Hindersby – Sida 78 – Bondbloggen

Att sälja vete

Att köpa billigt (eller inte alls) klarar jag bra men det är sämre med säljandet. Nu är också vetepriserna mycket beroende av faktorer på världsmarknaden utanför vår kontroll så det är bara att sälja till det pris som erbjuds eller inte alls. Í år fanns det ändå en tredje möjlighet eftersom man organiserade egen export. Och jag skrev på ett avtal om 40 ton fodervete. Priset var inte så fantastiskt men det var det inte här i landet heller. Nu har priserna stigit litet men är fortfarande låga.

Det var litet problem att få exporten igång på grund av låga priser på världsmarknaden men nu verkar ett parti vara på väg. Och så fort det är klart så åker vårt vete iväg till Lovisa som ju är nära oss. Transportkostnaderna (som vi betalar) blir då inte så höga. Det är förstås fjolårets vete som vi säljer först nu. Det är alls inte ovanligt eftersom jag nästan alltid lagrat skörden över vintern. På våren är det mycket lätt (och billigt) att torka ned den sista procenten. Just nu är luftens relativa fukthalt 55 % fastän det är mulet och den sjunker ordentligt då solen lyser. Många vårar har jag torkat ned vetet under 12 % i misstag då jag inte stängt fläktarna i tid. För saluvete måste fukthalten vara under 14 % och litet marginal måste man ha.

Nu skall också nya torken tömmas så vi kan flisa för nästa vinters värme. Och flisen måste köras ned i flislagret före tröskandet. Som det nu ser ut så kan det bli tröskat med hög fukthalt på vetet och då det blir sent så är det svårt att torka. Det är ingen katastrof i en kallufttork eftersom man kan starta fläktarna och kyla ned säden vid behov. Det intressanta är att då man torkar så skall man blåsa då det är varmt men då man skall kyla ned säden så den håller över vintern så skall man blåsa då det är kallt. Också fuktig säd håller sej bara den är tillräckligt kall.

Före torktömmandet byggde jag om rörsystemet litet. Nu kan jag lätt flytta säd som innehåller stickor och agnar (i lårarnas kanter) till sorteraren medan största delen går direkt till silon. Fläktsystemet som jag köpte 1975 då vi byggde torken på ladugårdsvinden har fungerat utmärkt och gör det än i dag. Litet dyrt var det men på 40 år börjar det ha betalt sej. Det bästa är att det blåser rören helt rena så man blandar aldrig olika sorter. Dessutom är det lätt att köra runt hörn och med snabbkopplingarna kan man bygga upp tillfälliga rörsystem snabbt.

Den nedersta omkopplaren är ny och den kan flytta vetet till sorterargropen (till vänster) eller vidare uppåt där den övre omkopplaren väljer om man vill köra in till den gamla torken (uppe till vänster) eller till en av sex silos (uppe till höger). En våning lägre ned står sugfläkten som jag använder då jag kör upp vetet från den nya torken.

Fördelen med sugfläkten är att torken blir helt ren tillika. Den går tyvärr inte att använda i gamla torken som har djupa lårar utan där blåser jag ut säden med ögonlocksplåt och kör vidare med en annan flyttfläkt. Säden går till samma omkopplarpelare så jag kan med omkopplarna styra den dit jag vill. Fördelen med att blåsa ut säden i stället för att suga är att den blir litet sorterad tillika. Agnar och annat lätt material flyger nämligen över till nästa lår.

Det går lika snabbt att suga bort säden med den här fläkten som har en 22 kW motor och dubbelfläkt. Jag har ögonlocksplåt i torken med riktad luftström eftersom jag planerade att tömma torken genom att blåsa men det här systemet är egentligen bättre.

Nu är det också dags att ge sej ut på åkern för att söka flyghavre. Vetet har gått i ax och flyghavrens vippor har kommit fram. Jag har visserligen sprutat mot flyghavren men man måste i alla fall kontrollera åkrarna så de inte hinner fröa. Det bästa vädret är mulet men inte regn då man skall plocka. Bakbenet är styvt på morgonen men då man börjat röra på det så är det ganska bra.

Värkpiller

Jag har varit så lyckligt lottad att jag nästan aldrig behövt ha nånting med läkare att göra. De är förträffliga individer men jag föredrar att träffa dem sådär civilt – utanför yrkets gränser. Piller har jag också lyckats undvika med något enstaka undantag liksom all annan sorts medicin. Sjukhus har jag inte sett innanifrån sedan jag under tiden i Dragsvik krockade efter en permission och hamnade på Tilkka. Egentligen krockade jag inte utan jag låg och sov bredvid chauffören som körde in i en bil som gjorde en vänstersväng utan att blinka.

Men nu var det illa tvunget att äta värkpiller eftersom andra bakbenet inte ville följa med. Det var redan litet bättre men så en morgon blev det på riktigt dåligt humör. Det gick liksom inte att lyfta det och ta ett steg framåt utan att det började skicka en mängd signaler upp med sidan till hjärnan som sa: Aj !

Nu hjälps det inte. Torken skall tömmas så vi får in flisen som skall torkas ned och flyttas till flislagret innan tröskandet börjar. Så det blev värkpiller fastän jag vanligen undviker alla piller in i det sista. Jag vet att många går på värkpiller år efter år så inte skall jag klaga. En bonde får bara jobba antingen han är sjuk eller inte för ingen annan gör jobbet. Den som tror man kan anställa någon i stället har inte alls fattat att man då behöver ett extra lönearbete för att betala den personen. Vetepriset är så uselt att det lönar sej att låta det ruttna i stället.

Med värkpiller så går det att röra benet och det är huvudsaken. Det är som von Döbeln vid Jutas att man behöver en sats ”Som gör mig för i morgon sjufalt värre, Men hjälper mig i dag på mina ben!” Jag läste aldrig Fänrik Stål utantill men farsan gjorde det i skolan och citerade så ofta att jag kan en hel del Runeberg ännu. I nästan alla sammanhang hittade han något lämpligt citat :-).

Vi har alltså kvar allt vetet från i fjol ännu. Det är torrt men priset var så uselt på våren att man undrade om man hellre borde köra det till skogen åt vildsvinen. Och så skrev jag avtal om export. För säkerhets skull sparade jag därför fjolårets vete för man vet aldrig om man får nånting i år. Det ser visserligen bra ut just nu men allt hänger på hösten. Den borde bli torr och sen om det skall gå att tröska så försenat som allt är.

Värme måste vi ha nästa vinter så fram till dess vi får flisat så är det bara att gå på piller …

Rian

I gamla tider var enda möjligheten att torka säden att sätta den i rian. Här i norr var det nästan omöjligt att torka utomhus. Torr säd håller mycket bra men är den fuktig så möglar den. Så man byggde rihus med eldstad och torkade säden i dem. Det var helt enkelt frågan om liv eller död.

Då kärvarna var torra så tröskades de i logen som ofta var bredvid rian och hade ett tätt golv. Man slog först kärvarna mot väggen så en del av kornen föll ur och löste sedan upp dem och bredde ut på golvet. Sedan tröskades resten av kornen ur med slagor. Därefter ställde man till med korsdrag i logen och kastade upp kornen med skyfflar så att agnarna blåste bort. Säden blev också sorterad. De tyngsta kornen föll ned ganska snart men de lättare längre bort.

Jag har aldrig varit med om att tröska på logen för vi hade tröskmaskin sedan 30-talet. Det var en stor och lång grej byggd av trä och det behövdes många personer att sköta den. Men rians ugn fanns kvar då jag var liten så den minns jag bra. Den är riven nu men teglen och grunden finns. Själva rihuset är av stock och användes som lada men höll på att förfalla då vi satt nytt tak på det 1977. Därefter har det väntat på upprustning som jag började med i går. Det såg ut som ett hopplöst projekt för rian lutade betänkligt.

Men stockhus är otroligt starka och håller ihop fastän en del stockar är halv- eller helruttna. Rian hade dessutom åstak (under det nyare) vilket gjorde att jag bara satte stora frontlastaren mot ändan och rätade upp huset. Det finns 7 tjocka stockar som åsar och de håller ihop huset utan problem. Med takstolar hade det varit kinkigare. De takstolar som syns på bilden hör till ett extra yttertak som är satt utanpå det gamla åstaket som var ett torvtak. På bilden nedan ser man tydligt det gamla torvtaket under det nyare taket som hade pärtor innan vi satte på räfflad filt 1977.

Med domkrafter lyfte jag upp en del stockar och satte stenar under. Huvudsaken var i alla fall att få bort jorden runt huset och leda bort vattnet från taket. Det gick bra med den stora frontlastaren även om leran var så hård att man ibland trodde lerklimparna var stenar. Förra gången jag sysslade kring rian hade jag bara den gamla frontlastaren som inte alls klarade av den hårda jorden. I dag regnar det så nu har jag ”vattenpass” så jag kan gräva en lämplig svacka för att leda bort vattnet.

Det blev en stor hop med jord och det är inte färdigt än. Nu är det ”bara” att lyfta upp huset med domkrafter och sätta in ny syll (=det understa stockvarvet) och rian är som ny. Nåja, en del knutar hann ruttna innan vi fick det nyare taket på så de måste lappas också. Det är inte så svårt att lappa ett stockhus – speciellt som det inte har någon brädfodring. Man kommer åt både inifrån och utifrån och kan slå in en bit dä den gamla stocken ruttnat. Rian har förresten en hel del lappar från förut. Troligen från 1908 då den flyttades hit i samband med skiftet. Öppningen i ändan är intressant. Där fanns förr en skjutlucka som möjligen användes för att rada in ved för ugnen.

De stora dörrarna framför rian är från den tid då farsan sågade bort hela framväggen för att förvara maskiner där. Numera får man inte in några moderna maskiner alls där utan maskinhallarna skall vara över fyra meter höga inomhus. Möjligen kan man förvara nån kratta och småsaker i rian.

Så här såg rian ut 1963. Ladan till vänster revs snart efter det. Och en bild från 30-talet då den användes som lada. Min farfar med sina fina hästar.

Jag sträckte en muskel i andra bakbenet då jag körde flera tankar med röjsågen för att få bort växtligheten men det går bara man kommer igång. Då man sitter så blir man styv. I dag blir det mest inomhusarbete och det behövs också.

I morgon åker ett litet lass vete iväg. Priserna har stigit något sedan vårens bottennapp men är ännu betydligt lägre än i fjol. Allt beror på höstens väder. Blir det dåligt så blir det knappast överproduktion för vetet är 3-4 veckor försenat och det svala vädret gör inte saken bättre.

Skatteförvaltningens oändliga visdom

Min farfar gav halva stället åt farsan som arrenderade resten. Likaså gjorde jag men nu har skatteförvaltningen i sin oändliga visdom kommit fram till att det inte går att flytta över halva stället till pojken som sedan arrenderar resten. Så vi var tvungna att bilda en ”skattesammanslutning”. Inget fel i det men det hade varit enklare på det gamla sättet. Nu har vi tre olika FO-numror.

Vi hade inga problem med deklarationen utan det var bara frågan om hur man skrev den. Vi fick höra att det skulle vara enligt det ”faktiska förhållandet” men det är ju att vi har ett familjejordbruk där inkomsterna går i en och samma gryta och därifrån går utgifterna. Men det dög inte. Skatteförvaltningen känner bara inte till ”familjejordbruk” utan det skall delas upp.

Jag undrar om det är pratet om att jordbruket skall vara ett ”företag” som ligger bakom ? Personligen anser jag det är en riktigt dum tanke. En bonde är en bonde och ingen ”företagare” för då skulle han bums sälja alltihop och börja med något annat. Räntan på kapitalet är nämligen nära noll eller negativ. Och att skilja åt skogsbruket är lika korkat. Man har i alla tider – och speciellt nu – tagit pengar från skogen för att kunna köpa maskiner. Om man med företagspratet menar att man skall följa upp ekonomin och göra förnuftiga ekonomiska beslut så varför inte säja det rent ut ? I stället för att försöka klumpa ihop jordbruket med andra företag vilket är absolut omöjligt.

Att försöka klämma in ett jordbruk i allsköns annorlunda modeller går bara inte. Det faktiska förhållandet är idag att nästan alla måste ha ett annat arbete vid sidan om eller få pension. Åtminstone måste en i familjen ha andra inkomster så barnen får mat. Varför inte då understöda folk som ids jobba dubbelt för att hålla igång jordbruket i Finland i stället för att bråka med dem ? En vacker dag kan det komma en kris så vi behöver all mat vi kan producera nära oss. Jag har alltid sett jordbruksstödet dels som ett konsumentstöd som sänker priserna, dels som en försäkring för en krissituation.

Rent personligt skulle vi bara bli av med en massa arbete om vi skulle sluta med jordbruket och bara ha lönearbete. Fast det är en omöjlig tanke för mej eftersom jag trivs med att vara bonde och gärna jobbar en hel del utan lön. Nå, vi är alla olika.

Nu har vi fått papper från skatteförvaltningen om att en jordbrukssammanslutning bildats (från 1.1 2014) så jag är också i skattebjörnens papper fortfarande bonde. Ganska så trevligt. Jag var ett tag orolig över att få fritidsproblem och vara tvungen att leva pensionärsliv :-). Nu kan jag fortsätta att ha bråttom ännu länge – i sisådär 20-30 år …

Henrik fick jobb i ett projekt vid Jyväskylä universitet (om matematikproblem i finlandssvenska skolor) men han kan arbeta på distans. Och farsgubben får sköta om en hel del av jordbruket för jag vet själv att forskning minsann tar tid.

Nu tycks jag ha för litet att göra då jag skriver inlägg på inlägg. Men det var ganska stressigt med den här sena våren så det har blivit en mängd ämnen ”på lager” som jag bara inte hunnit skriva om förut. Och juli är faktiskt litet lättare efter det att sprutandet är över och före flyghavreplockandet som också blev sent i år. Det första vipporna har nu börjat sticka upp. Stadborna är på semester utomlands så man får vara i fred för dem också. I augusti då de kommer tillbaka från semestern så börja de ordna allt möjligt – lagom till tröskandet.

Så jag passar på nu medan det är ganska så fridfullt …

Slutkört till butiken

Vi har diskuterat problemet med reservdelar och annat som man behöver. Antte tog upp frågan i samband med elstängselapparaten som jag köpte från Tyskland. Och jag har nästan slutat köra till någon butik för att handla numera. Det är så mycket enklare att bara klicka och beställa över nätet. Och då blir det från Tyskland, Sverige eller England eftersom allt är mycket billigare där. Och urvalet mycket större. Men jag håller mej vanligen inom EU eftersom det är lättare att få bort momsen då.

Tänk efter: Skall jag hoppa i bilen och köra till Ring III (det är inte mycket längre än till Borgå) och slösa bränsle och en hel dag eller skall jag klicka på en nätbutik i Tyskland och få paketet inburet på verandan för 6:90 euro ? Och en apparat för halva priset …

Det är bara då jag har bråttom och vet att grunkan verkligen finns i nån butik som jag kör och hämtar den. Eller större byggnadsmaterial som skivor mm. Tyvärr är Finland helt efterblivet ifråga om nätbutiker. De har dåligt utbud, dåliga system, är dyra, långsamma och allmänt omöjliga. Förstås finns det undantag. Jag hittade i fjol en finländsk VVSE-firma på nätet som förmedlar ett stort sortiment, är snabba och billiga. Jag beställde rördelar en eftermiddag och då satt killen som äger firman på ett seminarium men skickade svar åt mej genast. Följande morgon stod Ahlsells bil utanför porten med alla rördelarna ! Så skall det gå ! Men det är ett undantag.

Tills butikerna i Finland har skärpt sej och börjat fungera enligt den stilen så köper jag allting från Tyskland (eller Hongkong) och får det inburet på verandan för en spottstyver (ofta gratis från Hongkong). Det är inte ens möjligt att kolla priserna som de finländska butikerna har … ”Ring och fråga priset” … De är inte riktigt kloka – man har minsann annat att göra än sitta vid en telefon. Och beställningar gör jag vanligen mitt i natten. Konkurs är nästa station för de finländska butikerna. Och jag tänker inte sörja över det så slöa som de är. Otvivelaktigt kommer det ungdomar som kan det här med näthandel som i exemplet ovan men det tycks ta tid.

Internet har ändrat på mycket och vi är ännu bara i början på förändringarna. Landsbygden har all orsak att jubla för nu har vi till och med bättre än många storstadsbor.

Förgröning och ogräs

I går körde jag över mina vallar med slaghacken. Det var alldeles onödigt att plocka fram slåttermaskinen eftersom vallen som jag sådde i juni var omkring tre centimeter hög. Det är inte ovanligt att det första året är långsamt och juni var så svalt att den inte växte just nånting. Men det som växte var baldersbrå ! Stora buskar sköt upp på nolltid. Ogräset har minsann växt bra i år – speciellt det som övervintrat.

Det var i alla fall trevligt att se att direktsådden av vallfrö lyckades utmärkt. Jag körde alltså omkring 10 kg timotej plus klöver med Rapiden direkt i obearbetad åker. Och jag använde de vanliga såbillarna men hade småfröinsatser över matarvalsarna så man kunde så mindre mängder. Åkrarna är täckta av tät brodd – även om den bara är nån centimeter lång. Då jag fick bort baldersbrån så kanske vallen (timotej och klöver) har en chans.

En annan sak som man kunde se var hur effektiv besprutning på hösten är på obearbetade direktsådda åkrar. Här ser man hur skarp gränsen är mellan obesprutat och besprutat område.

Till höger finns det nästan inga ogräs alls medan det obesprutade området till vänster är smockfullt med baldersbrå. Egentligen är det helt logiskt eftersom man vid direktsådd inte alls bearbetar jorden och alltså inte drar upp nya frön på våren. I år har jag alltså inte sprutat alls på den här åkern. Jag måste ta höstsprutandet riktigt på allvar i framtiden. Jag vet inte om man kan lämna bort vårsprutandet helt men kunde kanske minska på det. På hösten skall man inte lämna nånting obesprutat och vara noga med körningen – som av bilden synes. Tidigare har jag bara sett höstsprutandet som ett komplement närmast för att få bort kvickroten. Det finns många fördelar med att spruta på hösten i stället för våren.

Slaghacken fungerade bra och jag kunde köra så fort jag bara vågade. Men jag är litet bekymrad över den tunga kombinationen på 6000 kg vilket är tre gånger mer än gamla MF165 och en slåttermaskin. Det gick bra i år eftersom det vara torrt och inte blev hjulspår men det är inte bra ett våtare år. Tillpackningen är ett stort problem med alla tunga maskiner som blir vanligare. Kanske man borde gå tillbaka till de gamla hömaskinerna (som nog finns kvar än).

För övrigt så har vetet blivit betydligt bättre. De gula fläckarna börjar försvinna. Men det är sent – mycket sent. Det skulle behövas mer värme men prognoserna lovar ett betydligt svalare juli än i fjol. Det har inte kommit stora mängder regn men tillräckligt för att också kullarna på leråkrarna skall se gröna ut.

Förgröningen har jag inget emot om man bara kan bekämpa ogräset. I år var det enkelt men nästa år kan det vara besvärligare då det troligen finns lång timotej och klöver på vallen. Då måste jag säkert köra flera gånger med slaghacken över vallen och inte låta den växa till sej för mycket. I tät växtlighet blir det tungt att köra med hacken.

Våra lerjordar skulle må bra av mera humus och klöverns pålrötter är också bra för strukturen. Men jag vill inte vara med om den explosion av kvickrot och andra ogräs som jag fick förra gången jag skulle ”förgröna”. Naturvårdsåkrarna var rena katastrofen eftersom man inte fick bespruta dem. I praktiken blev de ogräsåkrar. Få se om jag får bukt med ogräset nu med hjälp av slaghacken …