Djur – Sida 12 – Bondbloggen

Hopp, hopp och skutt.

I våras va jag med mina fårvänner i fårklubben till Kimito och tittade på får. Flera 100 får. Vad resulterade det i? Jo, två kaniner.

Det satte två bamsiga jättekaniner i en egen bur på gården och jag tyckte de var så häftiga! Såna vill jag också ha tänkte jag, så jag fick kontaktuppgifter till därifrån som de hade köpt sina kaniner och så va saken klar. Några veckor senare for jag och hämtade 2 kaninungar och lyckan hos 7-åringen var enorm. Jag har haft kanin förut. Ungefär halva min livstid har jag haft kanin, så de var inga främmande varelser. Skillnaden med dessa jättekaniner är att de här får man pajja. Lite skygga är de, men annars sociala och nyfikna och de kommer gärna fram och “smakar på stövlarna” lite, och låter sej pajjas. Det är någonting nytt. De kaniner jag haft förut har varit swisch-kaniner som man fått fånga med håv med långt skaft, om de rymt. De här är en helt annan sak. Därför är jag inte nervös att släppa ut dem i en hage jag tillverkade av 4 nätkomposter. De måste sättas in till natten, annars kan lätt räven, grävlingen, eller något annat rovdjur lätt ta dem. Men än så länge har det fungerat bra 🙂

Det är två töser det här. Mathias är fullt övertygad om att vi borde skaffa en pappa-kanin också så vi kan få många, många, MÅNGA(!!!) kaniner. Av erfarenhet vet jag att har man en herr och en fru kanin, i samma bur, kan man snabbt ha något 20-tal. Jag har försökt förklara att så värst många kaniner kan vi inte ha, då måste vi slakta dom vi inte vill ha och sätta dem i grytan. Det var inget problem hördes det, ur hans synvinkel, det är kanske nog värre med mej…

Jag har lite sett runt mej, hållit ögonen öppna, ifall det skulle finnas någon Belgisk jättekaninherreman till salu i knutarna, men inte hittat. Borde man kanske lägga ut en kontaktannons igen? Floppsy och Fröken blinkers söker snäll och trevlig kille…

Dimma igen

Jammen, nog är det ju konstigt. Varför ska det vara dimma varje gång vi ska till Borstö? Nå, kanske inte alltid, men så kändes det. Det var dimma när vi förde fåren dit för bara något år sen också, eller var det ifjol? Det var klart på morgonen när jag steg ut genom dörren, men sen rullade det in tjock dimma på bara den tiden som jag gick upp till fåren, lastade dem och började köra ner mot stranden.

Har man gjort en plan, så har man, så vi for ändå.

Gps och radare och en van chaufför. Pappa körde. Han har varit ute i dimma förr, så det gick bra. 🙂 Mitt ute på fjärden kom vi till ett hål i dimman.

Sån är den, dimman, oberäknelig. Till vänster i bild finns holmar man normalt ser, men nu står dimman som en vägg och skymmer. På hemvägen hade dimman lättat, så ungefär halvvägs hem var det snudd på fri sikt.

Nu är alla fåren där dom skall vara för sina sommarbeten. Känns bra 🙂 Men till lika är dom ut kring världen och det brukar kännas bäst när man har dem hemma på hösten igen.

Örat då?

Jodå, det går bra med örat 🙂

Jag fick inte komma så nära, men varken aptit eller humör är det något fel på, spring i benen finns det också. Lite hänger örat som en ihopkorvad socka på honom. Jag skall ta in hela gänget med får snart och då skall det bli en grundligare genomtittning av örat, men, såhär långt ser det ok ut, i alla fall på håll 🙂

Blästrad av fårskit…

Så har ha våren kommit på riktigt och det är dags att köra ut lite får till sina beten. Ungtackorna får skjuts den här gången. Åt ena hållet är det tungt, men fritt att se framåt.

Åt andra hållet är det lättare, men, efter att man haft 8 får i båten som inte håller tätt tills man kommer iland blir det ett och annat pärllass som blir itrampat, torkat och som man sen blir som blästrad av… Torkad fårskit i ögonen hör till vardagen om våren, men direkt jättekul är det inte…

Ändå var det rätt lite pärlor som släppt ur sej, men, städa båten, det gör jag inte förrän det är färdigkört får.

De iskalla vattengårdarna

Av med byxorna och ner med mössan så långt det går över öronen. Stövlarna bort, och barfota tassar jag sakta och försiktigt ut längs vattengården. Kallt!!! Kallt som 1000an! Men vad gör man, vattnet kan gå ut och då står “vatugårdana” på land, och fåren har fritt fram att traska som dom vill.

Att få en vattengård att stå i ända är inte lätt. Här är det stenbotten och det är svårt att få nerslaget några stolpar. Enklaste stolparna som finns i dessa fall, är stolpar man gjutit fötter på. Som bilden visar är det också en bit till följande holme som läar. Att bygga någonting stadigt, fint och stabilt med bräder är lönlöst. En skaplig vinter med is, eller lite ostlig storm och man kan vackert vinka adjö till allt man byggt. Fårnät ut i vattnet kan man också vinka adjö till, men det är iallafall lättare och enklare att dra upp och ner på land, vår och höst, och är det så att “sjöberg” kastar det upp allt på land så må han göra det då. Det går rätt enkelt att sätta nytt, eller att knyckla ut det som funnits.

Inte två utan tre….eller fyra

Kunde idag igen konstatera att det händer och sker då Antte inte är hemma. Dagen började med att avbytaren ringde och berättade att en ko fått spentramp. Det finns ju olika “sorters” spentramp och på hennes beskrivning verkade det här vara av det lindrigare slaget, problemet var närmast kon som inte var så samarbetsvillig.

Nå, avbytaren begärde att jag sku gå ner till lagårn för att kolla läget. Jobba får jag inte göra då jag är mammaledig (förutom under helger), men att se på kon och stå bredvid och se på då andra jobbar är ju tillåtet. Efter några skutt och tappra försök att få ner maskin lyckades avbytaren mjölka henne och såret verkade vara bara ett skavsår och en skorv på spenändan.

Följande var sedan ett snäpp värre. Avbytaren kom och berättade att en kalv ligger halvdöd med blod från munnen. Min första tanke var att kalven måste avlivas, men efter att jag konsluterat veterinären, som var minst lika fundersam över vad som orsakat blödningen som vi var, bestämde vi oss för att hon kommer ut på eftermiddagen och gör vad hon kan. Nu ligger kalven i egen box med filt på sig. Inte ens veterinären kunde säga varifrån blodet kom, ingen yttre skada syntes så kanske hon bara hade våldsamt näsblod…

Tredje var nu sen ett ganska lindrigt problem, en kviga som haltade. Förmodligen har hon stukat benet då någon annan varit brunstig på kvigsidan, så veterinären ordinerade värkmedicin åt henne.

Pricken på i;et var roboten som krånglade. Den avbröt en disk, men slutade inte gå. Trots försök att stänga av den helt och hållet så fortsatte den bara att “diska”. Två avstängningar krävdes för att den sku börja fungera normalt igen.

Från kvällsladugården har jag inte fått nån “rapport”, så jag antar att allt är frid och fröjd. Men en sak är säker. Så där småningom måste vi nog på allvar börja fundera över att ge “mötesgångsförbud” åt Antte, då det har en tendens att börja hända saker och ting då han är borta från holmen 😉