Bondbloggen – Sida 79

Nyåret 2017 i Ribackan

Nyåret 2017 firades i det ombyggda Ribackhuset tillsammans med inflyttning. Riktigt färdigt är det inte men beboeligt. Märk väl att allt har gjorts av ungdomarna själva som fortsättning på våra stolta traditioner med Djär e sjölv (Gör det själv). . Jag har fungerat som ”konsult” ibland eftersom jag byggde huset tillsammans med farsan år 1977 – alltså för 40 år sedan. Det har varit en grundlig ombyggnad inomhus och kök och våtutrymmen är helt förnyade. Likaså är det nya trägolv och panel i taket. Här kan man inte klaga på den nya generationen – de har gjort ett jättefint arbete.

Ovan sitter unga husbondefamiljen längst bort. Längre fram dotterns familj även om Oskar syns mycket dåligt nere till höger. Inte så bra bild men belysningen är ännu litet på hälft – liksom mycket annat.

God fortsättning…..

….. eller nåt sånt.

Per fd efterlyser högtidshälsningar från oss bloggare i en kommentar till Nisses senaste inlägg och visst borde man väl ha fått ur sig nåt inlägg till jul. För egen del är det nog den senaste tidens språkminoritetshets som lagt sordin på bloggivern, man blir riktigt matt av den senaste tidens utveckling. Det facto har jag inte ens fått några julhälsningar sända till släkt och vänner……än i alla fall.

Eftersom vi undviker att blanda in politik i bondbloggandet om det nu inte direkt berör jordbruket så kommenterar jag inte desto mera här. Det finns tillräckligt med andra kanaler för den sortens propagerande. Så mycket kan jag ändå yppa att jag ett tag var så förbannad att jag kände mig beredd att åka ner till huvudstaden för att sätta mig på Mannerheimvägen, jag kunde ju lika gärna låtit mig köras över där som att mina språkliga rättigheter körs över här.

I övrigt har julen förlöpt i arbetets tecken. Frugan tog en vecka ledigt innan jul och reste till södern, själv är jag nu inte så brydd i soliga badstränder så jag stannade hemma. Åker jag bort ska jag nog ha tillräckligt med sysselsättning för att inte hinna tänka på ogjort arbete hemmavid för annars blir nog inte ledigheten någon njutning.

Ska nu inte här ödsla mera av Er och min tid, har en hel hög med papper, redovisningar och räkningar att reda upp inför årsskiftet. På tal om årsskiftet så brukar det väl höra till att avge lite löften och till Per fd och Ni andra som följer oss här på bloggen kan jag väl lova att om nu inte det blir någon raljerande nyårshälsning så skall jag väl i alla fall få till en årskröninka ur bondeperspektiv så småningom. Ljuset håller på att återvända så kanske också humöret gör detsamma.

God, eller egentligen en godare, fortsättning och ett försonligare nytt år tillönskas härifrån!

En hälsning från det förgångna

Jag brukar ofta tjata om hur det var förr och hur det var annorlunda och till viss mån kanske bättre. Nu skall jag ta ett rejält skutt tillbaks i tiden och flytta oss hundratals år bakåt. I en fantasihistoria.

Jag har en bekant som är ivrig metalldetektör – eller vad det nu heter när man letar metall i marken med en sånär pipgrej. Han har i sin tur en kompis som är bra på lokalhistoria och förra våren ledde ett slentrianmässigt samtal till att dessa två herrar provletade saker i den åker som jag har i Fållbäcken, Övermark.

Egentligen var jag ganska ointresserad av när det begav sig, inte negativ men jag tänkte väl bara att vill dom så får dom så jag var inte ens närvarande vid tillfället utan ägnade mig åt annat då. Därför engagerade jag mig inte så mycket när jag fick samtalet om vad dom hittat, några mynt, en kedja och nån knapp och några blykulor. Jag lovade komma och hämta påsen vid tillfälle och det tillfället dök inte upp förrän härom dan.

Nu tände det till och det var nu fantasin skenade totalt. Innehållet i påsen var alltså följande: En kedja som tros vara en klockkedja, årtal okänt. Några mynt och två blykulor, en verkar ha misslyckats i gjutningen och den andra verkar ha skjutits och träffat någonting. Det sista var riktigt spännande, nämligen en knapp som lär ska ha suttit på en kossackuniform.

Nu skall vi åka tillbaks till 1808. Jag har väl aldrig varit sådär riktigt påläst på vår historia men ibland får man hjälp från oväntat håll – denna gång från humorgruppen KAJ. Deras sång om Wilhelm von Schwerin bara älskar jag rätt uppifrån och ner och den har fått mig inspirerad att läsa på om slaget vid Oravais och därvid lärt mig följande:

Adlercreutz och Schwerin och deras kompisar hade slagits vid Ömossa i södra Kristinestad innan det skedde truppförflyttningar mot Oravais. Eftersom dom knappast åkte med Satakunnan Liikenne blir väl det troligaste att förflyttningen skedde till fots eller med hästar. Om man tänker sig en vandring från Ömossa till Oravais så kommer mina nuvarande tegar ganska exakt att passeras om man inte vill göra någon omväg. Riksåttan fanns förstås inte då, men vår parallellväg Östra Linjen kan mycket väl ha funnits som nån form av kostig.

Det är ungefär här som fantasin skenar iväg med mig. Tänk om knappen och blykulorna i marken på vår åker har hamnat där när detta gäng passerade. En kittlande tanke. Jag vet ju inte hur det såg ut häromkring runt 1808 men någon form av odlingar bör ju rimligtvis ha funnits så alldeles omöjligt är det väl inte att man stannat till här.

Nu är ju detta bara en fantasiresa i mitt huvud, jag har aldrig hört om något sånt här men hursomhelst, fynden i åkern kommer ju från nånting och en kossackknapp tillsammans med en använd blykula kan ju nästan inte bli något annat än spännande. Hur mycket historia och hur mycket märkliga saker har inte vårt land upplevt långt innan vi som går här nu tog över. Hur mycket spännande finns det att hämta i fädernesjordens mark om man bara på en liten kvällsstund kan hitta så mycket intressanta fynd.

Det är lätt att tappa vördnaden för marken när man bara ser den som ett lager mull som man bäddar ner frön i, tröskar och får EU stöd och sen nästa år samma igen. Men när samma mark börjar skicka hälsningar från folk som trampat på den i hundratals år blir tankarna genast mera påtagliga. Hur såg det ut, vad gick människorna och funderade på och hur levde dom? Jag vet ju inte ens när hästplogarna kom in i bilden och hur länge före det man gick omkring och hackade med gräftona. Knappast var heller åkrarna speciellt stora, men hur det riktigt såg ut, det blir en utmaning för fantasin att reda ut.

Vänder man på det kan man ju undra vad folket om tvåhundratjugo funderar ut för historier med hjälp av saker som hittas i marken då. Finns det ens nån landsbygd eller ser allt ut på något sätt som vi inte ens kan fantisera om nu. En sak som finns att hitta är i alla fall min fars vigselring som omsorgsfullt plogades ner på en annan åker på 60-talet.

Den historien får nån annan komponera, just nu nöjer jag mig med att leka med tanken att Schwerin och hans polare pausat på vår åker i Fållbäcken. Förmodligen är det förstås inte så men ändå kanske…..

Åhå!?

Ja, åhå… och mycket andra välvalda ord sa jag när jag öppnade högerdörren och möttes av glas över hela hytten…

Ja, ni som haft en spräckt ruta vet hur kul det är…

Jag har fått byta någon dörr på Jonte förut nog… En gång körde pappa in i fårhuset med högerdörren öppen… De är inte så stora dörrar på fårhuset att man kan göra det… så det small! Jag som va bakom fårhuset hörde smällen och gick för att se … ”Åhå…” sa pappa, och så va det bara sopa, dammsuga glassplitter och byta dörr. Men, de är ju inte direkt konstigt att dörren far i miljoner små bitar om man lämnar den öppen och kör in i någonting. Den här gången vet jag inte när vänsterdörren pangat. Jag ställde Jonte utanför fårhuset som jag brukar. Två dagar senare hade dörren spruckit i några miljoner små bitar.

Gissa om jag blev förvånad! Men, jag har förstått att jag inte är ensam om upplevelsen att mitt i allt ha glas kringom i hytten. De lär ska kunna hända att de bara smäller!?

Någon i annan som varit med om liknande? Att en dörr, eller ruta bara smäller utan att någon/någonting ens är i närheten?

Att en ruta smäller av stenskott, eller när man kör och de ruskar om, eller liknande, det är ju ok, men att ställa traktorn en dag, och två dagar senare är rutan pangad. Och skulle jag helst ha kört me nån annan maskin i närheten, eller … Någonting som skulle ha kunnat orsaka att rutan smällt, men, den sto ju dessutom med vänsterdörren ”bakåt” alltså bort från vägen och huset…

Ja, jag begriper ingenting. Men, va är det där att stå och försöka förstå, det är bara att byta ruta och köra igen 🙂

Av jord.

Av jord – en bok om människorna bakom vår mat – heter en i mitt tycke välskriven bok av Johanna Granlund. Visserligen är jag lite jävig i mitt omdöme eftersom jag är en av människorna som presenteras i boken men hur som så handlar det om vår mat och som titeln säger om jorden varifrån allt har sin början och till sist också sitt slut – Av jord är du kommen – jord skall du åter varda.

Och det är just jorden som jag här vill slå ett slag för.

En bördig jord är kanske den viktigaste grundstenen i matproduktionen och det förvånar mig att den vördas och värderas så lågt. Speciellt svårt har jag för att godta när bördig åker sätts under bebyggelse och asfalt. Förstår inte planerarna att det är en ändlig resurs som det är frågan om. God och bördig åkerjord är inget som man bara så där rekonstruerar, den är ju resultatet av en långvarig process som egentligen pågått allt sen senaste istid.

Vi bönder förstår värdet av god jord, vissa har till och med emigrerat för att söka efter områden med bördigare mark, åtminstone har bilden som Vilhelm Moberg’s Karl-Oskar återger när han med en käpp mäter matjordsdjupet i Minnesota och jämför med den steniga jorden i Småland etsat sig fast i mitt minne. Tyvärr så är det inte lika självklart att dom som deltar i urbaniseringsprocessen, vissa kallar det utvecklingen, av våra samhällen känner till den goda jordens värde. Kommentarer som man tog del av när olika sträckningsalternativ för Hamnvägen till Vasklot diskuterades kunde ofta handla om något nedvärderande uttalanden som ”några hektar åker och några bärbuskar” när vi bönder förespråkade alternativ som inte skulle gå över åkrarna eller klyva byarna itu.

Nu påminns jag åter om hur lågt åkerjorden värderas när jag läser dagens Vasablad där en illustration över Teslas batterifabrik presenteras. Den tilltänkta fabriken må vara en bra sak men varför i all fridens namn måste den placeras mitt ute på slätten. Av bildtexten att döma så är det Vasa stad som står för illustrationen och den berättar om hur lite den bördiga jorden respekteras. Är det ren håglös slentrian eller omedvetenhet om varifrån vår mat härstammar som gör att man presenterar dylikt?

Vasa stads illustration över hur åkern bäst utnyttjas?

Jag skrev att bönderna känner den bördiga jordens värde men ändå ser man nu som då hur matjorden skyfflas ihop för att transporteras bort och oftast föras till nybyggda områden för att i värsta fall bli grunden för någon enkel gräsmatta. Om det sen är okunnighet om hur viktig jorden är eller om det är av ekonomiska orsaker låter jag vara osagt. Visserligen får man ”enklare” och anspråkslösare grödor att växa också i den jord eller alv som ligger under matjordslagret efter att den kalkats och gödslats upp. Men mer krävande grödor som flertalet av mina grönsaksgrödor kan man svårligen få att lyckas i den jord som lämnar kvar efter att ytlagret skalats av. Också på en del av mina åkrar har förra ägaren låtit matjorden transporteras bort så jag skriver av egna erfarenheter från dylik verksamhet.

En syn som får mig att sova lite sämre. — En syn som också får mig att sova lite sämre.

Jag skrev att den bördiga jorden svårligen kan rekonstrueras och så är det nog även om det inte är omöjligt. Bördig jord består ju av olika mineral, mikroorganismer med mera och bördigheten bestäms långt av humushalten som i sin tur härstammar från olika långt nedbrutet organiskt material. Alla som sysslat med kompostering känner till det här och vet att det går att återskapa matjorden i mindre skala men inte så att man kan täcka större markområden för att göra åker.

På tal om kompostering så snubblade jag för en tid sen över följande video på Youtube som på sitt sätt beskriver processen kring bildandet av bördig jord. Kanske är komposteringens saga all och det finns bättre sätt att ”göra jord”? 🙂

Dylika funderingar en dag då fosterlandet firar sin självständighet……..

Och så blev det julafton

Vad händer på julafton? Mycket. Men, nu handlar det om paket. Min julafton kom tidigt i år om man tänker på paket.

Vad gör man om det man önskar sej av tomten inte kommer att rymmas i säcken och släden? Jo, man köper det själv. Jag har länge funderat på någonting att ”slå diverse” med. Sly, tistlar, starrgräs, nässlor, pipgräs, lite ett som annat. Någonting som går att sköta från traktorn och någonting som har någorlunda lättbytta delar och som inte är så stort och tungt, som inte kräver så stor traktor och naturligtvis gärna så billigt som möjligt.

Billigt och bra… Finns det?

Högst antagligen inte… Men, vad gör man? Man köper det som plånboken tillåter och försöker att inte gråta så mycket när det brakar och far sönder. Eftersom jag konstaterat att jag inte kommer att köra så mycket med en sån slyslåar-grunkagrej, vad jag tror ännu iallafall, så bestämde jag mej för att då behöver jag inte stirra mej blind på absolut högsta kvalitet och prestanda, en grej som de går att slå gallringsklar skog med behöver jag inte, utan jag kan sikta in mej på det billigaste alternativet som finns inom rimliga räckhåll, och som ändå är hävare än röjsåg och motorsåg. Så det blev en sånhär

En liten slagslåtter.

Aldrig använt liknande grej förut… så det lär bli någon dag som jag får hänga den bakpå och köra ut i skogen någonstans, utom räckhåll för hus och fönster och prova lite försiktigt… 🙂

Högen där längre bak är ”julklapp åt fåren”. Det är grindar. Jag har inte tidigare ägt sådana metallgrindar. Nu tog jag mej råd att köpa sådana. Jag har lite förstått, att dom som har sådana grindar inte förstår hur man klarar sej utan… Så det ska bli intressant att se hur länge det tar innan jag också är av samma åsikt, hur kunde jag klara mej i 15 år utan metallgrindar?

Sen finns där ännu underst i högen också en sak som jag länge sökt, en ganska smart utfodringshäck för rundbalar, åt fåren. Jag har en häck. En sån där öppen rund häck som man sätter balen att stå i på marken, och som enligt mej inte är genomtänkt för 5 penni. Att försöka förklara alla för och nackdelar med den häcken och för och nackdelarna med den här nya häcken som jag nu köpte blir som en enda gröt utan bilder. Och eftersom jag inte fått ihopmonterat den nya häcken, så tror jag att jag säger som så, att jag samlar på mej lite tankar kring den nya häcken och försöker återkomma till mina funderingar kring det där med foderhäckar, för det är inte ”sådär bara”… Som vanligt när det gäller mej, vad än det handlar om, så är mångt och mycket väldigt genomtänkt och vägt fördelar mot nackdelar väääldigt länge, och väääldigt omsorgsfullt.

Så, jag återkommer…