Djur – Sida 11 – Bondbloggen

Vardagen rullar på

Den senaste tiden har det inte hörts alltför mycket goda nyheter om jordbruket. Svinproduktionen har ju redan länge varit praktist taget olönsamt, spannmålsodlingen ganska nära det. Senaste kalldushen kom igår då mjölkpriset sjunker ytteligare.

Det goda är det dock med det här jobbet att korna är lyckligt omedvetna om allt och de fortsätter som om ingenting har hänt. Tack vare det att man dagligen måste gå till lagårn och sköta det som skötas ska, så kommer man ju lite själv också bort från tankarna om hur svårt det just nu är.

Inte går det ju som på rosor i ladugården alltid heller. Förra veckan tänkte det nämligen gå dåligt för en tvillinghalva i samband med kalvningen. Storebror Mike, som i själva verket är mindre, kom ut rätt väg medan lillebror Monroe var i fel läge. Han hade dragit i sig en rejäl sup fostervatten så han var fem före död då Antte drog ut honom. Tack vare ett kalvåterupplivningsinstrument (jo det heter verkligen så i mejeributiken 😛 ) lyckades Antte först suga ut slemmet och därefter pumpa in lite luft i lungorna åt Monroe.

Allt gick bra och nu har vi då både Mike o Monroe 🙂

Och igår morse kom den här inte så lilla herremannen till världen 🙂

Och sparkarna bara fortsätter

En av våra första kalvare, Jättebra som jag senast skrev om, har på något mystiskt sätt lyckas få ett spentramp åt sig. Trampet hände på tisdag morgonen då vi hade avbytare och hon kunde inget annat göra än låta spenen och såret vara åt mig till kvällen. Då jag först såg spenen verkade det inte så illa, men efter en närmare titt såg jag att spenändan var “skalad”. Ingen mjölk läckte dock ut så spenändan och spenkanalen verkade vara hela.

Jag tog Jättebra till roboten och lyckades tömma spenen på mjölk. Då tänkte jag att vi mjölkar den fjärdedelen endast varannan gång och lämnar den så småningom i sin så att spenen har tid att bli frisk och den eventuellt sku fungera efter nästa kalvning. Mjölkning varannan gång betydde då det att jag tänkte mjölka den igår kväll igen, men det tyckte då Jättebra att var en jättedålig idé. Jag förstår ju nog att spenen måste vara grymt sjuk, så jag lät den nog ganska snabbt vara då hon började “gå” fram och tillbaka i roboten och var riktigt irriterad över situationen.

Efter henne kom Jade in i roboten och jag funderade nog lite då den varken kände igen henne eller delade ut foder. Det är ju frågan om en dator så jag tänkte att den kanske bara hängt upp sig på något sätt. Men då det gick lika också för följande ko tittade jag lite noggrannare efter och märkte att Jättebra faktiskt hade stigit på “tunnistin”, alltså den delen som avläser transpondern på kon och berättar för datorn vem det är.

Den mjölkade ju nog om man för hand satt in kornas numror så jag fixade allt annat färdigt av mina sysslor tillika som jag hjälpte roboten. Antte kom sen ner och körde fodret och började undersöka roboten närmare. Efter ett samtal till DeLavals hjälpservice var diagnosen klar; Då Jättebra steg på “tunnistin” revs det av en kabel som förorsakade korstlutning som i sin tur förstörde kretskortet som sköter utfodringen. Så därför kände den varken igen korna eller delade foder åt dem. Suck.

Klockan var en hel del vid det laget och det skulle ha tagit timmar för dejourerande servicekarln att komma till oss. Då det dessutom blåste ganska så hårt och vi ändå hade en annan servicekarl på kommande idag, så bestämde vi att det är enklast att vi sköter natten själva och väntar på morgonen då förbindelsebåten igen går.

Meningen var att Antte skulle börja och jag skulle fortsätta med robohjälpen, men han tyckte sen att i stället för att ha två riktigt trötta i huset idag är det bättre att vi har bara en riktigt trött och en normalt trött, så han beslöt sig för att vara hela natten i ladugården och jag gick ner till klockan fem för morgonpasset.

Servicekarln är ännu här, men nu borde roboten igen vara fixad. För Jättebras spenes del kan jag bara konstatera att den förblir orörd. Om det inte har farit in några bakterier i juvret, torkar den nog smånigom ihop och hon fortsätter sin karriär som trespenad. Om det ändå har farit in bakterier och den blir inflammerad, ja då får vi ta det problemet sen!

Med en spark in i det nya året

Hej på Er igen och ett gott nytt år även från Heisala! 🙂

Det nya året togs emot relativt traditionellt med vänner och raketer. Hur roligt det nu än är att sitta uppe och prata med gästerna borde man ju vid den här åldern ha förstått att gå och lägga sig före klockan halv tre eftersom djuren ska skötas också följande dag 😛 Nå, det har jag ju då helt tydligt inte ännu heller förstått utan efter tre timmars, många gånger avbruten sömn tack vare vår lilla guldklimp Matilda, gick jag ner till ladugården för att fixa undan morgonsysslorna.

Jag hade inte varit i ladugården på några dagar eftersom vi hade avbytare på mellandagarna, så jag hade hade emot mig en ny bekantskap då kvigan Jättebra hade kalvat nån dag tidigare. Trots mjölkningsroboten mjölkar vi alla specialfall dvs kalvade och kor som behandlas, skillt i ett spann. Dels för att inte uppta robotens tid och i vår ladugård är det helt enkelt den lättaste lösningen då vi ändå har dessa djur bort från lösdriften.

Jättebras mjölkning hade gått problemfritt så jag gick till henne och sku börja tvätta juvret då hon började “lyfta” på ena bakbenet som en signal för att hon inte riktigt gillade det. Det är relativt vanligt att kvigor gör det eftersom det är en ny situation för dem och oftast brukar det gå bra genom att bara prata med dem och på så sätt hålla dem lugna. Man måste också vara rätt så bestämd i sina rörelser så att hon inte tror att man är rädd för henne och hon på så sätt sku styra situationen. Så jag fortsatte lugnt att tvätta henne men rörelserna började bli mer och mer lik sparkar och dom blev snabbare och kom allt högre upp.

Så då tog jag fram sparkjärn nummer ett. Sparkjärnet spänner man fast från ljumsken ( om man nu kan kalla det så på en ko), alltså framför bakbenet och över ryggraden så att hon inte kommer åt att lyfta benet. Det finns vissa risker med att använda järnet och därför brukar vi i regel inte göra det per automatik utan vi använder det endast vid behov. Vissa kor fattar direkt poängen och de står stilla som ljus, medan andra kastar omkull sig. Sen finns det också dom som “flippar helt ur” och börjar hoppa och sparka tills järnet lossnar. Jättebra hör till den sist nämnda gruppen. Jag satt fast järnet och med det samma började hon hoppa jämnfota så högt som jag aldrig tidigare sett en ko hoppa och sparka tills järnet med en smäll föll ner på golvet. Jag stod vid det här laget i hörnet av boxen och funderade hur i helsike jag ska få den här yrbollen mjölkad….

Som tur är har vi också ett annan sorts sparkjärn. Ett s.k. jenkkirauta. Till skillnad från det traditionella järnet lägger man detta järn på ryggen och spänner åt från båda sidorna. Så jag testade med det och där stod hon utan problem och gav ner mjölken. 🙂

Vi får bara hoppas att resten av kvigorna som kalvar in det kommande året är av lite lugnare sort! Men den fördelen hade den här mjölkningen att om jag nu hade gått omkring lite halv sovande i ladugården hela morgonen, så vaknade jag definitivt till nu 😛

Kaninatras

Skutt och så va kaninen i ena änden, och skutt så va den i andra änden. Så stor blev kaninburen när kaninerna växt till sej. Vad göra? Större bur naturligtvis. Jag nänns inte sätta dem i stekpannan… ännu…

Det tog länge, men nu är den klar. Anledningen till att det tog så länge innan härligheten blev klar finns det mycket att skylla på, men främst så har en kaninhage inte så stor och hög prioritet i livet. Kaninerna har inte lidit någon nöd, och de har i värsta fall fått flytta in i fårhuset över vintern. Men, så fick jag för mej, att NÄ, NU ska de bli färdigt!

Hage och hus. Tanken är att kaninerna skall klara vinter och allt i det nya kaninkomplexet. “Kaninatras” kallas det. Lite som ett fängelse (alcatraz) för kaniner. Egentligen är det mest stängt och inburat och nergrävt nät i jorden för att ingen skall kunna ta sej in om man inte är såpass smart att man kan använda klinka/hake på dörrar och luckor. Vi har grävling, mårdhund, räv, örnar, ugglor och diverse allt möjligt otyg kring knutarna. Ingen av dessa skulle tacka nej till kaninstek till kvällsmål.

Men, nu har alltså kaninerna flyttat in, och de såg inte alls så missnöjda ut när de skuttade runt första gången. Jag tror dom blev riktigt glada, och roligt tyckte också jag och Mathias att det var att sitta hos dem en stund. De kommer fram till en, snusar lite och skuttar vidare. Roligt att få kontakt med kaninerna på annat sätt än hängandes över burkanten, få ont i magen och till lika vara rädd att de hoppar ut när man måste ha luckan öppen.

Blir det mer gosat med kaninerna nu? -Antagligen inte, men det är i alla fall lättare och säkrare att göra det om man vill 🙂

Själva huset är inte snyggt, men det är inte det som är poängen… Poängen är att det skall vara tillräckligt stort för att man skall kunna kasta in 10-20 kg hö om så behövs, och så skall man kunna sitta där själv, och umgås med kaninerna fast det är snöstorm på utsidan 🙂

Hagen snart färdig, fattas lite sten kring kanterna där nätet ligger öppet på marken.

Jag gick och jag gick och…

…jag gick och jag gick och jag gick…..

Holmen är ca 30ha, och jag gick och vrålade: AAAAASSSSSSSSSSSSSOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Det spelar ingen roll vad man ropar, bara man ropar, och den här dagen spelade det egentligen ingen roll om jag ropade eller inte, jag hittade inte fåren ändå. Men kul måste det ha sett ut om någon kunnat se på mej från molnen.

Aasssooo? Det bara blir så när man ska ropa på fåren. Tackorna blir tassona, vilket blir till assoo, för det är dom bokstäverna man kan dra ut på, och få ljud i så det hörs lite längre. Och hörs, det gör det! Vida kring! Men om man har en bunt självupptagna får man letar efter, kan det tydligen kvitta lika vilken volym man drar till med, man ska stiga på dem för att hitta dem.

Här nedanför har jag gjort en ritning över hur jag gick den dagen när jag skulle hämta hem ett gäng. Holmen är inte såhär exakt runt i verkligheten, men för att göra det enkelt att rita, gjorde jag en boll. Holmen är inte heller direkt jätteplatt, utan det är höga berg, djupa dalar, träskispottar, tät skog och, ja, jag upplevde det mesta på min tur runt holmen. Effektivaste sättet för att hitta får är att gå upp på varje berg och vråla därifrån åt alla håll, i en dalgång fullt med träd hörs det inte långt fast man tar i ända ifrån tårna. Vidare är det stor skillnad om det blåser eller inte. Den här dagen var det snudd på vindstilla.

Det gröna/gula krysset är var jag tog iland med båten, sen gick jag där det det rosa sträcket är, och hittade fåren till slut där jag ritat ett orange får.

Med tanke på min volym på ropet borde tackorna ha hört mej… Flera gånger! Men att de skulle svara och vara intresserade av vad jag ville… – nä.

Suck, nåja, när jag väl hittade dem följde de snällt med till båten, jag hade ju bullat upp med brödkanter och havre, så det var inga problem. I båten hoppade de också snällt, så bara jag hittade dem var det inga frågor, utan allt gick som det skulle, och hem kom vi. Nu är det bara några lass med får kvar ute på holmarna, sen börjar jag ha dem alla hemma.

Hur gick det sen….

…. egentligen?

Svar : Det gick JÄTTEBRA!

Oj vad roligt det var. Det tror jag de flesta tyckte 🙂

Jag pratar alltså om öppet hus-dagen/ öppna gårdar-dagen / skärgårdens skördefest dag två – öppna gårdar-dagen… kärt barn har många namn, men poängen är att jo, förra söndagen gick bra.

Ungefär 70 personer tog sej hit! 70! Kan ni tänka er att 70 personer satte sej i bilen, åkte till världens ände och sen promenerade den kilometer som ännu skulle gås för att komma hit! Ja, det kom några med båt också, det är också strongt gjort. Lite svårare med vägbeskrivning då, men jag tror att alla som kom med båt hittade hit, för vi har i alla fall inte hittat någon irrandes i skogen efteråt. Vägebeskrivningen åt båtfolk brukar vara, kör till Ytterholm, ta iland i en brygga, gå.

Jag är imponerad! Va duktiga ni va alla! NI bevisar att det är lika långt härifrån, som hit 🙂

Det är ju inte riktigt som på Åland där gårdar har några 1000 besökare, eller till och med så mycket som över 9000 besökare, men, skulle 9000 besökare landstiga på Ytterholm skulle nog holmen kantra. 😉 PÅ Åland skulle ingen bry sej om att ens fundera över att fortsätta hålla öppen gård om det inte kommit fler än 70 besökare. (Nu drar jag alla ålänningar över samma kam, förlåt, men lite så har jag fått feelis att det är, 70 besökare = ingenting) Nåja, här är det fantastiskt med 70 besökare. En stor skillnad till åboland är att åbolands skärgård är ett splittrat område, och få bosatta i förhållande till ytan. Kilometrarna blir hastigt många fast man bara skall till grannbyn. Ska man dessutom pricka någon färja tar det lite extra emot att röra på sej. Missar man färjan kan man hastigt sitta någon halvtimme och vänta. Det är trögt att röra sej i skärgården, ska man någonstans ska man nästan ha hela dagen på sej. Den här öppna dagen var på söndag. En av de veckodagar som i skärgården är förknippade med timslånga köer vid färjorna…

Men, det kom folk, och det kom folk både från när och fjärran! Kirjaisbor, nagubor, pargasbor och bromarvbor! Ja, till och med norrmän! Så kanske det inte är så långt hit 😉 De som tassade runt här och pratade norska var på släktbesök här i närheten, och kom ju egentligen inte mer än några km för att se på fåren, men lite roligt är det ju ändå att så många språk pratades denna dag.

Bra väder var det. Det var en otrolig tur att söndagen var när söndagen var, för skulle söndagen ha varit på måndagen skulle jag nog ha fått sitta ensam här. Måndagen var nämligen den dagen när det vackra vädret som varit i någon vecka byttes ut till rena rama höst-regnrusket.

Förberedelserna innan dagen D var många och tog otroligt med tid. Mitt måtto – ska de va, så ska DE! Ändå fick jag skala lite i “idehögen” och valde att grejja med sådant som jag vet att kan bli bra, sådant som jag hinner, och sådant som jag själv vet att jag ägnat en tanke åt när jag varit någonstans. Som exempel, att dricka kaffe utomhus är ofta förknippat med kall rumpa. Därför skaffade jag lite filtar, så folk inte skulle frysa.

Det här är en bild tagen på fredagen, då jag lite prövade och såg hur allt skulle fungera. Nu, efteråt vet jag att det här fungerade helt utmärkt, men att ingen satt på de här stolarna… Barnen var som parkerade mellan kaninburen och lekstugan, så blir det öppet hus fler gånger skall borden placeras bredvid kaninburen. Nu satt de flesta småbarnsföräldrar på gräsmattan bredvid kaninburen. Helt ok, vädret var ju hyggligt och vått i jorden var det inte, men en annan gång kanske det inte är lika torrt och fint väder.

Inne i målarstugan kunde barnen färglägga bilder av får 🙂

Någonting som fungerade ungefär precis som jag tänkt mej var kaffetältet. Eftersom jag inte var där 😉 Nå, jag visste att jag inte kommer att hinna vara där också, så fick jag förhandlat med syster Alice och pappas flickvän Maret att de kunde sköta kaffetältet. De är inte bortkomna bakom kaffekokare och bullar, så det fungerade helt utmärkt. De visste vad de skulle ha, var allt skulle placeras på borden osv. Så det gick jättesmidigt 🙂 1000-tack 🙂

Mitt i förberedelsefunderingarna.

Det jag egentligen inte förberedde så mycket var själva fårklippningen. Jag hade sparat 6 får att klippa. Ett för varje utlovat klockslag att klippa, och ett i reserv ifall någon skulle missa sista fårklippningen, och ändå ville se hur klippning går till. De stod färdigt i fårhuset sen tidigare, klippstolen var på plats och … ja, det sitter i hur man klipper får, så det var bara att klippa när klockan visade jämna slag. Lite extra hade jag lagat i fårhuset. Jag plockade fram alla grejjer man behöver till fåren. Allt från nappflaskor, öronmärkestången, lediga öronmärken, till saltstenar, ensilage, hö osv… Jag hade också skrivit ut lite faktapapper, och samlat ihop lite roliga “visste du…?” om får, som folk fick gå omkring och läsa om de ville. Ja, jag försökte ge en så heltäckande bild av fåren som möjligt. Om jag lyckades skall inte jag säga, det får någon annan göra.

Hoppas alla som gick förbi den här välkomstskylten kände sej välkomna 🙂

Om det blir fler år vet jag inte. Kanske de som velat se holmen gjort det nu, och kanske de som velat se fårklippning sett de nu? Men kanske man hittar på någonting annat till ett annat år? Eller kanske finns det fler som vill se fårklippning, eller kanske man kunde ordna en öppethusdag på våren då alla lammen ännu är innomhus, kanske någon skulle vilja komma och se på små, små lamm? Fast då kan det vara riktigt kallt… Ja, frågorna är många. Ingen har ett svar, ännu, det kanske kommer småningom…