Kategori: Bondbloggen

Dragon Hurtig på besök

Vi hade dragon Hurtig på besök. Han kom direkt från Hurtigs torp som nu är museum. Det var dragontorp för Nissas rusthåll som min farmors mor kom ifrån. I vår bydel Hopenbackan fanns det tre rusthåll och tre dragontorp: Nissas, Bosas och Hosmas. Under indelningsverkets tid fanns det många rusthåll i Hindersby. År 1630 mönstrades 16 ryttare i Lappträsk och av dessa var nio från Hindersby.

Dragon Hurtig heter Åke Svenskberg i det civila och har länge varit ordförande för Hopenback fornminnesförening. Den ursprunglige dragonen Hurtig hette Anders och var hemma från Nissas. Han deltog i kriget 1788-90 och 1808-09 men klarade sej med livet i behåll. Då den indelta armen upplöstes så fick han behålla torpet eftersom han var hemma från rusthållet.

Men då det kommer större grupper till torpet så återuppstår oftast dragon Hurtig och tar emot gruppen iklädd paraduniformen. Men det är osäkert om han var Runebergs Hurtig.

Gödselspridning

Vi har under dagens lopp haft en ganska stark lukt över vår gårdsplan. En del skulle ha sagt att det doftar vår, andra att det luktar pengar. Men största delen tycker nog att det luktar rakt ut sagt s*it! Det var alltså dags för sommarens gödselrally! 🙂

Vi har en entreprenör som sköter om det jobbet. Dels därför att det tar tid och dels därför att vi inte har tillräckligt effektiva redskap.
Vår entreprenör har en vagn som är utrustad med slangspridare. Med hjälp av den blir gödseln placerad direkt på marken och inte över hela grödan. Detta minskar risken för föroreningar i ensilaget och hindrar gödseln från att rinna bort från åkern.

Dessutom har vagnen en egen pump som suger upp gödseln från brunnen till vagnen.

Slåttern igång. Snart.

Meteorologen lovar uppehåll hela veckan, nu kör vi i gång med ensilageskörden. Timotejens klubbor börjar vara ute på största delen av fälten och jag antar att så småningom börjar vara lämpligt för mina flickor. Skulle jag ha mjölkkor borde gräset bärgas innan klubban är ute.

Jag skördar ensilage i bolag med grannen Pea. Gräset slås med en slåtterkross vi äger tillsammans, sen balar jag och han plastar in balarna. Pea odlar konventionellt och jag ekologiskt och det passar rätt bra för samarbetet. Hans vallar blir snabbare skördemogna än mina och vi brukar normalt skörda först åt honom och sen åt mej, så även i år.

Pea slog det första i på söndag kväll och tanken var att fortsätta på måndagen. Tyvärr kom dock ett haveri emellan. Slåtterkrossen har sju tallrikar med knivbett på som klipper gräset (lite som en åkgräsklippare fast bredare) och en av dem hade spruckit. Förmodligen är det en stenskada från något år tillbaka som nu slutgiltigt brast. Så istället bör att slåtta gräs från arla morgonstund blev det en serviceförmiddag. Tack och lov finns tillverkaren faktiskt i grannbyn, så tillgången på reservdelar är rätt stabil också när det gäller mer udda saker. Och tack vare att vi är två kunde Pea börja skruva isär maskinen så länge jag hämtade delarna. Jobbet tog ett par timmar, vilket objektivt sett inte är hela världen men när vädret är bra och ivern stor känns allt som bromsar lite för mycket.

Jag tror faktiskt inte att jag på år och dag haft så mycket maskinhaverier som jag haft i sommar. Dyngkärran, båda traktorerna i flera repriser, ett hjullager på S-pinnharven och faktiskt också en sprucken vändskiva på plogen. Så här mycket har jag inte skruvat sen jag slutgiltigt kastade in handduken med min gamla trillskande dyngspridare för några år sedan. Men på sikt jämnar det säkert ut sig.

Trots strulet hann jag slå en del på kvällen. Om det inte var för att arbete på kvällarna innebär att man är borta från familjen skulle det  vara otroligt trivsam tid att jobba på. Solnedgång, ofta bra program på radio, svalt och skönt.