Bondbloggen – Sida 156

Min ifyllda blankett

Jag förstår den ju, men…

Ja, såhär ser min ifyllda blankett ut. Inget jag skäms över i någon ända. SLC-medlemsundersökning är vad det är.

Den kommer på posten, och ska antagligen hjälpa organisationen att utvecklas, det gör den säkert bara så många som möjligt får iväg den i retur. Så, hörni bönder, se till att skicka in den! Annars kan ni va tysta sen också när det skall diskuteras om organisationen gör tillräckligt eller inte.

Problemet med sånahär blanketter är ju att jag alltid vill motivera mina svar. Som tex: hur nyttiga anser du att följande av SLC medlemstjänster är, ge svar för de tjänster som du använt under de senaste året. Jaahha, jodå, tidningen landsbygdens folk är ju bra, den kommer hem i lådan och man behöver inte ”göra ngt”, annat än läsa den, och får på det viset information om vad som händer och hänt runtom med betoning på det jordiska. Så det är en full femma. Medlemsbrev, nyhetsbrev, hemsidor, facebook etc. Janå, medlemsbrev får man nästan främst när räkningen kommer, annars vet jag inte om det i dem, står något sensationsartat. Att de finns på Facebook upptäckte jag för bara nån månad sen, nåja, sisådär, lite halvnyttigt. En trea… eller 3+, men det finns inte, så 3. Medlemstillställningar. … Vänta nu, vilka av alla tillställningar är de nu då? … Ha jag varit på nån sån? Jo.. Men under vilket år var det? Hur ska jag svara om jag inte varit så mkt. Dom jag varit på var väl ok, men inte hinner man alltid ta sej till tillställningar, även om de kunde vara bra… Är lite dålig på sånt där, och är det nånting är jag ändå oftast på Åland just då. äh, de får en 2a. Jag vet inte… Nyttigt? Nyttigt och nyttigt… Nyttigt och roligt, är det samma sak? Nä.. en tvåa. Rådgivnings och experttjänster… Experttjänster på får undrar jag ännu i denna dag om finns? Jag ringd en gång nån, vem va de månne, men han va på semester. Så, njah, men dom e ju bra att dom finns, en 3a. Medlemsförmåner… Alla företag slåss om medlemmar med diverse förmåner så man blir alldeles slut i huvudet, om man ska jämföra alla medlemsförmåner i alla ändar. Den enda riktiga nyttan jag har är svetsgasbyttorna man får medlemsrabatt på. Annars är de mer så att jag använder mej av andra firmor som man andra vägar får alla världens rabatter på. Förmårrade rabatt/medlemsförmånssystem!!! Jag blir så slut när det hela tiden ska vara ena eller andra rabatten, ena kortet och andra kortet, medlemsnummer och …. GGRRRAAASCCHHHH… Nu har jag blivit småarg också. Det är ju inte deras fel, men, nä, det blir en tvåa.

Sådär håller jag på tills jag stakat mej igenom hela blanketten, så jag hoppas verkligen att den som sen drar ihop allt verkligen tänker på alla som suttit hemma och funderat.

Sista sidan tycker jag alltid är så komisk på något vis. Ingen ska bli ”avslöjad” för sina åsikter, men det finns en hel sida med bakgrundsfrågor. Som tex. produktionsinriktning, åkerareal, födelseår, antal djur, utbildning osv osv… Inte för att jag tror att nån hinner sitta och klura ut vems blankett det är, men inte skulle det heller vara så svårt! Poststämpeln på kuväret avslöjar region och i dessa trakter – kvinna född 1981 med 65 får. Hmmm… VEM månne det kan vara… Löjligt. Skrev jag också, och OM de nu skulle va nån som skulle vilja veta, vem det är som kladdar blanketten full med konstigheter, så för att dom ska få det enklare skrev jag namn under. Jag står för mina åsikter. Även om dom kanske inte är de hyggligaste och smartaste, men, så är det nu bara. 🙂

Hiljainen kylätie

Vet inte varifrån uttrycket kommer, men det är ett vedertaget uttryck på andra sidan Teuva-rån.

Vi bor vid en grusväg. Eller rättare sagt, en grusväg går rakt genom vår gård. Bodelen och gårdsverkstaden på östra sidan, produktionsbyggnader på västra sidan. I sak har jag inget emot en grusväg, den håller nere trafikvolymen en del och hastigheten en annan del, men ibland under menförestid kan påfrestningarna på nerverna bli stora. I höst har vägen varit nära sina egna personsämstarekord, just i skrivande stund är den nog i det sämsta skick den varit i under min mansålder.

Aggregationstillståndet för vägen ligger någonstans mellan gröt och välling och hela upplevelsen är så mjuk att det faktiskt inte går att framföra fordon på ett vettigt sätt. För ca 10 år sedan gjordes en grundförbättring av vägen då det lades ut duk och leran byttes ut mot krossgrus som sedan fick en yta av bra grus. Innan det var vägen så miserabel att jag vid åtminstone två tillfällen satt fast med skolbussen i leran och fick använda kunskaper från TPK i Dragsvik för att komma loss. Efter grundförbättringen har dock vägen varit helt godkänd. Några dagar på hösten och några dagar på våren har den varit lerig, men inte desto värre än att man kunnat leva med det.

Vad som riktigt har hänt nu vet jag inte, ett problem förstås att staten i sin spariver sålt bort sina sista väghyvlar (vägbjörnar) och nu försöker man istället skrapa sina grusvägar med en Sisu med underbett. Säga vad man vill om Sisu med underbett men denna uppgift är dem övermäktig – tydligen.

Vad gäller vädreromständigheterna vet jag inte att det skulle ha varit speciellt otjänligt i höst, ingen kan ju påstå att det regnat speciellt mycket eller så.

Alltså framlever vi nu våra dagar vid en väg som inte riktigt går att använda. Den annars sparsamma trafiken har nått nollpunkten och det enda som tar sig fram är skolbussen – idag framförd av nya krafter – och några fordon till. Det ser närmast ut som när en lastbåt kämpar i drivisen, det går framåt, men inte mer.

Lite skäms jag nog över att gnälla på vägen. Efter mitt besök hos kollegan Charlotta i somras vet jag nog att många har det värre. Att ens jämföra vårt menföre med hennes är som att svära i kyrkan. Vi har ju E8 några hundra meter bort och tar man sig dit torrskodd är problemen ur välden. Fast det gör man ju inte. Torrskodd alltså.

Men ända – just nu är vår Östra Linje ren och skär underhållning – dålig sådan.

Ja, den finskan.

Läser i ett intressant kolumninlägg av Eva Frantz om svårigheterna med finskan och känner igen det mesta, situationen är precis likadan för mig förutom att jag ännu inte behärskar språket och antagligen aldrig kommer att göra det heller. Att vi här ute på bondlandet i Österbotten inte konfronterades med finskan i någon högre grad under min uppväxt är ju inte så underligt men lite förvånar det mig att situationen kunde vara densamma i storstaden. Jag tycker ju att det mesta går på finska där.

I min barndom fanns det på sin höjd kanske ett par familjer som brukade finska i min hemby så någon chans till praktiskt bruk av det andra inhemska var mer eller mindre utesluten. Intresset var väl inte heller mycket att hurra för, det fanns viktigare saker att lära sig. Idag skulle jag nog ha kategoriserat ämnet som tvångsfinska men det begreppet var inte känt då.

Jag är väl normalbegåvad? och har vad jag tycker själv haft relativt lätt att lära mig nya saker så varför har då inte finskan fastnat trots att jag studerat den under 7 vintrar och 2 somrar? Jag lärde mig i alla fall lite ord, så pass att jag fick godkänt betyg på nionde klassen, men böjningarna och ordningsföljden fick jag aldrig grepp om. Till det fattades nog något i undervisningen. Fast egentligen kanske det inte är så underligt och följande som jag fann på facebook här om dagen förstärker misstankarna om att inte ens finnarna själva kan hålla reda på alla ändelser, eller?

Would you like to study Finnish? Here is how you conjugate a Finnish word koira (dog): koiran, koiraa, koirassa, koirasta, koiraan, koiralla, koiralta, koiralle, koirana, koiraksi, koiratta, koirineen, koirin, koirasi, koirani, koiransa, koiramme, koiranne, koiraani, koiraasi, koiraansa, koiraamme, koiraanne, koirassani, koirassasi, koirassansa, koirassamme, koirassanne, koirastani, koirastasi, koirastansa, koirastamme, koirastanne, koirallani, koirallasi, koirallansa, koirallamme, koirallanne, koiranani, koiranasi, koiranansa, koiranamme, koirananne, koirakseni, koiraksesi, koiraksensa, koiraksemme, koiraksenne, koirattani, koirattasi, koirattansa, koirattamme, koirattanne, koirineni, koirinesi, koirinensa, koirinemme, koirinenne, koirakaan, koirankaan, koiraakaan, koirassakaan, koirastakaan, koiraankaan, koirallakaan, koiraltakaan, koirallekaan, koiranakaan, koiraksikaan, koirattakaan, koirineenkaan, koirinkaan, koirako, koiranko, koiraako, koirassako, koirastako, koiraanko, koirallako, koiraltako, koiralleko, koiranako, koiraksiko, koirattako, koirineenko, koirinko, koirasikaan, koiranikaan, koiransakaan, koirammekaan, koirannekaan, koiraanikaan, koiraasikaan, koiraansakaan, koiraammekaan, koiraannekaan, koirassanikaan, koirassasikaan, koirassansakaan, koirassammekaan, koirassannekaan, koirastanikaan, koirastasikaan, koirastansakaan, koirastammekaan, koirastannekaan, koirallanikaan, koirallasikaan, koirallansakaan, koirallammekaan, koirallannekaan, koirananikaan, koiranasikaan, koiranansakaan, koiranammekaan, koiranannekaan, koiraksenikaan, koiraksesikaan, koiraksensakaan, koiraksemmekaan, koiraksennekaan, koirattanikaan, koirattasikaan, koirattansakaan, koirattammekaan, koirattannekaan, koirinenikaan, koirinesikaan, koirinensakaan, koirinemmekaan, koirinennekaan, koirasiko, koiraniko, koiransako, koirammeko, koiranneko, koiraaniko, koiraasiko, koiraansako, koiraammeko, koiraanneko, koirassaniko, koirassasiko, koirassansako, koirassammeko, koirassanneko, koirastaniko, koirastasiko, koirastansako, koirastammeko, koirastanneko, koirallaniko, koirallasiko, koirallansako, koirallammeko, koirallanneko, koirananiko, koiranasiko, koiranansako, koiranammeko, koirananneko, koirakseniko, koiraksesiko, koiraksensako, koiraksemmeko, koiraksenneko, koirattaniko, koirattasiko, koirattansako, koirattammeko, koirattanneko, koirineniko, koirinesiko, koirinensako, koirinemmeko, koirinenneko, koirasikaanko, koiranikaanko, koiransakaanko, koirammekaanko, koirannekaanko, koiraanikaanko, koiraasikaanko, koiraansakaanko, koiraammekaanko, koiraannekaanko, koirassanikaanko, koirassasikaanko, koirassansakaanko, koirassammekaanko, koirassannekaanko, koirastanikaanko, koirastasikaanko, koirastansakaanko, koirastammekaanko, koirastannekaanko, koirallanikaanko, koirallasikaanko, koirallansakaanko, koirallammekaanko, koirallannekaanko, koirananikaanko, koiranasikaanko, koiranansakaanko, koiranammekaanko, koiranannekaanko, koiraksenikaanko, koiraksesikaanko, koiraksensakaanko, koiraksemmekaanko, koiraksennekaanko, koirattanikaanko, koirattasikaanko, koirattansakaanko, koirattammekaanko, koirattannekaanko, koirinenikaanko, koirinesikaanko, koirinensakaanko, koirinemmekaanko, koirinennekaanko, koirasikokaan, koiranikokaan, koiransakokaan, koirammekokaan, koirannekokaan, koiraanikokaan, koiraasikokaan, koiraansakokaan, koiraammekokaan, koiraannekokaan, koirassanikokaan, koirassasikokaan, koirassansakokaan, koirassammekokaan, koirassannekokaan, koirastanikokaan, koirastasikokaan, koirastansakokaan, koirastammekokaan, koirastannekokaan, koirallanikokaan, koirallasikokaan, koirallansakokaan, koirallammekokaan, koirallannekokaan, koirananikokaan, koiranasikokaan, koiranansakokaan, koiranammekokaan, koiranannekokaan, koiraksenikokaan, koiraksesikokaan, koiraksensakokaan, koiraksemmekokaan, koiraksennekokaan, koirattanikokaan, koirattasikokaan, koirattansakokaan, koirattammekokaan, koirattannekokaan, koirinenikokaan, koirinesikokaan, koirinensakokaan, koirinemmekokaan, koirinennekokaan

Jag kan gott tillstå att jag inte kunde någon praktisk finska då jag gick ut nionde klass, den lilla finska jag kan idag har jag nog lärt mig i ”livets skola”. Mina första egentliga konfrontationer med finskan uppstod under året i trädgårdsmästarskolan på Överby i Esbo. Tågkonduktörer och busschaufförer som pratade enbart finska verkade det vara gott om. Speciellt blyg har jag väl aldrig varit så fram kom jag på något sätt. Lastbilskörkortet tog jag i Helsingforstrafiken men med svenskspråkig trafiklärare från bilskolan i Grankulla. Uppkörningen vid besiktningsstation i Malm blev däremot en enspråkigt finsk historia och spänningen i samband med körprovet blockerade finskan helt och hållet så jag förstod inte ett ord av de instruktioner besiktningsmannen gav mig. Efter ett varv runt kvarteret och en fickparkering var vi tillbaka där vi startade och förvåningen från min sida vara stor då stämpeln slogs i pappret. Så visst kan det gå vägen utan språkkunskaper också, eller kanske just därför 🙂

Och vägen har det gått senare i livet också om än på knagglig finska. Bondfinskan och väderfinskan har jag delvis lärt mig via tidningen Maaseudun tulevaisuus och genom mitt engagemang i riksomfattande = i praktiken finskspråkiga föreningar. Visst harmar det lite att man inte flytande kan delta i diskussionerna och oftast håller dom på att lämna ämnet innan jag kommer till skott med mina kommentarer men jag upplever ändå att finnarna vill höra mina ståndpunkter. Hövligt och utan att dra på munnen lyssnar dom oberoende av om dom förstår eller inte, upplever jag det som. Det kan ju ibland ge en falsk förebild, lite kunde dom väl rynka på ögonbrynen ifall det är oklart så att jag får förtydliga vad jag menar. Nåjaa ett par gånger har dom i alla fall vänt på sig 🙂 ena gången var när jag som nyinvald styrelsemedlem i Juurestentuottajat presenterade mig och mina odlingar och efter presentation blev tillfrågad av ordförande om inte jag som kom från Österbotten hade någon växthusodling? ”Joo onhan minulla pieni viidensadan hehtaarin kurkkukasvihuone” sa jag. Arealen motsvarade i stort hela Finlands växthusareal så inte att undra på att de reagerade 🙂

Överlag har jag blivit väl bemött och respekterad bland mina finskspråkiga kollegor, så pass att jag fått förtroende att leda Kaalintuottajain jäävuorisalaattijaosto. Att jag som svenskspråkig har lättare att ta del av marknadsläget i Sverige är säkert till nytta. Ett undantag kan jag dock meddela och det var en gång i samband med ett odlarseminarium då vi på småtimmarna kom in på språkdiskussion och svenskans nödvändighet i Finland. De flesta runt bordet ansåg att vi kan ju kommunicera på engelska med svenskspråkiga om det inte går med finska medan jag försökte förklara att det alltid är bättre att tala ett gemensamt språk framom att båda parter pratar på ett främmande språk. Fick medhåll av en av de stora centralaffärernas inköpare som sa att han märkt att han gör bättre affär vid inköp av varor från Sverige om han pratar svenska än om han gör motsvarande affär på engelska.

Lika väl bemött som bland mina odlarkollegor blev jag inte i information på Rödbergens polisstation i samband med att jag behövde ett pass för att ta mig över till Estland. Tänkte att med myndigheterna borde det gå att göra sig förstådd på svenska men blev bryskt ombedd att prata finska. Drog till med ”passihakemus” och konstapeln pekade uppför trappan.

Jag har aldrig skämts över att vara svenskspråkig och har för vana att börja samtalet på svenska om jag tror att det kan lyckas och ibland förvånas jag över att motparten i alla fall försöker. Ibland blir det så att jag pratar svenska och motparten finska och då får vi ju öva lite båda två, finns viljan så går det 🙂 Har upplevt att viljan att försöka prata svenska är större ju längre bort från svenskbygderna man kommer. Kanske är nyfikenheten på oss svenskspråkiga större där? En kollega från Savolax berättade att för honom räcker det med en semesterresa till svenskbygderna vid kusten, allt är så annorlunda att det känns som att resa till utlandet.

Det här med finskan aktualiserades för mig personligen häromdagen då jag blev tillfrågad att berätta om min lökodling i samband med ett skolningstillfälle för odlare i Savolax. Jag meddelade att jag inte tidigare hållit föredrag på finska men att jag kan försöka om dom tar risken, vi får se hur det blir 🙂

semmosta rantaruottalaisen hurrista………

Dumhuvud!

För dumt huvud får kroppen lida – sant!

Ja, kommer ni ihåg när jag tog Ytterholms – ambulansen till trappan. Jag stukade foten. Den förmårrade foten. Det börjar vara ett tag sen, och foten är inte bra än. Men, nu har jag funderat och kommit fram till en förklaring till hur jag kunde stuka foten så som jag gjorde. Jag stukade inte vristen, utan foten, alltså …

Här som jag pekar, framför mina fingrar…

Kan man verkligen stuka foten där tänkte jag… jag kan ju det tydligen i alla fall. Det var lite som när jag på fysion frågade : är det meningen att man skall kunna gör såhär? och så vek jag ihop mej till en boll. Jo, svarade hon, men inte i din ålder… …. nähä, jag förstod ju hur hon menade, men man kunde ju ta det aviga vägen också 😉 När man är liten är man ju mer rörlig, sen är det meningen att man ska ”stelna till” sådär lagom .. Det gör tydligen inte jag. Jag är i princip lika vig nu som då. Det är inte alltid så bra. Spärren som skall finnas i kropp och leder finns inte, eller så finns den, men dumhuvud som man är kan man ju tänja ut dem så de vinglar lite hit som dit om man inte tänker sej för. Tänkt mej för har jag inte gjort med mina fötter kom jag mitt i allt på en dag. Jag har i några månader gått med stöd om foten, det hjälper mej att komma ihåg, och tydligen går jag som en kråka på is emellanåt. I synnerhet när jag fryser om fötterna så står jag bara på yttersidan av foten och vinglar. Dumt – JA!

Jag har lågt blodtryck, kan det ha någonting att göra med att jag alltid fryser om fötterna? Ändå svettas jag om fötterna så man kan vrida ur sockorna efter nån timme med skor/stövlar på fötterna, och våta sockor är ingen höjdare när man har lätt att frysa om fötterna. Tunna strumpor har jag bara sommartid, och den här årstiden har jag bara yllesockor på fötterna för att det skall lufta och inte bli så kompakt, det är bättre, men nästan hur jag än gör har jag kallt om fötterna, och står då med fötterna snett.

Man lär sej. Jo, det gör man ju, men jag undrar hur länge jag ska få sota för min dumhet den här gången. Jag har efter att jag stukade foten första gången, småstukat den lite extra nån gång nu och då… Det gör ju inte saken bättre, men då den inte hålls som den ska utan att man ska behöva tänka på det. Känns lite som att alla delar sitter löst, nacken är ännu inte riktigt bra, det pirrar i fingrarna när nerven blir klämd och jag kämpar dagligen med gymnastik för att hålla den någorlunda där den skall vara. Sitter så lite som möjligt för då rasar kroppen ihop till en säck, som inte har nån skaplig stadga. Det blir att stå mer, och tänka efter så man får alla delar med sej på rätt sätt, lyfter rätt, osv, eller ligger ner, med anpassad kudde, varmt om fötterna så man inte behöver dra upp dem under hakan osv.

Använda huvudet skulle det vara att göra lite mer… men då där är så fullt från förut så blir det att ta till hjälpmedel. Jag har nu stöd till foten, nacken och ryggen. Det räcker för min del.

Trådlöst ?

Det är SÅÅÅ bekvämt med trådlösa grunkemojänger. En liten dosa i fickan och du kan få kontakt var som helst. Men som med allt annat så finns det en baksida – batterierna skall laddas. Och speciellt de nya smarta grunkorna skall laddas ofta. Varje dag eller kanske ett par gånger om dagen. Och varje grunka skall ha sin egen laddare. Först på senaste tid har det kommit en del som kan använda en mini-USB för laddning som en sorts standard. Så mitt bord är fullt av laddare och sladdar.

Nu börjar det snart gå så långt att det är lättare att köpa en ny grunkemojäng än att hitta den man har i sladdsalladen. Men det skall snart gå att ladda trådlöst … Jag misstänker bara att det igen behövs en skild laddare för varje grunka.

Mobiltelefonen är en jättefin sak för en bonde. Man kan nästan säja livsviktig för om det händer nånting så kan man få kontakt snabbt. Men alla smartprylarna är inte så viktiga. Den bästa mobiltelefonen jag har är en grisbillig (100 kronor=10 euro) icke-smart mobil som bara fungerar på 2G. Den är vikbar – inget bråk med de infernaliska knapplåsen. De går inte att få upp (speciellt inte med handskar på) och inte att stänga. Det har hänt att mobilen ringt nödcentralen i fickan men jag antar att de får tusentals sådana samtal. Jag förstår inte varför inte varenda mobil är vikbar. Det är det enda rätta men nu är bara de gamla och billiga och de svindyra (1000 euros Android med dubbla skärmar) vikbara.

Tills vi får en krets inopererad vid födseln för att hålla kontakt med Internet (som drivs med energi från magen) så får vi väl sucka över laddare och sladdsallad i alla fall för de ”trådlösa” grunkorna. Utan dem kan vi ju inte vara ….

De hänger på håret.

Kanske föranledde rubriken er att tro att detta inlägg skulle handla om min tre år långa frisörsblockad för att få frillan i headbangingskick 🙂 Nää, här är det luggen / blasten på morötterna det är frågan om. Dess skick är inte helt oväsentlig eftersom den maskin jag använder vid skörden lyfter morötterna i blasten liksom för palsternackorna som beskrevs i gårdagens inlägg.

En stadig och frisk blast underlättar skörden väsentligt men den får inte heller vara för lång som i palsternacksfallet. Och det var just vad som hände i år morotsblasten blev lite för lång så att morotsradens blast snärjde in sig i nästa rads blast som då kunde rivas loss och medföra att nästa rads morötter lämnade kvar på åkern. Här spelar ju också radavståndet en viktig roll. Det ligger på 52 cm mellan dubbelraderna och brukar vara tillräckligt i normala fall men i år blev blasten ovanligt frodig och lång trots att jag inte gödslat mera än normalt. Jag antar att den varma försommaren medförde att jordens egna kväveproducerande förmåga mobiliserades så att det lösgjordes mera näring än vanligt.

Nu är det inte enbart blastens skick det hänger på, också ogräsförekomsten spelar in. På den första bilden är åkern relativt ren från ogräs medan det på den andra bilden förekommer en del vitgröe som är ett lågvuxet gräs som obetydligt stör själva moroten men gärna följer med upp tillsammans med morötterna vid upptagningen. Vitgröets rötter drar då med sig en hel del jord som gör att det lätt blir för tungt för remmarna att lyfta massan som då glider ur greppet och drar morötterna med sig.

Lite bilder som beskriver problemet:

Här är blasten i gott skick och morötterna lyfts jämnt och fint upp. — Här är blasten i gott skick, åkern ren och morötterna lyfts jämnt och fint upp.

Här är blasten i sämre skick och morötterna vill inte riktigt följa med upp....... — Här är blasten i sämre skick, ogräsförekomsten större och morötterna vill inte riktigt följa med upp…….

...... vilket leder till att det blir lite morötter kvar på åkern. — …… vilket leder till att det blir lite morötter kvar på åkern.

Bilderna ovan är tagna samma dag men på olika platser på åkern så det kan variera en hel del. Skördeförlusterna uppskattade jag till nåt mellan 5 och 10 % men jag tyckte ändå att det var lite harmt att lämna dem kvar så jag beslöt att vi kompletteringsplockar för hand efter maskin. Det var ju fint väder och torrt i marken så att det tog lite tid borde inte betyda nåt. Men nu råkade det sig så att den kalla måndagen för 2 veckor sen blev lite för kall så att en 2-5 cm av morötternas övre del frös lite grann. Morötterna är ändå användbara om man skär bort lite av övre ändan men lagerhållbarheten har nog farit. Så mitt beslut att plocka 5-10% spillmorötter förbyttes i att 25% blev oskördade. Det är lätt att vara efterklok men det hade faktiskt i detta fall lönat sig att köra ned skördespillet i stället för att handplocka efter maskin.

Men ibland löper det fint också (till skillnad från gårdagens palsternacksvideo), sätter in en videosnutt där det går som det ska. (Ljudet eller oljudet, beroende på hur man ser på saken, är lite högt så det kan löna sig att sänka volymen lite innan ni spelar upp klippet)