Hindersby – Sida 156

Johannistang

Enligt gammal tradition så samlas hopenbackaren och sminnsbackaren och sjeggasbackaren varje Johanni (som kallas midsommar i nyare svenska) på Leikanlindån (nyare namn Lekstrand). Det är en allmänning där man förr blötte linet som på 50-talet byggdes om till festplats av Fornminnesföreningen under Sigge Strömbergs ledning. Varje år så binder vi kransar och pryder johannistandjin (midsommarstången) som dras upp inför kvällens fest.

Det är rena folkfesten att pryda johannistången. Men en tradition har vi lämnat och det är att dra upp den för hand. Det var inte lätt och dessutom farligt. Så nu dras den upp med en skogslastare i stället.

lövprydnad flaggor upp …

Och så det viktigaste: kaffet !

Sprutspår

Nån kanske undrar varför det finns spår på sina håll i åkrarna dvs. osådda rader. Det är sprutspår som används för att få bättre precision i sprutandet. Då man sår så stänger man två billar vart femte varv (om man har en så maskin som är 250 cm bred och en spruta som är 15 meter bred). Helst bör billarna vara på samma avstånd som spårbredden på spruttraktorn.

Sprutandet är inget stort arbete men krångligt. Det får inte regna, det får inte blåsa, det får inte vara dagg och det får inte vara för hett med starkt solsken. Då man beaktar alla dessa krav så börjar det vara svårt att hitta en enda dag som passar. Vanligen blir det tidiga morgnar och sena kvällar – om det inte slår dagg förstås. Ett år så körde vi nästan hela midsommarnatten för det var enda möjligheten och regn var på kommande. Bondens midsommar firas då vädret det tillåter och det blir inte alltid tillika med det officiella firandet.

I år gick det ganska bra även om dagg ställde till litet problem. Jag försöker spruta så litet som möjligt men efter att försökt låta bli ett år för 30 år sedan insåg jag kvickt att allting måste besprutas varje år – hellre kan man då halvera dosen. Det blev nämligen en riktig ogräsexplosion och det stod klart att det var en kamp på liv och död mellan ogräset och mej. Den som i misstag lämnat en sträng tistlar obesprutade får lätt en primitivreaktion på hösten då det står två meter höga stänglar och sprida mängder av frön omkring sej. Och trasslar in sej i tröskans haspel så att man får gå loss på dem med kniven för att få bort dem. Då svär man att köpa alla de värsta gifter som mänskligheten frambringat nästa vår och vräka ut dem alla på eländet. Till all tur brukar man lugna sej och glömma tistelkräkena som verkar vara så långt borta då man ser den skira vårbrodden.

I alla fall har jag återgått till MCPA som verkar vara det enda medel som verkligen biter på tistlar. Det är billigt men inte så bra mot andra ogräs så jag brukar förstärka det med något s.k. ”grammedel” (de kallas så eftersom de kommer i små 20 grams påsar). Andra ogräs som plågar oss är ”leidärgres”, ”nata” och snärjmåra. Det tog lång tid innan jag fattade att svinmålla var det fina namnet på leidärgres och våtarv på nata. Till all tur så är leidärgres lättbekämpade för de sprider tusentals frön per planta medan natan är besvärlig ett vått år för då kan den växa alldeles förskräckligt och snärjmåran sticka upp högt över säden. Då man tröskar så tvinnar snärjmåran runt haspeln så hårt att lagren kan bli brännheta. Och man får hacka länge med kniven för att få bort den.

Det är säkert mindre ogräsproblem där man har vall i växtföljden men då måste man ha djur och i vår bydel finns det inte en enda kossa kvar mer. Så det blir att spruta även om det inte är så trevligt. Hur man än försöker så andas man in sprutångorna och det är inget vidare roligt. Men konsumenterna kan vara lugna – vi har fått miljoner gånger större doser och är ännu i livet. Jag har sprutat i över 40 år. Fast gärna skulle jag slippa hela eländet.

Sprutan är en gammal Hardi på 600 liter men ombyggd med fjärrkontroll och rampen förlängd till 15 meter för att passa med en 2,5 meters såmaskin. Ursprungligen hade jag byggt mer fjärrkontroll med magnetventiler men de har hamnat i den stora skothopen med misslyckade uppfinningar. Det var för 30 år sedan och då hade fabrikanterna ännu inte elektrisk styrning så jag satte in vanliga mässingsventiler men de klibbade fast efter en tid. Men tryckregleringen med en gammal vindrutetorkarmotor fungerar fint. Se bilderna nedan:

motorstyrning mätare och styrlåda

hälften vete, hälften ogräs sprutan

Och då sprutandet är färdigt börjar solen gå ned

Dragon Hurtig på besök

Vi hade dragon Hurtig på besök. Han kom direkt från Hurtigs torp som nu är museum. Det var dragontorp för Nissas rusthåll som min farmors mor kom ifrån. I vår bydel Hopenbackan fanns det tre rusthåll och tre dragontorp: Nissas, Bosas och Hosmas. Under indelningsverkets tid fanns det många rusthåll i Hindersby. År 1630 mönstrades 16 ryttare i Lappträsk och av dessa var nio från Hindersby.

Dragon Hurtig heter Åke Svenskberg i det civila och har länge varit ordförande för Hopenback fornminnesförening. Den ursprunglige dragonen Hurtig hette Anders och var hemma från Nissas. Han deltog i kriget 1788-90 och 1808-09 men klarade sej med livet i behåll. Då den indelta armen upplöstes så fick han behålla torpet eftersom han var hemma från rusthållet.

Men då det kommer större grupper till torpet så återuppstår oftast dragon Hurtig och tar emot gruppen iklädd paraduniformen. Men det är osäkert om han var Runebergs Hurtig.

Hasi !

Nu börjar man litet hämta sej efter vallsådden i förrgår. Då sådde vi 18 hektar på två dagar. Det är inte så mycket för folk med stora maskiner men med vår 35 år gamla såmaskin så var det ett knegande. Det positiva var att Simultan klarade av timotej och klöver riktigt bra med rybsutväxlingen (2,5 gånger långsammare matning). Det var faktiskt första gången jag sådde vall med den. Då vi köpte den 1974 hade vi kossorna sista året så det behövdes ingen vallsådd.

Men surt var det annars att så vall i stället för vete. Det hinner knappast bli ordentlig växt i år mera – man borde nog så in i skyddssäd året förut. Men som sagt så är det nu omöjligt att planera nånting på litet längre sikt. Ibland så är reglerna inte klara ens då man börjar så. Och ”marknaden” hoppar hit och dit som en galning. Jag såg att EU nu börjar fundera på mekanismer att stabilisera systemet en aning. Det är ju bra att de också fattat att då man sår så räcker det minst ett år innan man kan ändra på växterna (helst borde man ha två år på sej att planera). Jordbruket är nu bara en långsam skuta som inte svänger på den millisekund det tar att stjälpa börserna.

Men inte går jag heller in för att odla som alltid förut. Om det blir olönsamt och överproduktion så bör man reagera snabbt i stället för att odla med förlust. Och just nu produceras för mycket i Finland. Då borde man hjälpa till att balansera produktionen och faktiskt använda möjligheten att så gröngödslingsvall. Om det lyckas så ger klövern en hel del kväve åt följande växt. Men klövern kan vara litet knepig ibland. Ibland så blir det ingenting och ibland så växer den så det knakar.

Men vi skall inte klaga. I Kanada så håller vårsådden på att regna bort fullständigt. Jag fick i alla fall vetet i jorden redan för en månad sedan. Och nästan hela förra natten kom det ett stilla regn – det verkligt perfekta ”sprickanveetån” (sprickningsväta, groningsväta) för utsädet att gro. Fast med en kanadensare skulle jag inte alls våga prata om regn just nu …

Och ordet ”hasi” då ? Jo, det kommer från det gamla germanska ordet som numera i tyskan blivit ”Hase” och i svenskan ”hare”. Då man skördade så gömde sej hararna i säden eller höet tills det bara var en liten plätt kvar och då rusade de bort för att söka annat skydd. Folk ropade då ”hasi” och det blev med tiden synonymt med att skördearbetet var färdigt. Småningom överfördes det till andra arbeten och då jag kom in efter sådden så ropade jag ”Hasi !” varvid ”hasimaatn” (hasimaten) plockades fram och ”hasikalaasi” (hasikalaset) började.

Efter det att jag sköljt det värsta dammet av mej – det låg över en centimeter damm i hela hytten på traktorn.

Nå, äntligen uppehåll

Inte har det regnat mycket men litet varje dag bara för att jäklas. I dag fick vi i alla fall viltåkern sådd. Det var vatten i hjulspåren i ena hörnet men annars gick det an. Nu börjar jag åter fundera på huruvida det var riktigt klokt med naturvårdsåker. Hur går det med ogräset som man inte får spruta mot ? Om man lämnar ett år osprutat så brukar det leda till en enorm tillväxt av ogräset.

Men om Mats klarar sej utan att spruta så måste det väl gå här också … Sådden var ju ovanligt sen så en hel del ogräs strök med vid sådden. Fräsen tog kål på det mesta men kvickroten hjälper den ju inte emot eftersom rötterna ligger så djupt.

Det är alls ingen brodd på bilden ovan utan bondens gissel kvickroten som sticker upp.

Jag kan inte minnas att jag någonsin varit med om en så sen sådd som i år. Visserligen fick jag den ”riktiga” sådden klar före åskregnet den 22 maj men jag har ännu halva arealen osådd (gröngödslingsvall). Tanken är att få den klar på ett par dagar och om det sedan kommer regn på veckoslutet så är det ju bara bra. Vallsådd är lätt eftersom det är så små frömängder att man sällan behöver fylla på. Det är alltså en blandning av 80 % timotej och 20 % klöver som jag sår.

Bäst hade det varit att så in åkrarna förra året i säden men marknaden ändras så snabbt att man aldrig vet hur det ser ut om ett år – knappast ens om en månad. Och jordbruket borde planeras minst ett år i förväg. I fjol våras hade jag inte den minsta tanke på att så in halva arealen i vall …

Att det orkar droppa …

Inte för att det är så katastrofalt med vallsådden men jag börjar riktigt grundligt tröttna på droppandet nu. Det kommer nån millimeter ibland så att jorden fastnar vid hjulen och just då det torkat upp så kommer det igen. Det börjar vara på tiden att få sådden avklarad och såmaskinen inoljad. Snart är hela sommaren förstörd.

Visserligen får jag städat (mycket nödvändigt) i verkstaden och det ena och det andra reparerat men det blir inget av de större arbetena. GRRRR …

Och så säckade satellitmottagaren ihop. Jag lappade den redan i fjol men nu blev det att köpa en ny – vi ser nästan bara på TV från satellit (utom FST). Efter ett grundligt surfande på nätet (förr skulle man ha varit tvungen att ta bilen och åka till staden) så hittade jag en billig mottagare i Tyskland och beställde den. Halva priset jämfört med Sverige och Finlands priser skall vi inte ens tala om. Det blev ingen HD utan en ”gammaldags” för 90 euro. Allting ändrar sej just nu så det lönar sej inte att betala dyra pengar för nånting som är föråldrat på nolltid. Jag har en hel hop med prima elektronikburkar – som är oanvändbara eftersom systemen har ändrats. Det finns inget så onyttigt som gammal elektronik – den är rena problemavfallet.

Fast jag skruvar sönder dem och använder åtminstone nätdelarna och vissa komponenter. Det är en gammal vana från skoltiden då vi samlade gamla radion och TV:n från avstjälpningsplatsen i Lovisa och plockade komponenter från dem som vi byggde radiomottagare av. Jag har ännu kvar en del av dem och de är helt användbara. Men det var lättare före mikrokretsarnas tid då det fanns rör och transistorer.

Posten kom nyss med ett paket från Tyskland. Det var den nya brandmuren för fibernätet. Vi går så småningom över till Gigabits nät (medan regeringen försöker få 1 Mbit/s åt alla – men vackert så). Problemet är att operatörerna har så långsamma linjer. Men den här nya burken kan hantera fyra Internetanslutningar tillika så vi skall försöka få flera uppkopplingar för att öka kapaciteten. För oss på landsbygden är det en mycket viktigare sak än i staden. Via nätet får vi tillgång till alla möjliga tjänster snabbt och enkelt.