Sida 117 – Bondbloggen

Har du alla hemma?

Ja, inte vet jag, verkar jag vara lite som om jag inte hade ”alla hemma”? Alltså, ”alla hemma på övre våningen”, ”alla indianer i kanoten”, ”alla bollar i julgranen”, ”alla kottar i granen” osv… Det finns ju oändligt många varianter… Men, jag tror, hoppas och förstår ju att det är fåren folk frågar om 😉

Att sen svara ”nej det har jag inte”. Får väl den som frågade tolka hur den vill, men just nu har jag alla hemma… Alla får iallafall. Det beror lite på årstiden det där, om jag har alla hemma på övre våningen eller inte. För nog är det lite så, att om somrarna så är det nog frågan om, om man har alla hemma. Huvudet brukar snurra på lite mer än vanligt om somrarna och då kan det nog hända att det faller någon kotte ur granen och nån indian ramlar ur kanoten emellanåt…

Men nu är alla fåren hemma. På ett sätt skönt att veta att man har dem på hemholmen, men å andra sidan så betyder också det att det är lite trångt på holmen så länge jag har så många olika gäng. Jag har ett gäng tackor som går med Romeo, ett gäng tackor som går med Lari, ett gäng som innehåller både slakttackor som ska åka iväg i slutet av november och tacklamm, och så har jag baggarna. De baggar som varit för små att skicka till slakt nu, får vara kvar och bli lite större innan jag skickar iväg dem. Alltså, 4 olika gäng. Som inte skulle få blanda ihop sej… Att sätta ut baggarna till lika som något annat gäng får är ute är uteslutet. Känner dom doften av brunstig tacka någonstans så kryper dom under, igenom eller flyger över vilket stängsel som helst på något vänster och vis. Dom kan vara helt otroligt uppfinningsrika att ta sej ur en rymningssäker hage som värsta små houdinisarna. På nolltid dessutom. Så dom får vara innanför 4 väggar och tak. Med betonggolv. Då hålls dom. Någorlunda. Eller så är bara dom ute, och alla andra inne. Samma gäller avelsbaggarna. Dom kan mangla ner nästan vilket stängsel som helst om dom kommer på den iden, och då skenar ju naturligtvis alla deras tackor också ut… Så dom är det också bäst att hålla inomhus, eller så bara dom ute. Alltså ett gäng ute i taget. Så för tillfället är det cirkulerande schema vem och vilka som får gå ute vilken dag. Ett rysligt rännande i grindar och dörrar, men, så får det lov att vara nu en tid…

Nå, småningom ska det skickas lite djur till slakt igen, och avelsbaggarna går att skilja från tackorna, dom börjar ha gjort sitt, och sen kan jag fast ha bara som två gäng, eller tre, beroende på hur det börjar se ut på utsidan så beslutar jag mej för hur jag gör sen. Det börjar inte finnas så mycket för dem att äta utomhus mera heller. Lite vildäppel och löv finns det, men det är ju ingenting de klarar sej på, men nog mår de ju bättre av att vara ute och röra på sej, gå och strosa än att stå inomhus hela tiden. Så dom som är ute har ensilagebal utomhus och så har det eviga tradiga inomhusutfodrandet dragit igång…

Mobiltelefonerna är för stora och för små

Jag fick idag den vatten- och stötsäkra Doogee T5 som jag beställde förra veckan efter det att min gamla Xcover fått glaset sönder. Och jag undrar om jag inte gjorde ett misstag. Rent tekniskt är T5:an bra och verkar fungera utmärkt med Android 6.0 men den är för stor ! Visst är det bra att jag i skogen kan övervaka pannrummet och se på kameran över gårdsplanen osv. osv. men klumpig är den eländiga ”smarta” telefonen !

Som telefon är den för stor och som dator är den för liten. Det är ett elände att hela tiden förstora delar av bilden för att man skall se nånting alls och sedan putta den hit och putta den dit. Jag förstår inte alls att folk vill ha smarttelefoner- de är ju rena skräpet. Både för stora och för små. Nyhetens behag antar jag. Med tiden kommer de troligen att få en mera nykter värdering och den kommer inte att vara nådig.

Problemet är att jag inte hittar en bra och liten telefon. Det tillverkas helt enkelt inte sådana mera. Eller så är de för dåliga dvs. klarar bara 2G som allt mer tas bort. Så det blir att söka vidare. Den här tror jag nog klarar skogsarbetet för den är väl skyddad mot fukt med en massa gummitätningar men den kommer att hänga och dänga i blusfickan mycket värre än den gamla telefonen. Kanske jag i alla fall borde ha köpt en (föråldrad) knapptelefon likt gamla Xcover att ha i skogen ? En orsak till att jag inte gjorde det var det förpepprade knapplåset som aldrig fungerade som det borde på Xcovern så jag tänkte prova på nånting nytt. Få nu se hur det går i skogen i vinter …

T5:an är alltså 154x80x14 mm vilket är ungefär lika som de andra smarta mobilerna (som dock är tunnare) men det är för mycket för mej. Gamla knapp-Xcover är 129x56x14 mm vilket inte verkar vara så stor skillnad men den är nog betydande i praktiken. Jag saknar verkligen min gamla Ericsson vikbara Z710i som var tjock men liten. Men den är helt död. Om nån skulle göra en modern version av den (utan en massa strunt) så skulle jag köpa den bums.

Fram till dess mänskligheten tar sitt förnuft till fånga och börjar tillverka små vikbara telefoner igen så måste jag sy en speciell innerficka för den klumpiga smarttelefonen så jag kan ha den i skogen. I byxfickan passar den inte och benfickan (på yttersidan av låret) är ett ganska farligt ställe också för en stötsäker telefon.

Svetsdags

Dags att svetsa ihop 400 kg stål till lastarfästet. Det blev litet avbrott med en hel del andra jobb och så var jag en vecka i Sverige. Nu är i alla fall hålen borrade i alla plattorna – det måste göras medan man ännu orkade lyfta upp dem till pelarborren.

Det blev en hel del diskussion om mina ritningar och jag började fundera på nytt och rita om. Genom att flytta lastaren framåt kunde jag hålla processorn tillräckligt nära traktorn och fick rum för bättre stödplattor. En platta på 20 mm håller inte mycket utan det är vinklarna som är det viktiga. Nu lyckades jag få övre processorfästet bakom övre stödplattan och behöver bara ta ur ett par centimeter ur stödplattan för processorn. Den får absolut inte flyttas mera nedåt.

Fästet bakifrån.

Fästet från sidan.

Hacket i sidoplattan visar att lastaren är flyttad framåt. Det ger inga egentliga nackdelar men tyngdpunkten blir bättre. Det är bara bakrutan som inte kan öppnas så mycket men det är inte så viktigt. Oljefiltret utanpå processorn går nu att öppna också då den är fäst vid ramen vilket inte var fallet ifråga om den ursprungliga monteringen. Man fyller också på olja den vägen så underhållet blir lättare. Att flytta processorn nedåt är helt uteslutet för den vill redan nu ta i stubbar och stenar. Jag har brutit av kedjan för svängning ett par gånger då jag backat och inte sett hindren. Ofta är hela området kring processorn täckt av kvistar då man kör ludna granar genom processorn.

Det var litet problem med att skära kanterna för den dubbla V-fog (X-fog) som jag svetsade i 20 mm fästplattan. Det var betydligt svårare att skära snett än rakt genom plattan fast man kunde tro att det är lätt att skära av kanten. Jag var tvungen att sätta fullt flöde på acetylenet med det största skärmunstycket (nr.4 i AGA X11). Det var förvärmningen som inte fungerade så bra då munstycket var snett riktat. Det gick bra ett par centimetrar men sedan måste plattan värmas på nytt. Jag kollade på nätet och visst kan man skära snett också riktigt snyggt men med dyr utrustning med tre munstycken …

Till sist hittade jag ett bra tips att sätta ett järn som stöd för munstycket och det gick mycket bättre än med AGA:s stödrulle.

Det ser inte så vackert ut men man kan lätt knacka bort dropparna med huggmejsel.

Här ser man skillnaden mellan rullstöd (nedre sidan) och linjalen i förra bilden (övre sidan). Till höger är kanten slipad litet med vinkelslip men till vänster är den enbart skuren. En riktig svetsare får väl slaganfall av den dåliga skärningen men med många sliptrissor lyckas jag så småningom få till stånd en svetsbar fog.

Svetsningen kan börja och jag har skruvat fast ett mellanstycke vid plattorna för att få dem på exakt rätt ställe. Mellanstycket behöver jag egentligen inte eftersom lastaren kommer direkt på den här plattan. Det är avsett att fästa lastaren vid en vagn. Då jag dragit två bottensträngar på var sin sida om mellanstycket kan det skruvas bort. En svetsfog får alltid till stånd en dragning och då jag svetsat bottensträngen på ena sidan så vänder jag plattan och svetsar bottensträngen på andra sidan så att bitarna dras tillbaka. För den här X-fogen på 20 mm platta behövs det två breda svetssträngar och sedan två sidosträngar.

Till svetsandet använder jag 4 mm elektroder OK46. Jag svetsar med den gamla transformatorsvetsen som farsan köpte på 50-talet. Jag har också en ny inverter men den var en besvikelse för det är betydligt lättare att svetsa med den gamla. Intressant nog diskuterade vi svetsar med vår granne i Medåker som är svetsare till yrket och han tyckte också att gamla svetsar är bättre än de nya med elektronik och rackerier. MIG tyckte han inte alls om för svetssträngen blir så hård att den är besvärlig att bearbeta. Så jag håller mej till den gamla transformatorn och OK46 fastän OK48 lär ha bättre hållbarhet. Det kan hända att de är bättre för riktiga svetsare men för en klåpare som jag är OK46 (rutil) lättare att använda.

Strömstyrkan är litet oklar för den gamla transformatorn har en mindre exakt skala – det är bara en koppartråd som går upp och ned tillsammans med transformatorns kärna. Noggrannheten är väl kring 30-50 A. Jag körde 4 mm elektroder med 200 A (tror jag). Åtminstone sprakade och spottade de alldeles tillräckligt så det kan hända att strömstyrkan var litet högre men jag ville inte dra ned den för att inte minska inträngningen i plattorna. Tjocka plattor kyler ganska effektivt svetssträngen och den får inte bli för kall. Sedan kom jag på den lysande idén att över nätet beställa en tångamperemätare med max hold, dvs. den håller kvar visningen av maximala strömstyrkan. Då kan jag efter svetsningen se ganska exakt vilken strömstyrkan varit – får man hoppas. Det är svårt att se på mätaren tillika som man svetsar.

Det blev långa strängar och lustigt nog tog det mest på bakbenen. Man måste spänna alla muskler för att föra elektroden jämnt och precist framåt utan avbrott och det tar på. Jag försökte få en så bekväm ställning som möjligt men det var svårt eftersom jag inte orkade lyfta upp plattan på bordet. Och ju mera jag svetsar ihop desto tyngre blir fästet.

Så här ser svetsen ut förrän den är slipad. Inte så vackert men man får hoppas att det håller. De streck som man ser ovanför svetsen är då jag ritsar med den nya pinnen så att den skall tända ordentlig förrän jag börjar svetsa.

Nu är det bråttom att svetsa ihop fästet för det har blivit kallt och lär bli ännu kallare. Litet misstänksam är jag för ett kallt oktober och november slår sedan tillbaka så vi får en alldeles för varm vinter med dåliga vintervägar i skogen. Jag skulle föredra en varmare höst och en kallare vinter.

Harald Blåtand och standarderna

För tusen år sedan var Harald Blåtand kung av Danmark (ca.958-986) och son till Gorm den gamle och Tyra Danebot (Danmarks prydnad). Han erövrade Norge och delar av England och krigade mot tyske kejsaren. Dagens ungdomar känner till honom närmast på grund av Ericssons kommunikationsstandard Blåtand (Bluetooth) som har stor betydelse för oss bönder.

Det finns inte bara en utan många delar i standarden Blåtand och det är ganska viktigt att veta vilken version av standarden som apparaterna stöder. Den första versionen kom i mitten på 1990-talet men därefter har många uppdateringar skett och vi är nu i version 4.2. I princip skall de fungera med äldre versioner men det kan ibland vara en hel del problem så kolla grundligt vilken version en ny apparat har.

Man måste para ihop två grunkor innan de kan börja kommunicera. De skall sättas i sammankopplingsläge (pairing mode) och man måste ge en kod från kontakttagaren i kontaktmottagaren för att få till stånd kommunikation. Därefter borde de automatiskt ta kontakt med varandra. Men det fungerar inte alltid.

I gamla versioner är det problem med att 4G (LTE) och WiFi kan störa liksom också USB 3.0. Dessa problem har man fått bort åtminstone delvis i versionen 4.1 så man bör absolut köpa 4.1 eller nyare. Uppkopplingen är mycket smartare i 4.1 vilket också sparar batterierna.

I version 4.0 uppåt finns dessutom Bluetooth Smart (=BLE) som sparar en massa energi och 4.2 kan kommunicera direkt med nätet samt är 2,5 gånger snabbare. I hörlurar är det ganska viktigt med energibesparing eftersom de går på batterier så köp helst 4.1. Det är en ny version så de flesta saluförda produkter har troligen äldre Blåtand. Det gör dem inte oanvändbara men man slipper många problem om man har 4.1 eller 4.2. Men en 4.x kan koppla upp sej till exempelvis 2.1 bara om den stöder den klassiska profilen.

Nu är inte alls alla Blåtand lika ens med samma version. Till exempel hörlurar har bara vissa delar av Blåtand och här gäller det att se upp med vilka profiler som grejorna stöder. För att strömma stereoljud till hörlurarna bör man ha A2DP. För att kunna prata i telefon behövs HSP-profilen och för att fjärrstyra telefonen (ringa upp) behövs HFP. Åtkomst till telefonboken får man via PBAP. Eller liknande profiler. Det är ibland rena djungeln …

För att göra det ännu värre så finns det tre olika klasser ifråga om räckvidd. Den vanligaste är klass II som ger ungefär 10 meters räckvidd men klass I ger upp till 100 meter. Utom att det ifråga om radiosignaler alltid finns en mängd faktorer som kan begränsa räckvidden. Fri sikt är alltid bra och metallväggar är alltid mycket illa. Med BLE (4.0 uppåt) kan räckvidden för klass II vara 60 meter fri sikt och 300-400 meter för klass I. Enligt en undersökning så sparar BLE faktiskt mycket energi (i hörluren – inte i mobilen). Utvecklingen är snabb ifråga om kommunikation med låg energi och lång räckvidd samt snabb dataöverföring.

Det är helt omöjligt att här gå igenom alla saker inom Blåtand speciellt som tillverkarna har hittat på egna namn för en mängd egenskaper. Man måste surfa på nätet och försöka få nån reda i råddet. Det allmänna rådet är att köpa en så hög version som möjligt – helst 4.2 – och gärna se till att den stöder Bluetooth Classic så den går att koppla till äldre grunkor.

Nu sitter jag och funderar på om jag skall sätta pengar på nya Blåtandhörlurar fastän jag har flera fungerande gamla på hyllan. Problemet är just att de blir kvar på hyllan eftersom de inte riktigt fungerar tillräckligt smidigt. Om jag hittar nånting med 4.2 för ett hyfsat pris så kanske jag testar eländet. Åtminstone sätter jag inte dyra pengar på hörlurar med gammal Blåtand. Den nya mobilen som jag beställde har 4.0 men den går borde gå att uppdatera till 4.2 bara genom att ladda ned nya program. Ifall nu tillverkaren tar fram sådan …

Beklagar att jag gör det riktigt krångligt men det är inte direkt mitt fel :-).

(och så kommer ju Blåtand 5.0 nästa vår ….)

Grönt e skönt.

Jobbar man med grönsaker så är det kanske inte så underligt att det mesta går i grönt och det blir lätt att man får egna benämningar på de olika gröna nyanserna. Benämningar som säkert känns främmande för den som inte dagligen hanterar gröna produkter som grönsaker.

Grönt e skönt sägs det och en tidigare anställd menade att grönt också ger energi och då var det inte energi via magen som han menade för grönsaker är ju de facto ganska energifattiga utan en form av energi som förmedlades via synen. En grön energi som gjorde att vi orkade arbeta långa dagar menande han. Nån färganalytiker kan säkert spinna vidare på dessa funderingar kring grön energi. I övrigt pratas det ju en hel del om grön energi idag och den typens energi är också något jag förespråkar då jag anser att det i förlängningen gynnar oss primärproducenter.

Men tillbaka till de gröna nyanserna. Vi har ju under sommaren mest hanterat sallat och då är det en något ljusare nyans av grönt vi har jobbat med men nu har vi börjat lägga in purjo till lager och då är det ”purjogrönt” som gäller en mörkgrön nyans eftersom de sena purjosorterna oftast är riktigt mörkgröna.

Purjon är annars en av de mest arbetskrävande grödorna och det har varit svårt att konkurrera med purjon från mellaneuropa där odlingarna är stora med möjlighet till rationell hantering. Om jag minns rätt så fanns det närmare 250ha purjo i landet innan EG-/EU-inträdet medan odlingen nu rör sig kring knappa 40ha. Under min tid på trädgårdsskolan odlade vi en hel del purjo, till den grad att en del elever upplevde den som en förbannelse men vi hade många händer och inget skolar tålamodet som att putsa och packa purjo. På den tiden hade vi på skolan en hel del riktigt arbetsamma elever som gärna mätte sin snabbhet och styrka med lärarens 😀 Det har dessutom gått riktigt bra för dessa elever men det behöver ju nödvändigtvis inte vara purjons förtjänst…….

Jag har envist hållit fast vid lite purjoodling och det finns en efterfrågan på inhemsk sådan. Men som sagt det är svårt att få den lönsam, som exempel kan jag nämna att det för några veckor sen när vi fick ny personal så blev timlönerna med omkostnader 10 Euro dyrare än vad jag fick i betalt för den pall som dom då fick putsad och packad. Jag frågade om dom hade några förslag på hur vi ska göra för det går ju inte i längden om jag skall plocka 10 euro ur fickan för varje leverans. ”Kanske vi måste jobba lite snabbare” va det en som föreslog och visst har det nu börjat gå lite snabbare, det tar ju lite tid att lära sig nya saker men nån guldgruva är det inte.

Blev ett litet sidospår där….. här nedan lite bildmaterial över vad jag menar med purjogrönt.

Purjoskörd till lager.

Putsad, tvättad, förpackad och klar för leverans.

Skogstelefon

Jag har haft min gamla (föråldrade) Xcover vattentäta mobiltelefon med gammaldags knappar och ingen pekskärm alls. Det andra exemplaret redan. Men nu gick glaset sönder och även om den ännu fungerar så är den inte lämplig i skogen mera. Så jag söker ny telefon för utan telefon är det inte bra att arbeta ensam i skogen.

Trender struntar jag blankt i och allt skräp de stoppat in i mobilerna vill jag helst slippa – inklusive kameran. Jag har ändå min vattentäta Nikon i fickan hela tiden. Kamerans avtryckare skall nämligen vara på ett bekvämt ställe och inte på nån eländig pekruta ! Jag lyssnar gärna på musik men alla hörlurar och Blåtand har varit rena besvikelsen. De fungerar uruselt om de fungerar alls. Dyra och dåliga. Reklamen för dessa prylar är rena lögnen från början till slut. Jag skrev tidigare om hörlurar och testade olika sorter men de ligger alla på hyllan då jag är i skogen. Speciellt Blåtandens funktion har varit usel. Den får inte kontakt och man skall stå där och starta och stänga eländet hela tiden. Inget för skogen.

I alla fall är jag illa tvungen att köpa nytt och utbudet är stort men deprimerande. Jättestora skärmar som inte behövs alls i verkligheten. Det finns faktiskt riktigt små tuffa mobiler men de har alla det problemet att de fungerar bara med 2G. Det finns faktiskt riktigt bra 2G-mobiler men det nätet håller på att försvinna. Så är det alltid att då grejerna börjar bli bra så byter de system … Och man har alla barnsjukdomarna på nytt.

Förr var Ericsson bland de bästa men sedan kom Samsung – som nu har stora tekniska problem med batterierna som börjar brinna. Dessutom är de sydkoreanska mobilerna dåliga och dyra jämfört med de kinesiska som kommit starkt. De säljs ännu inte i butikerna här men på nätet kan man köpa riktigt fina Androidtelefoner från 40 euro uppåt. Designen är kanske inte så fin men det struntar jag blankt i.

Intressant är att de tuffa (”rugged”) mobilerna börja bli allt vanligare. Förr var de stora, klumpiga, dåliga och riktigt dyra men nu får man tuffa telefoner för nästan normalt pris. Och i skogen skall de vara tuffa. Små är de däremot inte ifall man vill ha annat än 2G.

Utanför vår lilla värld är mobiler med dubbla SIM-kort vanliga och det skulle jag behöva. Jag var förra veckan i Medåker (Sverige) för att tömma vattnet inför vintern och då hade jag som vanligt problem med den trådlösa kommunikationen. I princip borde våra SIM-kort fungera också utomlands (kallas roaming) men bägge telefonerna dog. Den ena fick jag igång på nytt efter att ha stängt av och startat om den men i den andra måste jag byta till svenskt SIM-kort. Det är inte alls bra att knycka bort bakstycket hela tiden för att byta SIM-kort. Så småningom blir det glest och dåligt. Så jag vill ha dubbla SIM-kort. Det kan vara bra också hemma ifall man har dålig fältstyrka i skogen. Med dubbla kort kan man få kontakt med åtminstone ett nät.

Just nu tittar jag på en mobiltelefon av märket Doogee T5. Det är en helt obekant tillverkare här men de lär vara stora utomlands. T5 är en både vattentät och stark telefon. I en video kan man se dem knäcka nötter och skiva morötter på telefonerna. Nåja, reklam är reklam men de är ganska starkt byggda – och stora. Trots att skogstelefonen inte behöver vara supertunn så är den ändå besvärlig då man skall jobba om den blir alltför stor. Min gamla Xcover 12×5 cm är vad jag tycker tillräckligt stor men de nya ”smarta” telefonerna är omkring 15×8 cm – mest på grund av den stora skärmen. Då är skärmen 5″ men för mej kunde den gärna vara 4″. Jag ser ändå inte på film i skogen …

Priset är under 200 euro och det är hyfsat för en tuff telefon med Android 6.0, 3GB RAM och 32GB ROM. Dubbla SIM-kort och dessutom SD minneskort finns förstås. Android 6.0 är faktiskt en betydande förbättring av batteritiden. Jag har kört 6.0 på min MotoG (som jag inte tänker ta ut i skogen) och den klarar ledigt 10 dagar utan laddning. Jag använder den förstås mycket litet. T5 har ett stort batteri på hela 4500 mAh och lär klara sej utan laddning i 20 dagar – klart godkänt.

Helst köper jag riktigt billiga telefoner för de går alla sönder i skogen förr eller senare men de måste hålla ihop en tid för det blir också dyrt att köpa nya hela tiden. Så jag satsar litet på en tuff telefon. Det är som med klockor – man vet aldrig hur länge de håller. Mina klockor brukar ge upp andan då jag hackar is med järnstavur för jag glömmer alltid att ta av dem och sätta i fickan då jag börjar hacka. Lustigt nog har en av de allra billigaste klockorna (armbandsur) hållit nu i flera år. Jag köpte en ny förra veckan fastän den nuvarande klockan fungerar ännu. Bäst att ha en i reserv …

Men jag kan inte förstå att nån ids betala 600 euro för en mobiltelefon … Speciellt som man vet att priset halveras ungefär om ett halvår. Egentligen är mobiler urusla. Liten ruta och bökiga att använda. Men allting går att sälja med en mördande reklam som Ulf Peder Olrog sjöng redan på 40-talet. För att citera Wikipedia:

”Konserverad gröt är titeln på en visa av Ulf Peder Olrog. Visan tillkom på 1940-talet, under andra världskriget, då många fabrikörer gjorde pengar på surrogatmat som exempelvis kaffesurrogat tillverkat av rostade bönor. I visan säljer några skrupellösa herrar konserverad gröt framställd av vassla och sågspån.”