Kategori: Hindersby

Liverpool sound

För att nu fortsätta serien med musik så har jag växt upp med Beatles och Rolling Stones. Tonårens musik är väl den man minns bäst och för mej så var det åren 1962-65 som var de magiska. Det var Liverpool sound som gällde då – och gäller än. Enligt min högst personliga åsikt så började musiken 1962 med Beatles och tog slut 1965 då alla möjliga fjantiga typer började försöka kopiera den musiken – vilket förstås inte lyckades.

Visst lyssnade jag på musik redan före det. Jag minns bra hur jag som liten skolpojke för första gången hörde på Balladen om Davy Crockett på en bar i Lovisa nån gång på 50-talet. Hemma hade vi bara radio och på den tiden spelade man inte annan musik än utvald seriös musik i den. Men redan som 11-åring började vi med en grannpojke bygga radiomottagare (i början diodmottagare i tvålaskar) och startade Experimentklubben. Vi lyssnade också på kortvåg från hela världen och hittade förstås Radio Luxemburg. Där spelades det “lätt musik”.

Och för 50 år sedan kom Radio Nord. Den 8 mars 1961 startade sändningarna från fiskebåten Bon Jour på Ålands hav. Dert var rena revolutionen för de spelade ju till och med rockmusik. Sveriges Radio hamnade i chocktillstånd och till sist stiftade man en lag som tvingade piratsändaren att sluta.  Men för oss som lyssnade på 495 meter mellanvåg (hördes bara på kvällarna hos oss) så var det klippt.

Men det var inte Elvis Presley eller Bill Haley som gjorde intryck på mej utan ett litet engelskt band från Liverpool. Då hade radion – på grund av Radio Nord – blivit tvungen att sända också hemsk “popmusik” och jag lyssnade  och spelade in på band. Jag hade till en födelsedag fått en begagnad schweizisk batteribandspelare Butoba som faktisk var av utmärkt kvalitet. Då jag hörde Love Me Do så började min stora musikepok. Jag lyssnade också på Rolling Stones men tvistade hela tiden med min klasskamrat som var Rolling Stones-fan om vilket band som var bättre. Det gör vi ännu (han är professor i Vasa).

Vi hade byggt en egen UKV-mottagare – de vanliga radiomottagarna hade ingen UKV utan bara kort-, mellan- och långvåg. Man lyssnade på långvåg på Motala och på mellanvåg på Sundsvall. På kvällarna fick man in nästan vad som helst på kortvåg. Jag hade satt upp en 20 meter hög mast med en antenn på 30 meter från huset till masten. På Elevhemmet i Lovisa stod jag med hörlurar och lyssnade på de få popmusikprogram som fanns och spelade in. Det var förbjudet att ha på radion under läxläsningstimmarna.

Skivspelare hade jag aldrig råd med och inte skivor heller. Först på gamla dar började jag köpa skivor. Då jag jobbade i Kiev i Ukraina hittade jag massor av billig klassisk musik som jag köpte i stora mängder. Det var till och med förbjudet att föra in mer än 20 skivor per gång till Finland. Folk köpte nämligen stora mängder skivor i Sovjet eftersom de bara kostade en bråkdel jämfört med i Finland. Min klassiska period med Tjajkovskij började då.

Via popmusiken kom jag in på balladerna och Seekers samt  Peter, Paul and Mary – men framför allt  Joan Baez och Bob Dylan. Svenska musik ansågs vara helt blaskig men så kom Hep Stars och Hootenanny Singers. Omgivningen lyssnade på finsk tango som jag för mitt liv inte kunde tåla. It’s Gotta Be Rock and Roll Music.

Först på gamla dar (jag var över 30) så började jag lyssna på svensk musik där förstås största delen är smörja men det finns ljusglimtar som Björnarna Skifs och Afzelius. Och Nordman. ABBA blev jag aldrig vän med även om Björn från Hootenanny Singers var med där. För kommersiellt. Musik från Finland är botten utom nån enstaka skiva med Cay Karlsson och The Scaffolds.

Musik väcker starka känslor och om smak bör man inte tvista. Till all tur finns det MP3-spelare inbyggd i mobilerna så jag kan sätta hela samlingen i den och lyssna via Blåtandshörlurar medan jag sågar i skogen. Det finns faktiskt enstaka bitar från tiden efter Liverpoolepoken i den samligen också såsom Tanita Tikaram och The Snap men mest är det nog Beatles, Rolling Stones, Swinging Blue Jeans och Animals mm. Och så Shadows och Spotnicks från den korta perioden med ståltrådsmusik.

Men visst hör jag också på gammal svensk musik som Gotländsk sommarnatt och Evert Taube. Cornelis hör också till de bättre trubadurerna och så har vi ju Grymlings med Där gullvivan blommar. Så bör man inte heller glömma Povel Ramel med sina underfundiga ordlekar.  Och ibland är man på humör att lyssna på Tjajkovskijs första pianokonsert med Svjatoslav Richter.

Här är det nu -34 grader så jag får nog lyssna på musik och börja deklarera. Skogsarbete blir det knappast.

Stövelknekt

Jag skulle behöva anställa en stövelknekt. Visst är skogskläderna bra nuförtiden men det finns en del saker som jag skulle vilja förbättra. Det mesta går an men stövlarna och byxorna passar inte ihop. Eller så passar de ihop för bra för jag får inte av dem.

Då man är på väg till skogen är man ännu nyter och utvilad och orkar slåss med att få stövelskaften in i byxbuntarna. En del byxor har så smala buntar att det har varit nödvändigt att sy i kilar för att få dem utanpå stövelskaften. Och den som har gått ens en meter i snön i år vet mycket bra att stövlarna SKALL vara inne i byxbuntarna.  Möjligen har byxorna krympt i tvätten men nån gång måste man väl tvätta dem …

Det värsta är då man kommer hem från skogen och är nedkyld, helt utmattad och styv och stel. Det är då man försöker få av sej stövlarna som stövelknekten skulle behövas. Att köpa större stövlar gör dem omöjliga att använda på våren och sommaren – jag har redan nu 46:or. Stövlarna går att ta av om man bara har ett par sockor men i den här kylan går det bara inte utan ordentliga stövelsockor utanpå de vanliga yllestrumporna. Efter tre timmar i skogen är det bäst att komma hem och värma tårna så de inte förfryses.

Så visst finns det utrymme för litet produktutveckling på klädsidan ännu. Tillika kunde man gå över till bättre material i stövlarna. Den nuvarande plasten klarar inte många år innan den börjar gå sönder. Ganska långt från de gamla gummistövlarna som man kunde använda halva livet ifall man inte högg sej i foten. Gummistövlarna kunde man åtminstone lappa men det går inte med plastskräpet.

Takbekymmer

Den här vintern har igen ställt till med vattenproblem – fast man kanske inte kunde tro det vid -30 graders kyla. Men snön är så lös och isolerar så bra att den faktiskt smälter underst. Taket läcker litet värme och så börjar vattnet rinna. Men vid takkaknten fryser det och bildar en ismur. Bakom den står det en liten sjö och taket är alls inte konstruerat för sådant utan vattnet förväntas rinna ned. Så det kommer in i huset.

Nu får det räcka. Nästa sommar skall taket förnyas. Ventilationen under taket skall förbättras så det är tillräckligt kallt och värmeläckaget skall ledas bort från yttertaket. Inte gör det nånting om det är mycket snö på taket så länge den inte smälter – utom sedan på våren förstås.

Vi har gammaldags eternitplattor och de är annars bra men man kan inte alls gå på dem för då spricker de genast. Under finns förstås ett pärttak (eller spåntak som man säjer i Sverige – även om ordet pärta också används på vissa ställen).  Problemet är vad man skall sätta för nytt tak.  Taktegel är fina men alldeles för tunga för ett tak som är gjort för lätta pärtor. Så det får väl bli plåt.

Men absolut inte någon eländig tegelimitation som nu är så populär. Korrugerad sinusplåt är annars bra men verkar lite för mycket uthus så det måste väl bli gammaldags pannplåt. Jag vet inte om sådan alls har använts i Finland men den är nästan standard i Sverige på litet äldre hus med plåttak. Det fanns faktiskt pannplåt på en finländsk nätsida men den var polsk och jag vill ha garanterad kvalitet. Det är i alla fall en hel del jobb att byta tak och det borde hålla i minst hundra år.

Så med litet surfande bland byggnadsvård dök det upp äkta gammaldags pannplåt som tillverkas i Malung  – med de gamla valsverken från 60-talet som företaget Pokab köpt då modernare sorter slog ut pannplåten. Nu har pannplåten upplevt en renässans i och med det stora intresset för byggnadsvård i Sverige och det finns moderna varianter men de är inte riktiga pannplåtar utan har fyrkantig profil.  Det gäller bara att få plåten levererad hit till rimligt pris. Förstås kan jag köra den med paketbilen men då får jag inte fulla längder utan måste skarva.

Det jag skall ha är tjock varmgalvaniserad plåt så man kan gå på den. De flesta moderna takplåtar är otroligt usla och man borde svepa sej i skumgummi och rulla på taket för att inte förorsaka gropar i plåten.  Jag gjorde misstaget att inte kolla tjockleken på takplåten till torken och den är alldeles för dålig. Den gamla takplåten på ladugården däremot tål nästan vad som helst.

Plåten får absolut inte vara målad eller plastbelagd. Då är den omöjlig att underhålla. Definitionen på “underhållsfri” är numera sådant som inte går att underhålla. Ytan brukar lossna i flagor utom där den sitter stenhårt så en målning leder till fläckig yta – och sedan lossnar skräpet här och där hela tiden. Moderna material är riktigt kvalificerat skräp. Säkert finns det bra material också men skall man då köpa nytt vartannat år för att pröva sej fram ? Det blir oerhört dyrt och arbetsamt.

Så nu går jag tillbaka till gamla metoder som har använts i minst 50-100 år för att vara säker på att det inte är modernt skräp. Dessutom köper jag bara linoljefärg från garanterat pålitliga tillverkare eftersom det visat dej att “äkta linoljefärg” i de stora tillverkarnas burkar innehåller all möjlig smörja (och kanske litet linolja också).  Dickursby är helt förbjudet på det här stället efter det att de lurade mej att köpa Teho på 80-talet som alls inte var samma Teho linoljefärg som hade hållit på huset i 30 år. Det var plastskräp.  Jag betalar hellre det dubbla åt en byggnadsvårdfirma som har riktig linoljefärg – det blir billigare i längden och mycket mindre arbete.

Linoljefärg är utmärkt på takplåt. Det behövs ingen speciell rostskyddfärg utan linolja ÄR rostskydd. Och så går det lätt att lappa i den. Den flagar inte utan kritar (blir tunnare) med tiden. Det var en katastrof att målningstillverkarna i sin snålhet gick över till plastfärgerna som närmast förstör hus eftersom de är för täta och stänger in fukten.

Våra husdjur

Nåja, egentligen är de skogsdjur. Där jag hugger rör det sej hela tiden fyra vitsvanshjortar. Troligen gör den djupa snön det svårt att hitta föda så de kommer för att beta av knopparna på de kvistar jag sprider på hygget. I dag stod de och tittade länge på mej då jag kom körande med traktorn. Man kommer mycket närmare dem med traktor (på krypväxeln) än om man försöker gå. Genast då man stiger ur traktorn så försvinner de.

Antagligen hade jag stört dem mitt i lunchen för de kom tillbaka och såg på mej ett varv ännu innan de försvann för gott. Åtminstone ur synhåll. Med sina långa ben rörde de sej trots allt ganska ledigt i den djupa snön. Och de verkade vara i bra skick trots den svåra vintern. Väldigt vackra djur som rör sej stiligt.

Det gick bra med fällandet i dag vid -15 grader men då det började bli -20 så kände jag av kylan i tårna.  Jag hade traktorn inne i garaget i natt och den startade fint. Då den hade stått ute på natten så skar det i hjärtat att starta den då hydraulpumpen skrek som en stucken gris. Jag hade nog värmt upp kylarvätskan men oljorna var stela. Då det är varmt vill jag inte ha skogstraktorn inne för då smälter snön och det står fullt med vatten på golvet men nu passar det att ha den inne. Men man får inte värma så mycket att det blir plusgrader.

Fint skogsväder men de hotar med -30 på torsdag. Nu har vi -29 så det blir kallt i natt också. Jag tänker inte fara till skogs om det är kallare än -20 för då är riskan stor att man bara kör sönder nånting.Jag minns bra hur hydraulfiltret exploderade vid -25 grader.

Ute i djup snö

Det har varit en av dessa tomgångsveckor. Halva veckan gick till snöarbeten och sedan har det varit reparationer och allmänt småkrångel som man inte ids blogga om men som tar en massa tid. Jag eldade med vete eftersom 65:an hade fläktremmen av och det gick enklare att bära ett par säckar (avfalls)vete till flismataren.

Vetet innehåller verkligen en massa energi. Tre-fyra små säckar räcker ett dygn och man måste dra ned matningen nästan till noll. Jag fick i alla fall en massa slagg i brännhuvudet så jag fick syssla med att hacka bort det. Väldigt roligt arbete då pannan är igång – men man behövde åtminstone inte frysa.

Då jag en gång kört in skogstraktorn i verkstaden och värmt upp den så måste jag ju göra alla möjliga reparationer och ombyggnader. Det är riktigt trevligt att få arbeta med en varm maskin – en verkstad som är varm året runt är rena lyxen då man skruvat i en iskall lada.  Jag kommer aldrig att glömma hur jag bytte kylare på Zetorn i ladan och hade så stela fingrar att jag måste dra hammarskaftet ur handen – fingrarna gick inte att räta ut. Det var då jag beslöt att bygga en ordentlig verkstad.

Förutom fläktbytet så satte jag in ett block för vajern till vinschen så den hålls ur vägen då jag lastar. En ny vajer till differentialspärren satte jag också in. En cykelvajer från Biltema visade sej ha rätt ända och passade precis. Litet hade jag problem med vajerlås för en så klen vajer (1,5 mm) men så satte jag in en sektion från en kopplingsplint för elledningar och den var perfekt.

Samtidigt svetsade jag skogsvagnens fäste för styrcylindern vid en tjock stålplatta som jag sedan skruvade fast med 20 mm bultar så nog skall det hålla en hel del.  Fästen hade varit svetsat vid ramen men rycktes loss då jag körde mot ett stort träd. Det är bättre att ha det det fastskruvat så är det lättare att reparera. Vagnen framgaller skar jag också i bitar som skall skruvas ihop. Det har visat sej att gallret kröks allt emellanåt och nu behöver jag inte tas bort hela det tunga gallret utan skruvar bara bort den sönderkörda delen. Det är väldigt bra med styrning på vagnen – utom då man glömmer den i sidoläge och kör den rakt mot ett stort träd.

I dag for jag till skogen trots den stora snömängden men det var med nöd och näppe jag slapp bort därifrån. Först körde jag bredvid spåren på åkern – de syntes inte alls efter blåsten och snögandet i början på veckan. Snödjupet var betydligt större än jag trott. Det var nästan omöjligt att komma upp tillbaka på spåren trots fyrhjulsdrift och fina piggkättingar.  Nu behövdes verkligen differentialspärren. Snön är riktigt eländig – den packar inte alls under hjulen utan de gräver ned sej.  Då jag äntligen hade kommit upp så var det bara att komma hem och dricka kaffe.

Men så gjorde jag misstaget att ta ännu ett varv genom skogen och då fastnade jag så grundligt bredvid vägen (där plogbilen kört upp en vall) att jag måste kalla in hjälptrupper i form av den bättre hälften. Tur att man har mobiltelefon. Med en stor snöspade och en massa grävande och skyfflande fick jag till slut upp traktorn men inte blev det nånting hugget den här dagen. Det började bli mörkt så det var bara att köra hem och äta.

Men i morgon …

Det går åt skogen med skogen

Föga visste jag hur eländig den här vintern skulle bli i december då jag skrev under fullmakt för reviret om virket – även om det lutade åt en besvärlig vinter redan då. Den senaste veckan har varit den värsta. Snö i enorma mängder höll på att krossa garaget och jag fick arbeta dag och natt i tre dygn med att få bort snön. Och just då jag började pusta ut litet så kom det ett ordentligt snöfall igen. Så det har inte varit tid med något skogsarbete.

Skogstraktorn har jag nu inne i verkstaden för ett välbehövligt underhåll. Lamporna som slocknade den ena efter den andra är nu reparerade och så har jag fixat fläkten. Utan fläkt ser man helt enkelt inte att göra nånting eftersom rutorna isar fast nästan genast. Litet surt var det eftersom jag bytte fläkt för ett år sedan och det är ett elände att skruva sönder halva traktorn för att komma åt den.

Hytten på Belarus (som  lär vara byggd i Finland) är minsann inte underhållsvänlig och borde egentligen byggas om. Taket har jag redan bytt ut. Plasten höll inte i skogen så jag byggde ett nytt tak av tjock stålplåt med ett fyrkantrör utanpå för att skydda det. Jag satte också in fyra extra arbetsljus – problemet är bara att generatorn inte vill orka med så många. Man borde byta ut dem mot lysdiodlampor men de starka lysdiodlamporna är ännu väldigt dyra. De kostar över 200 euro medan man får en billig H3-lykta för 10 euro …

Den nya reservdelsfläkt jag köpte var ett missfoster. Det var samma märke som förut men nu hade de bytt kolhållaren av metall och bakelit till plast. Och den smälte ju så kolen fastnade.  Så jag bytte motor i fläkten till en gammal med de ordentliga hållarna (jag har fem söndriga fläktar i lager). Men nästa gång skall den gamla fläkten bort och två datamaskinsfläktar i stället. De är redan beställda.

Den gamla fläkten var av centrifugaltyp vilket ger bättre tryck än de nya propellerfläktarna men då jag sätter två efter varandra så får jag dubbelt högre tryck. Jag hittade Zalman ZM-F3 fläktar på 12×12 cm hos min hovleverantör i Vasa som kostar bara 7 euro/st. och ger ca. 100 kubik luft per timme. Men nästa beställning jag gör till Tyskland så blir det en bunt  Scythe Ultra Kaze 120 mm 3000 rpm  som inte är mycket dyrare (10 euro) men ger hela 200 kubik luft.

Fördelen med dessa fläktar är att de inte har kol alls och drar mycket litet ström (0,6 A)  i jämförelse med den ursprungliga fläktens 5 A. Dessutom är de mycket tysta och priset är en femtedel. Nu får vi se om den här reparationen håller vintern till slut.