Sida 118 – Bondbloggen

Ssscchhhh…. klonkklonkklonk…

Ett sakta klonkklonkklonk hördes det. Ibland. Körde sakta framåt, hörde ingenting. Men så mitt i allt, när jag körde saktare och de gällde kanske på lite mer, så hördes det, klonkklonkklonk… Jag lokaliserade ljudet bakifrån. Från vänster. Men va va det som klonka? Svårt att se när man till lika ska köra. Och bara ibland, ett sakta, klonkklonkklonk.

Gick bakom mönkkisen och kikade, såg inget udda. Körde sakta framåt, och inte ett klonk-ljud. Körde på som vanligt någon dag, och klonkljudet kunde mitt i allt höras. Men jag hann inte riktigt börja söka mera varifrån ljudet kom just då. Men, nu! Nu har jag hittat det, kanske. Den där gummitrissåmyssån som sitter vid drivaxeln är kaputt!

Skulle det kunna vara orsaken till klonkeriet?

Ingen aning, men varför inte? Bort med hjulet, skruva löst diverse grejjer, men sen sa det stop för mej. Tusan, där hade jag ”själva själven”, som gick att vrida och vända på lite som ett ben man styckar löst från en hjort. Sku det ha varit en hjort vet jag ju nog exakt hur jag sku burit mej åt för att få löst den, men, nu va det metall och diverse låsringar och kråkel som sku löst innan man fick ut själva själven, och fick sett om det var nåt som var skadat. Pappa kom till undsättning och kunde på fem minuter peta löst grunkan, och konstatera att jag antagligen kanske skulle komma undan med ett nytt såntdär skyddsgummi för 80e. Dyrt kilopris på det, men utan blir det inge vidare. Är glad att jag kanske inte behöver mer grejjer och delar. Kanske. Inte är det ju någonting som är säkert? Kan de verkligen ha börjat klonka sådär bara för att det där skyddsgummit brakat och de blivit dåligt av smörja? Eller finns det någonting annat som är slut? Inte har varken jag eller pappa hittat något annat fel, så det blir att reparera det fel som hittats och se om det hjälper.

Skruva är inte min grej, men påta lite kan man ju alltid göra… I synnerhet som man vet att det finns hjälp att få ifall man ”kör fast”. Att ha mönkkisen ur bruk är ju ingen katastrof. Men, nog saknar jag den ganska mycket varje dag, främst på morgonen när Mathias ska till skolan.

Varje morgon klockan 07.15 brukar vi starta från köksbordet. Klär på oss, går ut, upp på mönkkisen och kör med den till bron. Utan mönkkis blir starten tidigarelagd med ca 10 minuter. 07.05. Senast. Till bron är det ca 1/2 kilometer. Första morgonen utan mönkkis hade jag bara en liten skruttig ficklampa. Det var lite äventyrligt att försöka lysa åt både mej och Mathias, genom grinden och förbi alla stenar där man inte kan cykla bredvid varandra, utan måste cykla före och efter varandra. Men bra gick det, och fram kom vi i tid. Vi lämnar cyklarna vid bron, och går sedan den andra halva kilometern dit som taxin hämtar Mathias. Det går bra att ta cyklar över bron, men då måste man släpa dem uppför den branta backen och det brukar få vara jag som ska släpa två cyklar eftersom Mathias inte är så pigg på morgonen, utan mer trött och smågrinig. Det bara gör jag inte. Så därför cyklar vi till bron, och sen promenerar. I tid kom vi. Taxin kommer 07.35. Skolan börjar 08.35. Nu har jag utrustat Mathias med en pannlampa, och sku jag bara få mina cykelhjul pumpade till så sku det nästan börja gå bra. Men, den dagen som mönkkisen springer igen, så tänker jag nog inte cykla i mörkret klockan 7 på morgonen, sådär bara för att det är roligt, utan då är det nog mönkkisen som gäller igen.

Man ska använda det man har, men man kan ju inte bli handfallen ifall det går sönder heller 🙂

Mitt i mörka skogen, står ett litet hus med en lykta, med ljus i. Där står vi några minuter varje skolmorgon och väntar på Taxi-Kalle som kör Mathias till skolan.

Mera morötter!

Jag styrde Hondan mot österbotten. Platthetens och växthusens och pälsfarmernas land. Och säkert mycket annat också 🙂

Medan Mathias var på höstlov var jag upp en sväng och kikade på österbotten. Ni vet hur det är, när man träffar någon man känner, men ändå inte ser så ofta. Diskussionen är med en gång i full gång som om man träffades igår! Det finns några i min bekantskapskrets som det fungerar så med. Det är några vänner, mina kusiner och så vi bondbloggare. Det var samma när vi var och hälsade på hos Nisse. När man stiger ur bilen så känner man lite igen sej, men till lika så slår det en att, aiijja, de är sådär de hänger ihop… Men diskussionerna är i full gång. Vilket de också var nu då jag besökte Christer och Kalle.

På fredagen fick jag mej en närmare titt på Christers morotsupptagare. Jag som ju i alla tider med grep kämpat för att ta upp morötter blev ordentligt imponerad. Hemma har man ju otaliga gånger stått och försiktigt försiktigt dragit lite i blasten på en morot, konstaterat att nix, den sitter nog för hårt fast, och poks, där brast blasten… måste gräva bort lite jord… eller närmare sagt lera, bort från själva roten och dra i den, försiktigt försiktigt och så poks, brister den och halva blir kvar där nere i avgrunden någonstans… Men här kom ju morötterna upp utav bara farten ur den fina jorden. MED MASKIN dessutom! Värsta science fiction jämfört med grepen…

Men det är klart, någon upptagar grunka vet man ju att det måste till för att få upp mängder med morötter. Men, nog var det ju intressant att på nära håll få titta på underverket, även om Christer inte hade så många lovord till övers för den eftersom det lite villa krångla och lämna efter sej morötter. Morötter som jag fick vara med och plocka upp 🙂

Där kom dom, och några blev kvar…

Och roligt var det. Eivor tittade lite snett på mej när jag sa att jo-o, visst är det ju roligt! Ombyte förnöjer och det var riktigt roligt att se de fina morötterna, de duktiga jobbarena, den fina jorden och ja… allt.

När man kommer bort en bit hemifrån och får se och uppleva någonting som inte är det man har hemma, så kan det mest tradiga vara intressant för någon annan.

Jag tycker inte fårklippning är särdeles jättetjohejsan, men den som kanske aldrig sett fårklippning kan tycka det är wow!

Egentligen så blir det lite felvridning där också… Jag kan ju också tycka fårklippning är intressant på andra ställen. Det är det där med, hur gör dom? Ajjahaa, dom gör si och så… hmm.. Det är som att vara ute och åka bil och se en flock med får, då kan man utbrista – KOLLA! FÅR! … Liksom som om man aldrig sett sådana förut… När jag var till Kolmårdens djurpark tror jag jag tillbringade mest tid hos fåren… och dvärggetterna… Det var farligt nära att jag skulle ha kidnappat två dvärggetskillingar med mej hem i ryggsäcken och bagageluckan… 😉

Efter morotsplockningen for vi så till Kalle, och inte en endaste bild fick jag av det världsförbättrande mötet. Lite funderingar hit, och lite funderingar dit. Att summera ihop 6 timmars diskussion blir ju inte till någonting har jag konstaterat efter några dagars funderande och smältande av allt, men, vi kom väl fram till att vi väl skriver på! Ibland har man texten och ämnet färdigt, och det bara rasslar till bland tangenterna och så blir det bra. Ibland har man så mycket man skulle vilja skriva om på en gång, och ibland står det stilla fast man inte lider brist på ideer.

En sak vi dock kunde konstatera alla, var ju att ingen av oss riktigt trodde, när vi började blogga, att vi skulle blogga såhär länge. Ibland faller det ur, ibland behöver man en paus. Men, så är det väl, ibland går det upp, ibland ner, men vad gör det, Nisse har alltid någonting lite extra på gångs och håller ställningarna 🙂

Ibland går det.

Det är ju inte bara jämmer och elände hela tiden. Sista raden närmast skötselgången har fått mera luft och ljus så där var blasten i gott skick och upptagningen gick ungefär som det är tänkt att det skall gå. För att den oinvigde ska få lite bättre grepp om hur det går när det går så lägger jag in en liten video här.

Billen.

En rörlig vibrerande bill skulle kanske kunna lossa jorden så att moröttern lättare kunde lyftas även då blasten är svag. Purjoupptagaren jag har har en rörlig bill för att rensa jord från rötterna men dess rörelser är nog för kraftiga tror jag för att fungera i morot. Problemet är förstås också jordartrelaterat, de jordar jag har har tendens att limma ihop sig under regniga somrar trots att mullhalten är hög, speciellt där daggmaskförekomsten är riklig. Man borde kanske försöka få in någon växt i växtföljden som skulle efterlämna grövre material som daggmaskarna inte skulle bryta ner så snabbt. Tacksam för förslag på växter med längre nedbrytningstid än halmen hos spannmålen.

Lägger in bilder på billen så får Ni som är tekniskt intresserade fundera på lite utveckling 🙂

Morotsupptagarens pickup med bill, framifrån.

Morotsupptagarens pickup med bill, bakifrån.

YESS ! Bob Dylan fick Nobelpriset !

Och vad har Bob Dylan med Bondbloggen att göra ? Inte mycket men för den här bonden desto mer. År 1962 då hans första album kom ut gick jag på femte klassen i mellanskolan i Lovisa svenska samlyceum. Det lade jag ännu inte märke till men då nästa album kom 1963 med Blowin’ In The Wind och Don’t Think Twice It’s Allright kom ut så var jag såld. Jag har lyssnat på Dylan i traktorn och i bilen sedan dess – i över 50 år.

Det var en riktig chock att Bob Dylan fick Nobelpriset. De senaste åren har den ena pristagaren varit mera underlig än den andra och man har vant sej vid att Nobelböcker läser man inte. De senaste pristagare som jag läst har varit Selma Lagerlöf (Nobel 1909) och Mihail Sjolochov (Stilla flyter Don, Nobel 1965) som bägge skrev om bondelivet. Selma skrev om Värmland och Mihail om donkosackerna.

Bob Dylan har starka rötter i folkmusiken och lovade folkmusiklegenden Woodie Guthrie på hans dödsbädd att fortsätta med hans arbete. Men Bob Dylan var en mycket komplex person med mycket egen poesi. Där har Nobelkommittén rätt i att Dylan är mera poet än sångare. Han har inte precis en vacker röst men desto mer fascinerande.

Men jag har inte lyssnat på Bob Dylans låtar efter 1966 så jag är enbart en beundrare av ”den unge” Bob Dylan. De senare låtarna passar säkert bättre för Nobelkommittén än för mej. Jag antar att de är tillräckligt underliga för att kvalificera honom för Nobelpriset :-).

Jag lämnade Dylan ungefär tillika med Joan Baez – en annan av mina favoriter. Bäst att bara minnas honom från den tid då han var ung – liksom jag. Lyssna på Like A Rolling Stone och på Joan Baez Diamonds and Rust som handlar om Dylan. Hon sjunger desto bättre även om Bob Dylan tyckte hennes ”poetry was lousy” (poesin var usel).

Hennes text till Diamonds and Rust är i alla fall en ypperlig beskrivning av Dylan. För henne och för mej är Bob Dylan ett spöke från en förgången tid – men på ett positivt sätt.

Grattis unge Bob Dylan !

Promenadseger – till slut

Dags att summera berg- och dalbanesäsongen 2016. Visst är det alltid spännande med en ny säsong, men jag vet inte om jag kan minnas något annat år när man kastats mellan hopp och förtvivlan som en tennisboll mellan en god och en ond spelare.

Det började ju med att jag stod vid åkerkanten i slutet på april som ett stort frågetecken. Efter att ha varit snäll EU-bonde och hållit 80 % växttäcke över vintern stod jag inför en situation som jag inte visste hur jag skulle hantera. Vårplöjning är otänkbart på mina lermarker för precis som Nisse brukar säga ”Vårplöjning motverkar liggsäd”.

Alltså måste man tänka alternativt.

Det blev lite hur som helst, experiment med direktsådd, tallriksharvning gånger ett eller två eller bara S-pinnharvning i stubb. Det enda gemensamma var att allt såg för jäkligt ut. Det allra värsta var att eftersom det låg ett halmlager utstrött i såbädden så var det hart när omöjligt att se var man kört varvet innan med såmaskinen. Detta sammantaget gjorde att första nervpressen skulle genomlidas när brodden kom upp. Hur skulle det se ut?

Det såg bra ut. Några små missar med såmaskinen förlät jag mig själv för, men i övrigt var det både jämt och grönt – till min stora förvåning. Lägg därtill till att såmaskinen krånglade hela halva säsongen och inte gick att backa med. Bilden nedan visar största missen, och det får man nog vara nöjd med när man betänker förutsättningarna

Det växte bra och vädret var snällt ända fram till besprutningstiden. (Nu får Ni som ogillar besprutning hålla för ögonen medan Ni läser detta:) Jag anser nämligen att det är med sprutan som man justerar kommande års inkomst. Förhållandena var perfekta men sprutan gick sönder och hölls trasig i nästan två veckor medan det fina sprutvädret regnade bort framför ögonen på mig. Igång kom jag igen i början på juli vilket gjorde att bla sjukdomsbekämpningen i vetet blev ogjord.

Efter detta blev vädret bara bättre och bättre och bättre och sämre. Just när jag började snegla på tröskan öppnade vår Herre sina kranar och det började häva ner regn. Det regnade första halvan av augusti nåt så förbenat att det skulle ha behövts högsidor på regnmätaren. Havren här i grannskapet föll platt till marken och lite norröver flödade vattnet över tröskade åkrar. Jag var dock besparad både från översvämningar och liggsäd, mest tack vare att jag inte odlade nån havre i år.

Däremot såg det dystert ut på alla fronter men det visade sig att min taktik skulle vara en lottovinst i år.

Det är ju välkänt på slätten att när andra kör in tröskan, då backar jag ut min. Har nog hört av att bypratet gör sig lustig över det faktum, men från min sida är det en noga utstuderad taktik. Från början kom det sig av att min torkkompanjon odlar tidiga sorter och det är väldigt praktiskt att kunna börja torka när han är klar och man får hållas där ensam (nöjet är på bådas sidor antar jag). Sen tycker jag att man så ofta stått i stubbåkern på hösten och ondgjort sig över att det var ju nu man skulle ha tröskat, inte för tre veckor sen när man faktiskt gjorde det.

Detta gör att jag i ca 15 år dragit tålamodsgummibandet till bristningsgränsen innan jag börjat på. Ett år, 2004, fick jag riktigt på käften, men alla andra säsonger har det gått bra.

Men aldrig har det gett en sådan utdelning som det gjorde i år.

Jag klarade av att hålla mig i två veckor från det som var ”normtröskstart” i nejden. Den hela vecka som jag gick runt och slog dank istället för att inleda vetetröskningen måste jag nog säga var påfrestande – till och med för mig.

Resultatet blev briljant. Inga spår i åkern, mogen spannmål, torktid på kornet 4h och vetet 6h. Kornet gav över 5 ton, vetet stannade strax under det.

Det häftigaste med skördesäsongen 2016 var ändå problemfriheten. Både tröskan och torken gick som klockor, sin ålder till trots. Inte ett blindhugg, startknappen respektive nyckeln var de enda verktyg som behövdes under hela säsongen och det får man vara nog så lycklig över när det ändå handlar om en tröska från 91 och en tork från 76.

Enda lilla problemet var att jag inte lyckades få bort agnarna från vetet i tröskan utan det blev rensen i torken som fick jobba hårt.

Såhär skall det inte se ut vid rensröret när man torkar vete.

Såhär borde det inte heller se ut efter två torkar.

I början på oktober körde jag av rapsen som kanske inte gick helt som jag önskat, jag hade drömt om +2 ton men det blev nog rejält under.

Kunde inte låta bli en bild från sista tröskdagen. Jag tröskar – grannåkern är plöjd sen några dagar. Allt är precis som vanligt.