22 augusti, 2010 av Nisse

De första hektarerna tröskade: sorgligt …

I dag körde jag in sex hektar vete. Det var inget problem alls utan jag körde så fort tröskan gick (på tvåan). Ingen liggväxt, torrt och fint. Men det gick bara bra därför att skörden var så dålig. Jag kan inte ge exakta siffror men det kom ungefär 50-60 % av en medelgod skörd.

På mullen gick det ännu an men på andra sidan vägen där det är lera så var det närmast missväxt. Till all evinnerlig tur hade jag satt det mesta av lerjordarna i gröngödslingsvall och viltåker. Det var ganska onödigt att sprida gödsel på leran i år – på grund av torkan kunde inte vetet ta upp gödseln.

Kvaliteten vet jag ännu inte mycket om men vetekornen var ganska små. Vetet var inte alls så torrt som jag hade väntat mej utan närmare 20 %. Det är inte direkt plaskvått men kräver nog ordentlig torkning.

Tja, det var den sommaren. Inget att hänga i julgranen precis. Det är dumt att gnälla över stora lager – nu kommer de att behövas.

22 augusti, 2010 av Nisse

Lååångsamt bättre vetepriser i Finland

Som värst var vetepriserna nästan 100 euro lägre i Finland än i Mellaneuropa men nu blir skillnaden långsamt, långsamt mindre. Men ännu är det 45 euro skillnad (http://www.finanzen.net/rohstoffe/weizenpreis och Avena). Visst vill jag ha stabilare priser men man blir litet sur över att uppåt går det långsamt men nedåt går det med fart.

Fortfarande är det helt råddigt på börssidan. En del påstår att det är en prisbubbla medan andra förutspår 10 år av höga vetepriser. Så man kan lika gärna kasta krona och klava som att lyssna på ”experterna”. Uttalanden som är ett par dagar gamla är helt föråldrade och tidningsartiklar lönar det sej inte alls att läsa. Bara på nätet hittar man tillräckligt färska uppgifter.

En orsak till att jag blev försenad med tröskningen (nåja, i fjol började jag den 12 september) är just att jag väntat med att sälja. Och det lönade sej för snart har jag vunnit lika mycket som hela det här årets skörd skulle ge. Det känns litet fånigt att syssla med börsspekulation men vad skall man göra …  Förr i världen så var varje kilo vete viktigt och det man inte sålde gav man åt kossorna. Men då var priset också kring 400 euro/ton (utan att beakta inflationen). Tre gånger högre alltså. Nu lönar det sej knappt att tröska om fukthalten är så hög att det blir dyrt att torka. Stöden får inte kopplas till produktionen så de uppmuntrar inte heller till skörd. Dessutom minskar känslan av att vetet behövs då man läser om vilka mängder med mat som kastas bort. O tempora, o mores ! ”O tider, o seder” som redan de gamla romarna uttryckte det. Ibland undrar man om vi lever under en epok av degenering och förfall liksom i Roms sista dagar.

Och så har vi Yara som Kalle redan tog upp. År 2007 chockhöjde de gödselpriserna och i år så säljer de inget alls utan väntar på att priserna skall stiga. Så där offentligt kan man inte uttrycka vad man tycker om de kräk som sålde (gav bort) Kemira. Egentligen är hela regeringen skyldig till eländet. Och vad gör konkurrensfjantarna då en firma med 95 % monopol härjar ? Jo, de ”följer med” situationen. Annars brukar de nog bråka om allt möjligt smått strunt.

Jag har kvar litet gödsel från i fjol men om jag inte köper litet till så kommer jag minsann inte att delta i överproduktionen i nästa år. Märk väl att den gödsel jag nu köper används för att odla nästa års vete som säljes om ungefär två år. Därför skulle man uppskatta lite mera stabilitet och mycket mindre ”marknad”. Annars måste man bygga lager för tre års gödsel och två års veteskörd – eller mer. Och det är inte billigt.

21 augusti, 2010 av Nisse

En hök bland pelargonerna

Och det är riktigt sant. I morse då jag halv sju rusade ut (sädbilen kom för att hämta ett lass) så hörde jag ett förfärligt oväsen bakom pelargonerna i verandafönstret. Först trodde jag det var en trast eller sparv men sedan såg jag att det var en hök (en sparvhök, upplyste familjens biolog). Tyvärr hade jag inte tid att fotografera den eftersom jag måste köra undan traktorn så att sädbilen kunde komma in under silorna.

Familjens biolog lyckades under tiden få ut den helskinnad vilket inte var så lätt. Bara en kruka föll i golvet. Troligen hade höken i jaktivern följt en sparv in på verandan (vi har ofta dörren öppen hela natten). Vi var förstås måna om att den inte skulle skadas för den är en nyttofågel och jag tycker speciellt mycket om sparvhökar eftersom horden av sparvar som håller till på ladugårdsvinden ger mej en massa arbete med att städa efter dem. En del har till och med bosatt sej i garaget – och bilen ser ut därefter …

Det kan hända att den var en unghök för jag hade för ett par veckor sedan hört en massa rovfågelskrin i vår skogsbacke. I alla fall så hoppas vi att den trivs här och håller efter sparvkolonin (= käkar upp den). Livet på landet ger ibland en hel del överraskningar – både positiva och negativa. Sparvhöken hörde nog till de trevligare.

.

19 augusti, 2010 av Nisse

Panik (som vanligt)

I början på sommaren trodde man att skörden skulle bli sen. Så jag planerade in en massa byggarbeten som jag tänkte att jag skulle hinna med riktigt bra. Men så blev det den hetaste sommaren på hundra år och värmesumman (som bestämmer när säden är mogen) var hög redan i mitten på augusti och vetet färdigt att tröskas. Vanligen går det till slutet av augusti eller september.

Då dessutom sådden krånglade och blev försenad och dieselmotorn blev för varm på grund av hettan så var det färdigt för panik. Dessutom blev det sent med försäljningen av fjolårsvetet på grund av att vetepriserna började stiga. Inte för att det är något speciellt med panik – det brukar det nästan alltid bli. Den bättre hälften fnyser åt mina tidtabeller och tycker att jag är alldeles för optimistisk. Och det kan hon ha rätt i. Men då det finns så mycket som borde göras.

Då jag rev ändan på huvudkanalen i den gamla torken för att bygga ihop med den nya så var det nån vecka som vi inte hade någon tork alls. Nu är den nya kanalen färdig så långt att det går att få tryck i den gamla torken. Nedan en bild

Huvudkanalen är två meter hög och luckorna över en meter. De gamla kallufttorkarna byggdes med alldeles för små luftkanaler och fungerade därför dåligt så 1975 då jag planerade den här torken så bestämde jag mej för att göra riktigt stora luftkanaler. Då luften strömmar fort så blir det nämligen tryckfall. Och det har fungerat. Jag förberedde tilläggsvärme men den har aldrig behövt kopplas till. Och så fick jag ju (litet i misstag) solvärme från det stora plåttaket.

På bilden syns de snören jag använder för att öppna luckorna. Man kan gå utanpå huvudkanalen och öppna och stänga luckor väldigt enkelt. Fast om det är tryck i huvudkanalen så orkar man inte öppna luckorna. De kläms fast med hundra kilos tryck. Fläktarna har också luckor så jag kan ha på bara en del av dem. Då fläkten startar så blåser den upp luckan.

Nu är torken 24 meter lång och sju meter bred med åtta lårar. Det blir mycket spring till fläktarna så jag satte in fjärrstyrning både uppe och nere (med 24 volts spänning). Det fungerar utmärkt utom då åskan bränner dioder och kondensatorer. Det kostar inget att byta dem eftersom jag har en massa elektronikskrot som jag plockar delar ifrån – men det tar tid. Det nya 1-ledarsystemet för mätning skall utvidgas till styrning av fläktarna – bara jag nu hinner. Då kan jag sitta i Sverige och kolla in fukthalt och temperatur och sätta på och stänga fläktarna via nätet …

Nu gäller det bara att tömma torken och tröska in den nya skörden förrän regnen kommer. På tisdag lär det bli regn – om det nu orkar ända hit. Tillsvidare har allt regnat slut förrän det kommit hit och vi har bara haft ett enda regn sedan början av juli ! Inte mycket att tröska alltså.

16 augusti, 2010 av Nisse

Nästa husbondefolk ?

Det var bröllop i dagarna tre i Kristinestad då vår pojke Henrik gifte sej med Boströms Antonia (i enlighet med gammal Dragsviksed kallad Bosse – jodå, hon har gjort Dragvik). De unga tu har klättrat i stort sett i alla berg det finns från Norge till Alperna så kanske de klarar klättringen på äktenskapets stege också – vilket inte alls är lättare.

De unga tu

Man får hoppas att vetepriserna fortsätter att stiga så de kan ta över husbonde- och värdinneskapet på Bos-Sestu tusenåriga rusthåll. Annars blir det att vänta till pensionen innan de kan bli hobbyodlare. Bägge kan nog köra traktor och bygga tork. Antonia är ingen hjälplös liten viol utan en riktig tuffing – även om hon ser ut som en viol. Just nu är hon assistent åt riksdagsman Mats Nylund. Henrik jobbar som lärare för vildmarksguider vid Kronoby folkhögskola men måste nog flytta litet närmare den äkta hälften i framtiden.

Det var ett ordentligt bröllop som den boströmska klanen hade ordnat i den helt enkelt fantastiska staden Kristinestad. Jag som gillar gamla hus var ju alldeles salig över alla gamla trähus ända från 1731. Ungdomarnas vänner hade ställt upp och hjälpt till med festen på Kristinestads gymnasium som är en RIKTIG skolbyggnad högst uppe på berget – ingen barack. Jag är ingen sällskapsmänniska och fester anser jag vara tråkiga i jämförelse med att få arbeta med att bygga och konstruera saker i lugn och ro – men jag hade fått hårda order av den bättre hälften att bete mej som folk på min sons bröllop. Och visst var det roligt att få träffa alla de trevliga människorna på bröllopet.

Spänningen stod barnbarnet Filip för. Skulle han orka vara tyst då bruden sjöng för sin make (hon har en fantastisk röst) och skulle han orka sitta stilla under vigseln ? Och det gick riktigt bra – bara ett par små kommentarer som egentligen inte störde alls :-). Jag måste sätta in en bild som visar situationen:

Hyssj ! Nu måste morbror gifta sej ...

Visst satt man som på nålar under de tre dagarna – hemma tröskade grannarna och hos oss stod torkbygget stilla. Nu gäller det bara att hoppas att det torra vädret fortsätter men vi vet att det obönhörligen kommer regn på hösten i våra trakter så frågan är om man hinner tröska eller inte förrän regnandet börjar.

En gammal bonde har svårt att koppla av och fira då man vet att det kan bli hur eländigt som helst med skörden om man inte hinner få in den i tid. Visserligen är vi bara i mitten på augusti ännu men man har varit med om snabba kast i vädret och höstar med ständigt regn och åkrar som varit ren lervälling. Så nu går varje minut som man inte äter eller sover till att få igång torkarna och vetet skördat.

13 augusti, 2010 av Nisse

Pepparrot

Vi har haft ett bestånd med pepparrot (Armoracia rusticana) både hemma och i Medåker (Sverige) men inte använt den alls i matlagningen. Men så försökte den bättre hälften sätta litet riven pepparrot i den turkiska yoghurten (min favorit). Och så var det färdigt …Nu börjar pepparrot vara den viktigaste kryddan i vår mat. Den är helt enkelt oslagbar: Stark om man så vill men absolut ingen bitter eftersmak. Paprika och peppar och allsköns utländska kryddor kan slänga sej i väggen – vår egen pepparrot är mycket bättre.

Sedan är det en annan sak att gräva upp pepparrot i vår styva lera – och speciellt nu då torkan har gjort leran som seg sten. Men vad gör man inte för att få litet gudabenådad krydda. Jag grävde upp ett par rötter till pojkens bröllop på lördag och det var hårda bud … Då jag genomsvettig hade hackat mej ned till 70 cm djup och rötterna bara fortsatte så gav jag upp. Det behövs ju inte heller mycket för pepparroten är stark. Problemet är att man måste gräva sej fram till rötterna försiktigt från sidan – annars blir de hackade i små bitar i den stenhårda jorden. Egentligen borde man gräva sej ned under rötterna för att få bort dem någorlunda hela.

Jag läste nyss i Wikipedia (Internetvärldens encyklopedi)  att man skall lägga en planka en bit ner i jorden under plantorna så rötterna inte växer sej så långa och smala – god idé … Enköping lär ha varit en verklig pepparrotsstad – år 1865 skördades omkring 30 000 kg pepparrot och det var 2/3 av hela grönsaksodlingen.

Kanske dags att börja odla en gammal goding …