Full spinn…

i huvudet, fast det blivit höst. 🙂 Här följer ett utdrag ur min tankegång en helt vanlig förmiddag i slutet av november

Jaha, hur va de nu igen, vi körde då, så va det slakt den dagen och så for det följande dag till rökeri, då borde det vara färdigt… vänt nu, mailade jag skärandet? Och anmälde jag mej till marknaden? Jo, det gjorde jag väl? Eller? Nää, det gjorde jag nog inte, det var till den andra marknaden jag anmälde mej. Rackarns, telefonnummer…. Men vänta nu, hur va de, det borde vara färdigt på onsdag, kanske, måste nog ringa, sen är det ju körning igen på… vänta nu, vilken dag är det nu igen… Hur va de med klisterlapparna egentligen, dom ha nog fastnat i nåt jäkla datorsystem nånstans… Dom lär jag väl få till julaftonen, så jag inte behöver dom förrän om ett år. Suck. Nåja, det får väl gå det med, borde ha börjat redan i somras, men det fanns lite annat att fundera på då. ..  Jamen tältet då, kom räkningen? Jo, där är den ju, lika bra att betala den på en gång. Kontot är snart tömt, men de ska väl räcka till de nya framdäcken och tältet … jodå, det gjorde det, 3000euro – poff, så var det borta. Håhhå… Nå, de ska väl vara en stund, både tältet och däcken. Undras om jag är kapabel att få upp tältet ensam… Kan bli svårt det. Måste fara och pröva sätta upp det någon dag. Men, om dom kör upp skinnen till Lavia nu snart, så borde dom ju komma på vårkanten, kanske får jag hem dem medan det ännu är is? Det sku ju va bra. Blir många fina fällar där, bara dom blir bra, undras om dom som jag klippte blir bra? Nåja, hur va de nu, anmäld hit och dit, bara att börja planera borden. Visst va det väl så att det fanns ett bord till i lastbilsskjulet, eller var va de jag såg det? Sku kunna ta iland där och kolla imorgon när vi far förbi. Dukarna va väl i skrubben. Måste hämta mer ved, elda elda elda… Köpte jag färg till systers skrivare förresten, joo, nog gjorde jag väl det? Joho, där är dom, då kan jag fara och ta ut lite bilder. Vilka bilder ska jag ta… hmm… Jamen, dom där öronlapparna förresten, gamla systemet, ska de då va giltigt nu att sätta ersättande nya lappar, men bara en så som gamla systemet, eller måst jag få åt mej nysystemslappar fast dom haft gamla? Äsch, måst ringa och fråga. Får jag int åt mej lappar, om inte dom jag redan beställt en gång duger, måst jag också ringa slakteriet och säga att de kommer två färre… Hade hon där tredje skruttan fått ny lapp, hon hadd ju bara en nu hon. Nya systemet, en lapp fattas, var va de man hittade den blanketten nu då, men jag måst dubbelkolla nummern. Kanske jag får frågar om hjälp med tältet av nån på marknaden sen… Vem månne ska dit? Hmm, nå, de reder sej. Växel måste jag ordna också. Har månne stormlyktorna rostat sönder förresten… måste kolla det, ifall jag behöver köpa nya. De får i så fall bli en Åboresa första veckan i december, före de hinner jag inte. Måst kolla däckdimensionen på mönkkiän också, så jag får åt mej snökedar om jag far in åt stan. Hoppas dom ha laga låssystemet bättre än dom jag köpte åt pappa. Och vem va de som ville ha grytkött? Det skrev jag ju nog upp en gång, men var… Fast hade jag inte upp dedär bordet till hallen? Vi hade ju skruvar och grejjer på det där en gång? Vad får man rum med på tre meter? Måste nog ta släpvagnen. Nä, nu är det nog telefontid, pappa sku hämta hem ensilagebalar och då ska de va färdigt ringt. Vart sku jag ringa egentligen? Oj va de ska bli roligt igen en gång med marknader. Kalla fötter, bränna tungan på skållhett te, och jag som har så svårt med huvudräkning, men oj va mysigt med jul, glada människor som planerar och funderar på julens alla ting, och jag som själv inte har en enda julklapp fixad. Nähä, där ljög jag, Mathias har jag två åt. Nej, NU, Fokusera !!! Öronlappar var det… Nämen titta, där är ju gräsklipparnyckeln, måste sätta tejp på den och sätta i nyckelskåpet. Får ta löst det där snöret jag lyckades få in bland knivarna i vår sen. Suck, vad lycklig jag ska bli när jag kommer på det när gräset redan är 10cm för högt. Nåja, akkun fick jag in i alla fall, alltid nåt. Nä, nu går jag ut, pappa borde vara iland snart.

Glömmer jag någonting? Helt säkert. Ibland blir det blackout. Då är det bara att sätta sej ner. Ta en kaffe, reda i huvudet och så ta ny fart. Det är nu det är A och O om det man gjort hela året blir till någonting eller inte. 🙂

Företagare och bonde!

Nisse lyfter upp flera intressanta infallsvinklar på det här med ”bondase” i sitt inlägg. Jag tänkte till först endast kommentera men väljer ändå att skriva ett eget inlägg för att ge min syn på saken. Väljer att byta ut ordet eller mot och i rubriken för jag anser att lite av båda behövs i dagens jordbruk.

Jag har gått flera kurser där det framhållits det här med företagstänkande i jordbruket och visst har jag försökt implementera en del av lärdomarna i vårt företag men fått konstatera att det inte är så enkelt alla gånger. Om inte annat så bevisar de omfattande Likvi-kalkyler som gjordes när vi köpte vår jordbrukslägenhet hur snabbt allt kan förändras, kalkylerna var inte mycket värda sen när EG-anslutningen kom på tal. Och man kan just inte annat än le då man nu senare plockar fram pappren. Gården jag brukar har vi förvärvat genom inköp och vi satsade i stort sett en miljon mark det första verksamhetsåret. Det var mycket pengar då det begav sig så visst kalkylerades det många dagar och nätter innan köpet blev av. Har senare frågat mig hur många arbetstagare som skulle vara villiga att satsa motsvarande summor för att skaffa sig en arbetsplats.

 

Mat behöver vi alla…..

Jag hade väl mer eller mindre dragit slutsatsen att ingen på allvar kanske ändå tänker sig att driva ett jordbruk helt affärsmässigt. Men ett besök av en investerare från vårt östra grannland fick mig faktiskt att konstatera att det finns folk som räknar helt krasst ekonomiskt på det här med jordbruksföretag. Besökaren hade gjort en hel del pengar inom personalrekrytering till storföretagen tidigare men eftersom recessionen lett till att efterfrågan på personal mer eller mindre försvunnit från agendan så tänkte man nu satsa på något som alla behöver, nämligen mat. Och så långt höll jag med, mat behövs oberoende om det är bättre eller sämre tider. Vi gick runt här på torpet och jag beskrev lite om odlingen och nödvändiga maskiner. Hela tiden fick jag frågor som” ifall man satsar si eller så i dylika förnödenheter vad ger det för avkastning”? Jag försökte förklara att det inte alltid behöver bli någon avkastning överhuvudtaget då det är många hinder på vägen från frö till skörd. Att alltid kan och bör man kalkylera men att utfallet ändå inte är garanterat. Det är ju inte som när metallverkstaden sätter in en ny svarv som spottar ut ett visst antal delar i timmen till ett bestämt värde. I det fallet är det ju betydligt enklare att kalkylera om investeringen är lönsam. I jordbruket finns så många osäkra svårförutsägbara faktorer att ta med i beräkningen. Vet nu inte om det ”gick hem” och har inte haft kontakt med besökaren sen dess så jag vet inte om det blev någon jordbrukssatsning där i österled.

 

….men behövs bonden?

Konstaterade här tidigare att mat behövs, men behövs bonden? Det frågades också i söndagens avsnitt av Pia & Peter där bl.a. bloggkollegan Nisse deltog. Av diskussion och kommentarerna att döma verkade alla ense om att bonden också behövs i framtiden. Och framför allt behövs nya bönder! Jag var kanske lite pessimistisk här för en tid sen när jag menade att grönsaksodlarna här i trakten börjar bli en åldrande skara. Men vid närmare eftertanke så kan jag konstatera att vi nog håller på att få en föryngring av odlarkåren. Jag har nämligen på sistone deltagit i en del producentmöten och visst börjar det finnas en hel del nya yngre ansikten i salarna till och med i styrelserna. Som exempel kan jag ta det lokala lantmannagillet som jag ledde nåt tiotal år. Där är nu dottern viceordförande och hon hör till de äldre av styrelsemedlemmarna och verksamheten tycker jag verkar riktigt livlig. Så trots att lantmannagillet är en bit inne på sitt andra sekel så ser det lovande ut vad gäller framtiden.

Deltog idag måndag i Kaalintuottajats styrelsemöte och fördrev en del av tågresan till huvudstaden med att surfa runt på nätet, hamnade bland annat in på nåt i stil med bondbloggens tyska motsvarighet www.agrarblogger.de och hittade en hel del bild och videomaterial. Bland annat följande som ”promotar” ung jordbruksverksamhet föll mig i smaken, se video! Den beskriver en hel del av det som livet på dagens jordbruk innehåller trots allt mer företagstänkande.

 

Företagsbonde?

Inte för att jag skäms för att presentera mig som bonde men har någon gång ”testat” med att presentera mig som ”företagare inom livsmedelsbranschen” och tycker mig ha märkt ett större intresse att fråga upp vad jag då riktigt håller på med. Varför är det så? Det är ju ändå i stort samma sak! Eller? 🙂

Får det vara 19 minuter slakt?

Hemslakt/nödslakt?

”Ibland, då måste man!” Sa Tjorven i Saltkråkan, och visst är det så, ibland, då måste man. Vare sej man vill… Eller egentligen riktigt kan?

För den som är intresserad av att se hur det kan gå till vid en hemmaslakt, så kan jag tipsa om att gå in på skargardensfarklubb.fi och där söka upp en videofilm som projektet Know sheep gjort. Gå in under rubriken ”kunskap och resurser”, sedan vidare till ”litteratur och film”, där hittar man den.

Videon är en jättebra film som visar hur man skall hantera, och göra saker och ting om man vill, eller behöver slakta hemma. Den visar utan förfinade krusiduller hur det går till att slakta får.

Man ska dock komma ihåg att man inte får slakta hursomhelst, det finns många regler och krusiduller som livsmedelssäkerhetsverket Evira stakat ut.

Oftast är en slakt välplanerad. Man vet vilket djur som skall slaktas, man planerar in en dag, förbereder sej någon dag innan osv, men, det är inte alltid en slakt blir så jätteplanerad. Ett brutet ben, ett rivet får, eller nästan vilken olycka som helst kan leda till att man som fårfarmare kan behöva göra en nödslakt. Har man aldrig slaktat ett får kan det bli mycket att fundera på, på en gång…

Många gör väl så kanske, att de ringer en bekant som kan ”ta hand om det”. Det är ju jättebra om man kan det, men finns ingen att ta till får man lov att göra det själv. Talesätten ”själv är bäste dräng”, och ”ska man ha någonting redigt gjort, ska man göra det själv”, ligger ofta i mitt bakhuvud. Sånt man kan behöva göra, ska man lära sej, förr eller senare. Pappa, som är van jägare och inte har tummen mitt i handen, kan och har varit med och slaktat diverse olika djurslag. Jag har efterhand lärt mej, jag har stått med ”näsan ovani” och sett på sedan barnsben hur man slaktar. Och drar mej inte för att ladda bultpistolen, smälla av och börja stå och kåra i ullen för att tappa blod skära, sprätta och kapa. ”Det går inte alltid som på strömsö”, men det mesta brukar reda sej. Man får inte vara så handfallen bara. Som tur är hör nödslakt till ovanligheterna. Men sådant händer, och kan hända närsomhelst.

Min ifyllda blankett

Jag förstår den ju, men…

Ifyllda blanketten
Ifyllda blanketten

Ja, såhär ser min ifyllda blankett ut. Inget jag skäms över i någon ända. SLC-medlemsundersökning är vad det är.

Den kommer på posten, och ska antagligen hjälpa organisationen att utvecklas, det gör den säkert bara så många som möjligt får iväg den i retur. Så, hörni bönder, se till att skicka in den! Annars kan ni va tysta sen också när det skall diskuteras om organisationen gör tillräckligt eller inte.

Problemet med sånahär blanketter är ju att jag alltid vill motivera mina svar. Som tex: hur nyttiga anser du att följande av SLC medlemstjänster är, ge svar för de tjänster som du använt under de senaste året. Jaahha, jodå, tidningen landsbygdens folk är ju bra, den kommer hem i lådan och man behöver inte ”göra ngt”, annat än läsa den, och får på det viset information om vad som händer och hänt runtom med betoning på det jordiska. Så det är en full femma. Medlemsbrev, nyhetsbrev, hemsidor, facebook etc. Janå, medlemsbrev får man nästan främst när räkningen kommer, annars vet jag inte om det i dem, står något sensationsartat. Att de finns på Facebook upptäckte jag för bara nån månad sen, nåja, sisådär, lite halvnyttigt. En trea… eller 3+, men det finns inte, så 3. Medlemstillställningar. … Vänta nu, vilka av alla tillställningar är de nu då? … Ha jag varit på nån sån? Jo.. Men under vilket år var det? Hur ska jag svara om jag inte varit så mkt. Dom jag varit på var väl ok, men inte hinner man alltid ta sej till tillställningar, även om de kunde vara bra…  Är lite dålig på sånt där, och är det nånting är jag ändå oftast på Åland just då. äh, de får en 2a. Jag vet inte… Nyttigt? Nyttigt och nyttigt… Nyttigt och roligt, är det samma sak? Nä.. en tvåa. Rådgivnings och experttjänster… Experttjänster på får undrar jag ännu i denna dag om finns? Jag ringd en gång nån, vem va de månne, men han va på semester. Så, njah, men dom e ju bra att dom finns, en 3a. Medlemsförmåner… Alla företag slåss om medlemmar med diverse förmåner så man blir alldeles slut i huvudet, om man ska jämföra alla medlemsförmåner i alla ändar. Den enda riktiga nyttan jag har är svetsgasbyttorna man får medlemsrabatt på. Annars är de mer så att jag använder mej av andra firmor som man andra vägar får alla världens rabatter på. Förmårrade rabatt/medlemsförmånssystem!!! Jag blir så slut när det hela tiden ska vara ena eller andra rabatten, ena kortet och andra kortet, medlemsnummer och …. GGRRRAAASCCHHHH… Nu har jag blivit småarg också. Det är ju inte deras fel, men, nä, det blir en tvåa.

Sådär håller jag på tills jag stakat mej igenom hela blanketten, så jag hoppas verkligen att den som sen drar ihop allt verkligen tänker på alla som suttit hemma och funderat.

Sista sidan tycker jag alltid är så komisk på något vis. Ingen ska bli ”avslöjad” för sina åsikter, men det finns en hel sida med bakgrundsfrågor. Som tex. produktionsinriktning, åkerareal, födelseår, antal djur, utbildning osv osv… Inte för att jag tror att nån hinner sitta och klura ut vems blankett det är, men inte skulle det heller vara så svårt! Poststämpeln på kuväret avslöjar region och i dessa trakter – kvinna född 1981 med 65 får. Hmmm… VEM månne det kan vara… Löjligt. Skrev jag också, och OM de nu skulle va nån som skulle vilja veta, vem det är som kladdar blanketten full med konstigheter, så för att dom ska få det enklare skrev jag namn under. Jag står för mina åsikter. Även om dom kanske inte är de hyggligaste och smartaste, men, så är det nu bara. 🙂

Hiljainen kylätie

Vet inte varifrån uttrycket kommer, men det är ett vedertaget uttryck på andra sidan Teuva-rån.

Vi bor vid en grusväg. Eller rättare sagt, en grusväg går rakt genom vår gård. Bodelen och gårdsverkstaden på östra sidan, produktionsbyggnader på västra sidan. I sak har jag inget emot en grusväg, den håller nere trafikvolymen en del och hastigheten en annan del, men ibland under menförestid kan påfrestningarna på nerverna bli stora. I höst har vägen varit nära sina egna personsämstarekord, just i skrivande stund är den nog i det  sämsta skick den varit i under min mansålder.

Aggregationstillståndet för vägen ligger någonstans mellan gröt och välling och hela upplevelsen är så mjuk att det faktiskt inte går att framföra fordon på ett vettigt sätt. För ca 10 år sedan gjordes en grundförbättring av vägen då det lades ut duk  och leran byttes ut mot krossgrus som sedan fick en yta av bra grus. Innan det var vägen så miserabel att jag vid åtminstone två tillfällen satt fast med skolbussen i leran och fick använda kunskaper från TPK i Dragsvik för att komma loss. Efter grundförbättringen har dock vägen varit helt godkänd. Några dagar på hösten och några dagar på våren har den varit lerig, men inte desto värre än att man kunnat leva med det.

Vad som riktigt har hänt nu vet jag inte, ett problem förstås att staten i sin spariver sålt bort sina sista väghyvlar (vägbjörnar) och nu försöker man istället skrapa sina grusvägar med en Sisu med underbett. Säga vad man vill om Sisu med underbett men denna uppgift är dem övermäktig – tydligen.

Vad gäller vädreromständigheterna vet jag inte att det skulle ha varit speciellt otjänligt i höst, ingen kan ju påstå att det regnat speciellt mycket eller så.

Alltså framlever vi nu våra dagar vid en väg som inte riktigt går att använda. Den annars sparsamma trafiken har nått nollpunkten och det enda som tar sig fram är skolbussen – idag framförd av nya krafter – och några fordon till. Det ser närmast ut som när en lastbåt kämpar i drivisen, det går framåt, men inte mer.

Lite skäms jag nog över att gnälla på vägen. Efter mitt besök hos kollegan Charlotta i somras vet jag nog att många har det värre. Att ens jämföra vårt menföre med hennes är som att svära i kyrkan. Vi har ju E8 några hundra meter bort och tar man sig dit torrskodd är problemen ur välden. Fast det gör man ju inte. Torrskodd alltså.

Men ända – just nu är vår Östra Linje ren och skär underhållning – dålig sådan.DSC_0125

Ja, den finskan.

Läser i ett intressant kolumninlägg av Eva Frantz om svårigheterna med finskan och känner igen det mesta, situationen är precis likadan för mig förutom att jag ännu inte behärskar språket och antagligen aldrig kommer att göra det heller. Att vi här ute på bondlandet i Österbotten inte konfronterades med finskan i någon högre grad under min uppväxt är ju inte så underligt men lite förvånar det mig att situationen kunde vara densamma i storstaden. Jag tycker ju att det mesta går på finska där.

I min barndom fanns det på sin höjd kanske ett par familjer som brukade finska i min hemby så någon chans till praktiskt bruk av det andra inhemska var mer eller mindre utesluten. Intresset var väl inte heller mycket att hurra för, det fanns viktigare saker att lära sig. Idag skulle jag nog ha kategoriserat ämnet som tvångsfinska men det begreppet var inte känt då.

Jag är väl normalbegåvad? och har vad jag tycker själv haft relativt lätt att lära mig nya saker så varför har då inte finskan fastnat trots att jag studerat den under 7 vintrar och 2 somrar? Jag lärde mig i alla fall lite ord, så pass att jag fick godkänt betyg på nionde klassen, men böjningarna och ordningsföljden fick jag aldrig grepp om. Till det fattades nog något i undervisningen. Fast egentligen kanske det inte är så underligt och följande som jag fann på facebook här om dagen förstärker misstankarna om att inte ens finnarna själva kan hålla reda på alla ändelser, eller?

Would you like to study Finnish? Here is how you conjugate a Finnish word koira (dog): koiran, koiraa, koirassa, koirasta, koiraan, koiralla, koiralta, koiralle, koirana, koiraksi, koiratta, koirineen, koirin, koirasi, koirani, koiransa, koiramme, koiranne, koiraani, koiraasi, koiraansa, koiraamme, koiraanne, koirassani, koirassasi, koirassansa, koirassamme, koirassanne, koirastani, koirastasi, koirastansa, koirastamme, koirastanne, koirallani, koirallasi, koirallansa, koirallamme, koirallanne, koiranani, koiranasi, koiranansa, koiranamme, koirananne, koirakseni, koiraksesi, koiraksensa, koiraksemme, koiraksenne, koirattani, koirattasi, koirattansa, koirattamme, koirattanne, koirineni, koirinesi, koirinensa, koirinemme, koirinenne, koirakaan, koirankaan, koiraakaan, koirassakaan, koirastakaan, koiraankaan, koirallakaan, koiraltakaan, koirallekaan, koiranakaan, koiraksikaan, koirattakaan, koirineenkaan, koirinkaan, koirako, koiranko, koiraako, koirassako, koirastako, koiraanko, koirallako, koiraltako, koiralleko, koiranako, koiraksiko, koirattako, koirineenko, koirinko, koirasikaan, koiranikaan, koiransakaan, koirammekaan, koirannekaan, koiraanikaan, koiraasikaan, koiraansakaan, koiraammekaan, koiraannekaan, koirassanikaan, koirassasikaan, koirassansakaan, koirassammekaan, koirassannekaan, koirastanikaan, koirastasikaan, koirastansakaan, koirastammekaan, koirastannekaan, koirallanikaan, koirallasikaan, koirallansakaan, koirallammekaan, koirallannekaan, koirananikaan, koiranasikaan, koiranansakaan, koiranammekaan, koiranannekaan, koiraksenikaan, koiraksesikaan, koiraksensakaan, koiraksemmekaan, koiraksennekaan, koirattanikaan, koirattasikaan, koirattansakaan, koirattammekaan, koirattannekaan, koirinenikaan, koirinesikaan, koirinensakaan, koirinemmekaan, koirinennekaan, koirasiko, koiraniko, koiransako, koirammeko, koiranneko, koiraaniko, koiraasiko, koiraansako, koiraammeko, koiraanneko, koirassaniko, koirassasiko, koirassansako, koirassammeko, koirassanneko, koirastaniko, koirastasiko, koirastansako, koirastammeko, koirastanneko, koirallaniko, koirallasiko, koirallansako, koirallammeko, koirallanneko, koirananiko, koiranasiko, koiranansako, koiranammeko, koirananneko, koirakseniko, koiraksesiko, koiraksensako, koiraksemmeko, koiraksenneko, koirattaniko, koirattasiko, koirattansako, koirattammeko, koirattanneko, koirineniko, koirinesiko, koirinensako, koirinemmeko, koirinenneko, koirasikaanko, koiranikaanko, koiransakaanko, koirammekaanko, koirannekaanko, koiraanikaanko, koiraasikaanko, koiraansakaanko, koiraammekaanko, koiraannekaanko, koirassanikaanko, koirassasikaanko, koirassansakaanko, koirassammekaanko, koirassannekaanko, koirastanikaanko, koirastasikaanko, koirastansakaanko, koirastammekaanko, koirastannekaanko, koirallanikaanko, koirallasikaanko, koirallansakaanko, koirallammekaanko, koirallannekaanko, koirananikaanko, koiranasikaanko, koiranansakaanko, koiranammekaanko, koiranannekaanko, koiraksenikaanko, koiraksesikaanko, koiraksensakaanko, koiraksemmekaanko, koiraksennekaanko, koirattanikaanko, koirattasikaanko, koirattansakaanko, koirattammekaanko, koirattannekaanko, koirinenikaanko, koirinesikaanko, koirinensakaanko, koirinemmekaanko, koirinennekaanko, koirasikokaan, koiranikokaan, koiransakokaan, koirammekokaan, koirannekokaan, koiraanikokaan, koiraasikokaan, koiraansakokaan, koiraammekokaan, koiraannekokaan, koirassanikokaan, koirassasikokaan, koirassansakokaan, koirassammekokaan, koirassannekokaan, koirastanikokaan, koirastasikokaan, koirastansakokaan, koirastammekokaan, koirastannekokaan, koirallanikokaan, koirallasikokaan, koirallansakokaan, koirallammekokaan, koirallannekokaan, koirananikokaan, koiranasikokaan, koiranansakokaan, koiranammekokaan, koiranannekokaan, koiraksenikokaan, koiraksesikokaan, koiraksensakokaan, koiraksemmekokaan, koiraksennekokaan, koirattanikokaan, koirattasikokaan, koirattansakokaan, koirattammekokaan, koirattannekokaan, koirinenikokaan, koirinesikokaan, koirinensakokaan, koirinemmekokaan, koirinennekokaan

Jag kan gott tillstå att jag inte kunde någon praktisk finska då jag gick ut nionde klass, den lilla finska jag kan idag har jag nog lärt mig i ”livets skola”. Mina första egentliga konfrontationer med finskan uppstod under året i trädgårdsmästarskolan på Överby i Esbo. Tågkonduktörer och busschaufförer som pratade enbart finska verkade det vara gott om. Speciellt blyg har jag väl aldrig varit så fram kom jag på något sätt. Lastbilskörkortet tog jag i Helsingforstrafiken men med svenskspråkig trafiklärare från bilskolan i Grankulla. Uppkörningen vid besiktningsstation i Malm blev däremot en enspråkigt finsk historia och spänningen i samband med körprovet blockerade finskan helt och hållet så jag förstod inte ett ord av de instruktioner besiktningsmannen gav mig. Efter ett varv runt kvarteret och en fickparkering var vi tillbaka där vi startade och förvåningen från min sida vara stor då stämpeln slogs i pappret. Så visst kan det gå vägen utan språkkunskaper också, eller kanske just därför 🙂

Och vägen har det gått senare i livet också om än på knagglig finska. Bondfinskan och väderfinskan har jag delvis lärt mig via tidningen Maaseudun tulevaisuus och genom mitt engagemang i riksomfattande = i praktiken finskspråkiga föreningar. Visst harmar det lite att man inte flytande kan delta i diskussionerna och oftast håller dom på att lämna ämnet innan jag kommer till skott med mina kommentarer men jag upplever ändå att finnarna vill höra mina ståndpunkter. Hövligt och utan att dra på munnen lyssnar dom oberoende av om dom förstår eller inte, upplever jag det som. Det kan ju ibland ge en falsk förebild, lite kunde dom väl rynka på ögonbrynen ifall det är oklart så att jag får förtydliga vad jag menar. Nåjaa ett par gånger har dom i alla fall vänt på sig 🙂 ena gången var när jag som nyinvald styrelsemedlem i Juurestentuottajat presenterade mig och mina odlingar och efter presentation blev tillfrågad av ordförande om inte jag som kom från Österbotten hade någon växthusodling? ”Joo onhan minulla pieni viidensadan hehtaarin kurkkukasvihuone” sa jag. Arealen motsvarade i stort hela Finlands växthusareal så inte att undra på att de reagerade 🙂

Överlag har jag blivit väl bemött och respekterad bland mina finskspråkiga kollegor, så pass att jag fått förtroende att leda Kaalintuottajain jäävuorisalaattijaosto. Att jag som svenskspråkig har lättare att ta del av marknadsläget i Sverige är säkert till nytta. Ett undantag kan jag dock meddela och det var en gång i samband med ett odlarseminarium då vi på småtimmarna kom in på språkdiskussion och svenskans nödvändighet i Finland. De flesta runt bordet ansåg att vi kan ju kommunicera på engelska med svenskspråkiga om det inte går med finska medan jag försökte förklara att det alltid är bättre att tala ett gemensamt språk framom att båda parter pratar på ett främmande språk. Fick medhåll av en av de stora centralaffärernas inköpare som sa att han märkt att han gör bättre affär vid inköp av varor från Sverige om han pratar svenska än om han gör motsvarande affär på engelska.

Lika väl bemött som bland mina odlarkollegor blev jag inte i information på Rödbergens polisstation i samband med att jag behövde ett pass för att ta mig över till Estland. Tänkte att med myndigheterna borde det gå att göra sig förstådd på svenska men blev bryskt ombedd att prata finska. Drog till med ”passihakemus” och konstapeln pekade uppför trappan.

Jag har aldrig skämts över att vara svenskspråkig och har för vana att börja samtalet på svenska om jag tror att det kan lyckas och ibland förvånas jag över att motparten i alla fall försöker. Ibland blir det så att jag pratar svenska och motparten finska och då får vi ju öva lite båda två, finns viljan så går det 🙂 Har upplevt att viljan att försöka prata svenska är större ju längre bort från svenskbygderna man kommer. Kanske är nyfikenheten på oss svenskspråkiga större där? En kollega från Savolax berättade att för honom räcker det med en semesterresa till svenskbygderna vid kusten, allt är så annorlunda att det känns som att resa till utlandet.

Det här med finskan aktualiserades för mig personligen häromdagen då jag blev tillfrågad att berätta om min lökodling i samband med ett skolningstillfälle för odlare i Savolax. Jag meddelade att jag inte tidigare hållit föredrag på finska men att jag kan försöka om dom tar risken, vi får se hur det blir 🙂

semmosta rantaruottalaisen hurrista………