Kategori: Hindersby

Premiär på Hindersby teater

I går kväll hade “Inga feila he någa” premiär. Det blev succe direkt. Publiken var helt med på noterna i den humoristiska berättelsen om byns 50-tal. Den här veckans föreställningar är slutsålda men det kan finns biljetter kvar till nästa veckas föreställningar.

Här dricker Tåtti och Reenålt kaffi på andelstorken i väntan på att Simos Verner skall komma med ett lass. Det är verkliga personer och (nästan) verkliga händelser som pjäsen handlar om. Verner själv satt i publiken – numera som en pigg 90-åring.

Förutom Damklubbens möte om den hemliga tältresan till Punkaharju – som inte länge var så hemlig då pjäsens central-Sandra skvallrade åt Valter – så handlar det om skolan, ålderdomshemmet, doktor och död samt om då TV:n kom till byn.

Vår granne, Skoars Ruuni, var den första som hade TV och då samlades förstås bysborna där på kvällarna för att beskåda underverket. Det var bara Skoars som inte hade tid att se på TV för Dagmar kokade kaffe åt hela patrasket medan Runar bråkade med antennen så att det skulle synas något annat än snö i rutan. Programmen var ju på finska som inte många förstod men intresset minskade inte för det.

Dråplig var scenen med pastorn på ålderdomshemmet med den kärlekskranka köksan – som senare blev pastorska. I bakgrunden hördes gummornas kommentarer av välkänd sort.

Centralfröken som var pjäsens berättare och blandade sej i allting överallt blir i slutet bortrationaliserad då byns telefonförening överförs till statliga Tele och centralen automatiseras. 60-talet dansas in på lokalen i förväntan på en ännu bättre framtid – 50-talet var de stora framstegens tid då allting gick framåt, kriget började glömmas bort och – mycket viktigt – kafferansoneringen tog slut.

Jag är inte med i teatern i år men filmar den för eftervärlden. Så mycket arbete och tid har lagts ned på teatern att den absolut bör förevigas. En ny videokamera med HD och allt har införskaffats för ändamålet. Nu är problemet bara filmaren bakom kameran som är ganska dålig. Men jag tänkte filma alla föreställningar så kanske någon kan klippa ihop råfilmen till nånting sevärt.

Det blir nu en intensiv teatervecka för hela halva byn. På dagarna i skogen och på kvällarna på teatern. Inga större fritidsproblem.

Det smälter nog till våren

Farsan var aldrig intresserad av snöarbete – utom då bilen skulle ut. Han tyckte att “No smeltär he ti vååren” (Nog smälter det till våren) och jag börjar vara mogen att ansluta mej till samma tänkesätt. Hela gårdagen gick till snöarbete – igen – och så har det snöat i natt och det skulle vara dags att börja skyffla på nytt.

Man trodde att det inte kunde bli värre än förra vintern men visst kunde det. Då var snön lös och torr hela vintern men nu blir det noll grader allt emellanåt och då måste man bara skyffla undan snön innan den fryser fast. Men det har inte blivit så varmt att den skulle ha rasat ned från taken helt. Det bara bildas höga isvallar vid takkanten och bakom dessa står det vatten som sipprar in i huset. Taket är nämligen konstruerat så att vattnet skall rinna av – inte stå som en sjö.

Så jag hackar bort isen från takkanten men snart är den tillbaka igen. I går sopade jag ned snö från taket med en borste fäst vid en fyra meters ribba. Det blev att byta skjorta ett par gånger för den blida snön var inte lätt. Jag tror vi trampar upp vägen från huset till vedboden och väntar på våren i stället. Eller går i ide.

Skogsarbetet blir inte till nånting då man inte hinner vara där. Och hinner man ut till skogen så är det samma elände med snön. I öppningar och dikeslinjer går snön nu upp till magen på vissa ställen. Man måste köra spår med traktorn för att komma fram till träden. Och sedan stiga försiktigt på kvistarna så man inte trampar igenom för då tar det tid att kravla sej upp igen.

Det fattas bara att det blir en lika het sommar igen som den förra … Pust.

Köpa traktor

Vi har med Mats “i hemlighet” diskuterat köp av traktor över epost. Jag blev inspirerad av hans inlägg Traktorbyte och började titta på större dragare för den Rapid såmaskin som jag köpte i höstas. Och att det är en högintressant sak för bönder visar det stora antalet kommentarer på Traktorbyte.

En traktor (förr en häst) är bondens viktigaste skrytartikel. Vem har inte upplevt känslan av att i en ny traktor trampa på gasen och känna hur hästkrafterna dovt mullrande spänner musklerna ? Cadillacar och Ferrarin kan slänga sej i väggen då en fyrhjulsdriven turbo drar iväg över stock och sten och genom stora snömassor. Då känner man att man är naturens herre minsann ! Åtminstone tills man i övermodet kört ned den i ett surhål och står där men spaden i handen och skall gräva fram den …

Men att hosta upp pengar till en stor turbo är en annan femma. Så vi har tittat på “bättre begagnade”. På nätet naturligtvis. Och det är ju ett gratisnöje. Intressant nog finns det en hel del med över 120 hästar till ett någorlunda överkomligt pris då man går tillbaka i årsmodell tillräckligt långt. Och det har jag inget emot – då slipper man den specialbyggda elektroniken som jag är djupt skeptisk till.

Min nyaste traktor är en Belarus 825 från 1984 som jag sett som “den stora traktorn”. Men den är också för liten för Rapiden som behöver nånting över 120 hk. Så jag tittar på sexcylindriga Zetor med turbo som har omkring 140-160 hk. Ursus är nästan samma traktor. Mats har hittat en flera andra märken som också har en hel del hästkrafter under huven.

Nu börjar jag vanligen fundera bakifrån: Vilken har bra reservdelsleverantör ? Där är Zetor i topp på grund av min hovleverantör i Närpes. Men vi har också Valmet-reparatör på nära håll. Tyvärr hör Valmet till de dyra märkena. Man kan också titta på nätet vilka gamla traktormodeller som har gott om reservdelar hos Olson i Ellös till exempel. Alla har ändå reservdelslagren någonstans i EU.

Traktorn får gärna ha litet bättre luftkonditionering än de gamla traktorerna. Jag minns bra hur man ibland på våren blivit stekt i hytten på Zetorn (som 1975 inte ens hade det nyare taket med fläkt) och hur man genomsvettig gått ut i vårlig snålblåst för att titta i såmaskinens lådor. Värmen på vintern behövs närmast för att hålla rutorna isfria så man ser vart man slänger stockarna.

Den gamla frontlastaren från början på 60-talet är också ganska ynklig och fungerar numera mest som skottkärra och flislastare. Så en stabilare Ålö Quicke skulle inte alls vara ur vägen. Speciellt inte med ordentlig styrning av hydrauliken. På 65:an finns det inget sådant utan man reglerar frontlastaren med tryckreglaget för lyftarmarna. Och det är närmast omöjligt att få lastaren att hållas stilla. Antingen far den uppåt eller så åker den nedåt. Det har man nu svurit över i 50 år så kanske den börjar vara amorterad.

Att köpa begagnad traktor utan frontlastare verkar inte vara så smart. Det kostar lika mycket till att köpa frontlastare skilt så det lönar sej att söka en begagnad traktor med frontlastare. Och då blir utbudet genast mycket mindre. Nu är jag inte direkt piskad att köpa traktor genast så jag kan titta mej omkring och vänta på att den perfekta traktorn skall dyka upp. Till ett överkomligt pris.

Och det är som sagt ett gratisnöje att titta på bilderna över nätet.

Fritidsnöje

Vad har en bonde för fritidsnöjen ? Först och främst är det väldigt olika – var och en har sina egna intressen. Jakt är som Sonja skrev ganska vanligt men jag har aldrig kommit med i den – kanske därför att jag redan som elvaåring bodde i Lovisa och senare i Otnäs och Helsingfors på veckorna.

Men jag har en last som tycks gå i släkten – jag läser. Och inte bara då och då utan för jämnan. Det är nästan omöjligt att sätta sej ned utan att ha en bok i handen och mången natt har gått till läsande för jag formligen slukar böcker. Min mamma var likadan och som liten gömde hon sej ofta på vinden på Mickels med en bok. Då ansågs läsande vara skadligt för barn och Mickels farmor agade alla ungar (de var tio) som hon kom på med en bok i handen.

Mitt arbetsrum är fullt med bokhyllor liksom det gamla stallet där jag också har arbetsrum. Skåpen är fyllda med böcker i flera rader bakom varandra. De som inte ryms ändå har flyttats till Ribackhuset där mina föräldrar bodde.

Som skolelev stod jag dagarna i ända i bokhandeln i Lovisa och såg på böcker. Då hade man inte råd att köpa så många. Senare sysslade jag med att göra räder till Frälsningsarméns loppmarknad i södra Helsingfors och där kunde man köpa böcker för en mark stycket. Antikvariaten i Stockholm har plundrats ganska grundligt varje gång vi varit där.

Det är inga fina inbundna böcker jag köper (utom då de slumpas bort). Jag bryr mej inte ett dyft om utseendet så många saknar pärmar eller är allmänt trasiga. Innehållet är det som avgör. Jag är allätare i fråga om böcker. Klassiker varvas med teknik, historia, språk – allt möjligt. På sätt och vis är jag en encyklopedist – en som försöker samla ihop all kunskap i världen. Bara två områden håller jag mej borta ifrån: medicin och sport (kanske för att jag har sjukhusskräck och var urusel på gymnastik och sport i skolan).

På senare tid läser jag också en del på dataskärmen över nätet eftersom den informationen är nyast och – mycket viktigt – sökbar. Men visst är pappersböcker och -tidningar mitt hjärta närmast. Fast de är väl snart antikviteter.

Den senaste pippin är byggnadsvård. Jag har skaffat alla Gysingeböckerna och många andra därtill. Till all tur är byggnadsvård pop i Sverige i dag så det finns en massa. Och så skriver jag ut en massa sidor jag hittar på nätet. Förr måste jag kopiera en massa böcker som bara fanns i något bibliotek så jag har hundratals mappar fullsmockade med kopior av böcker. Ganska många hundra kilogram så det skall vara kraftiga hyllor – inga spånskivor.

Läsning är ett utmärkt nöje för en bonde. Man behöver inte åka nånstans och det kostar inte mycket så länge man håller sej till loppmarknader och antikvariat (med söndriga pärmar). Men en författare köper jag för fullt pris och det är Terry Pratchett med hans böcker om Skivvärlden  – som fungerar med magi men lustigt nog liknar vår värld väldigt mycket. Det är otroligt roliga karrikatyrer av våra små mänskliga svagheter.

Och så har jag en samling gamla tidskrifter. Radio & Television ända från 1962 och Maskinjournalen från 70-talet  samt Jord & Skog som redan farsan prenumererade på. Jag har så svårt att kasta bort böcker och tidningar – det är nästan som att kasta bort guld och pärlor.. Så kubikmeter efter kubikmeter fylls av papper – men utrymme har man ju på landet. Det gäller bara att bygga mera hus …

Dränkbar mobiltelefon

Mobiltelefonen är ingen yuppienalle i skogen. Den är livsviktig. Händer det nånting så måste man kunna ringa efter hjälp. Jag har avverkat en hel del mobiler som varit mer eller mindre hållbara. Den senaste Z710i var inte speciellt konstruerad för skogen men klarade sej ganska bra i alla fall. Men då den började stänga av sej fem gånger per dag så blev det att köpa ny.

Så i går fick jag den nya Samsung Xcover 271 som har täthetsklass IP67, dvs. den skall klara en halv timme en meter under vatten. Och det är inte omöjligt att det händer om den tappas i ett dike i skogen. Annars också blir den våt både utifrån och inifrån i fickan på skogsblusen. Skogsarbete betyder hårda bud för mobilen. Förut har det bara funnits en svindyr Sonim – de flesta tillverkare har inte haft några arbetstelefoner alls. Och en fjantig citytelefon är helt värdelös i skogen.

Eftersom telefonen kom i går så har jag inte hunnit testa den än. Bara så mycket att jag fått den att fungera. Viktigast var att få Blåtandsörpropparna igång, dvs. trådlös överföring till hörlurar under hörselskydden. Annars hör man inte då telefonen ringer. Det är knepigt att hitta bra hörlurar som fungerar i skogen. De dyra Blåtandshjälmarna tänker jag inte köpa eftersom jag inte vill ha dem i traktorn på sommaren. Mina öron är så konstruerade att inga öronproppar hålls i dem. En tid slaktade jag vanliga hörlurar och monterade dem i hörselskydden men då sitter sladden fast i hjälmen.

Sladden till hörlurarna är också ett elände. Den fastnar i allt fastän man sätter den under halsduken. Och svänger man på huvudet så ramlar öronpropparna ut. Hoppas någon snart hittar en lösning som fungerar. De nuvarande gör det inte.

Mobilen köpte jag från Tyskland eftersom den var mycket billigare där – frakten inberäknad. Nu har jag ingen bokstav å men det gör detsamma för jag skriver sällan SMS. En massa andra specialtecken finns där nog. Och så kan jag skriva på turkiska ifall det behövs (jag jobbade faktiskt en sommar i Turkiet på Ankaras radio och TV och kunde prata litet turkiska – men det börjar vara glömt).

Jag gillade skarpt den vikbara mobil jag haft förut. Den nya är inte vikbar och man måste slåss med knapplåset hela tiden vilket jag inte behövde göra förut. Små saker blir stora då man råkar ut för dem hela tiden. Den förra hade å andra sidan en eländig kameraknapp som man tryckte på varje gång man skulle öppna den. Så jag hade tusentals foton av mitt pekfinger som vanligen var framför objektivet. Kamera skall det inte alls finnas på en telefon. Inte heller en massa annan smörja.

MP3-spelare får det nog finnas. Jag laddade just in alla mina CD-skivor med 60-talspop (Beatles och Swinging Blue Jeans osv.). Jag har väl ett tusental popbitar så det är bra att minneskortet nu är 8 Giga. Det livar upp sågandet då man hör på Hippy, Hippy Shake och Twist and Shout.

Vete över 260 euro/ton (Paris)

För första gången sedan april  2008 gick slutpriset för vete på börsen i Paris över 260 euro/ton. I Hamburg var priset på B-vete (12 % protein, falltal 230)  258 euro/ton. E-vete (14 % protein,. falltal 275) var i Hamburg hela 290 euro. Nåja, det gläder oss men har ingen större betydelse för här betalas bara 215 euro/ton (Avena).

Viktigare är en bedömning att vetepriset knappast kommer att sjunka till sommaren som det brukar göra då folk säljer fjolårets vete för att göra rum för årets skörd. Torka och översvämningar ger oss en välbehövlig läxa – naturen är inte möjlig att kommendera och styra. Vi kan bara försöka anpassa oss.