Kategori: Hindersby

Och regnet det bara öser ned …

Då tröskan gick sönder så hade jag ännu kring 12 hektar vete otröskat. Det var ingen brådska för det började regna på natten. Följande vecka gick till att skruva på tröskan. Det var bara två bultar som brustit men skakarbordets ram måste ut ur tröskan. Och det var roligt. Man måste krypa in i tröskan bakifrån och ligga med huvudet neråt och skruva – rent bokstavligt på sluttande planet.  Ännu roligare var de främre fästena som man bara kom åt nerifrån så jag låg under tröskan med armarna rakt uppåt. Ute var det mycket litet damm men under tröskan var det torrt och bra och dammet rann ner i öron och ögon och in i ärmarna.

Senaste arbetsplatsen

Jag fick en dammtät blus till födelsedagen i fjol av min bättre hälft. Men den är för tät för den här sortens arbeten. Man blir svettig och eländig och frågan är om medicinen är värre än sjukdomen. Då man skyfflar säd i torken går den nog bra. Med andningsskydd och skyddglasögon börjar det bli så tätt att bara en rymddräkt är tätare. Och så får man sej ett svettbad som i en bättre bastu och det är bara att duscha efteråt …

Tröskan var lagad på lördag och det var bara att vänta på bättre väder. Det småduggade nästan varje dag så först i går på eftermiddagen började det gå an. Jag körde nog en bit som blev kvar på tisdagen men tröskan stoppade efter första varvet eftersom allting var blött och segt. Det blev att spänna alla remmar så mycket man orkade förrän säden hamnade där den skulle, dvs. i tanken. Men nog körde jag på helspänn för det var inte roligt att riva bort den halm som var hårt pressad ovanför hacken. Larmbrytaren hade nämligen lagt av och jag märkte ingenting förrän hackremmen började ryka och nästan brinna.

De senaste åren har det varit relativt bra tröskanväder så man hade nästan glömt bort hur det var att tröska våt och seg liggsäd. Nå, nu fick man lära det sej på nytt riktigt kvickt. Bordet skall hela tiden släppas ned och lyftas upp (så det inte börjar åka mull framför). Man skall kolla att skruven i tanken tvinnar och att hacken fungerar. Så det är att vända sej om hela tiden – tillika som man spänt lyssnar utifall det börjar höras underliga ljud. Och snusar efter lukten av brända remmar.

Väntan på bättre väder blev inte så nervös. En optisk fiberkabel i vårt datanät blev nämligen avplöjd så jag hade sysselsättning tillräckligt. Den ena skarven gick att svetsa i paketbilen men den andra var besvärligare. Det stod vatten på åkern så jag vågade inte köra dit med traktorn och hönsburen (som jag har på pallgafflarna och använder för fibersvetsning). Så jag fick ta till det gamla indiantältet och bära all utrustning över klafsåkern till skarven. Och tillbaka. Själva svetsandet gick bra – det är ju så varmt ännu. Fördelen med regnvädret var att det gick lätt att gräva fram kabelrullarna i leran.

Fiberskarv

På onsdagen tröskade jag och i går, torsdag, började det gå an. Visserligen var vetets fukthalt efter allt regnande 30 % men som Kalle och Christer konstaterade så är det inte nån idé att vänta på bättre väder det här året mera. Man  kan lugnt säja att vetet var ”vatubulitt” (uppsvällt av vatten). Det vi tröskade före regnandet var bara kring 21 % och är redan nere i 16 % i gamla kalluftstorken så jag har stängt de lårarna – det håller sej över vintern nu. Det vatubuliga vetet blåser jag på dag och natt. Det torkar fastän luftfuktigheten är över 90 %.

Nu fyllde jag för första gången på den nya torken genom att kippa släpvagnen direkt i torken och det gick bra. Tyvärr kan jag inte fylla i främre delen eftersom taket tar emot där men det går bra att fylla där genom att kippa i gropen och blåsa upp. Men mycket snabbare går det att kippa direkt i torken.

Direkt kippning i torken

Sent i går kväll fick jag skogsåkern Aaltjärri (Alkärret) tröskad. Jag hade ingen lust att köra tröskan dit på nytt genom den eländiga lervälling som skulle föreställa väg. Det lyckades med ren seghet. Jag fick köra riktigt långsamt och vissa ställen så fastnade den sega och trassliga vetehalmen  på höger sida på bordet så man fick backa varannan meter. Men det är skönt att ha det undan nu då det regnar.

Nu har jag bara kring fem hektar kvar och det viktigaste är att få in Zebra-vetet. Jag hade tänkt ha det som utsäde men få se om det gror alls efter den här eländiga hösten. Hela året har varit uselt. Först massor med snö och ingen tjäle, sedan vått och segslitet vårbruk, en fuktig sommar och nu den här förbonkade hösten. Man skulle behöva litet optimism a la Bonden Paavo efter det här (lån från Runeberg). Fördelen med jordbruket i Norden är att vi börjar på nytt på våren. Lervällingen har försvunnit och efter en harvning ser åkrarna igen lovande ut …

PS. Lyssna gärna på Siv Malmqvist: Regnet det bara öser ned medan ni läser

Ny tröska ?

Tjahapp, så tillbringade jag den här dagen där man vanligen är under tröskandet, dvs. i verkstaden. Det gick bra att köra tills jag hittade ett skakarbord på åkern. Det var alltså från min tröska och det hade tappats föregående varv.

Ingen stor sak – det var bara de två fästskruvarna som hade brustit. Det behövdes inga reservdelar men för att byta ut dem borde jag skruva loss ramen för skakarbordet och ta ut den ur tröskan. Och det är ett större jobb.

I det skedet gick jag in på kaffe. Det skall man alltid göra då man får en oemotståndlig lust att sparka på tröskskrället. Just nu har jag inte tid att åka till doktorn med sjuk fot. Samtidigt kan man titta på priserna på nya tröskor så man får mera motivation att skruva och svetsa.

Vår ”nya” tröska är omkring 25 år gammal och det behövs litet skruvande och svetsande varje år. Förstås skulle det vara roligt med en ny tröska som inte går sönder så fort man börjar tröska. Men då priset är omkring bruttoinkomsten från jordbruket under tio år så är det knappast lönsamt. Även om hälften av allt man odlar blir otröskat varje år så vinner man ändå på att lappa ihop den gamla tröskan. Visst sparar man en massa tid med en ny tröska men då skall man ha nånting nyttigt att göra under den tiden – som hämtar in pengar. Att bara ligga på sofflocket och titta på den nya tröskan tilltalar mej inte.

Och så är det ju så trevligt med verkstadsarbete …

Nu har jag mest leråkrar kvar att tröska och där har det varit dålig växt i år. Även om jag har halva arealen otröskad så är det mesta inne i torken i kilo räknat. I leråkrarnas svackor är det ren missväxt och de vanligen torra ”duntarna” (höjderna) ser mycket bättre ut.  Så för leråkrarna lönar det sej inte att skaffa en ny tröska.

Före det stora regnet förra veckan så var vetet ganska torrt – omkring 21 % – men nu har det varit 29 och 30 %. Kvaliteten är troligen dålig också. Så det lutar åt fodervete men priset är ju bara 10 euro lägre per ton  så det gör ingenting. Brödvetets kvalitetspriser är sådana att man mest bara förlorar på att sälja vetet till bröd. Prissättningen är ett mysterium som ingen bonde riktigt förstår.

Om man jämför dagens ”höga” priser med 1980-talet så är vi ännu under hälften av det dåtida priset  som var omkring 40 cent/kg (utan inflationsjustering). Att börja arbeta utanför gården för att få pengar till en ny tröska verkar helt idiotiskt så det blir nog att svetsa och skruva på den gamla. På det sättet håller den mer eller mindre ihop i 25 år till och sedan får man se hur världen ser ut då. Det lär ju bli brist på mat vilket inte är helt omöjligt. Jordbruksarealerna minskar och befolkningen ökar.

I morgon kväll börjar det regna igen. Det lutar åt att det blir oktobertröskande det här året.

 

Tröskning mellan regnskurarna

Visserligen har tröskandet börjat här men det blir hela tiden avbrutet av regnskurar. Det har inte kommit stora mängder men blöter ned säden då och då. Nu ser det ut att bli bättre väder i morgon och övermorgon men sedan hotar man med en hel veckas regnande. Hoppeligen stämmer prognosen inte.

Jag är rädd för att det blir en höst med snuttetröskning. Man kör en hektar och sedan börjar det droppa igen. Det är litet spänd atmosfär så det bästa är nog att undvika att ta kontakt tills tröskandet är över. Och det lönar sej inte alls att försöka skicka inbjudan till det ena och det andra. Även om det regnar så har jag ingen frid i sinnet att fundera på annat än tröskning just nu.

Om tröskandet blir ännu senare så  borde man kanske skaffa  en skylt: ”Varning ! Explosionsrisk !”

Elstolparna kommer bort från åkern !

Jag fick nyss höra att elstolparna skall tas bort och att det i stället blir jordkabel utmed vägen. Det var minsann goda nyheter. I hundra år har stolparna stått i vägen. Det gick an så länge vi bara körde med häst men då traktorerna kom så blev det problem. Speciellt skördetröskans tömningsrör och sprutans bom har fått sina törnar och är ganska krokiga.

Visst borde man vara försiktig och det går bra för det mesta men ibland då man kör mitt i natten för att de lovar regn så kan det hända att man inte ser stolparna förrän det är för sent. Sprutan igen är besvärlig därför att man inte kan köra långsammare vid stolpen  utan man måste hålla jämn hastighet så att spridningen blir jämn. Då måste man försöka stanna så nära stolpen man kan utan att det tar emot och tillika stänga av sprutan. Nå, det går illa ibland. Jag har inte kört sönder nån bom men visst är den litet tilltygad.

Sedan är ju stolparna härdar för kvickrot som därifrån sprider sej över åkern. Det är ganska omöjligt att bekämpa kvickroten runt stolparna effektivt.  Och fåglarna som sitter på trådarna sprider flyghavre på åkrarna. Så inte är man speciellt förtjust i eländet.

Och nu är det slut ! Ännu i höst skall stolparna bort.

Adjöss och kom aldrig tillbaka !

 

Ner som en pannkaka …

I början på sommaren planerar man en massa saker som borde göras men då vetet börjar gulna så kommer eftertankens kranka blekhet och man börjar fundera över vad som kan lämnas ogjort. Skördepaniken slår till och det är närmast fråga om att hinna tömma och städa torken, reparera vad som måste repareras och få tröskan i körskick.

Halva sommaren gör man saker ordentligt men mot slutet av augusti kommer ”tjikelvärken” (från ordet ”ti tjikel”=att glappa) in i bilden. Silvertejp och ståltråd blir de huvudsakliga materialen – möjligen någon skivbit här och där.

Faran är att man börjar tänka likt bembölingarna: ”Klarade det här sej i fjol så klarar det sej väl i år också”.  Det kan fungera i vissa fall men om alltför mycket är ihoplappat så står man mitt i skörden och reparerar. Men då tiden inte räcker till så måste man göra som alla lata byråkrater: PRIORITERA.

Våren blev ju besvärlig och jag sådde ännu små bitar den 15 juni så en hel månad av sommaren gick förlorad i år. Skörden blir senare än vanligt men hoppeligen inte en månad senare. Och man vet ännu inte hur hösten ser ut. Som en bonde uttryckte det så finns det fara för att man möter ”juulbottjin” (jultomten) då man kör tröskan på de sista åkrarna.

Men här finns det i alla fall nånting att skörda även om det minsann inte blir någon rekordskörd. Vi var i Sverige förra veckan och där stod det vatten på åkrarna och växterna var för bedrövliga. Rena missväxten. Ett bra pris tröstar inte i det läget för det finns inte mycket att sälja. Här i östra Nyland har det inte regnat så våldsamt. Men det hinner ännu …

Det är litet pannkaksstämning just nu. Vartenda år är det likadant innan man fått in skörden under tak. Sedan kan man litet pusta ut.

 

Med tanke på vintern

Värmerekord var det i går men man måste i alla fall tänka på vintern. Årets värme (egentligen två års värme) fixades på två timmar av Mickos Christer med den nya flistuggen på lastbil med en 540 hk motor.

Så här såg det ut  på morgonen

och två timmar senare

Men det ger förstås en felaktig bild av fliseldning som helhet. Brorsan hade ledigt en månad i vintras och firade den med att hugga nästan hela vedhopen runt åkrarna (men där finns ännu en hel del aspar kvar). Och så skall allt köras hem. Det är inte heller slut med efter flisningen utan sedan skall hopen bredas ut jämnt så den torkar.

Det blev omkring 170 kubikmeter flis i år och beroende på vintrarna så räcker det nästan till två år. Men då det mest är färsk asp så är den så våt att vattnet nästan rinner av den. Det var hårda bud att breda ut hopen i värmen. Tyvärr så gick det inte med traktorn eftersom den inte rymdes in. Jag knäckte nästan en takplanka då jag försökte breda ut med frontlastaren. Den ryms nog då man kan köra på plåten men flisen lyfte upp den för mycket.

I alla fall så kommer vi varje år ihåg hur det var för 30 år sedan då vi började flisa och flistuggen skulle matas för hand. Vi var fyra karlar som matade och mest gick den i alla fall på tomgång. Nu sitter Christer i den luftkonditionerade hytten och vi står bredvid och ser på.

Men det var en hel del jobb också med att bygga torken och i år satte jag in två elektriska fläktar som jag köpte begagnade från Sverige för 1000 kronor (ca. 100 euro). Dubbelfläkten med dieselmotor fungerade nog bra men med det dyra bränslet så lönar det sej att köra med elektricitet.

På bilden saknas luckan för den andra fläkten. Man måste ha luckor så att luften inte kan gå bakvägen då man kör med bara en fläkt. Det är lätta hårdkartongskivor (4 mm) som har gångjärn i övre kanten. Då fläkten startar så blåser den upp luckan.

Nu har jag börjat riva den gamla flistorken (f.d. kalluftstork för säd) som byggdes för 50 år sedan i bodvinden. Den hade en 5,5 kW fläkt medan de nya fläktarna är på 11 kW vardera. Lägg märke till att kanalerna (17 cm höga) är helt fyllda av skräp från flisen i bakändan. Tömningen i den gamla torken gick till så att man skyfflade ned säden genom de små luckorna i golvet.

Visst har det gått framåt de senaste 50 åren. Ofta är jag skeptisk till ”utvecklingen” som inte alltid går åt det bättre hållet utan snarare till det sämre men inte sörjer jag precis det hårda kroppsarbetet i damm och hetta. Även om det är bra att litet blir kvar så man inte måste betala dyrt för timmar på gymmet …