12 augusti, 2010 av Nisse

Aah – svalka ….

Nu är det under 11 grader ute – skönt. Den här natten kunde jag åter sova i gamla huset eftersom gårdagen var ganska mulen och en vind kylde ned en aning. Vi har haft fönstren öppna dygnet runt i över en månad. Ett par nätter kunde jag också sova i gamla huset efter det enda regn vi haft i juli men så var det tillbaka till potatiskällaren igen.

Lördagen skall ännu vara het men nästa vecka lär det bli normalare temperaturer (litet över 20grader). Och norrmännen påstår att det skall gå ned till 15 grader på dagen … Det passar mej utmärkt för då orkar man arbeta litet (kanske jag borde ha blivit eskimå).

I går rev jag ändan till huvudkanalen på den gamla torken så nu är det bråttom att få byggt ihop den med nya torken. Just nu har vi ingen fungerande tork alls och snart skall vetet in. Det har inte varit fritidsproblem den här sommaren. Då man orkat för hettan så har man byggt förbindelsekanal mellan torkarna och därutöver bara ätit och sovit.

En orsak till att det blev så bråttom är hettan. Den gamla brandbilsmotorn till den nya torken fungerar utmärkt – men bara i 20 minuter. Den är nämligen placerad under vindsbron och utrymmet blir så hett (+50 grader) att kylaren inte orkar kyla ned motorn mera. Speciellt då det är över +30 grader utomhus. Visst går det att fixa genom att laga en öppning till torkfläkten – då blir nog kylningen tillräcklig. Och värmen från motorn är bara bra för torkandet.

Men att få till stånd en öppning i cementmuren är ingen liten sak. Det är otroligt stark och seg cement (betong) så det var ett större jobb att bara få en öppning för kardanaxeln till fläkten. Så jag beslöt att i stället bygga en förbindelsekanal till den gamla torken. Den hade jag planerat redan från början. Även om det också tar tid så är det mindre svettigt. Och i det här hettan ville jag alls inte börjar tugga mej igenom en stark betongvägg. Det får vänta på fyrtio grader svalare väder.

11 augusti, 2010 av Nisse

Investera i olönsamhet ?

Ekonomer påstår ibland att man borde investera mera inom jordbruket. I vad då ? Det kan löna sej att bygga en större ladugård ifall den gamla är för dålig men det är riskabelt att investera i jordbruket. Förutom att politikerna ändrar reglerna hela tiden så man aldrig vet vad som gäller så hoppar marknaden hit och dit helt oförutsägbart. Men det allra svåraste är i alla fall vädret. ”Experterna” påstod att vetepriset skulle sjunka men så fördubblades det nästan på en månad. Orsaken är förstås vädret som gjorde att vårens prognoser var helt felaktiga. I Kanada regnade det så man inte kunde så alls på stora områden och i Ryssland tog torkan skörden – ingen vet ännu hur illa det verkligen är.

Så att investera stora pengar i jordbruket är som att spela roulett. Och man spelar med sina förfäders gård och familjens hem – det är nästan omöjligt att skilja mellan arbete och privatliv inom bondeyrket. Tills vidare har jordbruket varit dokumenterat olönsamt och bönderna försöker närmast överleva. Att i den här situationen satsa (på vad då ?) är närmast att snabba upp konkursen. En investering måste ha åtminstone en chans att bli lönsam.

Trots allt så har jag faktiskt satsat på en stor ny tork. Kanske inte så mycket pengar men desto mer arbete. Jag har byggt ett nytt stort hus för torken eftersom det bara inte fanns möjligheter att sätta den i ett gammalt hus. Något lån har jag inte tagit utan byggt den långsamt och i takt med de pengar som kommit in. Men så har det också tagit nästan femton år. Visst tvekade jag länge men det var att bygga eller sluta med veteodlingen. Den gamla torken klarade inte av mer än hälften av de nutida skördarna.

För att investeringen skall löna sej så borde vetepriset stiga till minst 200 euro/ton och för att jag skall få någon lön för arbetet så borde det stiga till minst 400 euro/ton (och om stöden dras bort minst 600 euro/ton). Nu är ju vetepriset över 200 euro (men inte i Finland) så frågan är om det hålls på den nivån. I princip borde det göra det eftersom produktionen ökar långsamt men efterfrågan snabbt. Men man vet aldrig.

En del påstår att man skall sköta jordbruket affärsmässigt men då skulle man nog bums sälja allting och satsa pengarna på något mera lönsamt. Och det tänker jag inte göra för jag trivs som bonde och det är ganska mycket värt – om än inte i pengar.

8 augusti, 2010 av Nisse

Blodbad

I morse då jag kom in i köket (”stuvun” som det egentligen heter) så såg jag en röd rännil över golvet. Nåja, då kunde vi kanske få det som onekligen saknats på Bondbloggen: BLOD. I alla bra böcker skall det finnas romantik, pengar och blod. Sonja har skött om den romantiska delen och hettan i Ryssland har fått pengar med i bilden (även om vetepriset skall stiga länge och mycket innan vi kan köpa en italiensk sportbil). Men blod har det saknats …

Jag kunde inte förstå varifrån det kommit så mycket blod – tills jag följde rännilen till kylskåpet. Efter en stunds letande hittades en burk rödbetor som stjälpt. Förstås var locket dåligt påskruvat och förstås stod burken på högsta hyllan så rödbetan hade färgat alla hyllor på vägen ned. Det blev ett välbehövligt kylskåpsstädande och jag lärde mej hur man tar isär hyllorna för det hade förstås runnit rödbetssaft överallt.

Tja, det är det bästa jag kan åstadkomma i blodväg. Bondelivet är just nu ganska så fredligt – åtminstone för en veteodlare. Jag har inte ens slagit mej på tummen i sommar. Om det är till någon tröst så kan jag berätta att för två år sedan så slog jag fast pannrumsdörren med god fart – och lämnade tummen emellan. Nageln brast mitt på men är nu riktigt snygg igen. Det tog så att jag inte ens orkade osa svavel utan var riktigt tyst en lång stund.

Som ivrig Agatha Christie-läsare och deckarserietittare så får man ju skämmas då man jämför med televisionens blodiga skådespel. Det måtte gå åt en hel del rödbetor i de serierna – där får åtminstone nån odlare en god inkomst …

7 augusti, 2010 av Nisse

Ingen Lamborghini

För att ingen skall tro att jag tänker köpa en Lamborghini (Hbl 7.8) så kan jag meddela att vetepriset i Finland inte alls stigit till rekordhöjder. I Paris steg priset visserligen till närmare 240 euro/ton men här har det sakta krupit upp till 149 euro/ton vilket är sämre än januari 2009 (i Koria som är vår närmaste lagerplats). Även om det kan vara någon euro högre i västra Finland så lönar det sej inte att sälja dit för vi måste betala transporten själva.

Det blir att lappa den 14 år gamla Volvon och den 18 år gamla paketbilen i väntan på att vi får sådana priser att vi också kan börja köra omkring i Lamborghini. Eller svetsa bottnen på farsans Lada från 1989 så den går igenom besiktningen. Och i värsta fall köpa en ny ring till velocipeden.

6 augusti, 2010 av Nisse

Illa blir värre

Just då endel ”analytiker” började skriva att nu kan vetepriset inte stiga mera och att det snart börjar gå luften ur det så kom Rysslands förbud för export av vete. Och då for vetepriset upp till nya höjder (nästan 240 euro/ton i Paris). Torkan i Australien börjar också skapa bekymmer för vinterhalvåret. Fast i Finland stiger inte priserna. Vi är snart under hälften av priserna i Mellaneuropa …

Endel påstår att det bara är spekulation men andra påpekar att det finns hårda fakta bakom prishöjningen. Även om torkan blev den utlösande faktorn så har det länge varit klart att priserna har varit för låga inom en sektor som historiskt präglas av svag produktionsökning och stigande efterfrågan. En kommentator (Rohstoff Investor) jämförde vete med guld och silver. Allt fler frågar sej var taket finns för vetepriset.

Vi lever i dramatiska tider  Nu behövs det inte mycket negativa nyheter för att priserna skall gå genom alla ”tak”. För varje dag som regnen uteblir så blir paniken större. Faktum är att mat inte har något pristak alls. Det visste alla som varit med om världskriget och knappheten efteråt men dagens beslutsfattare är redan födda långt efter kriget. Hoppeligen blir den här krisen bara en påminnelse om känsligheten i matproduktionen som all teknik till trots är helt beroende av vädret.

Den plötsliga omsvängningen från relativ överproduktion till brist kanske är överraskande för icke-bönder men vi är ganska vana vid att det kan gå hur illa som helst fastän det såg bra ut för nån vecka sedan. Att leva så att allting är slut i slutet på månaden är inte direkt vår filosofi utan vi vill ha reserver (pengar) för ett år minst och planer gör man för minst 20 år framåt. Även om man inte vet hur det blir – men planer kan man alltid ändra. Huvudsaken är att man inte satsar på en enda sak utan har flera olika möjligheter beroende på hur det utvecklar sej.

Hos oss har skogen varit en bank som man kan gå till då det ser illa ut inom jordbruket och jag har alltid varit intresserad av skogsbruk. Många år har skogsbrukets inkomster varit större än jordbrukets.  Det är inte heller illa för en bonde att ha utbildning och yrkeserfarenhet på andra områden.

Om man går från de världsomfattande problemen till mina små bekymmer så är hettan här igen. Det var inte många nätter jag kunde sova i huset utan det är tillbaka till potatiskällaren igen (inte jordkällaren ännu utan bara källaren i Ribackhuset). Torkbyggandet fortsätter i damm och svett men huvudkanalen börjar vara ihopskruvad. Med en bunt långa däckskruvar i kors skall den nog hålla i framtiden. Underligt att den hållit ihop så här länge (sedan 1975) med bara spikar. Krafterna kan bli ganska stora då man tömmer torken.

Regn kom det ett par droppar och åskan gick öster om oss till all tur. Tiodygnsprognosen lovar litet lågtryck men man börjar inte tro på det mera. Vetet brådmognar med små skruttiga kärnor – men ogräsen växer. Regnen kommer väl precis till skördetiden så det blir riktigt uselt. Det är bäst att vara grym pessimist för då kommer det bara trevliga överraskningar …

4 augusti, 2010 av Nisse

Vetet åker iväg

Idag for ett lass vete (40 ton). Hektolitervikten var låg så det blev foder. Priset var 107 euro/ton och nog känns det för jävligt då man ser att fodervete i Hamburg nu kostar 190 euro/ton. Någon borde lasta en båt och sälja till Mellaneuropa med god vinst – och gärna betala oss litet mera. Nu är det inte mera fråga om 20 euro/ton fraktkostnader.

Kanske det skulle löna sej att vänta med säljandet även om den nya skörden blir otröskad eller för sent tröskad. Den är i alla fall dålig efter torkan. Allt annat arbete går an men säljandet tycker jag inte om alls. Då man ser vad årets inkomst (brutto) blir så är det minsann inget att hurra för. Man får knappt de rörliga kostnaderna betalda och för investeringar och lön blir det inte just nånting över. Vi får väl leva på skogen igen ett år.

Då farsan byggde lastningssilorna för 50 år sedan tyckte alla att han satte dem onödigt högt. Lastbilarna var då små och låga. Nu hade vi allt problem i världen att få in bilen under silon som är på 3 meters höjd. Längden på lastbil med släp är sådan att han borde köra in på grannens gårdsplan. Men jag hade satt ett lass grovt grus ut på åkern så han kunde köra dit och backa in. Man har inte heller lust att bygga om lastningssilorna för då man fått dem så att bilarna kommer under så börjar de med dubbelt större fordon  … Kanske man borde skriva avtal med nån transportfirma så att de lovar hålla kvar ett släp i minst 30 år – då kanske det skulle löna sej att bygga silor för det fordonet.

Eller så övergår man att lasta med transportör. Problemet är bara att den borde klara av minst 20 ton i timmen – helst mera. Och då är den inte billig. Det är ganska bra med silo för den kan fyllas på i lugn och ro och så bara tappar man ned säden i lastbilen (om den ryms under alltså). Man kanske borde bygga silo på samma höjd som landsvägsbroarna för då kan det ta tid innan de börjar med högre bilar. Men det blir hög silo då bottnen är på fem meters höjd …