Kategori: Bondbloggen

Det är svårt att sätta poäng på vad som är det värsta som kan hända här i livet. Dödsfall är väl nummer ett men vad som sedan kommer på nummer två plats är väl sen relativt och lite upp till vad var och en tycker och tänker. Helt klart är att dåligt väder och missväxt är katastrofalt för en bonde på många olika sätt. Dels finns det ju en rent ekonomisk realitet, ingen skörd ger mindre inkomst. Idag är vi ändå inte lika beroende som för 100 år sedan, men visst, allt står och faller med att man får in något i ladorna, så är det ännu. Utöver detta kan en misslyckad skörd vara ett misslyckande på det personliga planet om den beror på något misstag man gjort. Sen kan det förstås vara precis tvärtom, man gjort allting rätt men vädret slår sönder allt för en, och det är också ett ganska hopplöst läge. Hur som helst, de flesta kan väl ta en dålig säsong, det måste vi ju bara klara av ibland, men två börjar för många redan vara övermänskligt. Så har jag förstått att det är på väg att gå för vissa yrkesbröder i norra Österbotten och kanske även annorstädes.

Mot den bakgrunden har jag lite dragit mig för att skriva den text som jag nu ändå skriver. Det känns på något sätt så orättvist att inte ens vädret kan vara rättvist. Efter endel funderande skriver jag det i alla fall, det handlar ju om saker som jag inte kan påverka utan bara njuta av när man nu då för en gångs skull sitter i det grönare gräset på andra sidan.

Såhär då:

För några dagar sen sprang jag ihop med en nära bekant som inte är jordbrukare. Han ställde frågan, vi har ju haft ganska fint väder i år, vad skall bönderna klaga över i år. Svaret från min sida blev förstås; Ingenting.

Här i Närpestrakten finns det ingenting, absolut ingenting att klaga över vad det gäller odlingssäsongen såhär långt. Än är vi inte i mål, och ett slagregn eller frost kan förstöra allt på några minuter, men än så länge är det bara att njuta.

Precis hela odlingssäsongen har varit en söndagspromenad i perfekta förhållanden. I våras hölls marken fuktig (vårmustig) under hela planteringen och förhållandena var bra. Själv hade jag ju lite trubbel med maskinerna och slet därför i motvind nästan hela sådden, men vädret var bra. Efter sådden behövdes vatten och då kom det vatten. Inga syndafloder utan sådär passligt som det skall innan midsommar. När vattnandet före midsommar var över kom värmen. Det har inte varit riktigt stekhett många dar i sommar, sån nån fara för uttorkning har inte funnits, utan bara sådär passligt varmt som man vill ha det. Det känns nästan som om vädret ville säga ”Förlåt för hur jag bar mig åt i fjol”

Nu mot slutet av juli börjar stråsäden så sakteliga ljusna upp och det anas nog rekordtidig tröskning på slätten.

Det finns egentligen igen orsak till att gå omkring och vara mallig över egen växtlighet i år, för i de förhållanden som varit i år är det nog näst intill omöjligt att misslyckas, och det gör ju då att mina plöjningsfria experiment från våren inte riktigt går att tolka. Det är däremot klart att det som jag jämrade mig över i vintras och delvis ännu i våras nog har kommit på skam, åtminstone i år. Mina ögon ser ingen skillnad alls på plöjda, lättbearbetade eller direktsådda åkrar. Detta gör nog att experimentet kommer att få en uppföljning nästa år.

Lägger bara för den goda sakens skull in en bild på rapsåkern. Det är hopplöst att försöka fotografera en åker och återge stämningen därifrån. Det är ungefär som att försöka fotografera köld eller lycka, det blir en bild, men stämningen förmedlar den inte. Frågar man efter min åsikt så säger jag att närapå det finaste man kan utsätta sig för att uppleva, det är en doftande blommande kornåker en fin kväll i andra halvan av juli månad.Där har man paradiset och kan bara vara så oändligt tacksam för att man får uppleva det – sommar efter sommar, och man behöver inte ens resa bort. Och dessutom – i takt med att världen blir oroligare och oroligare så uppskattar man bara mera och mera lugnet och ödsligheten på slätten.

Hur framtiden sen blir, det får vi se. Speciellt ljus är den inte för många bönder. Med dagens prisbild och annars också allmänna samhällsutveckling är det inte ens säkert att kommande säsong liknar något vi upplevt förr. För visst finns det smolk i bägaren och saker att vara orolig över. För självförtroendet är det naturligtvis roligt med fina åkrar och en fantastiskt växtlighet men det skulle ju vara roligt om varan som kommer därifrån skulle vara värd nånting också.

 

Som vanligt – bättre sent som alltid. Nedanstående inlägg borde ha publicerats för en månad sedan, men eftersom morgondagen alltid är en bra dag att göra saker på så blir det nu istället.

Det har ju på senare tid (egentligen ända sedan börja på 90-talet) stötts och blötts om huruvida EU är på gott eller ont för det finländska jordbruket. Vad jag tycker om detta kunde fylla halva Internet så det får vi återkomma till men nu skall jag lyfta ut en liten detalj ur den stora grytan.

Modeordet idag är ju stora enheter. Allt skall vara stort och det gäller förstås även jordbruket. Själv är jag ju som känt en edsvuren motståndare till stora enheter, det må sen vara växthus, jordbrukslägenheter eller fast Räddningsverk.

Missförstå mig rätt nu, jag missunnar inte någon företagare att lyckas väl och utöka sin verksamhet och bli stor, större, störst, det är en väl arbetande företagare väl unnat och det har väl också varit målet för mig nån gång i ungdomlig iver.

Det jag däremot blir fullständigt galen på är när nationella och internationella myndigheter med hjälp av bestämmelser och stödstyrningar ser till att slå benen undan små aktörer, medan stöden styrs till dom redan stora för att dom skall kunna bli ännu större. Det samma gäller investeringar, om jag vill bygga ett ”husbehovsnöts” för låt oss säga 200 grisar så blir det garanterat kalla handen i investeringsstöd, men om jag höger upp antalet till 20.000 så tycker muyndigheterna betydligt bättre om att samarbeta.

Mot denna bakgrund kunde jag inte annat än le åt en verksamhet som jag hölls med en fin kväll för ca en månad sen.

Numera skall det ju anläggas skyddsremsor vid vattendrag och diken för att inte gödseln skall söka sig iväg ut och lagras i vattendrag och vackert så, i princip tror jag på det och på att miljön vinner på det, men varför skall det genast växa en sådan ofattbar byråkrati runt det hela? Nu är det viktigt att dom är på centimetern tillräckligt breda och vad jag har förstått så mäts det minutiöst vid granskning och dessutom skall dom vara skötta enligt allsköns regler, men ändå blir det bara ogräshärdar av dessa.

Efter sådd i år anlade jag en bro ut till närbelägen väg. Bron hade funnits där tidigare men tagits upp vid utfallsrensning och skulle nu då återställas. Detta gjorde att en liten del av åkern (i procent räknat kanske 0,01) inte hade såtts eftersom det behövdes svängrum för grävmaskinen. I samband med nerläggningen av trumringarna skadades också lite av skyddsremsan (ve och fasa) så detta måste då i god EU anda repareras. Det är här konflikten mellan stort EU och liten verklighet kommer upp på bordet.

Jag har inte speciellt stora maskiner, kanske tvärtom, men när det gäller att så i några kvadratmeter vete i efterhand så blir liksom nästan det minsta för stort.

Därför var jag tvungen att gräva längre in i uthuset efter en gammal harv, samt berätta för Zetorn att han skulle ut på åkern.

Med denna redskapsarsenal gick det sen helt bra att återställa veteåkern till EU skick. För att återställa skyddsremsans skadade 10 cm blev det dock skyffel. Medan jag höll på där och reparerade skyddsremsor i sommarkvällen kom jag att tänka på ett jordbruksverktyg som var vanligt förekommande i min barndom. Den såkallade ”räinploogin” som var en ställning som sattes mellan traktorn och plogen för att man skulle komma åt att plöja skiftet absolut ända ut mot kanten. Detta står då i väldigt skarp kontrast till dagens skyddsremsor.

Jag hittade en bild på nätet som jag stal för att visa hur det såg ut.

(Bilden är ”lånad” från Findit.)

Vart är det då jag vill komma med denna något röriga text. Jo, samhället idag vill ha stora enheter och stora maskiner och våldsam omsättning, men för att kunna uppfylla dom krav som ställs på oss jordbrukare måste man ändå aktivera gamla små redskap för att kunna lappa igen nålsögonen som kan sticka regelverket i ögat.

Tur man har dom kvar.

Låter det som om jag skulle vara negativt inställt till regelverket. I det fall Ni uppfattar det så har Ni alldeles rätt.