Kategori: Bondbloggen

Hett om öronen

Det har bokstavligen varit hett om öronen de senaste dagarna. Inte trots kölden utan på grund av kölden.  Vi hade -35 grader en morgon och flera andra morgnar har det varit under -30. Väderstationen måste vara tillverkad i varmare länder för vid -30 så gav den upp och meddelade bara att det här går utanför det mätbara.

I den här kylan har jag eldat med avfallsvete som har ett mycket högt värmevärde – men det bildar slagg. Askan sintrar och blir till en stenhård beläggning som måste hackas bort så den inte skall täppa till lufthålen i brännhuvudet. Det är inte så svårt – utom då det är -30 grader. Då kan man inte stänga matningen och låta pannan kallna. Så jag hackade slagg med full förbränning på. Det blev så hett om öronen att jag var tvungen att fälla ned öronlapparna på vintermössan.

Enda orsaken till att det var möjligt var det fina draget i pannan. Pipan är över nio meter hög och med -30 grader ute blev det ett så bra drag att röken och det mesta av hetten sögs ut. Nu är den nya pannan så konstruerad att röken tvinnar flera gånger upp och ned innan dem går ut via pipan så den hinner kallna ordentligt. I den gamla pannan eldade jag en hel del för kråkorna.

Tyvärr så måste jag hacka i vinkel mot öppningen vid luckan. Brännhuvudet är ett rör med hål för luften som kommer från en fläkt. Men jag kan inte se in i röret utan en spegel och att hacka slagg med en kofot tillika som man håller spegeln är ganska så besvärligt – med full fart på elden … Jag tror nog jag övergår till flis helt i framtiden. Den bildar ingen slagg alls och ger bara lätt flygaska som man enkelt tar ur pannan. Men det blev ett mellanår med flisen på grund av att jag bytte system helt i fjol.

Inställningen av matningen är också besvärlig med vete. Det är helt omöjligt med samma matning som för flis för då blir pannan full av obränt vete. Så jag fick skruva ned matningen till noll och därefter höja den litet tills effekten var tillräcklig utan att obränt material hamnade i askan. Det tog tid eftersom man vet hur matningen fungerar först efter många timmar. Så det blev  ett par nätters spring  ute i pannrummet.

Men nu tycks det fungera hyfsat. Och så bröts udden av kylan i natt. Nu är det riktigt varmt ute – bara -16 grader. Man vänjer sej vid kylan men den känns inte så mycket också på grund av att luften är extremt torr vid så hård köld. All fukt i luften fryser helt enkelt till snö. Få se om den här vinterns tuffaste köldperiod börjar vara över ?

Ingen märkesfixering

Ett stående fenomen i alla kreatursbesättningar är borttappade öronmärken. Alla nötkreatur kan identifieras via de gula öronmärkena de har, ett i varje öra. Märkningen är viktig för administrationen och därför skall borttappad öronmärken ersättas även om jag nog känner igen korna också utan märken. I min besättning tappas normalt ett par märken per år, men nu har jag hittat två lösa märken på en knapp vecka. Eventuellt beror det på att plasten i märkena blir styvare i kölden och då faller märket lätt av om det fastnar nånstans.

Nåt jättestort bekymmer är det här inte, ersättande märken kostar en slant men inte så pass mycket att nån skulle ruineras av det. Däremot kan det vara lite knöligt att få fast dem. Märket består av två halvor varav den ena är vass och skall pressas genom örat (som en piercing) för att sedan låsas i den andra halvan. Man märker normalt kalvarna som små och då är det inga större problem. Vuxna kor har däremot betydligt tjockare öron och det är inte ovanligt att man stukar öronmärkena så att de inte går att använda.

I de två nu aktuella fallen har märkena helt enkelt gått sönder, de två halvorna har bara lossnat från varandra.  Betydligt värre är det när kon fastnar med öronmärket nånstans, rycker och drar tills märket slits loss från örat. Såret i örat läker förstås, men djuret ser ganska otrevligt ut med ett stort hack i örat för resten av livet.

Brandskydd

Egentligen var det inte tänkt så, men faktum är att det där tankhuset som figurerat på Bondbloggen de senaste veckorna faktiskt kom att utgöra en del i en installation med namnet ”Brandskydd förr och nu”. Tankhuset står nämligen en bit från en gammal spannmålsbod, ett stenkast från de övriga byggnaderna på gårdsplanen.

Förr i tiden innehöll sädsboden något av det värdefullaste man hade. I boden förvarades nämligen spannmålen som dels skulle ge mat för att överleva vintern, dels utsäde som skulle ge nästa års skörd. Därför var det vanligt att boden byggdes en bit bort från gårdens övriga byggnader. Om det utbröt eldsvåda fick den absolut inte nå boden. Lador, hus och ladugårdar går att bygga upp och möbler och kläder är världsliga ting men brann spannmålen upp innebar det att gårdsfolket fick svälta.

Bränsletanken skall placeras minst tio meter från närmaste byggnad och avsikten är den samma som med boden, men i motsatt riktning. Eftersom motorbrännolja är brandfarligt finns det risk att elden kommer lös och då skall tanken stå så långt ifrån andra byggnader att den kan brinna upp utan att nåt annat stryker med. Samma princip, men tvärtom. Boden skall stå en bit bort för att inte brinna upp, farmartanken för att bara den skall brinna och inget annat.

Så nu står de där sida vid sida, åsidotagna i olika epoker men i grund och botten av samma orsak. Och med tanke på hur råoljepriset artar sig är det väl snarast en tidsfråga innan också farmartanken kan sägas innehålla något av det värdefullaste jag har. 😉

Islossning

Lördag morgon halv nio fick jag äntligen en liten vattenstråle ur den frusna ledningen. Visserligen var den bara nån mm tjock, men om man låter vattnet rinna brukar det med tiden äta sig igenom isen rätt bra. Jag tappade ungefär 30 l innan proppen hade smultit och vattnet igen flöt i ledningen. Som tur hade ingen av vattenkopparna frusit den här gången och ordningen är nu återställd. Jag skall ännu göra ett försök att lokalisera draghålet, men för säkerhets skull tror jag det blir att köra in en värmekabel i skyddsröret kring vattenledningen. Den behöver sannolikt inte vara påkopplad hela vintern, det räcker med att stöpsla i den de kallaste dagarna. Om inte annat är det lättare och billigare att tina upp en propp med en värmekabel i ledningen än att värma upp hela ladugården.

När jag på lördagsmorgonen kom ut på trappan kändes det direkt att temperaturen var klart drägligare än tidigare i veckan. En blick på termometern sa att det var futtiga -16. Egentligen är det fantastiskt hur snabbt man ändå vänjer sig. Efter en vecka med -25 känns -16 som rena vårvädret.

Premiärdag

Idag var det premiärdags, i flera bemärkelser.

Det var premiärdag för Optimas vuxenstuderande landsbygdsföretagare. Årets grupp består av c. 15 pers och det verkar kunna bli riktigt intressant, åtminstone ur föreläsarperspektiv. Ringrosten var påtaglig och jag hade rent ut sagt svårt att få upp ångan, men så är det också nästan nio månader sen jag höll en föreläsning senast. Det ger sig nog bara vi kommer igång.

Det var även premiärdags för tankning i den renoverade farmartanken. Bränslebilen var här i morse och fyllde på tanken, så på eftermiddag fick jag premiärtanka traktorn ur ”ny” tank i nytt hus med ny pump. Upplevelsen var väl inte direkt av sån kaliber att man kan sälja biljetter till den, men visst var det kul.

En mer mollstämd premiär var att vattenledningen frös första gången i år, precis på samma sätt som i julas. Symptomen är exakt likadana som förra gången. Då trodde jag att jag lokaliserat och åtgärdat felet, men tydligen misstog jag mej. Isoleringen kring vattenrören skall klara temperaturer mot -20 och det är endast -6 i gamla ladugården, så det kan inte vara kölden i sig som är problemet. Det måste helt enkelt uppstå drag nånstans och drag kyler betydligt effektivare än enbart minusgrader. Rent logiskt borde det vara vid de stora slagdörrarna problemet uppstår, men strängt taget vet jag ju inte säkert. Hursomhelst, värmefläkten är framplockad och får köra igång igen. Gick det bra förra gången fixar det sig nog den här gången också.

Styvelknekt 2

Den som inte har sett ”ein styvelknekt” (stövelknekt) kan ta sej en titt på bilden nedan. Den har jag fått av Kurre i Liljendal och den styvelknektn  är antik:

Förr hade man i arméerna knektar som höll i officerarnas stövlar, officeren satte andra foten mot bakändan på stövelknekten och tryckte till så stöveln kom av. Fattigt folk hade inga stövlar men de som lyckades skaffa en sådan lyx fick hålla till godo med en stövelknekt enligt bilden (eller så hade man gumman som stövelknekt).

Det är inte lätt att få av en stövel som sitter ”som gjuten”. Jag bytte ut stövelsockorna mot svenska arméns stickade yllesockor och de var mycket bättre. De är längre, varmare och tunnare än dem man får köpa i butikerna. Jag köpte en bunt från ett överskottslager i Arboga i höstas och det var ett riktigt bra köp.