Kategori: Bondbloggen

Det svåra valet

Om någon tycker att bilden från webbkameran är dålig så kan jag bara säga att jag har tagit min hand från det där problemet och låter större huvuden än mitt fundera ut vad som händer nu . Bilden är tvivelaktig men det skall väl bli bättre.

På tal om att fundera så har jag gjort det så mycket idag att min tankeverksamhet borde ha kunnat dra en liten elbil framåt, åtminstone en bit. Det är nu den stora frågan, börja eller inte börja stöts och blöts hit och dit.

Jorden är tillräckligt torr för att ta emot sådden, det är helt klart. Däremot tveksamt om den är tillräckligt varm? Och hur får man reda på det då, jo det får man inte, man är tvungen att gissa.

Sedan skall även regnet spela ut sina kort. Nu säger prognosen lätt regn i morgon, uppehåll till onsdag och sedan hällregn i en vecka. Jag kan ha vetet i jorden till onsdag om det behövs, det blir arbetsintensivt men det går MEN sedan kommer följande fråga. Är det någon idé?  I fjol sådde jag vete den 7. och sedan började det regna. Resten av vetet sådde jag den 15. Enligt alla konstens erfarenheter borde det tidigare sådda ha blivit bättre, men hur gick det. Gissa tre gånger!

Alltså, alternativ ett: Så snabbt som tusan. Se hur det blev

Alternativ två: Vänta ut regnet. Se hur det blev

Alternativ tre: Tänk inte. Så. Se hur det blev

Till saken hör att jag idag ungefär en gång i timmen tvärsäkert ändrat åsikt angående ovanstående alternativ.  Och om sommaren är någorlunda normal (vad är en normal sommar?) så vet man med säkerhet i höst hur det gick.

Men knappast varför…..

Trivsamt och slitsamt

Sveriges Lantbruksuniversitet har undersökt hur kvinnor som jobbar inom jordbruk trivs med sitt arbete. En lite intressant slutsats är att kvinnliga jordbrukare upplever jobbet som bullrigare och svettigare än genomsnittet, men de trivs ändå klart bättre med jobbet än medeltalet för hela befolkningen.

Det stämmer rätt bra överens med min uppfattning om bonderiet (fastän jag är karl!). Visst är det slitsamt ibland, men nog katten är det kul!

Webbkamera vid Kalles åker

När man sår något börjar det ju småningom växa. Vi vill ju veta hur det går med grödorna så vi har installerat en webbkamera på Kalles torkvägg! Du kan när som helst klicka in dig på kameran och se hur det ser ut på Kalles åker. Så här såg det ut första dagen:

För tillfället är det säkert främst tofsviporna och Kalle som fräser förbi med traktorn, men sedan börjar vetefälten böja sig för vinden. Det blir trevligt att se – bra mycket bättre än utsikten vi fångade när webbkameran testades här på redaktionen i Böle:

Regn och rusk

Nä, nu går det inte ens att gå ut på åkern. Här har regnat en hel del. Hela vårsådden flyttar nu ordentligt framåt. Vi är mitt emellan varm och kall luft så det är omöjligt att veta vilket väder det blir. Jag måste se på regnmätaren för den fungerar tydligen inte alls efter vintern. Och så märkte jag att oljefiltren var slut. Det var ovanligt för jag brukar hålla ett ordentligt lager med reservdelar. Nu blir jag tvungen att gå fram till spegeln och tala allvar med reservdelschefen här på stället. Och åka till Ring III efter mera oljefilter. Till all tur har vissa affärer numera öppet på lördagen (och till och med söndagen).

Mera regn lovas österifrån men hoppeligen orkar det inte ända fram till oss …

Intet är som i väntans tider

Nu börjar jag komma in i vårsåddsstämningen. Allt annat sjunker undan och blir helt oviktigt. Strunt i vulkanutbrott och finanskriser  – ja, till och med Bondbloggen blir allt mer oviktig ! Nu är det väderleksprognosen, fukten i marken och maskinerna som gäller. Omvärlden bleknar bort och bara åkrarna blir kvar i fokus. Och verkstaden förstås.

Lustigt nog så börjar man i det här skedet göra en massa ovidkommande småarbeten som inte alls har nånting med vårsådden att göra. Min teori är att det hör ihop med koncentrationen på vårsådd i alla fall för ju oviktigare desto lättare är det att lämna dessa småjobb och rusa till med vårsådden.

Förutom en massa pappersjobb och bokföring har jag de senaste dagarna planerat för en övergång till Gigabits fibernät. Trafiken i vårt nät har ökat ordentligt och börjar slå i taket. Vår Internetleverantör börjar grymta om mera kapacitet (och pengar). Jag trodde vi skulle klara oss i tio år med vårt 100 Mbits nät men nu (efter sex år) har folk hittat  alla möjliga användningar för nätet så det blir att förbättra det. Alla börjar med epost och tycker att ett långsamt nät fungerar bra men så kommer TV- och videotittandet som är en stor bov i sammanhanget och det är bara början ännu. Och de som jobbar hemifrån använder allt större och finare program med stora trafikmängder.

Problemet är att vi är bland de första i världen med ett snabbt nät så vi hamnar bland storföretagen då det gäller att köpa elektronikburkar – och priserna är därefter. Men jag har hittat ett företag i Göteborg som tillverkar snabba och relativt förmånliga burkar för anslutning till Internet. Men så insåg jag att de kör med BSD (en Unix-variant) och efter litet surfandet kom jag fram till att jag själv kan bygga en Gigabits brandmur/router med en gammal Linuxmaskin och gratisprogram såsom Shorewall.

Nu börjar det dra iväg till datateknikens djupaste vatten så jag lämnar barmhärtigt läsarna ifred och går för att koka morgonkaffe innan jag otåligt börjar vanka omkring på åkrarna och sparka i tuvorna. Ytan börjar torka men under finns det alldeles för mycket vatten och det är absolut förbjudet att köra på våra leråkrar just nu. Inte ens vägen kan jag börja släta ut (den jag körde djupa spår i). Den måste också torka upp före det.

Och väderprognosen från 05:01 i morse visar på regn och ostadigt. Vi sitter bara och hoppas att det går som mången gång tidigare att det regnar i Helsingfors och i Borgå och kanske till och med uppe i Lappträsk men inte kommer många droppar här i Hindersby. På försommaren är vi nämligen ett torrhål. Men då det kommer regn söderifrån finns ingen pardon.

SMHI skriver: ”…regnområden över Ryssland trycker på …”  – uj-uj-uj !

Bättre brödlös…

…än rådlös finns det visst ett uttryck som säger. Jag har idag gjort en av dom märkligaste reparationer som jag åstadkommit hittils. Täckdikesbrunnen som var för liten för mig men som  ändå krävde sin åtgärd, den minns ni? Jag har grubblat av och till i två veckor nu på hur jag skall lösa problemet och idag löste det sig själv, åtminstone tillfälligt.

Jag kom på att begagna en trädgårdshacka för att fiska upp röret från botten på brunnen, det gick bra och sedan blev det bara bättre. Det gick att kila fast hackan i röret och sedan skruva skaftet i befintligt fäste i brunnen. Helt plötsligt har man sig en trädgårdshacka som reservdel i en täckdikesbrunn.

Låt sedan vara att lösningen inte är permanent, men den bestående lösningen kan nu, som så mycket annat i mitt liv — just det, skjutas upp!

Skaftet som sticker upp ur brunnslocket hade tillvekaren tänkt till något helt annat!