Bondbloggen – Sida 182

Igen en katastrof

Det gick alldeles för bra med skogsarbetet så lagen om alltings jäklighet slog till och så skar motorn på Zetorn ihop. Ibland kallas den Murphys lag men han hittade på den långt efter att den användes här hos oss. Murphy var (förstås) ingenjör och insåg snabbt att ”Om det finns två eller fler sätt att göra något, och ett av dessa sätt leder till en katastrof, så kommer någon att göra det på det sättet”.

Men nu var det Nisses korollarium (följdsats) som slog till: ”Om det går bra så kommer nånting snart att gå sönder”. Och det gjorde det. Det var också en fortsättning på Hur dum får man vara ? för jag borde ha kollat kylarvätskan oftare. Men då den vanligen inte minskar så blir man slö. Och så visade temperaturmätaren fel. Det är tyvärr inte första gången som det händer. Då vi i slutet på 70-talet använde Zetorn att köra JF-tröskan (det var en tröska som inte hade egen motor utan skulle monteras runt en traktor) så kom det så mycket agnar mot kylaren att motorn blev överhettad. Också då visade temperaturmätaren fel.

Till all tur hade jag kört ut de stora stockarna och nästan allting från dikeslinjen. Men en lastartraktor behövs i alla fall så jag började svetsa den gamla lastarn som gav upp andan år 2011. Den har varit på verkstadslistan länge men det har alltid varit bråttom med något annat. Det vill inte bli gjort nånting förrän det är absolut nödvändigt.

Så jag fick åka efter reparationselektroder för att lappa ihop de kuggar i vridtornet som hade brustit. Det är ingen enkel reparation för belastningen är hård – speciellt som den gamla lastaren bara har en kuggstång. De nya har dubbla kuggstänger på bägge sidorna om kuggkransen så belastningen blir bara hälften så stor i dem. I alla fall så köpte jag ESABs specialelektroder 68.82 som är tillverkade just för sådana reparationer. De var oerhört dyra med ett kilopris över 200 euro men visst är de fina …

De bara fräser litet och svetsen ser alldeles proffs ut – till och med för en elektrodstekare som jag. Hoppas svetsen håller i praktiken också.

Tre avbrutna kuggar måste repareras och det gjorde jag genom att svetsa sträng på sträng med ESABs 68.82 som just är avsedd för reparation av kuggar och liknande. Den torde vara ganska seg.

Och här börjar det likna kuggar. Ett par strängar till och slipning så får vi se om lastarn börjar svänga.

Nu är det inte klart med det utan huvudbommens fäste i vridpelaren gav också efter och måste repareras. Så jag har verkstadsarbete för en tid ännu. Då lastaren en gång är sönderskruvad så tänkte jag också förnya alla slangar, dvs. ersätta de gamla krokiga och lappade rören med slangar. Samtidigt kan jag minska antalet kopplingar med hälften. På vissa linjer så fanns det åtta kopplingar mellan ventilbordet och hydraulcylindern …

Så det är verkstadsarbete ännu nån vecka misstänker jag. Zetorn har till all tur utbytbara cylinderfoder så det gäller att beställa nya och skruva isär och ihop. Och sedan står det en bil och väntar på sin tur. Visst är det roligt med verkstadspyssel men någon måtta kunde det vara …

Prulles fällen

Får har mycket att ge, ta vara på allt!

Eller, nåja, kanske inte riktigt allt… Förr tog man tillvara på precis allt, men det gör man inte riktigt på samma sätt mera, ingen kokar ”knapulsoppa” på fårhuvudet, eller svänger tarmar, skrapar, tvättar och rustar, nej, nej, det jag menar är att man också tar vara på allt annat förutom det som går att äta. Kött till spisen i all ära, men från fåret kommer också ull till garn som med flinka fingrar kan förvandlas till de varmaste av sockor eller vantar, det kan vävas till plädar och filtar eller gudarna skall veta vad. Skinnen blir varma fällar att använda som dom är på en stol, att sova på, i bilen, i traktorn eller så kan man ”hantverka” det till tossor, handskar … nästan vad som helst.

Eftersom jag har får, omger jag mej också med produkter som jag får av fåren. Det är svårt att hitta någonting varmare att sätta på fötterna än ett par helyllesockor. När jag i butiken ser sockor som det står ”100% wool” på, så brukar jag fundera en stund… De ser inte riktigt likadana ut som de jag har på mej. Dels förstods för att de jag har är stickade för hand, visserligen av min mommo som nästan är som en stickmaskin, men de i butiken är långa vägar från det. De liknar inte alls. Behandlat, fint och pressat känns det som när man tar dem i handen. Inget för mej. Jag går med helyllesockor gjorda på garn som jag själv klippt av mina egna får. Jag använder inte strumpor alls vintertid, bara yllesockor. Mina fötter trivs bäst så. Jag svettas helt otroligt mycket om fötterna och med strumpor blir fötterna som i ett enda stort fotbad, men med yllesockor som andas mår dom bra och fryser inte alls. Ett par yllesockor och vinterfodrade boots och mina fötter klarar galant -15 grader flera timmar utan problem, men med strumpor blir jag frusen om fötterna efter bara någon timme. Strumpan är genomvåt och tårna förvandlas till isklumpar.

Fårskinn hittar man hos mej i gungstolen, i bilen, som sängmattor och lite var stans. Jag sover inte på skinn… Ännu… Det lär ska vara mycket bra för både kropp och själ, så kanske man borde börja med det också. När Mathias var liten hade han ett skinn i barnvagnen och nu flyttas det mellan pulkor, kälkor, bilar, traktorer och allt som han skall åka. Mycket varmare för rumpan att sitta på ett fårskinn än plast och plåt.

Att ta tillvara skinnen är ingen självklarhet. Många skinn far raka spåret från slakteriet som avfall. Tokigt kanske, men att packa, skicka och bereda skinn är inget man gör i en handvändning med veckopeng i fickan. När man skickar skinnen till beredning vet man aldrig riktigt hur de ser ut när de kommer tillbaka. Det är lite lotterifeeling över det, och insatsen är förhållandevis hög. Blir resultatet bra är det värt det, och man kan få ”tillbaka” det man lagt ut, men kommer det ”sockervadd”, sönderrivna, hårdborstade, blekta eller halvkala skinn tillbaka, kan man lätt hålla sej för skratt. Det man dock ska komma ihåg är ju att de på ett garveri inte existerar nån magi, dom kan inte förvandla ”svanar av ankungar.” Man får ju… i de flesta fallen tillbaka samma skinn man skickat och skickar man någonting som inte håller kvalitet i den änden – när man skickar det, så är det samma när det kommer tillbaka. Har hänt att jag skickat 20 skinn, varav 15 var färgade, 5 vita, men när returen kom var hälften vita, hälften färgade … men det är en historia som inte lämpar sej i tryck.

Jag har, trots att jag bara varit fårbonde i drygt 10 år, upplevt många sidor i detta lotteri. Många nitar, men också någon fullpott. Kan kanske låta lite radikalt att dra en historia om prulle som blev skinn, men, här kommer den. Det finaste skinn jag någonsin låtit beredas kom från en av mina avelsbaggar. Han var stor och ståtlig och from som ett lamm. Från hans tid finns det många historier, som den gången han blev liggandes i solgasset på betet, benen bar inte, och han var fem före slut, jag hämtade honom med mönkkiä och vagn. Kommer ännu ihåg hur jag fick suga i ordentligt för att få upp honom på vagnen. I runda slängar var det väl 80kg ”lalloger bäss” som skulle flyttas på. Sen bar det raka spåret in i fårhuset, jag släpade av honom och konstaterade att han var som ett klot om magen, trumsjuk. Hävde i han diverse matolja och grejs, byngslade och masserade, men inget hjälpte, så jag ”punkterade” honom med grov nål och efter det fick jag kontakt med ögonen och sakterligen steg han upp. En obeskrivbar glädje när jag kunde hjälpa honom. Jag gjorde och analyserade rätt. Puuussst… andas ut… Jag var så glad för att han började må bättre och till lika slog det mej vilket ”problemavfall” han skulle ha varit om han kolat hejsan mitt i sommaren! Det var första gången som jag punkterade ett djur, efter det har det hänt någon gång till. Han fick vara kvar något år extra, inte för annat, men för att han var så snäll och han var så bra att ha som ”bonus farfar” åt sommarens bagglamm. Men allt får sin ände, så även Prulles. Han skickades till slakt, och skinnet skickade jag att beredas. Det var ca 15 andra skinn med i samma beredning, men det var ingen konst att se vilket som var hans. Jag kände med en gång igen det. Fullpott och maxpoäng till garveriet! De lyckades. Sedan dess har jag aldrig bytt garveri. Jag har det ännu kvar hemma hos mej, men det är paxat, och skall förflyttas några 100 meter bort när den dagen kommer att det finner sin plats i det hemmet.

Det är lite tudelat, när jag går in i salen där jag förvarar det, och ska städa, tänker jag ibland att ”ja, jusstja, där är prulle ja, vart ska jag sätta honom nu medan jag torkar golvet?” Inom mej bubblar en massa minnen upp, det är lite sorgligt att han blivit fäll, men så är det, det är en del av livet, det är i alla fall ett jättefint minne av honom att ha skinnet kvar.

Reläodling

Våren kommer närmare för varje dag och det börjar vara dags att spika grödorna för nästa odlingssäsong. En sak vi tänkt prova i vårt växtodlingssamarbete är höstrybs och idag införskaffades utsäde för det ändamålet.

På våra breddgrader odlas rybs normalt som vårsådd, d.v.s. man sår den på våren och skördar till hösten. Höstrybs är höstsådd, alltså sås på hösten, övervintrar under snön, växer följande sommar och skördas följande höst. Fördelen är att tröskningen infaller betydligt tidigare än för vårrybs samt att skörden borde kunna bli lite större. Nackdelen är förstås övervintringen, det finns inga garantier för att rybsen klarar vintern.

För att göra det ännu lite intressantare tänkte vi så rybsen på våren tillsammans med vanligt korn, s.k. relägröda. Man plöjer och harvar som vanligt men sår sedan både korn och rybs i samma körning. Kornet växer upp snabbare och skördas första hösten, höstrybsen får övervintra och skördas nästa år. Om det lyckas får man alltså skörda två gånger efter samma vårbruk. Om det går åt skogen har man ”bara” förlorat rybsutsädet och det är en rätt liten risk i förhållande till den möjliga vinsten. Redan bränsleinbesparingen gör det här lite småintressant.

Det finns en hel del forskning på området och en del andra odlare i våra trakter har redan sysslat med det här i några år, så helt utan hållpunkter är odlingen inte. I Sverige har det gjorts en del försök med att så höst- och vårvete i samma körning och även det förefaller att funka, åtminstone ibland. Det här är onekligen lite intressant och det skall bli riktigt spännande att se hur det hela utfaller.

Lammkoll

+3+2+3+1+3+3+2+1+3 … minus 3. Vad blir det? Svar: Antalet lamm för tillfället.

Överlag har det löpt smidigt i år… hittills. Har bara assisterat vid en lammning när det var lite trångt om saligheten. Lammet kom med högerfot och nos först och vänsterben låg bakåt. Men det var inga större problem, tog lite tid bara. Annars har det väl hittills gått sådär lagom, men man ska verkligen inte ”ropa hej”, det är en bit kvar tills alla är lammade.

Några tecken på schmallenberg-viruset har inte synt till, och bra är det. Lammen är av blandad storlek, 3-dagar vikten är allt från 2,8 kg till 3,8. Mycket bagglamm och få tacklamm, flest bruna, bara två vita. Men, som sagt, långt kvar. För tillfället är det som om dom skulle hålla igen lite, har till och med lammningsboxar tomma, dom som fötts är alla så stora att dom kan bo sambo. Det är ju trevligt just nu, men till lika så kommer det väl en lamm-boom i något skede. Brukar vara lite så, att det först kommer det droppande någon nu och då, sen lammar nästan alla på en gång, på bara nån vecka, och sen blir det någon eftersläntrare kvar till sist.

Kontrollen i fårhuset är stenhård och med eller utan krage måste jag hålla kontrollen där. Bara för att det står på ett papper att jag är sjukskriven kan jag inte släppa fåren. Dom och lammen behöver mej, sen får det va vad det vill med allt annat.

Till lika kan vi konstatera att den senaste tidens kyliga nätter medfört att vi även i år ”kan få vara som alla andra” en liten stund i alla fall – bil is. Det är först nu, när vintern börjat lida mot sitt slut som det första gången går att handla och åka ända hem med handelskassen … LYX! Men nu gäller det att åter en gång försöka tänka så långt man kan, det tar antagligen 9-10 månader igen innan man kan komma direkt med bilen hem, OM det blir bil is nästa år…

Det är lite trångt om saligheten mellan alarna, men visst går det 🙂

Vila i fred Luppa

Den här dagen blev nog en av de tyngsta i ladugården. Luppa satt fast ögonen för sista gången . Det var det ända rätta beslutet att göra, men svårt och illa kändes det. Hon hade ledinflammation i två ben som vi försökt behandla, men medicinen bet inte på. I stället för att fortsätta att medicinera henne, tog vi veterinären ut idag för att ge sista sprutan åt Luppa.

Luppa blev 15,5 år gammal och producerade nästan 160.000 kg mjölk. Hon kalvade totalt 12 gånger och flera av hennes barn, barnbarn och barnbarnsbarn finns kvar hos oss i ladugården.

Mycket har hon gett åt oss, aldrig kommer vi att glömma henne och aldrig kommer vi att få en ”ny” Luppa. Tack ska du ha Luppa, vila i fred… 🙁

Kycklingar

Efter tre veckor (tre orimligt långa veckor enligt nioåringen) var det äntligen Dagen D. På måndagen hördes ett försiktigt men mycket tydligt tjirpp ur värpredet. Vaniljs kycklingar hade sett dagens ljus!

Under ruvningen har hon dels kastat ut ett ägg ur redet (undrar om hon visste att det var tomt?) och ett har krossats av sej själv (antagligen för att det ruttnat). I nuläget har vi två kycklingar, en gyllengul och en svart, samt ett ägg som ännu inte kläckts. Med lite tur skall det alltså kunna tjirppa ännu en gång inom nåt dygn.

De gågna veckorna har gett mej en ny illustration till begreppet tålamod. I tre veckor har Vanilj inte gjort nånting annat än ätit och ruvat. Oavsett vad som hänt i hönshuset, vilka godsaker som bjudits i foderskålen med matrester och vad de andra hönsen sysslat med har hon stannat på sin post. Äggen skall hållas varma och det har första prioritet, allt annat är ovidkommande.

Kycklingarnas ankomst har också ändrat min syn på begreppet hönsmamma. Normalt avser man med det uttrycket nån som är lite orolig och nervös för sina avkomlingar, och det är väl fullt tänkbart att Vanilj är det. Vad som är mer iögonfallande är dock hur hon försvarar dem. Vi är goda vänner normalt och Vanilj kan både sitta i knäet och äta direkt ur handen på oss, men nu verkar det umgänget vara bortblåst. Så fort jag kommer nära redet hackar hon mej i händerna och det med besked. Jag flyttade henne och kycklingarna från värpredet till en mer skyddad vrå och utan handskar på händerna hade den manövern nog inte låtit sej göras. Hårda tjejer, de där hönsen.