Ute är det samma datum som inne, men inte samma väder som det borde vara den här årstiden. Inne är det torrt och plus 20 grader, ute är det nån enda plusgrad, om det är regn eller snö som hävs ner beror på när man råkar titta ut – det varierar. Vi har den 26 april och vädret inbjuder inte till utomhusaktiviteter. Just nu borde alla förberedelser vara igång för årets höjdpunkt – vårbruket, men fortfarande ligger hemmanet stilla och traktorerna har inte ens ställt väckarklockan på ringning.

Själv fördriver jag tiden med att fundera, grubbla, tänka, oroa mig – kalla det vad Ni vill

Låt mig göra en sak fullständigt klar från början. Jag har alltid älskat mitt kall som jordbrukare, alltifrån dagarna på sjuttiotalet när man rusade hem från skolbussen, kastade in väskan och frågade av mamma var pappa var och harvade, och sen bar det förståss iväg dit och sen satt man i dammet på David Brownen hela kvällen och skumpade och njöt, ända tills mamma måttligt road hämtade mig. Jag trodde klockan var sex, men den brukade vara närmare tio. Sen har det rullat på genom åren, vissa små dippar, men alltid i grunden meningsfullt och oftast roligt och i takt med att yrkeskunskapen tilltog gav höstens skördar oftast en stor tillfredsställelse för egot. Egentligen är det nog precis så ännu – jag mår sällan så bra som på åkern och att göra saker man själv tycker man är bra på, vad kan ge större tillfredsställelse.

Men nu har något hänt

Jag inbillar mig att jag alltid månat om naturen och mångfalden där. Visst har jag besprutat bort ohyra men ändå tycker jag samvetet överlag varit gott. Jag har följt med hur jorden sett ut och jag har lidit när inga maskar funnits, men glatts när dom återkommit. Min yrkeskunskap har bestått av att kunna läsa vilka åtgärder den hårda legjorden behövt och när, den har också bestått av att kunna ge rätta givor gödsel med tanke på börs och miljö, och kanske framför allt har jag tyckt om att planera växtskyddet, rätt preparat rätt dag i rätt mängd har belönat mig mångfalt, och oftast har det lyckats.

En annan glädje har varit maskinerna. Jag har försökt köpa alla maskiner (utom tröskan) nya och sen hålla dom i tio år. En ny maskin har alltid varit belöningen för arbetet och lite har man nog känt sig som ett barn på julaftonen när en ny maskin kommit till gården.

Sådär har det rullat på och precis just sådär skulle jag vilja att det rullade på även in i framtiden. Cirka 40 ha har känts passligt för mig, jag har aldrig dagdrömt om flera hundra hektar eller nån monstertröska utan det har varit bra som det har varit.

1994 kom förstås EU och rörde till ett och annat, men då var jag såpass färsk bonde att jag i det närmaste föddes in i EU tiden och kanske inte hade riktigt kläm på hur det var innan så det var kanske inte så svårt att acceptera.

Men som sagt – helt plötsligt är man inte säker på någonting. Förändringarnas tid sveper över jordbruket och nu verkar det gå fort. Mitt i allt vaknar man en morgon med en känsla av att tåget gått – och man missade det. Idag räcker inte inkomsterna till för några maskinköp alls och man får stå och se på hur maskinparken åldras. Detta samtidigt som tekniken går framåt och det skall vara GPS och Internetkontakt från snart sagt alla maskiner. Visst gillar jag också teknik, men när man känner att man inte hänger med så känns det surt. Dessutom är ju alla maskiner idag så kostsamma att även om man skulle lära sig hur dom fungerar så finns det inte en enda mikroskopisk möjlighet att inhandla något sånt, man kan inte betala 50000 för en såmaskin när man får vara glad om odlingen ens bär sig själv.

Missförstå mig rätt nu, det kan inte vara meningen att man skall bruka 40 hektar med maskiner för många hundra tusen och som är så effektiva att man sår allt på en dag – det är inte det som bekymrar mig, det är det att man nästan inte ens för pengar kan köpa nya bra men små redskap – dom tillverkas knappt ens längre. Tillverkarna satsar allt på odlare med arealer som knappt nån i Finland – än mindre i Österbotten har.

Det som dock bekymrar mig allra mest är den ekologiska odlingen. Inte för att jag skulle ha något emot den – tvärtom, att kunna odla naturenligt är väl det bästa som kan finnas, naturens eget kretslopp har fungerat i tusentals år och det är helt säkert det enda hållbara i längden, men för mig personligen blir det ett om inte olösbart så åtminstone ett svårt problem. Inga kostnader för gödsel eller bekämpningsmedel, vissa dyra maskiner kan lämnas bort och grödorna blir dyrare och stöden högre, jovisst, det låter tilltalande, men hur gör man när kunskapen helt saknas och klockan har slagit 52? Om jag missar en besprutning idag så uteblir skörden nästan helt – det ser lergräset till. Tistlar och flyghavre – hur gör man med dom. Säkert finns det metoder, men att lära sig dom med kanske 10 odlingssäsonger kvar, det är lättare sagt än gjort.

Sen har jag inte huvud heller till att ta ställning i debatten för och emot ekologisk odling. Jag vet ju själv hur mycket kemi jag lägger ut på åkern och jag tycker själv att det är mycket måttligt. Men visst kan jag ha fel där, riktigt ordentlig kunskap i ämnet saknas. Odlingsföljd och alternativa grödor, det har jag tänkt på i all värld så även markstrukturen är ditåt i skick – åtminstone så långt min kunskap räcker till. Tanken på naturens kretslopp som sköter sig själv har alltid tilltalat mig. Jag är av den åsikten att varenda djur och varenda växt som finns behövs till någonting, låt det så vara en fästing, en råtta eller en varg. Alla finns vi till för varandra och människan är bara en obetydlig del av allt. Så långt är jag nog ganska ekologisk men sen finns det en annan sida också. Är lite Round-Up verkligen slutet för kretsloppet och kan det vara fel att tillföra lite konstgjord kväve för att flera människor och djur skall få mat? Vem vet – åtminstone inte jag.

Hur som helst, om man idag är en konventionell bonde som odlar alldeles för små arealer och inte har djur som räcker till för att producera gödsel till egen mark, då känns det nog lite som om man står på stationen och tittar på tåget som gick. Lönsamheten är dålig, byråkraterna jagar en, miljöorganisationerna tar flyget till orter där man sammankommer och fördömer dagens jordbruk och kanske man har rätt, återigen – vad vet jag.

Ändå förmår jag mig inte till att ge upp, må så vara att man inte passar in i dagens fyrkantiga modeller, men jag har en bergfast åsikt om att varenda hektar odlingsjord kommer att behövas så länge mänskligheten finns. Även mina ynka trettiosju fyller nog sin plats i kretsloppet – både i år och nästa år. Och det måste vara bättre att vi delar på den – det kan inte vara meningen att endast en bonde med jättemaskiner brukar hela arealen i Närpes. Det vägrar åtminstone jag med en dåres envishet att omfatta.

Visst det finns en hel del mittemellanlösningar att ta till, det går att odla vall och grönträda, det går att arrendera ut och visst finns det andra lösningar också, alternativa grödor som kummin eller bondbörna, visst har jag funderat över sådana också, men ingenting av detta känns som en permanent och hållbar lösning på varken den mentala eller ekonomiska biten.

Härom kvällen kom -lite som ett brev på posten – ett program i Sveriges TV, det hette den sista skörden och var nog så tankeväckande. Det var väl lite grann av allt det jag funderat på i komprimerad form, fast ännu djupare och mer dramatiskt. Det handlade bland annat om hur mycket odlingsjord som ”dött” på bara femtio år, kanske inte i Finland, men i Amerika och var det nu var. Om jag nu tolkade programmet rätt så sades det inte att det direkt var den ekologiska odlingen som var kartan bort ur eländet, utan mera att ge upp intensivodlingen och börja tänka på annat än pengar i odlingen. Jo, det är ganska lätt att säga när man vet att de flesta bönder idag går på knäna och de inkomster som finns att hämta oftast hänger samman med just stora enheter och intensivodling.

Nåja, någon riktig intensivodling på det sättet tycker jag inte att hålls med, som sagt, växtföljden har nog varit i skick under hela min tid, men det är detta med Eko-odling som plågar mig mest. Hur är det med argumentet att maten inte räcker till åt alla om vi alla började Eko-odla. Kanske är det så men vad hjälper det då om konventionell odling lik förbaskat tar död på jorden. Hur är det med alla överfaret med traktor som behövs vid eko-odling. Det skall ogräsharvas och så vidare, hur är det med Round-Up i förhållande till fossila bränslen. Vilket är bättre? Finns det överhuvudtaget någon som vet, eller har vi alla bara en övertygelse och stänger inputen för andra argument?

Mycket mera skulle jag vilja säga men hur som helst så är det nog min övertygelse att små enheter är till större gagn för samhällsekonomin än några få stora. Som jag har sagt förr – jag missunnar ingen att ”göra det bra” och förstora, men när samhället börjar uppfinna verktyg för att underhålla stora enheter på bekostnad av små – då undrar jag nog om vi inte är på väg mot ”Den sista skörden”

I mitt förra inlägg där jag ondgjorde mig om reservdelshandeln på internet, eller snarare min egen oförmåga att utnyttja den så skall jag nu fortsätta på samma tema, men nu handlar det om sökande av information.

För inte så länge sedan var en traktor eller en motorsåg eller dylikt mest att jämföra med en enrummare – dvs man begrep hur dom fungerade rätt enkelt. Nuförtiden är det som alla vet inte riktigt så och om någon ännu skulle tvivla på det så kan man med fördel läsa Nisses inlägg om Fiaten en gång till – precis så är det. Nu är Nisse en god reparatör själv och framför allt inte rädd att försvara sig själv med skruvmejsel när det behövs – tyvärr spelar jag inte själv riktigt i elitserien när det gäller såna här saker.

Därför behöver man hjälp och information för att komma framåt. Som tur är finns ju internet, kunskapens källa där allting finns. Tyvärr är det lite som något stort köpcentrum strax utanför centrum, det sägs att ALLT finns men tyvärr brukar det jag vill ha och behöver sällan finnas där. (om nån försökt köpa reservdelar på Prisma tror jag Ni vet vad jag syfte på)

Alltnog – åtminstone för mig är nog en sprängskiss av ett föremål närmast ett måste om man skall komma vidare i projektet. Personligen tycker jag att det vore självklart att en tillverkare / försäljare vid nyleverans även levererar en vettig reservdelskatalog, men så är sällan fallet. Några undantag finns förståss, Avant och Amazone kan nämnas som märken som har bra dokumentation att tillgå, lite på olika sätt, Avant har absolut ingenting på nätet, men vid leverans kommer en hel del med, gällande Amazone är det tvärtom. På nätet finns sgs allt.

Hur som helst, det bästa vore ju förstås att allt fanns fritt tillgängligt på nätet men nu är inte fallet riktigt så. Då får man börja söka. Och hittar förmodligen ingenting. Visst, helt utan nytta har jag inte varit av nätet under åren, men ändå förvånas jag över hur dåligt med info åtminstone jag hittar. Tyvärr verkar jag vara i något slags mellanläge för den infon som jag kommer över är antingen för komplicerad eller för enkel. Nu senast hade jag problem med momentomvandlaren på Ford-grävmaskinen och skulle ha velat se hur den var uppbyggd, men nej, det lät sig inte hittas. Visst, verkstadshandboken hittad jag – konstigt nog, men den var på 1250 sidor på engelskt fackspråk så jag gjorde som jag brukar – gav upp.

På tal om engelska så kan det också gå som för något år sedan. Jag skulle byta dörrhandtaget på en amerikansk bil men kom inte riktigt åt sista skruven. Tittade på nätet – hittade lite text om det som jag inte helt förstod, så jag chansade och körde det genom Google översätt -den ständiga källan till glädje- och fick i retur följande text på ren svenska: ”Skruven kan sitta hårt åtdragen, använd vid behov bogserbåt”

Sen måste jag ju nog säga att det finns undantag – i våras när Simultan krånglade skickade Härmäläiset ett riktigt bra utdrag av serviceboken till mig på e-post, bra så, men varför kan man inte få den i sin helhet när man handlar – det skulle spara bort så många problem.

Det värsta är ju att det idag är många saker som är så oerhört enkla bara man vet hur man skall göra. Det berättas en historia om en Volvo där startspärren gått i baklås. Bilen hade garanti i kraft (detta hände någonstans i Sverige) så det kom en kille från Volvo i Göteborg till verkstaden. Han bad att alla i verkstaden skulle gå ut, sen tog det 20 sekunder utan verktyg för honom att kvittera bort problemet och bilen var fixad. Exemplen är många, Nissan som vi hade ett tag på jobbet vägrade starta en kväll. Han som körde med den ringde en kompis som kunde berätta att om man låste och låste upp dörrarna fem gånger så var problemet löst – vilket det också var. Detta stod det förstås inte ett ord om i handboken. Där står det bara hur blinkersspaken fungerar och att man helst inte får tvätta bilen med annat än orginaltvättmedel. Nys!

Sen är det kanske inte bra att vara för snabb heller i fingrarna. När jag köpte första Avanten 2005 och var på servicekurs till Tammerfors så berättades följande historia. Någon någonstans i Finland hade köpt en ny Avant och ringde någon vecka senare till fabriken och begärde sprängskiss på motorn. Nya Avanten startade inte. Till saken hör att den Avantserien orkar inte starta om hydraulpumpen är inkopplad. Om detta blev kunden förstås upplyst och sen var det tyst en stund i luren varpå uppringaren sa; ”Jo, där var nog felet men jag behöver fortfarande sprängskissen eftersom jag behöver kunna sätta ihop motorn igen”

Maskinisten är förstås ett bra forum på nätet, men det tar massor med tid att läsa igenom allt om man tex söker på ”Startproblem Zetor” och det mesta är ändå irrelevant information. Nej, nätet är säkert helt bra, men bäst vore ändå om inte tillverkarna / leverantörerna skulle panta på sin kunskap.