissa stöd under kommande perioden skall ”kommer kanske att söka” rutan kryssas i, annars blir det inget sen när det behövs. Där kan nog misstag lätt ske misstänker jag.
Visst känns det märkligt att hela denna cirkus kan vara någon till fördel, framom att dubblera prisen på våra produkter, men hit har mänskligheten kommit, och här skall vi väl vara nu en tid. Och, visst hellre stöd än inga stöd – för utan dom skulle vi nog vara körda men nog känns det onaturligt och konstgjort.
Hur som helst, dagen var givande, föreläsarna bra och ämnena väl valda – men nog känns det ännu som mycket kunskap saknas, och hur man skulle angreppa problemen utan att ha suttit av kursdagen, det vet inte jag. Kanske andra helt enkelt är smartare, själv tror jag inte jag skulle klara det. Nu finns det i alla fall någon sorts möjlighet att börja odlingsplanera inför säsongen, men med många nya variabler som skall hållas i huvudet. Brrrr….
Den lilla flock kolleger som jag tillhörde lämnade salen efter halva dagen, resten av dagen ägnades åt djurbönderna och deras bekymmer, och det var ingenting för oss. Kattmaten är inte stödberättigad och mössen i torken är självförsörjande så det intresserade inte mig så mycket.
På väg hem berättade radion för mig om GermanWings äventyr i Alperna, och det var kanske nyttigt. Kanske inte ett krångligt direktiv är det värsta man kan råka ut för. Trots allt.
