Sida 122 – Bondbloggen

Sluttröskat

Allt är inte tröskat – det finns under en hektar kvar (med dålig växt) men nyss brast huvuddrivaxeln på tröskan så det blir knappast tröskat mer i år. Halva tröskan fungerar (på vänster sida) men andra halvan står stilla (höger sida). Så det går inte så bra …

Tanken är halvfull med vete som i alla fall är ganska torrt ca. 15 %. Men nu måste det sugas ut för drivningen till tankens tömning är på höger sida – den som står stilla.

Nu gäller det att se vad nya (begagnade) tröskor kostar och fundera på om man orkar byta axel eller skall köpa ny tröska till nästa höst. En ny axel är säkert billigare men en 30 år gammal tröska börjar bli ganska sliten överallt. Problemet är när man skall sluta lappa den ?

Rågen torkas.

Det blev som sagt lite väl tjockt lager i golvtorken eller nästan en meter djupt, så nu får vi se om jag klarar av att få det torkat utan kvalitetsförluster. Hittills har det inte varit något problem att hålla rågen kyld och det utlovas torrare väder med relativ fukt% ner mot 50% i kommande vecka så då borde det väl torka bra.

Borrmaskin med skruvliknande borr för att lufta spannmål.

Det blev en hel del tilltrampat innan det som lämnade utanför dörren var inne under tak och rågen utjämnad så för att jämna ut luftmotståndet ”borrade” jag igenom hela satsen. Den skruvliknande ”borren” fick jag tacknämligt låna av en granne. Relativt bra gick det att blanda om men det tog lite tid och borrmaskin fick nog slita hårt. Det blir väl att konstruera nån typ av borrbalk för att rationellt blanda om hela satsen. Någonting i stil med en balk lika bred som torkgolvet med ett antal ”borrar” som går att tilta så att balken drivs framåt. Under balken skulle det kanske passa med någon form av skidor med vilka man kunde ställa in djupet. Har någon av bloggläsarna sett någon dylik konstruktion? Kanske finns det redan på marknaden eller är det något man får lov att snickra ihop själv?

Kollade att luften gick igenom överallt på detta vis.

Golvtorken är kopplad till och regleras med samma system som sköter kylning och ventilation i grönsakslagret. Nisse brukar skriva om att han håller koll på in- och utgående lufttemperatur för att se om torkning sker. I det här fallet så ligger den ingående luftens kanaltemperatur ”Duct temperature” på 16,2°C och rågens temperatur ”Control temperature” är 13,0°C så lite fuktavgång borde ske eftersom det är 3,2 graders differens.

Säkert kan nån ingenjör räkna ut hur stor avdunstningen är i det aktuella fallet 🙂

Statusrapport från golvtorken vid rågtorkning.

Vetetröskandet började

Vi har bara vårvete så det har inte varit någon brådska med tröskandet ännu. Men jag vill inte ha hjulspår i åkern eftersom jag tänkte direktså också nästa vår. Det har varit torrt här men det är bäst att inte vänta så länge för det blir nog blötare på hösten. Annars är jag helt av samma åsikt som Kalle att det är bäst att låta den stora lampan sköta om torkandet …

Förra hösten plockade jag slutligen bort det sönderkörda tömningsröret – eftersom vi numera inte har stolpar alls på åkrarna. Det hade hållits ihop med ståltråd och silvertejp och en och annan plåt. Det nya röret svetsade jag fast vid den nedre anslutningen så det var spännande att se om det blev rätt. Och det blev det. Det nya röret är förvånansvärt rakt och passar annars bra men låset måste ännu justeras. Troligen är vi de enda som har en röd tröska med ett gult rör.

Efter att ha gått igenom det elektriska systemet på tröskan så började vi tröska idag. Det är ju en testtröska från Rosenlew som jag köpte 1990 (1985 års modell) och det finns en massa konstruktioner som inte finns på någon annan tröska. Likaså är elschemat i handboken ganska oanvändbart eftersom man installerat både det ena och det andra i testsyfte. Ingenting är dokumenterat. Så jag fick klippa loss buntbanden kring kabelknippena och följa ledningarna. Nu vet jag ungefär hur kopplingarna är gjorda men det var flera dagars arbete.

Orsaken till att jag började se på ledningarna var att det började bli problem. Tröskan är i alla fall över 30 år gammal och kontakterna börjar bli dåliga. Speciellt var det temperaturmätaren och hydrauliken som krånglade. Hydrauliken var helt odokumenterad och byggd som experiment. Kontrollamporna fungerade uselt och det värsta var att de brände säkringarna hela tiden. Nu är de utbytta till LED-lampor (utom laddningslampan som måste vara glödlampa för den ger generatorn en liten startström). Mätarna kopplade jag direkt till ackumulatorn med en skild ledning och ett relä. Dessutom satte jag in en voltmätare så jag kan följa med spänningen på olika punkter. Det finns ju numera temperaturmätare med inbyggd klocka och viltmätare. Man kan välja vilken punkt man mäter spänningen på med en omkopplare. Jag började tröttna på att krypa omkring med ett universalinstrument på tröskan.

Här ser man att spänningen för mätarna är 12,8 V då tröskan inte är igång. Men sätter man på hyttfläkten så sjunker spänningen till ca. 12,5 V och om man dessutom sätter på strålkastarna så går den ned till 12,0 V. Men mäter jag vid lampornas säkring så har spänningen gått ned till 11,0 V om alla lampor är på. Det bästa är att jag kan mäta då tröskan är igång och jag kör normalt. Om jag vill kan jag koppla mätarna till en skild ackumulator som inte alls belastas av andra apparater.

Det verkade alldeles i skick men då vi började tröska så fungerade temperaturmätaren inte alls. Regn var i antågande så det var ingen tid att söka fel utan vi körde tills det började droppa. I morgon har vi god tid att undersöka problemet. Möjligen måste jag byta ut hela temperaturmätaren.

Och vetet ? Jo, det var ganska torrt med ca. 20 % men det var rena missväxten. Och då var det vår vanligtvis bästa åker. I början uppskattade jag att vi i år fick bara en tredjedel av vad vi brukar få men då vi kom närmare mitten så började jag gå mot en fjärdedel eller en femtedel. I svackorna växte det inte ens kvickrot … På sina ställen fanns det kanske ett par tusen kilo per hektar men på alltför stora delar kanske bara 100 kilo per hektar.

Man ser inte stor skillnad mellan det som är tröskat (till vänster) och det som är otröskat (rakt framför tröskan och till höger). Det var de stora regnena i början på juni som dränkte brodden så det fanns inte en chans att skörden skulle bli bra i år.

Nu gäller det att kvickt köra över åkrarna, glömma det här eländiga året och hoppas att nästa år blir bättre.

Rågen bärgad.

Om nu Kalle deppar, vilket är helt förståeligt då det glesnar i leden, så känner jag mig ändå ganska nöjd med att ha rågen under tak. Eller egentligen ligger ännu ett halvt lass på gården, det kom lite mera än beräknat och allt rymdes inte in. Det plus att tröskningen gick bättre än väntat är kanske allt att glädja sig åt. Adressen för rågen är ännu oklar då den knappast duger till brödsäd på grund av riklig mjöldryga förekomst. Att den hade lagt sig i regnen medförde också att en del grott i axen vilket sannolikt betyder att maltindustrin inte heller är desto mer intresserad av skörden. I utlandet används en del råg i foderblandningarna men vad jag förstått så förekommer det inte här. Så vi får se vad det blir av årets rågskörd, till först gäller det nu att få den torkad så att den håller för lite lagring. Fukthalten var ganska hög så för att minimera utgifterna tippade jag av lassen på golvtorken för att ta bort den mesta fukten på så vis.

Jag var lite osäker på hur tjockt lager jag skulle våga sätta in för att fläktarna skulle orka blåsa igenom då jag inte torkat spannmål på golvet tidigare. 3 meter flis har inte varit nåt problem och Vasabladet seglar närmare 10 cm över rågen där tjockleken är ca 80cm så kanske det skulle ha gått att lägga lite tjockare lager? Jag kör nu med 2 av de 3 fläktarna så med den tredje påkopplad så klarar det säkert en meters lager. Sen borde man kanske ordna med nån omrörare också? Kom mig inte för att kolla det när jag besökte Nisse förra sommaren.

Tröskningen gick som synes bra trots att största delen hade lagt sig

Det kom närmare 80 m³ råsäd från 6 hektar vilket var lite mera än vad jag räknat med så en del rymdes inte in. Luften gick ändå förvånansvärt bra igenom så nu blir det att skotta in överskottet till ett jämntjockt lager.

Deppigt

Det har klagats endel på vädret denna sommar. Det tänker jag inte göra nu. Själv har jag inte ens börjat skörden ännu, men det har att göra med mina ibland dumma ideer om att det är bättre att låta vår Herre sköta torkningen än St1. Jag brukar säga att det gäller att spänna gummibandet så långt man vågar men släppa just innan det smättar en på fingrarna. De flesta år har jag lyckats bra med mina ideer, endast ett år 2004 blev det riktigt dyrt.

Få se hur det går i år.

Det jag däremot tänkte nämna några rader över är en sak som börjar komma emot mer och mer och som känns allt annat än bra. Man träffar bekanta bondekollegor på byn och antingen får eller ställer (beroende på vem som hinner först) frågan om hur det går med skörden. När man själv berättat får man sen höra att ”Nä, jag har givit upp och slutat, sålt bort eller arrenderat ut”

Att det gäller en och annan i åttioårsåldern och uppåt kan jag väl smälta men numera rör det sig allt oftare om bönder i yngre medelåldern.

Vart är detta land och denna värld på väg egentligen? Är det faktiskt så att man måste ha 1000 hektar för att kunna hålla på med lantbruk. Visst ser jag ju själv också vart lönsamheten pekar, det går som kattsvansen neråt och att betala för att arbeta är det väl inte så många som vill, så visst, på det personliga planet förstår jag naturligtvis besluten, men på ett nationellt och hållbarhetsplan tycker jag det bara är så bottenlöst eländigt.

För varje nerlagt jordbruk blir det nationellt sätt färre arbetsplatser och vem som tjänar på det, det vet inte jag.

För varje nerlagt lantbruk minskar vår självförsörjningsgrad i händelse av nån kris – som verkar lura runt hörnet vilken dag som helst.

Visst, antalet hektar som odlas kanske är detsamma men ingen kan få mig att förstå att det nationalekonomiskt sätt kan finnas en finess i att slå ihop två arbetsplatser till en. Men ändå räknar många på det viset.

Det spelar ju ingen roll, är det frågan om investeringsstöd, byggande, maskiner, slakterier eller vad som helst – det skall vara stort. På vilka villkor som helst.

Sen finns det ju också inbyggt i mina gener att ett lantbruk inte är någonting som man spelar rysk roulette med på kvartalsekonomins altare. Det är i alla fall ett arv efter folk som slet hårt för det dom trodde på och kunde. Ett slit som nu ungtupparna och karriärhönsen tydligen är beredda att offra nästan till vilket pris som helst.

Undrar i mina sämsta stunder hur många år till jag själv orkar simma i uppförsbacke motströms. Det kanske kommer den dagen – Gud förbjude – då även jag står i lunchkön för att inta min lunch med ett utländskt namn och morötter från Polen och berätta för personen bakom mig att jag arrenderat ut. Kanske möjligen arrendera ut. Möjligen. Men att sälja mina fäders jord – det skulle jag ändå inte klara, varken med känslan eller förståndet inkopplat.

Tufft veckoslut

Eftersom det här är Bondbloggen så betyder rubriken inte att jag varit och festat utan tvärtom jobbat hårdare än vanligt. Det börjar bli tradition här hos oss att veckoslutet är den brådaste tiden. Då kommer ofta Henrik hem och då skall allt lagas som det behövs flera personer till. Tydligen kommer jag att få jobba hårdast på lördag-söndag hela mitt liv för det började redan då jag gick i skolan och farsan hade sparat arbete åt mej. Då jag kom hem med bussen på lördagen (vi hade halv skollördag på den tiden) så gällde det att kvickt byta till arbetskläder och köra hö åt kossorna innan mjölkningen började klockan fem. Det fortsatte sedan då jag studerade och jobbade i Otnäs.

Nu måste vi bygga om luftluckorna (utsläpp) till den äldre torken på ladugårdsvinden. De var ganska ruttna och sönderbrända av solen och fönstren höll på att ramla ut. Huset var byggt 1945 så det var inte mycket kvar av bräderna på solsidan. Dessutom var det brist på virke då ladugården byggdes och bräderna var minsann inte fullkantade – snarare bakar.

De flesta bondearbeten gillar jag men reparationer av torken är ett undantag. Man får nämligen 40 års samlat damm i nacken och damm det gillar jag inte. Luckorna var dessutom högst upp under det 8 meter höga taket så man måste stå på en ganska vinglig stege (fastskruvad) då man jobbade. Henrik som är bergsklättrare kan i alla fall det där med rep och säkringar och så är han betydligt vigare än den gamla gubben på gården.

De grå bräderna är ett par år gamla. Jag försökte nämligen byta luckor redan tidigare men så kom köksbranden och arbetet stannade av för ett par år. Nu är dock de nya luckorna på plats. De är av filmfanér och betydligt lättare än de gamla som helt enkelt var en bit av väggen som jag sågade ur 1975. Dessutom är de utanpåliggande så de fastnar inte liksom de gamla. Samtidigt sågade vi upp öppningen med nån kvadratmeter. Det kommer nämligen stora luftmängder ut då man har tre fläktar på samtidigt.

Gångjärnen är mycket kraftiga och dessutom satte jag in tre på varje lucka. Då hålls luckan rak och bryter inte vid stängandet. Tjockleken på filmfanéren är bara 12 mm vilket är bra då man vill täta luckan men den kröker sej lätt. Det var hård blåst på lördagen så vi måste vänta till söndagen innan vi vågade sätta upp den andra halvan men den uppsatta skivan klarade sej bra trots blåsten. Vi testade genom att hålla den öppen. Som av bilden synes så använder jag linor och block för att öppna och stänga luckorna. Vid stängningen skall den ena luckan stängas före den andra så det snöret är kortare men skarvat med ett gummirep. Kraftiga gummirep är användbara då man stänger luckor för man får ständig spänning så luckan inte läcker eller börjar slå i luftdraget. Jag har ju 96 luckor i den nya torken …

Men det värsta var att sätta upp skivor i taket inne i torken. Plasten som jag satte upp 1975 har hållit bra men nu har solen tagit kål på den under takfönstren. Torken måste vara övertäckt så det inte blir rundgång av den fuktiga luften eftersom jag har alla torkfläktarna inomhus och tar in luft under taket. Dessutom sprids inte damm och agnar till hela huset då man tömmer.

Vi hade helmasker på oss eftersom det kom stora mängder damm ner från det gamla taket där vi arbetade. Och täta jackor med huvor. Det var inte så trevligt för tätheten gjorde att svetten rann under kläderna och det slog imma på glasögonen. Jag har fläkt till min mask men den var för svag – jag måste sätta in en större dubbelfläkt (12V datamaskinsfläktar). Henrik konstruerade en enkel skivhiss med block och linor så det gick trots allt betydligt enklare än förra gången.

Nu är i alla fall torken reparerad och efter bastun så börjar det gå an. Tröskan är inkörd i verkstaden efter en massa städande både i ladan och i verkstaden. Jag drar nya ledningar i elsystemet för i fjol visade mätarna helt fel därför att de gamla ledningarna (eller kontakterna) blivit dåliga. Det är inte riktigt bra med en temperaturmätare som visar 80 grader normalt men som visar 90 då man sätter på hyttfläkten och över 100 då man tänder lyktorna. Temperaturmätaren måste man kunna lita på för en överhettad turbo blir dyr att byta. Jag har bytt en gång men då var det oljefiltrets fot som brast och all olja pumpades ut mitt i tung körning.

Här regnar det och skall regna i morgon också men det verkar komma mindre mängder än vad prognoserna tidigare hotade med. Hoppeligen kan vi börja tröska vetet i slutet på veckan. Det är ännu augusti så det är inte speciellt sent ännu.