Sida 125 – Bondbloggen

EU-bonderi

Som vanligt – bättre sent som alltid. Nedanstående inlägg borde ha publicerats för en månad sedan, men eftersom morgondagen alltid är en bra dag att göra saker på så blir det nu istället.

Det har ju på senare tid (egentligen ända sedan börja på 90-talet) stötts och blötts om huruvida EU är på gott eller ont för det finländska jordbruket. Vad jag tycker om detta kunde fylla halva Internet så det får vi återkomma till men nu skall jag lyfta ut en liten detalj ur den stora grytan.

Modeordet idag är ju stora enheter. Allt skall vara stort och det gäller förstås även jordbruket. Själv är jag ju som känt en edsvuren motståndare till stora enheter, det må sen vara växthus, jordbrukslägenheter eller fast Räddningsverk.

Missförstå mig rätt nu, jag missunnar inte någon företagare att lyckas väl och utöka sin verksamhet och bli stor, större, störst, det är en väl arbetande företagare väl unnat och det har väl också varit målet för mig nån gång i ungdomlig iver.

Det jag däremot blir fullständigt galen på är när nationella och internationella myndigheter med hjälp av bestämmelser och stödstyrningar ser till att slå benen undan små aktörer, medan stöden styrs till dom redan stora för att dom skall kunna bli ännu större. Det samma gäller investeringar, om jag vill bygga ett ”husbehovsnöts” för låt oss säga 200 grisar så blir det garanterat kalla handen i investeringsstöd, men om jag höger upp antalet till 20.000 så tycker muyndigheterna betydligt bättre om att samarbeta.

Mot denna bakgrund kunde jag inte annat än le åt en verksamhet som jag hölls med en fin kväll för ca en månad sen.

Numera skall det ju anläggas skyddsremsor vid vattendrag och diken för att inte gödseln skall söka sig iväg ut och lagras i vattendrag och vackert så, i princip tror jag på det och på att miljön vinner på det, men varför skall det genast växa en sådan ofattbar byråkrati runt det hela? Nu är det viktigt att dom är på centimetern tillräckligt breda och vad jag har förstått så mäts det minutiöst vid granskning och dessutom skall dom vara skötta enligt allsköns regler, men ändå blir det bara ogräshärdar av dessa.

Efter sådd i år anlade jag en bro ut till närbelägen väg. Bron hade funnits där tidigare men tagits upp vid utfallsrensning och skulle nu då återställas. Detta gjorde att en liten del av åkern (i procent räknat kanske 0,01) inte hade såtts eftersom det behövdes svängrum för grävmaskinen. I samband med nerläggningen av trumringarna skadades också lite av skyddsremsan (ve och fasa) så detta måste då i god EU anda repareras. Det är här konflikten mellan stort EU och liten verklighet kommer upp på bordet.

Jag har inte speciellt stora maskiner, kanske tvärtom, men när det gäller att så i några kvadratmeter vete i efterhand så blir liksom nästan det minsta för stort.

Därför var jag tvungen att gräva längre in i uthuset efter en gammal harv, samt berätta för Zetorn att han skulle ut på åkern.

Med denna redskapsarsenal gick det sen helt bra att återställa veteåkern till EU skick. För att återställa skyddsremsans skadade 10 cm blev det dock skyffel. Medan jag höll på där och reparerade skyddsremsor i sommarkvällen kom jag att tänka på ett jordbruksverktyg som var vanligt förekommande i min barndom. Den såkallade ”räinploogin” som var en ställning som sattes mellan traktorn och plogen för att man skulle komma åt att plöja skiftet absolut ända ut mot kanten. Detta står då i väldigt skarp kontrast till dagens skyddsremsor.

Jag hittade en bild på nätet som jag stal för att visa hur det såg ut.

(Bilden är ”lånad” från Findit.)

Vart är det då jag vill komma med denna något röriga text. Jo, samhället idag vill ha stora enheter och stora maskiner och våldsam omsättning, men för att kunna uppfylla dom krav som ställs på oss jordbrukare måste man ändå aktivera gamla små redskap för att kunna lappa igen nålsögonen som kan sticka regelverket i ögat.

Tur man har dom kvar.

Låter det som om jag skulle vara negativt inställt till regelverket. I det fall Ni uppfattar det så har Ni alldeles rätt.

Tömma torken

Så var det dags att tömma torken. Litet senare än vanligt på grund av väntandet på exporten (som inte blev av). Det går bra med Ormen Långe (se bild nedan) som suger ut allting ganska fort. Men det är eländigt innanför alla dammskydden för man blir genomblöt. Den dammtäta blusen släpper inte heller igenom fukt. Så det blir många pauser då jag måste dricka och torka upp litet. Det är ju inget värre kroppsarbete att litet flytta sughuvudet då och då men det är så varmt att man svettas i alla fall inne i de täta dammskydden.

I år var den böjliga slangen helt färdig. Plasten var genomrutten med en massa hål och nu brast den vid ena fästet. Hålen gjorde inte så mycket för den 22 kW dubbelfläkt jag använder har ett enormt sug. Med silvertejp kan man lappa småhålen men vid fästet där slangen brast behövdes stabilare lappar så jag vek en plåt runt slangen och drog fast den med två slangklämmare – eller egentligen fyra för jag måste skarva två och två för att komma runt den 16 cm tjocka slangen. Då blev det ena bandet för långt så vi satte fyra ribbor runt plåten – verkligen en mindre vacker snabblappning. Till nästa år måste det nog bli ny slang.

Men nöden har ingen lag som det heter och huvudsaken var att vi fick upp vetet i silona. Tre lass har nu åkt iväg till Lovisa och ett är ännu kvar. De två första lassen var överårs vete med usel hektolitervikt men det tredje gick med nöd och näppe över 78 kg/hl. Falltalet var högt (329) men få nu se vad det blir för avdrag. Man blir ju svagt sur ifall brödsäden efter avdrag bli sämre betald än fodersäden … Fast det är inte alls så ovanligt.

Jag kommer ihåg att jag som ung och entusiastisk (för 40 år sedan) sorterade vetet förrän det såldes. Det var mycket arbete och med dagens priser så ids man inte bråka. Det får hellre bli foder för prisskillnaden är liten. Förr var brödsäden värd nånting. Jag räknade att vetet borde upp till 600 euro/ton för att motsvara det dåtida priset (utan stöd med beaktande av prishöjningar på gödsel och bränsle). Då skulle man säkert jobba litet för kvaliteten.

Nu skall det flisas och flisen skall torkas förrän vi börjar tröska. Vädret lär bli varmt och soligt så det låter ju bra. Härtills har det regnat och det gick bra att gräva täckdike. Leran var inte alls så hård som den brukar vara på sommaren. Nu får det gärna torka upp för jag tänkte fylla ett par vägstumpar runt husen och det är inte så bra om gruset kläms ned i leran.

Puh, det står fortfarande.

I morse när jag efter att ha diskuterat bland annat vädret med en sallatsodlande kollega utanför huvudstaden intog förmiddagskaffet mulnade det till och himlen öppnade sig. Jag hade då just berättat att vi har det ganska bra här, fuktigt joo men inte för vått. Skulle mitt ”kaverande” straffa sig genast?

Spannmålen är nu inne i ett kritiskt skede vad gäller att hålla sig upprätt vid blåst och hårda regn så det är det sista man vill ha. Strået är bladigt, vätskefyllt och ganska mjukt samtidigt som axet börjar svälla till och få tyngd. Om ett par veckor börjar strået torka upp och blir både lättare och styvare samtidigt som bladmassan minskar så därefter tål det regnskurar bättre. För att få strået att bättre tåla oväder brukar man behandla stråsvaga frodiga bestånd med stråförstärkningsmedel. Så har jag också gjort på de flesta åkrar och dagens regnskur satte nu behandlingen på prov.

Liggsäd försämrar inte bara kvaliteten utan försvårar också tröskningen samt för att nu inte tala om hur svårt det är att göra den nu aktuella flyghavregranskningen i spannmål som lagt sig. Så det var med stor spänning som jag efter att regnet och blåsten bedarrat gränslade cykeln för att granska odlingarna.

17.07.2016. 8mm regn med åskbyar på en kvart timme — 17.07.2016. 8mm regn med åskbyar under en kvart timmes tid.

Väl framme vid spannmålsåkrarna kunde jag pusta ut, det stod fortfarande. Endast lite tillstymmelse till liggsäd på en av de åkrar jag kontrollerade.

Här var det nära att foderkornet lagt sig.

Till och med den manshöga rågen som jag inte hann stråförkorta i våras då värmen fick den att utvecklas så snabbt stod upprätt. Grannen till rågåkern ringde och berättade att den lutade betänkligt och skulle det regnat en liten stund till hade den nog lagt sig, tursamt nog slutade regnet i tid. Rågen har nu nått det stadium då strået styvnar till så förhoppningsvis hålls den upprätt fram till tröskningen. Om vi nu bara klarar oss undan väderfenomen likt dagens.

Ibland är vi bönder utelämnade åt vädrets nycker men det är nu bara så det är. Det enda man kan göra är att odlingstekniskt bjuda till för att hålla grödorna friska och växande fram till mognad och skörd. För spannmålens del går det nu efter axgång inte mera att göra något åt stråstyvheten i alla fall det är bara att hoppas på tur med vädret.

18.07.2016 kl6:00. Visst är det vackert så här i morgonljuset. :) — 18.07.2016 kl6:00. Visst är det vackert så här i morgonljuset. 🙂

Sorgligt, sorgligt – nu verkstadsarbete

Vetepriset är uselt och det regnar och regnar … Verkstadsarbetet går an men byggandet är det sämre med eftersom det kommer en skur alltid då man skall börja – underligt nog.

Havren verkar ha klarat sej bäst i år – men vi har tyvärr ingen havre. Första lasset med vete for iväg idag. Det är sent på året men jag hade tänkt exportera så det blev att vänta hela halva juni. Vetet gick inte att exportera till det utlovade priset så det blev Avena i stället. Det blir knappast brödsäd för det har varit problem med att få tillräckligt hög hektolitervikt för Reno. I år har vi mest Zebra så det kanske blir bättre nästa skörd.

Nå, det blev verkstadsarbete och jag började installera ordentliga uttag på stora Zetorn. Rapiden har tillsvidare varit kopplad högst provisoriskt. Men det gick inte så fort med installationen. Visst har jag elschema men det var alldeles felaktigt och jag måste börja med detektivarbete av typ ”följa ledningen”. Nu har jag i alla fall ritat ett riktigt schema.

Då jag var i farten så installerade jag en ny lysdiodstrålkastare i stället för det gamla arbetsljuset som slutat fungera. Den nya dra hälften så mycket ström men lyser mycket bättre. Det gamla arbetsljuset är uselt i jämförelse. Det skall bytas också men det må nu sitta kvar så länge det fungerar.

Sedan monterade jag frontlastarkameran på nytt. Den kom bort då jag körde flis för den tog i övre kanten på öppningen. Den var monterad på ett rundjärn som kröktes grundligt. Kameran klarade sej förvånansvärt bra. Nu satte jag den på en hydraulslang som ger efter lättare. Den är kanske litet för vek men den fungerar behjälpligt. Den hålls upp med två ståltrådar som är ganska svagt fästade. Tanken är att de skall ge efter om kameran tar emot nånting. Den måste vara ganska högt för att man skall se skopans framkant.

Det ser inte särskilt stabilt ut men jag har lärt mej att alltför stabila konstruktioner bara leder till att de går sönder mycket värre än allsköns ”tjikelverk” som ger efter bättre. Och så måste konstruktionen utprövas först. Jag tror jag måste flytta kameran ännu högre. Att den behövs kan man se på nästa bild. Utan kamera måste man stiga av traktorn och gå fram för att se var skopan är. Det skulle inte hjälpa mycket med de nyare traktorernas sneda motorhuv. Frontlastaren är alldeles för långt fram. Jag borde då sitta på taket för att se.

Jag installerade också fler uttag för 12V. På nätet hittade jag ett uttag med fyra kontakter och strömbrytare. Det är bekvämt att man kan stänga av en apparat utan att dra ur stöpseln. Fyra är sådär på gränsen för då jag kopplar till GPS, hyttkamera och temp/volt/klocka så finns det bara ett ledigt uttag. Och då har jag frontlastarkameran och Rapiden fast installerad. Nuförtiden så behövs det massor av uttag för alla apparater. Det finns också ett USB-uttag så man kan ladda mobilen.

Också den kombinerade temp/voltmätaren med klocka hittade jag billigt på nätet. Klockan är mindre viktig men utetemperatur och spänningen vill jag hålla koll på.

Jag satte en liknande mätare i Ducaton där utetemperaturen mäts framme vid vägbanan så att islarmet fungerar. Ducaton kastar hastigt runt vid isföre om den är olastad. Jag var i diket med den förra Ducaton då jag skulle bromsa där en kranbil höll på att dra upp en personbil från diket. Det var glashalt och jag hann knapp röra bromspedalen innan Ducaton började valsa runt. Men kranbilen var ju redan där så det gick snabbt att dra upp Ducaton igen.

Skymningen lägger sig…..

…..allt tidigare om kvällarna och en titt i almanackan meddelar att halva månaden redan gått. Bygden andas semestertider och det är tyst och lugnt i grönsaksbondens omgivning. En och annan flyghavregranskande jordbrukare har jag ändå sett. Känns lite som om sommaren börjar vara slut och alla väntar på hösten.

Lite vemodigt känns det allt och hur blir det med alla projekt som man tänkt utföra i sommar? Dessutom har man inte någon bloggarträff att se fram emot eller annat avbrott i vardagen det brukar ibland bli nån utställning eller nåt mässbesök men inte ens det har man hunnit med. Det här fick mig att sätta till några kol i spisen för skulle man nu ens få ”heimane” i någorlunda anständigt skick kunde man kanske ändå ta sig ett ledigt veckoslut nu innan skörden tar vid på allvar. Kanske kunde man till och med hinna damma av plastraketen och ta sig nån tur i landskapet ? Vi får se vad morgondagen för med sig………

Hur som……. så har jag nu framåt småtimmarna radhackat igenom de flesta grödor och det var då som jag märkte att tusan också att det börjar bli mörkt. Det gick an ännu medan jag körde igenom palsternackorna men när jag kom till morötterna fick man koncentrera sig för att hålla sig i raden.

Meeeen man får glädja sig åt att det nu i år växer bättre än i fjol, eller vad tycks?

Jakten på den perfekta sallaten.

Isbergssallaten har varit och är fortfarande en viktig gröda här på gården. Vi har odlat den sen starten 1988 och innan dess på 70-talet fanns den också med i mitt 4H-land. Då för 30 år sen var den ganska ny som odlingsväxt åtminstone i kommersiell bemärkelse, en del partiaffärer undrade vad det nu var för ett litet kålhuvud jag kom dragandes med. Och det var närmast några större hamburgerrestauranger som använde isbergssallaten i någon större omfattning. Isbergssallatsarealen i landet låg då på knappa 100ha och jag stod för i runda tal en procent av den arealen. Under 90-talet ökade populariteten på bekostnad av kinakålen och arealen tredubblades, det gjorde den även här på gården. Under 2000-talet har arealen hållits ganska konstant lite på 300ha för att nu på de senaste åren minska något.

Det här har fått mig att undra om isbergssallatens livscykel nu är på nedåtgående liksom för kinakålen då på 90-talet. Och vad kommer i stället?

Isbergssallaten är ingen lättodlad växt och omsättningen är snabb, när det är varmt har man bara några dagars respit vad gäller skörd av fräsch och lagom stor sallat. Fungerar inte marknaden då när skörden är klar är det inte mycket att göra åt saken då det här inte är någon lagergrönsak. Därför odlas sallaten i flera omgångar för att minska på riskerna och för att ha jämnt utbud. Om nu odlandet är utmanande så är handeln i ännu större grad knepig. I år till exempel fanns det rikligt med importsallat i butikerna när den inhemska skörden kom i gång på allvar innan midsommar, dessutom passade handeln på att hålla kampanj på växthusodlad kruksallat för att på allt sätt slå fötterna undan frilandsodlad sallat med låga priser som följd. Den tidiga produktionen är dyrbar då det fordras mera insatser i form av täckväv och arbetskraft.

Just den växthusodlade kruksallaten är kanske frilandsodlad isbergssallats största konkurrent och för att få isbergssallaten att stå sig i konkurrensen gäller det att producera för konsumenten begärlig vara. Hur sen en sådan skall se ut är frågan.

Här skall jag med hjälp av lite bilder försöka ge min syn på saken och det skulle vara trevligt om grönsaksätande bloggläsare också ger sin syn genom lite kommentarer.

Fräsch isbergssallat av lämplig storlek?

Storlek och pris.

Hushållen är inte stora numera och för att sallaten skall hålla sig fräsch borde den förbrukas på en eller ett par måltider. En dylik ca 400 grams sallat för 2,49 i butiken skulle med andra ord betinga ett pris på en euro styck. Det borde väl kunna anses gångbart? Och skulle med måttliga påslag av mellanhänderna även ge ett netto åt odlaren som det borde gå att leva med. Motsvarande kruksallat kostar väl normalt nästan det samma men är 3 till 3½ gånger lättare så frågan är om det är för mycket sallat för pengarna vad gäller isbergssallaten?

En dylik storlek skulle innebära att det gick 12 stycken i en 5 kg’s låda. Själv tycker jag att det ser snyggt ut så 🙂

Hållbarheten.

Jag skrev inledningsvis att det inte är frågan om någon lagergrönsak och så är nog fallet vad gäller hanteringen via butiksledet. Här på gården har vi ändå oftast haft egen sallat skördad i oktober till julbordet men då skall det till att sallaten är frisk, lagom utvecklad och lagrad i konstant temperatur lämpligt skyddad för uttorkning. Men är isbergssallaten varsamt skördad i rätt stadium en tidig fuktig sval julimorgon och snabbt förpackad samt nerkyld i vakuumkyl så borde den hålla närmare 2 veckor också via butiksledet om den hanteras rätt även där. Och det borde väl kunna anses som acceptabel hållbarhet?

Här på gården har vi nu sen införskaffandet av vakuumkylen möjlighet att leverera dagsfärsk sallat skördad på morgonen och leveransklar efter förmiddagskaffet. I bästa fall finns den i butiken samma dags eftermiddag, där klår vi importsallaten med hästlängder. Men hur står vi oss i övrigt?

En pall vakuumkyld isbergssallat klar för partileverans.

Men som sagt för att nå dit skall allt klaffa, även vädret.

Om det nu är så att tiden sprungit ifrån isbergssallaten och att det inte går att med odlingstekniska och marknadsföringsmässiga konster och knep förlänga livscykeln så är det bara att konstatera faktum och försöka hitta någon ny sallatsgröda. Jag ha försökt mig på olika specialsallater och dom är populära i storköken samt vid direkthandel men väldigt svåra att få ut via matbutikerna trots att även de prismässigt står sig väl gentemot till exempel kruksallaten. Är det på grund av att frilandssallaten är årstidsberoende?