Att inte vara blåst

I mitt förra inlägg tangerade jag filosofin att det är lättare att skriva om motgångar än medgångar. Föga anade jag då att blåsvädret som höll på att skapas utomhus just då jag skrev det skulle lägga mig i ett sådant läge att jag skulle bli tvungen att skriva om en medgång – hur det nu sedan kommer att gå.

Att vårt samhälle drabbades av storm kan inte ha undgått någon. Ej heller det att stormen i fråga ställde till en massa bekymmer för alla och envar är inte heller nån nyhet. Egentligen verkar det vara ganska få som gått skadefri ur eländet, om inget annat så har många varit länge utan el och det kanske t.o.m finns nån som är det ännu – 10 dagar efteråt. Listan på skador kan göras lång, fallna träd, skadade och bortblåsta tak, nerkylda hus och allmänt besvärligt för alla och envar.

Utom för oss

Faktum är att så långt jag har kunnat konstatera så har inte stormen ställt till något alls som är värt att nämna om i den del av världen som jag kallar vår. Om jag skall vara helt ärlig fattade jag inte ens hur mycket det blåste medan det pågick. Visst, Lovisa och jag var ute och stormsäkrade växthuset på kvällen, men det tål överlag inte så mycket vind så det var inget dramatiskt i det. Inget elavbrott heller utan elen var standby under hela tiden. Faktum är att jag gick och lade mig med ett fånigt flin på läpparna – återigen hade väderlekstjänsten bommat i sin prognos, inte blev det ju nån storm. Trodde jag. Det var följande morgon när jag konstaterade att mina kollegor haft minst sagt fullt upp under natten som det började gå upp för mig att det nog blåst minsann.

Hur är detta möjligt då? Största orsaken är förstås vindriktningen, nordöstlig vid betyder att gården är skyddad av skog helt och hållet, så det måste nog ha varit den största avgörande faktorn. Helt skadeolidande blev jag förstås inte, visst har ett antal träd fallit i skogen men inga ohanterliga mängder och framför allt inte i högar, utan ett här och ett där.

Det som kanske ändå förvånar mig allra mest var att plåttaket på min enda plåttaksbeklädda lada klarade sig, det var på väg bort i en försiktigare vind för några år sen och spikades behjälpligt fast tillfälligt så det var jag helt säker på att kunde letas långt från ladan. Men inte ens det. Alla träd på tomten stod kvar följande morgon.

Det verkar som om man för en gångs skull har stått i den hage där gräset var grönast och det känns förstås bra. Men visst kändes det orättvist när man tittade till förödelsen hos grannarna som hade rena rama plockepinn med fallna granar på tomten. Tre grannfastigheter var strömlösa i 48 timmar och det kändes ju nog en smula orättvist. Som tur är kommer matarledningen med elström rakt över åkrarna till vår transformator och eftersom gårdsledningarna är nergrävda sen ett år tillbaks är inte vår elförsörjning såå utsatt för fallande träd, men felet kan ju förstås uppstå längre bort.

Hur som helst får man ju sig nog en tankeställare över hur små och sårbara vi är när naturen går i baklås, och oavsett hur man bröstar sig över uteblivna skador så skall man naturligtvis ha två saker i åtanke – det är turen som avgör och nästa gång kan det vara min tur att råka sämst ut.

Men denna gång gick det bra.

Bostadsbrist

Nånting måste man ju göra, och man måste ut varje dag… Man blir fnattig annars. Korta promenader. Eller en lite längre tur på mönkkiä för att titta sej omkring. Eller så kanske man skulle kunna hitta på nåt att göra? Laga? Kanske man sku försöka sej på en fågelholk? Fågelholkar finns det inte alldeles för många här på kobben. Det har funnits, men flera har kommit ner, så, de kan ju råda lite bostadsbrist?

Printade några papper på ritningar och så jag ut och började söka bräder. Jag hittade lite bräder som får lov duga. Bära bräder kunde jag ju inte, men jag fick Mathias med mej att bära. Sen sökte jag upp spik, måttband och diverse grejjer som behövs. Och så började jag… Jag sågade till framsidan och sen va jag så kall så jag gick in. Man börjar frysa helt otroligt fort när man inte kan röra på sej som vanligt. Nå, detta hade ju ändå tagit mej 2 timmar.

Följande dag! Nya tag, ny fart… Kanske de skulle kunna bli en färdig holk idag?

När jag förra dagen hade sågat till framsidan kom jag ju på att det kan vara bra med ett hål på framsidan också… Och vart har jag lagt fågelholkshålborrarborren? Det fick bli dagens projekt tänkte jag… Att söka upp den. Men, hör och häpna, jag hittade den inom en timme och så jag in och byta sockor så jag fick varmt om fötterna och så ut och borra. Sen tog de inte länge innan jag hade en holk färdig. Nro ett.

Mest tid tog de ju att hitta alla grejjer, och bräder och igångställandet. Men, nu, när jag har allt där på ett bord, så kan jag ju spika ihop några till. Jag lagade mallar till de olika delarna så jag enkelt kan ställa in sågen och få delar som passar rätt så precis på en gång. Det blir småfågelsfågelholkar, blåmes, talgoxe och såna i den storleken. Blir jag riktigt ivrig och hittar mer bräder ska jag se om de skulle gå att få ihop nån bostad åt någon annan fågelstorlek också.

Vackra blir dom inte, men funktionsdugliga hoppas jag. Jag läste någonstans att:

Den bästa holken är den som verkligen kommer upp

RIP Spöötje.

Den eländiga starten på året verkar fortsätta. Inte nog med stormfällning av skog, frugans sviktande hälsa och en vän försvunnen i snöskred, nu blev det kattbegravning också.

Min trogna jaktkompis fick jag lov att förpassa till de sälla jaktmarkerna ikväll. Katten hade tydligen smitit in i stokerutrymmet i går kväll då jag kontrollerade hur mycket flis som återstod i fickan. Hon brukar följa med mig under mina kvällsrundor i hopp om att vi hittar nåt möss att jaga, igår såg jag dock inte till henne men hon hade tydligen obemärkt smugit sig in. Under natten verkar hon sen ha fastnat i inmatningsanordningen så att ena tassen blivit halverad. Fanns inget annat att göra än be grannen komma med bössan.

Spöötje (spöket) var som namnet förtäljer ingen vacker katt men en väldigt god jägare som varit med om mycket. Jag hade dömt henne till döden redan för många år sen då hon i samband med att hon ynglade lade ut hela livmodern, men under tiden jag sökte efter nåt att slå ihjäl henne med hade barnen förbarmat sig över henne och kvickt åkt till veterinären för operation. Det blev inte billigt men jag är nog sist och slutligen glad över deras tilltag för vi har med åren byggt en speciell vänskap då vi med gemensamma krafter gått igenom skrymslen och vrår i jakt på möss och råttor. Spöötje skulle ha om jag räknat rätt blivit 18 år nu till sommaren och jag kunde inte tänka mig att hon skulle bli tvungen att genomlida ålderdomen på tre ben samt klorna förstörda på andra framtassen. Hon fick nog det bättre i katthimmelen. Tack för åren och vila i frid.

Här har Spöötje gjort processen kort med en sork som smugit sig in i golvtorken.

Dubbat.

Nu ska det förhoppningsvis bli bättre grepp på ishala vägar.

Grusvägarna i nejden har de senaste vintrarna emellanåt varit rena rama skridskobanan och med den vädertyp vi dragits med så här långt i vinter så lär det fortsätta att vara halt. Omväxlande minus- och plusföre gör att smältande snö fryser till is och traktorn som har hala Michelindäck glider omkring som en tvål i badkaret. Det är med knapp nöd som kalsongerna hållits torra under traktorfärderna.

Normalt vinterföre på landsbygdens grusvägar.

Därför tog jag till nyår hem en låda dubb och nu ikväll har jag skruvat in dubbarna i ribborna på både fram- och bakdäck. I det här fallet blev det nu 3 dubbar per ribba eller 114 per däck fram och 5 dubbar per ribba eller 200 per däck bak.

En låda dubbar, skruvdragare och dubbhylsa är allt vad som behövs.
Prövar med 5 dubbar per ribba i bakdäcken……
….medan det för duga med 3 per ribba där fram.

Att valet föll på dubb framom kedjor är främst av bekvämlighets- och komfortskäl, dessutom används traktorn vars däck jag dubbade mestadels till landsvägsköror vintertid. Lite billigare blir det förstås också med ett pris om lite på 80 cent stycket för dubben. Traktorn jag använder i skogen utrustas nog fortsättningsvis med kedjor. Många har pratat sig varma för dubbar så jag tänkte att varför inte pröva. Återkommer med synpunkter om det senare när jag testat lite. Det gick hur som helst enkelt att skruva in med borrmaskin utrustad med hylsa för dubben och tarvade lite på 3 timmars arbete. Man behöver inte slira mycket för att spara in den arbetstiden.

Att få ihop igen

Före nyåret fick jag bort vevaxeln på Zetorn och fick också den nya. Så det gällde att få ihop traktorn igen. Det var ingen lätt sak så jag beslöt att skruva bort hela motorn och vända den upp och ned så det var lättare att arbeta. Det är ganska känsligt att få den nya vevaxelns nya lager rätt placerade.

En motorlyft har länge stått i verkstaden och samlat damm men nu kom den väl till pass. Den är avsedd för bilmotorer men Zetorns motor är förvånansvärt liten då man skruvat bort allt runtomkring. Så det gick ganska bra att lyfta bort motorn.


Motorlyft

Sedan gällde det att svänga motorn upp och ned. Det finns ju motorstativ så man kan rotera motorn bekvämt men det har jag inte. Det är sällan jag behöver arbeta med löstagen motor – egentligen är det första gången. Det mesta klarar man med motorn fast i traktorn. Men att lägga in ny vevaxel nerifrån tyckte jag var alltför riskabelt.

Nå det gick att vända motorn och stoppa en mängd virke under den så den stod stadigt. Man behöver annars en massa träbitar av olika tjocklek och längd i verkstaden. Trä är bra för det är så mjukt att man inte förstör gängor och känsliga ytor.

Allt bortskruvat

Nu går det inte att skruva bort mycket mera så det gäller att sätta ihop motorn igen. Den nya vevaxeln passade bra men förutom remskivan så måste jag byta bakplåten för stefan som är annorlunda för den nya axeln.

Ny vevaxel på plats

Egentligen har jag inte satt så många timmar på att skruva. Mest har jag suttit och väntat på reservdelar. Jul och nyår är den absolut sämsta tidpunkten att skaffa delar. Nu sitter jag igen och väntar på den femte leveransen förrän jag kan fortsätta att skruva ihop.

Orsaken till de många leveranserna är att den nya vevaxeln är annorlunda. Både remskivan och bakstefan måste bytas och samtidigt plåten som håller bakstefan. Det är inte dyrt – bara 15 euro – men det tar tid då man inte kan beställa allt på en gång.

Lektris

Med frugan på hospitalet så blir det lite ensamt om kvällarna så därför var det extra trevligt att bloggkollegan Charlotta med vän svängde in på en kaffekopp igår kväll. Tack för pratstunden! Tiden gick så snabbt att jag inte kom att tänka på att ta en bild som bevis men läsarna får tro på det ändå 🙂

Vi hann diskutera både det ena och det andra och bland annat så tangerade vi problemen med elektriciteten eller snarare frånvaron av elektricitet efter stormens härjningar. Här på gården klarade vi oss undan med ett par tiotal minuter långt avbrott men många har fått vänta i dagar på ström i tråden. Jag kom att undra hur det blir i framtiden då alltmer ska gå på el. Elbilens egenskaper diskuteras flitigt och det har också förts fram att även traktorerna i framtiden kommer att bli eldrivna. Men hur blir det då vid dygnslånga elavbrott utan möjlighet till att ladda batterierna? Ska man driva generatorn med eltraktorn för att få ström till produktionsbyggnaderna? El lär ju ska kunna produceras klimat-/miljövänligt i hur stora mängder som helst i kärnkraftverken men har man dem inte på egen bakgård så kommer det ingen ström till att ladda fordonsparken då distributionen fallerar.

Tjaa, frågorna är många och jag lär inte få svar den här tiden på dygnet så kanske bäst att jag avslutar dagen……..

…….men innan dess måste jag lätta upp stämningen med ett inslag av ett par av mina favoritkomiker…….

https://www.youtube.com/watch?v=csRqxVXR-N0

GoNatt!