Avslutade lördagen med att så de sista lökfröna för plantlöksodlingen….. alltså lök som om en 6-7 veckor skall planteras ut på åkern. Åkrarna håller annars på att torka upp så att det kan hända att jag kompletterar lökodlingen med lite direktsådd lök också.
Här en liten film från gårdagens sådd.
Våren är rekord tidig i alla fall hos oss. Särskillt varmt är det inte, men solen har fått vallarna att grönska.
Antte var tidigt i morse ut och ”lappade” vallarna, på de ställen där gräset inte överlevt vintern. Blandningen som han sådde var engelskt rajgräs, ängssvingel och timotej.
Åkrarna var väldigt torra. Lite fukt fanns det på ytan, men annars är det riktigt torrt. Jag såg på FB en bild som troligtvis var tagen i Kimito där man redan ytharvar.
Hur tidig våren och vårbruket på riktigt blir återstår att se.
Solen sken så mycket den orkade denna fredag morgon. Sjön låg som en spegel och fåglarna kvittrade för full hals. Temperaturen kröp högre och högre, vid frukosten visade temperaturmätaren runt +4-5 grader. Inga nya lamm i fårhuset och dom som kommit skuttade alla så glatt. Läget stabilt där med andra ord, så eftermiddagen behövde inte tillbringas med öronmärkning, flyttningar eller lammutdragning. Men, vad gör man då? Jo, man sätter sej i bilen och åker in till Åbo.
Kokko i bollen? Ja, möjligt. När jag kommit över med färjan till Pargas sidan, konstaterade jag att dom som tänker sej att åka ut till skärgården istället för därifrån, är många gånger fler. Jag räknade också ut att det inte lönar sej mycket att stressa den dagen. Kön är som längst på eftermiddagen för att sedan minska till kvällen/natten. Så fast jag blev sen skulle det kanske vara lika så bra. Hellre uträttar man alla ärenden skapligt och tar lite tid på sej, än stressar hela dagen och sen sitter i kö nån timme. Jag har ju den fördelen att jobbet finns kvar även om det inte blir gjort på exakta klockslag.
Jag skulle på trädgårdsmässa. Laddad med antihistamin för alla påskliljor, björkar och annat pollenrikt kände jag mej pigg och glad, och på bästa humör skuttade jag glad som ett lamm om våren in genom dörrarna, betalade parkering och biljett och började traska runt. Eftersom det var fredag var det ingen trängsel, så man kunde gå löst och ledigt i alla hallarna. Till helgerna brukar det alltid bli tjockare med folk, vilken mässa det än handlar om.
Men, vad fick jag se? Jo, lingonris, betongnät, kråkris, stenar, stubbar, enbuskar och en gammal rostig cykel.
-Jasså, är det kråkriset som är det hippaste man kan ha i trädgården i år? Nå, det borde ju inte vara något större problem… Tänkte jag där jag gick och kikade…
Yeps. Går jag bakom knutarna hemma hittar jag precis samma saker, det var ju det, att nu fanns de samlade på en och samma ruta. Men visst, varför inte? Det vackra behöver verkligen inte sitta i en svindyr pion, ros eller nånting annat importerat från holland, kina eller långtbortistan. Det kan också sitta i det, som vem som helst har, i princip bakom knuten. I detta fantastiska land har vi ju nånting som heter allemansrätten, vilket ju betyder att man får gå ut i naturen och njuta av den så mycket man vill. Gratis! Man får ju inte klampa runt hursomhelst, man ska ju naturligtvis respektera allt och alla andra. Men, visst är det lite roligt att det som varje invånare i detta land, kan gå ut i naturen och njuta av gratis, närsomhelst, skall ställas ut på utställning …. Har det farit snett när folk far in till stan för att se på lingonriset istället för att åka ut till landet och sätta sej på stubben i skogen…
Där drog jag det kanske lite långt, och kanske känner jag mej rejält träffad själv 😉 Jonej, det fanns minsann annat att se på också, men faktum är att jag ställde mej med en kaffemugg i handen och iakttog folk lite på skoj och många stod och kläckte kommentarer om hur nätt det var, hur trevligt det såg ut med lingonris, stubbar, stenar osv…
Ja, visst är vår natur vacker, bara man tittar efter….
Vidare fanns det att beskåda, allt man kan tänkas behöva utomhus. Handskar, trägungor, rötter och knölar, mat, frön, gräsklippare, saxar, trimmers, kläder, källare, sten, terrasser, bryggor, lekstugor, växthus … ja, listan kan göras lång… Och så alla dessa planteringar… Med lingonris, men också med annat…
Det är väl kanske någonting sånt här många drömmer om. En lugn vrå inne bland betongnäten, i trädgården där man kan sitta med sin kopp kaffe och bara ta det lugnt. Har prövat det någon gång. I min trädgård finns det buskage som skärmar av så det blir till ett litet rum där inte mycket stör. En liten oas. Där kan jag sitta med en kopp kaffe och känna lugnet. I fem minuter. Max. Sen har jag inte ro att sitta längre. Det finns alltid någonting som är ogjort sommartid. Ofta blir det att sitta och fundera ut vad man skall göra till näst medan man slukar kaffet, bränner sej på tungan, och sätter kexet i halsen 🙂
Jag gick, och gick, och gick… Och gjorde några små fynd. En t-skjorta med lastbilar på åt Mathias, rosa knäskydd som jag ska ge bort till någon som kan behöva knäskydd, men som kanske inte får ha sina vanliga grå knäskydd ifred, men som jag nog tror kan få ha rosa knäskydd ifred, och så minigladiollökar som jag skall plantera åt mommo. Ifjol planterade jag tomater i hennes lilla blomland. De växte så det knakade, antagligen tack vare hästskiten jag blandade ner. Problemet var att de växte sej så höga att hon knappt såg ut. I år tänkte jag nog plantera några tomatplantor åt henne igen, men av låg sort, och sen varva dem med lite blomster. Dessa minigladioler lät spännande. Återstår att se om hon ser ut alls till hösten, eller om de blir samma elände som ifjol att man får börja klippa hål i blomrabatten för att alls se ut 🙂
…. av denna vår?
Jag har legat lågt med skriverierna nu ett tag och det har berott på en enda sak. Det har inte hänt något revolutionerande på hemmanet. Det är inget speciellt för så är det alltid denna tid på året. Jag brukar hålla mig i idet under den kalla tiden, och så hade det väl kunnat bli i år också.
Nu är det ju bara det att det inte har funnits nån kall tid i år, kölden inskränkte sig till två slarviga veckor i januari och som en direkt följd av detta har inte heller flitens lampa helt lyst med sin frånvaro. Jag har grejat på som aldrig förr med skogarbete, och både röjt och huggit stockar, men jag har inte riktigt sett någon anledning att störa Er med rapporter om denna verksamhet, för det har våra tre kolleger skött alldeles med den äran, och vad gäller skogsjobb ligger jag nog som nummer fem i hackordningen bland våra bloggare så jag har låtit Er hålla till godo med Nisses övertänkta skogsbruk, Christers fastkörningar och Charlottas intressanta skärgårdsskogsbruk.
Nu skriver vi första söndagen i sommartiden och som ju tidigare framkommit startar även mina livsandar upp i samband med att första torfsvipan dimper ner på hemmanet.
Nu gäller det att komma underfund med hur man skall förhålla sig till den kommande odlingssäsongen i förhållande till den tidiga våren. Åkrarna börja ljusna upp och just nu ser hela naturen ut ungefär som den skall ca 2 veckor innan vårbruksstart. Problemet är bara att vi skriver den 30 mars.
Jag blir bara säkrare och säkrare på att den kommande säsongen kommer att urarta totalt. Just ni går jag faktiskt och hoppas på ett riktigt rejält bakslag så att saker och ting skall normaliseras. Hörsägen berättar att det har såtts vete i Övermark i mitten på april för några år sen, och samma sägen berättar också att det inte gick speciellt bra. en blick i mina anteckningar ger vid handen att enda undantaget från tesen ”fin vår ger dålig sommar” var 1990. Alla övriga år har det stämt.
Problemen har redan börjat noteras. Det som stubbharvats på hösten har vanligtvis sett ut som en övningsplats för kraschlandningar innan snön kommit, men under vintern och under snön har mikrober och annat knytt gjort sitt och på våren efter snösmältningen har allt sett bra ut.
Så icke i år. Som synes av bilden nedan har ingenting alls hänt i år och vad jag skall göra med den här åkern i vår har jag i skrivande stund ingen aning om. Odlingsplanen säger vete men förståndet säger snarare vete f-n!
Jag var en sväng ner på åkrarna för att ta bilden av den oruttnade stubben ovan, och gick nästan i mentalt baklås när jag tittade till Ladtomten, den åker som allra mest lever ett eget liv.
DEN SÅG UT ATT VARA HARVFÄRDIG! 31 mars! Nu gubbar och gummor bara måste vi få ett bakslag, annars blir kommer hela detta år att bli ett enda stort bakslag.
Kanske det var därför som Agri-Market i fredags på LF´s framsida översatt ”schaktblad” till ”bakslag” Vad vet jag. Lite kul översättning var det i alla fall.
”Satt av en dag” för att uppfylla miljöersättningskraven här i veckan tillsammans med lite på 100 yrkesbröder och vad jag räknade till också 4 yrkessystrar. Av könsfördelningen på kurstillfället i fråga drar man slutsatsen att det här med växtskydd verkar vara ett ”karajobb”. Jag överraskades av det stora intresset för kursen men eftersom detta torde vara sista chansen att uppfylla kraven enligt ”gamla” regler så kanske någon tog tillfället i akt och gick kursen nu. Intyget är giltigt i 5 år för jordbrukare anslutna till miljöersättningsprogrammet även om systemet ändras till nästa programperiod. Nytt är nu att framledes skall även andra yrkesanvändare av växtskyddsmedel avlägga examen.
Jag har tidigare avlagt specialexamen för användare av växtskyddsmedel som är giltig i 10 år men enligt miljöersättningskraven måste man gå kurs vart 5:e år så därför blev det nu också aktuellt för min del. Uttrycket i inledningen kom sig av att något nytt egentligen inte kom upp på kursen, den är lite allmänt hållen och för oss trädgårdsodlare finns det inte mycket att ta till sig. Till all lycka så höll föreläsarna, pojkarna från lantbrukssällskapet, ångan och humöret uppe så tiden blev inte alltför lång. Sen är det ju alltid trevligt att träffa lite bekanta också och utbyta lite funderingar över aktuellt inför odlingssäsongen samt väder och vind.
50 euro blir det att punga ut med för kursen och intyget så en nätt förtjänst blir det för kurshållarna i alla fall 🙂
Lamm lamm lamm, vart än man ser… till och med mitt i maten 😉
Ja, vad gör man om man är på rymmen, och egentligen inte riktigt vet hur det gick på det viset, och inte hittar man hem till mamma heller. Jo, man lägger sej ner och väntar på hjälp.
Det var i alla fall vad det här lilla lammet hade räknat ut, att antagligen var det bästa man kunde göra av situationen.
När lamm kommer bort från tackan ropar och vrålar de ofta som besatt, och brukar inte ge sej förrän de hittar tillbaka. Men antagligen fick det här lammet kontakt med tackan, så den kunde känna att det inte var en katastrof, utan den kunde lägga sej ner och sova. När jag fick syn på lammet hade jag mina aningar varifrån den kommit, men eftersom där nu springer runt 50 små ulltottar i fårhuset kan man i hastigheten ta fel, därför väntade jag tills lammet hittat tackan. Skulle inte tackan ha gett sej tillkänna hade jag deras öronnummer att gå efter. Även om man morrar över dessa öronlappar som är så stora och klumpiga i lammens små öron, så fyller dom flera viktiga funktioner 🙂
Det händer sej att något lamm kommer upp på foderbordet. Det hör inte till vanligheterna, och skall inte göra det heller. Man skall inte ha foderhäcken byggd så att lammen kan gå omkring i rena maten. Det finns otroliga mängder skit även i små klövar, och rent foder är a och o. Antagligen hade den här lilla krabaten släppt ifrån sej någon liten skvätt här och där, så jag bytte ut fodret på bordet till rent efter rymlingens framfart. 🙂
