Rågen bärgad.

Om nu Kalle deppar, vilket är helt förståeligt då det glesnar i leden, så känner jag mig ändå ganska nöjd med att ha rågen under tak. Eller egentligen ligger ännu ett halvt lass på gården, det kom lite mera än beräknat och allt rymdes inte in. Det plus att tröskningen gick bättre än väntat är kanske allt att glädja sig åt. Adressen för rågen är ännu oklar då den knappast duger till brödsäd på grund av riklig mjöldryga förekomst. Att den hade lagt sig i regnen medförde också att en del grott i axen vilket sannolikt betyder att maltindustrin inte heller är desto mer intresserad av skörden. I utlandet används en del råg i foderblandningarna men vad jag förstått så förekommer det inte här. Så vi får se vad det blir av årets rågskörd, till först gäller det nu att få den torkad så att den håller för lite lagring. Fukthalten var ganska hög så för att minimera utgifterna tippade jag av lassen på golvtorken för att ta bort den mesta fukten på så vis.

Jag var lite osäker på hur tjockt lager jag skulle våga sätta in för att fläktarna skulle orka blåsa igenom då jag inte torkat spannmål på golvet tidigare. 3 meter flis har inte varit nåt problem och Vasabladet seglar närmare 10 cm över rågen där tjockleken är ca 80cm så kanske det skulle ha gått att lägga lite tjockare lager? Jag kör nu med 2 av de 3 fläktarna så med den tredje påkopplad så klarar det säkert en meters lager. Sen borde man kanske ordna med nån omrörare också? Kom mig inte för att kolla det när jag besökte Nisse förra sommaren.

Tröskningen gick som synes bra trots att största delen hade lagt sig

Rågen tippad på golvtorken .
Rågen tippad på golvtorken .

Det kom närmare 80 m³ råsäd från 6 hektar vilket var lite mera än vad jag räknat med så en del rymdes inte in. Luften gick ändå förvånansvärt bra igenom så nu blir det att skotta in överskottet till ett jämntjockt lager.

 

Deppigt

Det har klagats endel på vädret denna sommar. Det tänker jag inte göra nu. Själv har jag inte ens börjat skörden ännu, men det har att göra med mina ibland dumma ideer om att det är bättre att låta vår Herre sköta torkningen än St1. Jag brukar säga att det gäller att spänna gummibandet så långt man vågar men släppa just innan det smättar en på fingrarna. De flesta år har jag lyckats bra med mina ideer,  endast ett år 2004 blev det riktigt dyrt.

Få se hur det går i år.

Det jag däremot tänkte nämna några rader över är en sak som börjar komma emot mer och mer och som känns allt annat än bra. Man träffar bekanta bondekollegor på byn och antingen får eller ställer (beroende på vem som hinner först) frågan om hur det går med skörden. När man själv berättat får man sen höra att ”Nä, jag har givit upp och slutat, sålt bort eller arrenderat ut”

Att det gäller en och annan i åttioårsåldern och uppåt kan jag väl smälta men numera rör det sig allt oftare om bönder i yngre medelåldern.

Vart är detta land och denna värld på väg egentligen? Är det faktiskt så att man måste ha 1000 hektar för att kunna hålla på med lantbruk. Visst ser jag ju själv också vart lönsamheten pekar, det går som kattsvansen neråt och att betala för att arbeta är det väl inte så många som vill, så visst, på det personliga planet förstår jag naturligtvis besluten, men på ett nationellt och hållbarhetsplan tycker jag det bara är så bottenlöst eländigt.

För varje nerlagt jordbruk blir det nationellt sätt färre arbetsplatser och vem som tjänar på det, det vet inte jag.

För varje nerlagt lantbruk minskar vår självförsörjningsgrad i händelse av nån kris – som verkar lura runt hörnet vilken dag som helst.

Visst, antalet hektar som odlas kanske är detsamma men ingen kan få mig att förstå att det nationalekonomiskt sätt kan finnas en finess i att slå ihop två arbetsplatser till en. Men ändå räknar många på det viset.

Det spelar ju ingen roll, är det frågan om investeringsstöd, byggande, maskiner, slakterier eller vad som helst – det skall vara stort. På vilka villkor som helst.

Sen finns det ju också inbyggt i mina gener att ett lantbruk inte är någonting som man spelar rysk roulette med på kvartalsekonomins altare. Det är i alla fall ett arv efter folk som slet hårt för det dom trodde på och kunde. Ett slit som nu ungtupparna och karriärhönsen tydligen är beredda att offra nästan till vilket pris som helst.

Undrar i mina sämsta stunder hur många år till jag själv orkar simma i uppförsbacke motströms. Det kanske kommer den dagen – Gud förbjude – då även jag står i lunchkön för att inta min lunch med ett utländskt namn och morötter från Polen och berätta för personen bakom mig att jag arrenderat ut. Kanske möjligen arrendera ut. Möjligen. Men att sälja mina fäders jord – det skulle jag ändå inte klara, varken med känslan eller förståndet inkopplat.

Med tungan rätt i mun.

Rubriken på mitt förra inlägg kunde också ha passat in på kvällens men det var ju liksom redan förbrukat 🙂 Hur som så var det lite spännande att hämta löklossaren från Gilingholmin ikväll.

Förra veckans regn med åtföljande översvämning lade inte bara en del av min mark under vatten den tog också brolocket med sig. Brolocket ligger ca 20 cm över åkrarna men då vattnet som högst nådde närmare 50 cm över så flöt brolocket iväg. Det var relativt nylagt av till 4 tum kantade stockar och ett trettital till antalet så det vore synd om det hade ”reekt” iväg till Södra Stadsfjärden. Lyckligtvis så låg grannens bro jämnt med vattenytan så virket hade fastnat där ett par hundra meter nedströms. Rosmarie och Ines hade lokaliserat virket på förra måndagskvällen och ringde mig för att få hjälp med bärgandet. Det gick sist och slutligen ganska bra men nu ligger virket kvar på grannens brolock och är nu så pass tungt efter att ha legat i vattnet att jag nu inte så där bara bär hem det till sin rätta plats. Tog därför traktorn med de bredaste däcken för att se om det eventuellt skulle gå att balansera över ån på ramarna under brolocket. Och se det gick ju riktigt bra.

15.08.2016. Här är det svårt att avgöra om brolocket är kvar eller inte då stövelskaften var för korta för att lämna traktorhytten. Iddes därför inte pröva att köra över :)
15.08.2016. Här är det svårt att avgöra om brolocket är kvar eller inte då stövelskaften var för korta för att lämna traktorhytten. Iddes därför inte pröva att köra över 🙂
Brolocket lokaliserat.
Brolocket lokaliserat. (Foto Rosmarie Finne)
Brolocket bärgas.
Brolocket bärgas. (Foto Ines Tuohimaa)
24.08.2016. Mickel Räv på första parkett (föregående bro uppströms) för att se på när jag körde över ån på ramarna.
24.08.2016. Mickel Räv på första parkett (föregående bro uppströms) för att se på när jag körde över ån på ramarna.
Bära eller brista men visst borde det här gå?
Bära eller brista men visst borde det här gå?
....och visst gjorde det det. Nu hem för att lossa löken.
….och visst gjorde det det. Nu hem för att lossa löken.
Löklossningen för fälttorkning inledd.
Löklossningen för fälttorkning inledd.

 

 

 

 

Det var inte jag

Det var någon här på Bloggen för ett tag sen som skrev ett överflödigt inlägg under den dumma rubriken ”Nästan onödigt nöjd” Om någon tänker påstå att det var jag tänker jag neka som Petrus. Och OM det mot förmodan var jag var det säkert inte mitt fel. Eller åtminstone inte uppsåtligt…..

Till saken. Det som såg så jättefint ut i slutet på juli har gått i baklås så det bara smällt om det. Regn i ungefär 20 dagar bitvis riktigt hårt har förvandlat en toppensäsong till en riktig katastrof. Eller åtminstone håller det på att bli.

En tur genom kulturlandskapet härom dagen var så nedslående att det inverkade menligt på nattsömnen. Det fanns ställen där vattnet nådde upp till axen och det fanns också ställen där uthus och torkar stod omringade av vatten. På många andra ställen var speciellt havren helt platt och även på vissa ställen var det svår liggsäd i vetet, något som inte precis brukar hända.

På något sätt verkade kornet ha klarat sig bäst och det tror jag beror på att kornsorterna börjar vara förädlade till så kortväxta att dom klarar hot uppifrån bättre. Det värsta ändå är väl det att det inte slutat regna ännu idag, nästan en vecka efter detta. Visst har ån fört iväg översvämningsvattnet och där är situationen någorlunda normaliserad men skadorna finns ju förstås kvar, och dom kommer inte att reparera sig mera i år.

En bild av en havreåker tagen på måndag kväll i Närpes. Ser riktigt illa ut och det värsta är att det blivit bara värre under veckan som gått.

DSC_0204

 

En annan bild av läget på måndag kväll. Det är sannerligen ingen fröjd att titta på.

DSC_0213

Det märkliga var att jag på onsdag var en sväng till Seinäjoki och kunde konstatera att bara några kilometer österut var situationen en helt annan. Österom Teuva var tröskning i full gång på många ställen, och inte såg vegetationen speciellt illa ut heller – snarare tvärtom.

Nåja, vad lär vi oss av detta. Intet nytt under solen, när man skall få sin utkomst av jorden är det inte människan eller EU som styr utan det är nog vädret. Det nyckfulla vädret som kan förvandla en blivande succé till en fullbordat fiasko på några timmar. Fast det var ju ingen överraskning förstås.

Nu har det gått några dagar sedan bilderna togs och jag påbörjade texten ovan. Läget har blivit bättre och tröskningen har nog kommit igång här i regionen. Men mycket elände skall nog genomlidas innan snön faller (om den nu inte råkar komma om två veckor förstås). All liggsäd skall plockas upp av jorden och mycket värdelöst spannmål skall tas tillvara. Redan nu hör man rapporter om mörk havre och nästan svarta veteåkrar. Lägg då till energiprisen för torkningen och det urusla spannmålspriset – då är nog bondens leende för länge sedan satt i halsen.

En enda fördel var ju att jag hade riktigt bra semesterväder – tre första veckorna i augusti. Eftersom det regnade sgs hela tiden kunde jag faktiskt unna mig lite ledigt och det är mig inte ofta förunnat.

Men som sagt – nån bloggtext om några toppenförhållanden – det har inte jag skrivit, bara så Ni vet!

Suck!

Man kunde kanske tänka sig att jag suckar över vädret, och är väl nog fallet också, men inte i just nu. Detta är en suck över människor djupa, kanske inte okunskap, men låt oss säga tanklöshet.

Händelseförloppet var följande:

Jag diskuterade en helt annan sak än lantbruk på Facebook häromkvällen. Som sig bör kom ju vänners ovänners vänner med i diskussionen, som dessutom initierats av någon mig obekant. Vad det handlade om minns jag inte ens. Plötsligt var det en för mig helt främmande ung tjej som behövde en metafor för ett dumhuvud och då tog hon till termen ”outbildade bönder”. Detta gjorde att jag surnade till och kanske något fult upplyste henne om att de som hon benämnde ”outbildade bönder” nog har gett henne flera tallrikar mat än vad hennes fina ”utbildade” vänner någonsin kommer att förse henne med..

Det kanske var lite onödigt provokativt men det häpnadsväckande svaret fick mig att inse att så var nog inte fallet. Hon skrev:

”Det finns nog ingen bonde som nånsin försett mig med en tallrik mat. Jag skaffar min mat av mellanhänderna”

Ridå

Att falla utanför ramarna.

Det är inte enbart när man kämpar med följderna av vädrets makter som man känner ett visst utanförskap här i samhället.

Vi bönder blir allt färre och allt fler verkar sakna förståelse för hur följderna kan bli av olägligt väder för att nu ta ett exempel. Minns mycket väl hur meteorologen i Sveriges TV uttryckte sig för tiotalet år sen. Det var ungefär den här tiden på året och vi hade haft en lång och fin sommar och nu stod skördetröskningen för dörren. Meteorologen beklagade att nu ser det ut som om sommarvädret tar slut då flera djupa lågtryck sveper in över landet med mycken nederbörd och starka vindar ”men det gör väl ingenting då de flesta hållit sina semestrar vid det här laget”. Det kändes onekligen som ett slag ansiktet, som om inte vi bönder vore värda ett fint skördeväder. Är det här bara ett europeiskt eller kanske rent av ett nordiskt fenomen undrar jag för jag brukar ibland kolla in väderrapporterna hos min släkt i Amerika och tycker mig ha noterat att lantbruksvädret betonas mera än semestervädret ”over there”.

Vädret är det nu inte mycket att göra åt men också i övrigt känner man i bland sig som lite udda och att inte passa in i de för de flesta så vedertagna ramarna. Detta fick jag en ytterligare påminnelse om häromdagen då jag via mail från YLE fick mig tillsänd en enkätförfrågan med följande inledande text: ”Vi hoppas att sommaren har varit avkopplande och skön och att du har fått njuta ordentligt och ladda batterierna! Så här inför hösten är det dags för en ny undersökning och den här gången vill vi höra dina åsikter om språket i våra nyhetsprogram.”

Undrar smått om jag missat nåt i sommar för jag känner mig nu varken avkopplad eller uppladdad?

Men jag skall väl ändå kolla in frågorna och kanske hittar jag nåt svar också 🙂