Kategori: Östensö

Jag har mer eller mindre halva hösten lovat hustrun att ”harsäkra” våra äppelträn inför vintern. Vi har ett antal harar som håller till kring knutarna och de förser sig rätt friskt i trädgården vissa vintrar. Harskyddet brukar bestå av galler, företrädesvis gammalt hönsgaller. Trots försöken att skydda träden brukar hararna ändå lyckas komma åt åtminstone de nedersta grenarna på träden, om inte förr så när snölagret blir tillräckligt högt.

För några år sedan planterade vi ett par nya äppelträn och ett av dem har trots mina skyddande galler blivit rätt hårt åtgånget av  harpaltarna. Jag är inte helt säker på hur mycket stryk det tål och tyckte därför det var skäl att satsa lite extra på skyddet den här vintern. Därför kompletterade jag det traditionsenliga gallret med en veritabel palissad av tre gamla lastpallar. Kom igen Jösse Hare, klå den där om du kan!

Funkar inte det här blir det betongelement nästa år.

I dag levererade jag en låda kött till en av mina köttkunder. Att sälja kött direkt till konsumenten är en verksamhet jag börjat med under 2012, tidigare har allt kött gått den vanliga vägen via slakteri och butik.

Själva upplägget är rätt enkelt; slakt och grovstyckning sker på Snellmans slakteri i Jakobstad och därefter flyttas köttet till Jeppis Liha, en lokal köttbutik där det finstyckas och förpackas. Köttbutiken ägs av Pentti, som är en både pensionerad och passionerad köttarbetare. Kunderna får sedan hämta sina varor direkt från butiken. Min uppgift är snarast att hålla i trådarna, hjälpa till med förpackning och fakturera. Jag säljer köttet via vänner och bekanta, lite nätkontakter m.m. Hittills har jag inte haft nån egentlig marknadsföring, främst därför att mängden kött varit ganska liten.

Själva finstyckningen är rätt hantverksmässig, det sker på en bänk som är c. 80×80 cm och enda verktyget är kniv. Jag blandar mej inte det minsta i den delen av arbetet,  en klåpare kan i det närmaste förstöra ett annars kurant kött med dålig styckning. Det är dock faschinerande att få följa med arbetet, det är alltid roligt att se riktig hantverkarskicklighet i arbete.

Den här hanteringen har delvis visat en ny sida av produktionen för mej, jag har fått veta en hel del om slakten och förädlingen som jag inte visste förr. Därtill har jag lärt mej om kötthantering, lagring, hur man kan välja att stycka på ett sätt eller på ett annat o.s.v.

Att kunna stycka och sälja själv öppnar också en del intressanta frågeställningar i andra riktningar. I Finland har vi t.ex. ingen stark tradition med att äta kött från kalvar eller unga djur medan man i t.ex. Sverige ofta hittar recept som innehåller kalvfärs, kalvinnerfile o.dyl. Tänk om det skulle gå att få fram en större efterfrågan för de produkterna också hos oss?

Det börjar så småningom bli nästan ett år sen jag senast skrev ett inlägg på Bondbloggen, så det kanske börjar bli dags att plita ner några rader igen.

Som de flesta andra bloggarna redan konstaterat var odlingssäsongen 2012 rätt så regnig, så även för min del. Slutsaldot blev att vallskörden blev mindre än normalt men dock relativt torr, av spannmålen lämnades ett par hektar otröskat och rybsen står fortfarande ute. Den kan i princip tröskas på på frusen mark ännu nästa vår, så helt har jag inte kastat in handduken ännu. Fast sannolikheten att få nån större skörd av den börjar bli rätt liten. Å andra sidan, jag har aldrig tidigare testat att tröska på våren så det är ju värt ett försök bara därför.

Vallskörden blev ett rätt spännande kapitel i sig. Eftersom jag är ekoodlare är jag extremt beroende av temperaturen för att få nån ordentlig grässkörd, avsaknaden av konstgödsel gör att värmen blir ännu viktigare. P.g.a. sommaren 2012 var ovanligt sval växte gräset inte alls som det borde. Att jag dessutom hade mindre vallareal än jag brukar gjorde ju inte saken bättre och jag började redan i juli se att foderlagret inte skulle räcka hela vintern. Som tur är finns det rätt gott om ekoodlare utan djur i våra trakter och de här odlar oftast en del vall för växtföljdens skull. D.v.s. det växer gräs på deras åkrar, men de har inte användning för det. Tack vare att jag fick skörda vall av ett par sådana odlare lyckades jag så småningom skrapa ihop så mycket grovfoder att vintern torde vara säkrad.

Förutom vädret har säsongen varit en av de mest intressanta på länge. Jag har inlett ett mer omfattande samarbete med en granne, börjat sälja kött direkt till konsument och därtill blivit hönsfarmare. Men mer om det i senare inlägg. Hålls på kanalen. 🙂

Jag är gammal nog att minnas en tid då man pratade om det finska smörberget och vilket enormt problem det var att bli av med smöreländet. Nu har vi tydligen istället smörbrist och butikshyllorna gapar tomma. I den lokala tidningen ingick häromdagen en intervju där man ondgjorde sig över att handeln inte får tag i tillräckligt stora mängder smör eftersom Valio exporterar en del av sitt smör till Ryssland. ”Det är oetiskt att inte i första hand se till hemmamarknaden” var kontentan av artikeln.

Jag kunde inte hindra att åtminstone ena ögonbrynet åkte upp ända till hårfästet. De senaste femton åren har den finska dagligvaruhandeln importerat allt större mängder livsmedel från utlandet, trots att många av dem finns i Finland. Man har avsvurit sig allt ansvar för finländsk livsmedelsproduktion och kallt konstaterat att man köper där man får varorna billigast. Världen är full av mat, vi köper in där vi får det bästa priset. I vissa lägen har man t.o.m. taktikerat med att köpa in billiga utländska partier av vissa grönsaker just när motsvarande grönsak är skördemogen i Finland för att därigenom pressa ner priset på den inhemska marknaden.

Nu svänger pendeln åt andra hållet för smörets del och världen är istället full av folk som vill köpa smör. Helt plötsligt utvecklar handeln en stark känsla för nationell solidaritet och anser att det är direkt oetiskt att inte i första hand se till den egna befolkningens behov. Nu borde de producenter som handeln hittills fullständigt struntat i känna en djup solidaritet med och ansvar för samma handelskedjor.

Grattis, det här är resultatet av att man i årtionden hävdat att priset är det enda som har nån betydelse och att import alltid är det billigare alternativet. Om vi absolut skall ha en global marknad också för livsmedel finns det inga garantier att det alltid är den finländska konsumenten som drar det längsta strået.

Frågan är dock hur vi skall hindra att såna här situationer uppstår igen? Alla prognoser säger att efterfrågan på livsmedel kommer att öka snabbare än tillgången. Med andra ord kommer vi snart att ha samma situation då det gäller något annat livsmedel. Nästa gång är det kanske potatis, nötkött eller ägg vi har brist på därför att nån annan betalar bättre. Som producent tycker jag det känns rimligt att jag i första hand ser till den inhemska marknaden, speciellt i en situation när det råder brist på ett visst livsmedel. Solidaritet är dock något som bara fungerar om det går i båda riktningarna. Vilka garantier har mjölkbonden att handeln inte igen vänder honom ryggen den dag det åter finns smör i hyllorna? Är det kanske läge för någon form av borgfred där handeln och producenten kommer överens om spelregler för att garantera tillgången på mat? Självreglering fungerade ju tydligen inte på penningmarknaden, hur länge orkar vi att tro att den fungerar på livsmedel?

Jord är ingen homogen massa som är likadan överallt. Framförallt näringsinnehållet varierar mycket dels beroende på markens egenskaper i sig och dels beroende av hur mycket man gödslar och vad man odlar.

Därför behöver man med jämna mellanrum göra en analys av markens näringshalt, en sk. markkartering. Både stödsystemet och sunt förnuft säger att man tar en analys av varje åkerlapp minst vart femte år och i mitt fall är det nu fem år sedan senaste kartering. Det betyder att jag tillbringar ett par dagar med att gå runt på åkrarna, vilket ju inte är så dumt egentligen. En liten stressfaktor infinner sig eftersom jag borde få proven tagna innan marken fryser till och det börjar sjunga på sista versen vad gäller den saken.

Provtagningen sker med en speciell provtagningsborr. Man tar en massa delprover här och där på åkern, sen blandas delprovena och från blandningen tar man ut ett samlingsprov som får representera hela skiftet.  När alla burkar är fyllda skickas de till ett laboratorium för analys. Fast snål som jag är brukar de få stå på värmepannan för att torka nån vecka innan de skickas iväg . Det är ju onödigt att betala porto för en massa vatten.

För några år sedan deltog jag i en kurstillställning där bl.a. en kille från ett av de laboratorier som analyserar våra markprover deltog. Han uttryckte vissa klagomål över att många jordbrukare inte fyller provtagningsburkarna ordentligt, det blir helt enkelt lite för lite jord för att kunna göra en tillförlitlig analys. ”Varför kan ni inte sätta ordentligt med jord i burken?” undrade han. En jordbrukare för Nivala svarade: ”Nå, åtminstone hos oss är odlingsmark så pass dyr numera att man inte nänns sända bort mer av den än vad som är absolut nödvändigt.”