Årets höjdpunkt …

I slutet på februari är jag upptagen. Det är inte roligt med det är nödvändigt att deklarera. I år blev det extra roligt genom att flismataren krånglade och keden brast fyra gånger på en vecka. Som lök på laxen kom det en ordentlig snöstorm i går kväll.

Som jag redan påpekade i förra inlägget (Våren kom – i februari) så var grundorsaken att kniven kring skruven gått sönder. Då fastnade flisbitar i hacket och skruven kördes fast så hårt att keden brast. Jag fick ny kniv (ett runt bett) i förrgår men det var en kall dag i går så jag for hellre till skogs och fällde tallar eftersom de lovade varmt väder till idag. Då skruven är utomhus så är det inte trevligt att arbeta med den i blåst och kyla. För att byta kniv så måste man ta ut hela skruven eftersom kniven är en ring som skruven går in i.

Visst blev det varmare idag men det var som sagt snöstorm i går kväll och jag måste köra snö i ett par timmar först. Att byta kniv är inte så svårt men det var värre att få ut skruven. Den driver nämligen två tallrikar som skall röra om flisen så den faller ned i skruven. Den ena tallriken gick lätt att ta bort men den andra satt som berg. Det är fint damm som småningom far in i lagret och låser tallriken. Den ena tallriken hade jag tagit bort för ett par år sedan men den andra var orörd. Tyvärr är de så stora att mina utdragare inte klarar av dem. Jag borde tillverka speciella dragstänger för tallrikarna men det hade jag inte tid med nu. Det var inte kallt idag men man vill gärna ha på pannan till natten.

Med jäärnstavur och en stor hammare samt den största rörtången fick jag i alla fall ut skruven och kunde byta kniven. Det borde jag ha gjort redan första gången som keden brast men jag såg då inte det stora hacket i kniven. Som vanligt är det värsta att skilja åt nånting – sedan är det lätt att sätta in en ny del och skruva ihop igen. Skruven behöver inte tas bort helt. Bara man får loss röret till brännhuvudet så kan kniven bytas.

Mörkret började falla och det började blåsa igen men jag fick skruven tillbaka och luckan fast. Det var besvärligt då den ena tallriken satt kvar. Nästa sommer borde jag ta bort den, rengöra lagret och så borra två hål i tallriken så jag får utdragaren fäst vi den. Då går det lätt att ta bort den. Att bryta med olika järn går inte bra men en utdragare brukar ta bort de envisaste skivor.

Tur i oturen var att det var ganska varmt den senaste veckan. Det började till och med regna och därefter beslöt jag att börja deklarera. Det är samma jobb varje år men ett år är för länge och man glömmer allt man gjort förra året tills man uppfinner hjulet på nytt efter en del dåliga försök. I princip är det mycket lätt: Man bara skriver in kvitton under rätt kategori och så kommer bokslutet och deklarationen atomatiskt ut. Nä, jag har inte något bokföringsprogram utan jag har byggt upp en kalkyltabell med LibreOffice som fungerar precis lika bra eller bättre. Man kan ju själv göra förändringar ifalla deklarationsanvisningarna ändras. Men det har de inte gjort i år.

Lustigt nog kommer det i alla fall en del problem och man sliter i de få testar som finns kvar, pustar och stönar och dricker massor av kaffe. Men jag skulle aldrig ge bort deklarerandet för jag vill hålla koll på vad som hänt under året och vart pengarna gått. Då är det bäst att bokföra själv. Och då jag gör allt annat själv så varför plötsligt göra ett undantag för deklarerandet (även om det är motbjudande).

Att hitta alla kvitton är ett stort arbete. Även om de flesta är samlade i en låda så finns det alltid något som man glömt i bilen, i verkstaden,  i en plastkasse eller i en rockficka. I värsta fall har rocken hamnat i bykmaskinen och då är det slut med det kvitto som eventuellt blivit kvar i en ficka.

Nu har i alla fall tiderna ändrats och allt mer köper jag över nätet och får kvitton elektroniskt. Över hundra kvitton finns i datamaskinen och då räknar jag inte med de e-fakturor som där också finns. Tyvärr finns det ännu ingen standard för elektroniska kvitton så man måste sätta in dem i bokföringen för hand. Vilket har den fördelen att man då ser efter vad det är frågan om. Automatik i alla ära men ibland går det alldeles fel med automatiken.

Det kan man se av kvittona att många saker som jag köpt över nätet är verkligt grisbilliga. Det kan vara ett par, tre euro med frakten inräknad … Det beror på att Kina ofta har gratis frakt. Det tar ofta lång tid att få nånting från därifrån (2-4 veckor) men om man inte har bråttom så är det lönsamt. Speciellt om samma vara från EU kostar 5-10 gånger mer …

Deklarationen är inte klar än men det ser ut att bli minus för jordbruket som vanligt. Det väl över 30 år sedan jordbruket gått på plus. Skogsbruket ger däremot en liten inkomst. Kanske inte i år för jag har investerat en hel del i skogsmaskiner (den stora lastaren) men annars är skogsinkomsten ofta rent netto då vi gör allt arbetet själva. Enda utgifterna för skogen är maskiner och bensin till motorsågarna. Nu har jag i alla fall tänkt skaffa nya handskar till nästa år eftersom de gamla har så stora hål. Skogsbyxorna har jag lappat med textillim men jag borde hitta ett lim med bättre kvalitet.

Förrän jag fyller i deklarationsblanketten måste bokföringen kontrolleras grundligt. Vanligen hittar man i alla fall vid kontroll felaktiga summor, bortglömd moms och underliga kvitton. En del summor finns med i kontoutdraget men man kan för sitt liv inte minnas vad det var frågan om och en del kvitton är milt sagt oförståeliga. Till sist måste jag kolla in min epost för kvittots datum och se vad jag har gjort de dagarna. Man kan också läsa gamla inägg i Bondbloggen och se på foton från den tiden. Då börjar minnet vanligen återvända och kvittot kan sättas in i rätt fack.

Deklarationen är alltså en resa ett år bakåt i tiden. Det kan vara intressant bara man inte fördjupar sej för mycket i vissa händelser och glömmer att gå vidare. Dessutom kan det vara nyttigt då man kommer ihåg att jag skulle ju senare fixa det och det – vilket man förstås glömt.

Det går åt en hel del chips och Coca-Cola innan deklarationen är klar. Sedan borde man städa upp alla papper man spritt över hela arbetsrummet men då har man bokförandet upp över halsen och lämnar alltihop och far till skogs i stället. Visst hittade jag i år också papper från deklarerandet i fjol …

(Flismataren fungerar ännu …)

Rensa upp i knutarna

Nån liten knut här, och nån liten knut där. Om jag hugger fram sista tegen på norrängen, och så rydjar vid bastugärdån,och hugger fram sista knuten på söderåkern och sen om jag hinner ger mej på lingonbacken, så får jag väl vara ganska nöjd… Jag hade ju inte tänkt hugga så mycket i vinter, mest ge mej på enrisbuskagen som finns här och var. Jag hugger ju inte någå mängder stock till försäljning, utan hugger, röjer och rydjar för betenas skull. Meningen var att pappa skulle operera knäet i vinter, och då tänkte jag att då tar jag inte ner någå mängder med träd och börjar stå och trampa och snarvla om att jag skulle behöva få nåt sånt ur skogen, men så blev det inte någon operation. Det krånglade till sej lite, så det sköts framåt i tiden. Men då började pappa fråga om jag inte tänkte fara till söderåker och ta den slät? Ja, det var bara att tanka motorsågen och fara följande dag det 🙂

Men, jag började på norrängen. Där har stått en liten teg full med trevligt vedstora stora björkar. Dessa rappade jag omkull på någon dag och sen eldade jag ris några dagar. Det tar ganska mycket tid det där risbrännandet.

Sen fortsatte jag någon dag senare i bastugärdån. Där fanns det lite små granar som börjat växa sej lite för stora. Där finns också något 100st smågranar som jag funderar att jag tar och manglar ner med nya krossen sen på våren, det ska bli intressant att se hur den jobbar. Jag har en hel del småplättar här och var åt den. Sen for jag till söderåkern. Där finns det lite blandad kompott. Små granar, stora granar, björkar, tallar, sly och alla kvistar ska brännas. Men fint blir det lite sjuttons 🙂

Inte blir här mängder med stock. Men, nog blir det till lite batting och plankor av somt. Efter att jag tagit ner träden, och kvistat och bränt upp kvistarna, kommer pappa med traktor och stockvagn, kapar till sådana längder han vill ha stocken i, kör dem till logosolsågen och sågar upp dem till det som det behövs. Och så blir det ju ved 🙂

Våren kom – i februari

Det var verkligen vårkänsla häromdan med sol och värme. Och för en gångs skull tyckte jag det var bra med varmt väder. Flismataren krånglade nämligen riktigt ordentligt och så fort jag fick den reparerad så räckte det bara några timmar innan den var sönder igen.

Men snön smälte och det var varmt i solen. I traktorhytten var det hela +24 grader vilket var litet för mycket av det goda. Men det gick an att ligga under flismataren och skruva. På söndag kväll insåg jag att drivkugghjulet på flisskruven motor var helt slut. Keden hoppade över kuggarna hela tiden. Så jag beställde nytt kugghjul från fabriken och det kom på tisdag morgon. Allt fungerade bra till tisdag kväll då kedjan till skruven brast för andra gången. Nu började jag undersöka mataren riktigt ordentligt och då såg jag att kniven vid skruvens rör hade ett stort hack. Då fastnar bitarna i hacket i stället för att följa med runt kniven tills de är avskurna.

Det här är besvärligt för hela skruven måste tas isär för att skall kunna byta kniv. Jag beställde två nya knivar och hoppas att de kommer medan det är varmt. Till dess får jag väl gallra bort alla större bitar ur flisen men det är arbetsamt för större mängder. En förståndig människa hade förstås satt flismataren i skick och bytt kniven förra sommaren …

 

Snurrigt

Nu sitter man här igen. Med datorn och en hög tidskrifter framför sig. Projektet är att få ordning på snurret i huvudet och det lyckas precis lika bra som alltid – dvs inte alls.

Februari är av hävd den månad på året när det är absolut svårast att hålla ordning i huvudet. Det är ungefär vid denna tid som odlingsplanerna behöver göras och misstagen från tidigare år skall rättas till. Visst vet man ju precis vad som gick fel under fjolåret, men vad man skall göra åt det, det är en helt annan sak.

Jag är såpass gammal att jag minns den ”enkla” tiden. Konstgödseln var billig, utsädet var dyrt. Alltså löste man det med att använda eget utsäde år efter år och ösa på med absolut maximalt med konstgödsel. Y-normal hette det allmänt använda märket och av det lade man ut så mycket man bara vågade med enda broms, att man ville undvika liggsäd. Varje år fick man förstås liggsäd för sorterna var stråsvagare och som sagt, gödeseln billig. Växtskyddet var också enkelt – det hette åtminstone på vår gård Hormotuho och var ett pulver som bet på gud vet vad, det vet jag inte om man ens tänkte på, det var ju bara något som skulle göras. Hormotuho var ett pulver som hälften spreds för vinden av redan i det skede man försökte blanda till det i sprutan.

Det var då – nu har vi nu.

Först skall man sätta sig in i stödcirkusen, vad får man, vad måste man, vad skall man, och hur skall man optimera förhållandet mellan stöd och produktinkomst. Egentligen kör man av vägen redan här för som vi alla vet, regelverket har för länge sen tagit ut skilsmässa från bondförnuftet, och man borde vara geolog, miljöingenjör, ekonom, och kemist för att ens våga öppna en instruktion i ämnet.

När man är klar med det ovanstående -och det blir man inte eftersom förståndet sätter gränserna- så kommer nästa tankenöt. Vad skall sås på vilka skiften och med vilken gödsel? Borde man fundera på delad gödselgiva eller allt på en gång. Hur är det med pris och efterfrågan till hösten? Lönar det sig att sträva efter optimal skörd med avancerade produktionsinsatser eller är en sansad användning att föredra och ger det då möjligen bättre lönsamhet? Livets stora fråga. Gödselsorter finns i mängd och massor och man skall räkna kväve och fosfor i förhållande till vad markkarteringen och EU kräver, och det är väl i sig inte hela världen, men när man helst skulle vilja köpa bara en sorts gödsel och att sen välja och anpassa till alla skiften, det kräver sin bonde. Själv har jag bara 10 basskiften så jag borde antagligen ha vett att vara tyst, det finns ju dom med nästan 100 men man är ju sina egna problem närmast.

Allt det ovanstående är ändå någorlunda hanterbart ända tills man slår sig ner med katalogerna med bekämpnings- och sjukdomsmedel. Av någon anledning står det i både Eepee-Agris och Kesos kataloger att just dom har de bästa preparaten. Ho vet som Krösa-Maja sa. Att beställa preparaten till kommande sommar tar både på plånboken, men också på nerverna. Hur påverkar det lönsamheten och hur skall man tänka? Är Diclorpop bättre än Fluoxipyr och klarar mitt vete sig utan en dos av Proticonazol? Det vete f-n.

Sådär får man hålla på. När man sen lägger till att det skall funderas på jordbearbetning, mikrober i jorden och konventionell eller lättberarbetning, hur minimerar man bränsleåtgången och får någon slags slags skörd i retur, det är då det börjar snurra rejält. Det är nu man har använt geologens, miljöingenjörens, ekonomens och kemistens kunskap – utan att besitta någon av dessa kompetenser.

Härom kvällen kom jag i samspråk med en granne och kollega som hållit på med denna verksamhet precis lika länge som jag, dvs sen slutet på 80-talet. Vi hade precis samma uppfattning, men gör så gott man kan, man försöker fundera och optimera, man drar ifrån och lägger till – och i slutändan är det bara en faktor som har någon betydelse – vädret.

Vi har båda misslyckats med utsäde, gödselgivor och val av bekämpningsmedel men tyckte oss ändå kunna säga att om vädret är gynnsamt kan man få misslyckas med det mesta, men en säsong med dåligt väder hjälper ingen konsonantrik blandning i världen upp, ej heller några kilo kväven hit eller dit.

Hur som helst så har några saker satt sig i huvudet på 27 odlingssäsonger och det är följande:

  • Att köpa nytt certifierat utsäde varje år är definitivt lönsamt, betningen och sorteringen är klar och hanteringen lätt
  • Det finns ingenting som tyder på att mera konstgödsel automatiskt ger bättre skörd.
  • Bekämpningen av ryps- och rapsbaggar är väldigt tveksam, naturen sköter dom bättre än man tror. Jordlopporna är en värre fiende.
  • Sjukdomsmedel ger utan tvekan bättre skörd, men om den är ekonomiskt lönsam annat än i korn är ett stort frågetecken.
  • Ogräsmedel behöver inte var dyra – dom billiga funkar lika bra.
  • En liten dos tilläggsnäring i broddstadiet är mumma för alla växter.
  • På våren finns inget som heter för tidigt (utom gällande ryps) och på hösten finns det inget som heter för sent.

Nu skall jag starta upp Peltotuki och försöka plöja vidare genom okunskapens våtmarker och försöka gissa hur vädret blir nästa sommar. Kommer det att gå bra? Ho vet.

Det är som sagt vädret som avgör allt – tror jag

Fin vecka – nästan

Förra veckan var det igen en kall vecka med -20 grader på natten. På eftermiddagen så värmer solen redan riktigt bra. Det var närmare +20 grader i hytten på traktorn då jag lastade av stockar. Men så är virkesupplaget också på södra sidan om skogen. Det är inte så bra på våren för då smälter vägarna ganska tidigt. Skogsvägar och upplag borde alltid vara på norra sidan men tyvärr finns det ingen skog på södra sidan om vägen.

Sällan har vi haft så fina vintervägar som i år. Det finns bara några centimeter med snö och kölden förra veckan gjorde att vägarna håller bra. Det behövs också för de tunga lassen med tallstockar. Nu då vi hugger i hemskogen så kan man köra bil hela vägen över åkrarna fram till hygget. Vi har ju inte plöjt alls.

Kölden gjorde förstås att man måste ha motorvärmen på i flera timmar med motorhuven övertäckt med presenning. I alla fall var det med nöd och näppe som Zetorn startade efter den kallaste natten. Allt skulle i alla fall varit bra men så brast keden som driver flisskruven mitt i kölden. Jag skyfflade en tid flis in i panna för hand men insåg snart att det måste ske varje minut hela natten så jag satte på elpatronen. Den orkade inte hålla värmen (6 mot 60 kW) men huset kallnade långsamt och vi hade ännu +13 grader på morgonen vilket man är van vid under vintern i vårt välventilerade hus. Med filttossor och ytterkläder på gick det bra tills jag fick igång flismataren igen.

Det är en grym utväxling på flismataren och det är en kraftig rullked som driver skruven. Det behövs också för ibland fastnar det träbitar i skruven. Där finns en kniv som skall skära av de stora bitarna så de går genom röret kring skruven. Ibland hör man hur det gnisslar och stönar i flismataren och den låter ofta som en ko med hosta. Så det behövs nånting extra för att rullkeden skall gå av. En gång hade en harvtinne fastnat mot kniven och det gick ju inte. Nu var det kugghjulet på skruvens axel som hade kommit loss och keden hade klättrat med sidan upp på kuggarna – och brustit.

Det går bra att slå ur nitarna till länken och sätta in en ny länk. Litet extra tid tog kölden för man måste värma sej emellanåt. Det gick ganska bra att reparera keden men så måste jag krypa ned under flismataren och slå tillbaka kugghjulet. Det tog också sin tid för det var -17 grader ännu följande dag och flismataren är utomhus. Förutom att värma sej måste man hämta nya verktyg  (större hammare) innan kugghjulet var på plats och keden kunde sättas tillbaka. Nu satte jag ny skruv med gänglåsning så att kugghjulet skulle hållas fast.

Efter att ha skyfflat in flis för hand så började man tycka att flisskruven var en riktigt fin uppfinning. I annat fall skulle det behövas två eldare – en på dagen och en på natten. Men så är det. Man tar en mängd saker för givna tills det händer nånting. Och på vintern är värme i de här trakterna en ganska viktig sak.

Det är fantastiskt att jobba i skogen och förra veckan var det rena vykortsvädret då man körde hem på kvällen.

Och så var det fullmåne.

Nästa vecka ser det ut att bli varmt igen. Det bli plusgrader på eftermiddagarna men det gör inget så länge det fryser på nätterna. Jag kör i alla fall ut allt an efter som jag hugger. Det blir ungefär tre tallar per lass – och då har jag inte börjat såga ner de stora. Först måste jag byta svärd på en såg så jag klarar av att fälla dem. Ett 13″  (30 cm) svärd räcker inte för de stora om är över 70 cm i roten. Alldeles för länge sparade: Snål spar och fan tar …