I går prydde vi den traditionella johannistandjin (midsommarstången) på Lekstrand (den forna Leikanlindån). Förr var resandet av stången mest ett arbete och festen hölls på kvällen men det har kommit mer och mer folk till resandet så att festen nästan flyttats till förmiddagen.
Och så bjöd Inga och Beatrice på kaffe och saft.
Medan Ååen stilla flyter under bron.
Glad Johanni allihopa !
Nu har jag slösat bort en massa pengar. Häromdagen hämtade jag hem den nya lastaren som alltså är alldeles fabriksny – inte en billig begagnad som jag vanligen köper. Men då de begagnade var dyrare …
Nog har jag svetsat den gamla lastaren (Nokka 3010 från 1986) men i mars så var måttet rågat då ramen igen bröts sönder (se Värre än förväntat). Den höll inte ens en vinter efter förra reparationen. Det har varit en bra lastare men alldeles för klent byggd. Speciellt räckvidden har varit utmärkt.
Det är svårt att gå bakåt så det blev en Farma med 8,5 meters räckvidd. Problemet i alla dessa år har varit att jag haft processorn fäst vid ramen på lastaren. Därför har jag i det längsta dragit mej för att byta och hellre svetsat på nytt och på nytt. Så det blev en mycket avskalad lastare utan ram, utan ventilbord och utan grip.
Nu behövs det bara ett par hundra kilo järn och ett par buntar svetselektroder (plus en massa tid och arbete) så skall kvistarna ryka igen … Planeringen av ramen är redan igång.Den blir i flera delar så det är lättare att skruva bort en del och svetsa. På den gamla lastaren måste allting plockas i bitar för att man skulle komma åt att reparera. Så det skall planeras noggrannt. Det är mycket mera arbete att börja skära sönder och bygga om.
De här flygfäna som svärmar för tillfället förekommer i sådana mängder att det börjar bli svårt att arbeta i odlingarna utan att få mun och näsa fulla av dem.
Även ifjol fanns tendens till riklig förekomst men den kom av sig då sommaren uteblev. Nu i år verkar det omöjligt att bli kvitt dem. Visst har vi haft dem tidigare också, det har nu som då förekommit rapporter att malfjärilar observerats på väderradaren då de i stora ”moln” invaderat landet med hjälp av sydliga luftströmmar. Nu verkar de komma allt tidigare under säsongen vilket har fått mig att undra om det finns en övervintrande stam på grund av den ökande höstrapsodlingen?
De fullvuxna finns i så rikliga mängder och överallt i naturen att dem kan man inte börja bekämpa. Man får rikta in sig på larverna när dom börjar glufsa i sig av mina skyddslingar och hoppas att man lyckas så bra med bekämpningen att en andra generation inte blir lika talrik. Tyvärr verkar en del av rybsodlarna inte ta problemet på allvar så där får dom härja fritt och därifrån kommer nya generationer säkert att ställa till med en hel del bekymmer längre fram på säsongen.
Ungdomarna bygger om Ribackhuset som jag byggde 1977 med farsan. Som 30-åring funderade man då om det lönade sej att bygga ett nytt hus för föräldrarna som ju var lastgamla (litet på 60 …). Nå, de bodde där i över 25 år.
Det är bra att pojken är intresserad av att bygga om huset – och han gör det grundligt. Då jag byggde det för 40 år sedan så gjorde jag en mängd misstag och det värsta var att jag trodde på vad bygg”experterna” påstod. Nu vet jag att man absolut inte skall lyssna på alla råd som matas ut – de är helt felaktiga. Från 1960 framåt har byggandet bara blivit sämre och sämre med mögelhus som följd. Till all tur så är pojken noga med att använda bra material och metoder.
Men huset måste tömmas vid ombyggnaden och vi har med brorsan burit bort en mängd lådor med föräldrarnas kvarskap. De lämnade en hel del kvar i gamla huset då de flyttade till Ribackan i slutet på 70-talet men där fanns ändå massor av gamla saker. Problemet är att man börjar minnas allt möjligt då man ser de gamla sakerna och pappren. Ingen annan förstår att en gammal och kanske söndrig sak kan vara så viktig för oss men vi har levt med den hela vårt liv. Möjligen ser vi den först nu – förr var den en så självklar del av våra liv att vi inte såg den.
Det fanns en mängd sparade brev och fotografier från 1930-talet framåt. Med alla kort från barn och barnbarn blev det en hel del. Här är en låda med kort och brev från oss alla. Våra föräldrar reste aldrig någonstans. Det längsta farsan kom var då han gjorde värnplikten i Vasa (artilleriet) och morsan då hon hälsade på sin syster i Pargas. Jag och brorsan åkte redan runt världen. Men inte blev vi mycket lyckligare för det. Numera sitter jag helst och ugglar i Hindersby.
Det var ett helt liv vi bar ut ur Ribackan. Ett arbetsamt men också ett lungt och harmoniskt liv – även om det förstås varit en och annan kris. Höjdpunkterna för morsan var syskonfesterna i Strömfors då den stora syskonskaran (8 flickor och 2 pojkar) med familjer träffades. Ofta var det julandradagen på Mickels där morbror Tor och moster Marit (f. Klockars) ställde till stora kalas. Det vi inte tänkte på var att våra kusiner dagen efter måste vara med och röja upp efter kalaset.
Redan tidigare hade jag burit ut kvarskapet efter min farfar och farmor men det var betydligt mindre mängd. Förr hade man helt enkelt inte så mycket saker och papper. Litet fotografier och en hel del svarta brev från begravningar som min farmor hade sparat. Min mormor och morfar minns jag inte alls för jag var mycket liten då de dog.
Det finns lite kvar från tidigare generationer även om mycket säkert försvann då huset flyttades hit från Hopenbackan år 1908 i skiftet. Från ännu tidigare generationer ända tillbaka till dem som odlade upp de första åkrarna för 1000 år sedan (ungefär) finns inget kvar – möjligen nån anteckning i skattelängderna. Det tidigaste spåret är i Gustav Vasas jordaböcker från 1530-talet.
Så följer släktled på släktled. Men jag tycker verkligen synd om våra barn som skall reda upp i den fruktansvärda mängd med gammalt bråte som jag samlat ihop. Det är inte fråga om nån låda utan flera stora fullproppade hus …
Den här bilden tog jag som 14-åring på den tid då allt hö skulle sneisas och det var ett jättejobb för nästan alla åkrar var höåkrar då. Morsan bär på kaffikalaasi för det var ingen tid att gå hem från åkern mitt i arbetsdagen. Det var bråttom att få upp höet förrän det började regna.
Snart flyttar följande släktled in i Ribackhuset och det hade säkert varit till stor glädje för mina föräldrar:
Det var ett uttryck som någon vis person myntade för länge sen. En annan variant är ”Jag tål inte sånt jag inte förstår”
Till den kategorin hör vissa fel och problem som man kan råka ut för som bonde, men inget har någonsin förbryllat mig lika mycket som detta som nu kommer att berättas. Problemet är olöst än idag så jag tar gärna mot tips på vägen som skulle kunna bringa klarhet.
Det handlar alltså om min grävling, en Ford 655 som i övrigt är i bra skick och samarbetar klanderfritt.
För två somrar sedan körde jag fast i skogen så att hela maskinen låg på buken och det var ett evinnerligt bökande innan jag till slut kom loss för egen maskin efter brukande av mera våld än vad som kändes bra. Genast när jag kom upp på vägen kände jag att något var galet i styrningen, den liksom stämde inte med rattrörelserna och hjulutslagen. Konsulterande gav vid handen att servopumpen givit upp och en ny införskaffades och monterades. Allt var bra några veckor, men sen märkte jag att styrningen bara fungerade med kall servoolja. När maskinen varit igång ca en halv timme försvann styrningen helt. Alltså den fungerade men blev oerhört trög.
När jag försökte tvinga den att styra tömde den ut all servoolja på hyttgolvet. Orbitrolen hade kraschat. Maskinen lämnades till Fordservice för orbitrolremont och i samband med det upptäckte reparatören att stången i ena servotuben (det finns två – en till varje hjul) var lite krokig. Inte mycket men dock. När tuben plockades upp återfanns en hel del metallspån inuti cylindern och här trodde vi roten till det onda var. Cylindern fick en ny stång tillverkad på ett nästan lokalt metallföretag och allt var frid och fröjd – tills jag två månader senare såg att cylindern var böjd igen. Denna gång VISSTE jag att jag inte kört mot något eller överansträngt styrningen eftersom jag ju varit paniskt rädd för att något skulle hända igen.
Totalt uppgiven monterade jag en ny stång (av samma leverantör) och började köra ännu försiktigare. Nu undvek jag fulla hjulutslag eller att pressa styrningen om den ”tog emot något” Jag var också noga med att inte vrida hjulen stillastående utan styrde bara när maskinen rullade. Det gick bra. Hela vårsådden 2015 lastade jag storsäckar med frontlastaren och det gick bra. Under året har jag också använt maskinen en hel del och inga andra problem än lite läckande olja har uppdagats.
Tills i vårsådden i år. Jag hade väl lastat ca ett tiotal säckar å 650 kg när jag tyckte att maskinen styrde konstigt. Steg ur och möttes av följande syn:
Vad jag riktigt tänkte då vet jag inte, det är mest som ett luddigt minne, men nervklott är väl ganska nära sanningen.
Här står vi nu och försöker fundera. I detta nu är cylindern på bilden borttagen och jag använder bara den ena, men det funkar nu sådär och helst skulle jag nog vilja ha tillbaks båda. Däremot är det fullständigt meningslöst att reparera den krokiga och montera den igen, för jag vet vad som händer. Den kroknar. Och det håller jag på att göra också.
Traktorreparatör har tillkallats och han har konstaterat att övertrycksventilerna öppnar som dom skall. Längden på cylindern är också rätt och det är bara den ena av två styrcylindrar som krånglar.
HJÄLP!!!!
…….blev kort i år. Speciellt om man jämför med fjolåret.
I år körde värmen i slutet av maj allt (nåja, inte allt men en hel del) i blom och det blommade ut snabbt. Sen kom kylan och tog en del av blomningen, jag fick en del frusna jordgubbsblommor trots täckning med täckväv. Därefter fullbordade ett par dagars storm blomningens avslutande. Vinbärsbuskarna hann pollineras ganska bra under den varma veckan men hur det är med skogsbären har jag inte hunnit kontrollera. Undrar också hur bina har hunnit med i vår när det blev så intensivt. Till exempel på Eriks minnesträd som är ett familjeträd där fem sorter samsas på samma rot hann en del sorter blomma ut innan andra hann slå ut i blom. Jag har inte i skrivande stund hunnit kontrollera hur fruktsättningen lyckats men förhoppningsvis har någon av pollinationssorterna blommat tillräckligt länge.
……är också skolavslutningarnas tid och med dem studentdimissionerna. Speciellt de senare har jag inte förstått den stora uppståndelsen kring. Kanske för att vi inom vår familj inte haft studenter? Frugan gick faktiskt ett år i gymnasiet men hoppade av till förmån för yrkesstudier. Själv visste jag att jag ville jobba inom jord- och skogsbruk och såg därmed ingen nytta med ett studentbetyg. Farsan som jobbade som timmerman på byggen i stan tyckte att jag som hade lätt för att lära mig skulle utbilda mig till byggmästare ”för dom hade ett lätt jobb” och i så fall skulle antagligen en studentexamen ha fordrats. Men jag ville som sagt annat. Att jag sen efter avslutad trädgårdsmästarutbildning i min roll som arbetslärare på trädgårdsskolan hamnade att skola jämnåriga studenter till trädgårdsmästare stärkte ju inte precis min syn på nyttan med studentbetyget. Till och med några av mina jämnåriga ifrågasatte nyttan då de nu påbörjade yrkestudier som jag redan avslutat.
Då i början av 80-talet samsades studenter och grundskolsgångna elever på samma klass och inte såg jag heller som lärare någon större skillnad i kunskap dem emellan. Studenterna hade kanske lite lättare att ta åt sig teorikunskaperna tack vare högre ålder och mer studievana än grundskoleleverna men det var nog intresset för utbildningen som avgjorde mest åtminstone vad gällde yrkesämnena.
Vad gäller yrkesexamina som de facto ger behörighet till ett arbete har uppmärksamheten inte åtminstone tidigare varit närapå lika uppskruvad även om också de med all rätt firas i större grad numera. Själv gillar jag personer med gott handalag som får praktiska saker uträttade utan desto mera beräknande. Därför beviljar vi ett litet stipendium ur Eriks minnesfond till skogsskolan, den skola där Erik trivdes bäst, för att tilldelas en elev med praktiskt kunnande och visat gott kamratskap. Också föreståndaren i lågstadiet förstod att värdesätta praktiskt kunnande och tröstade oss under en föräldrakvart då vi oroade oss över Eriks dyslexi att han märkt att de elever som haft lite svårigheter under skoltiden är de som han först möter i en fin sportbil.
Så utan att på något vis ringakta det arbete som ligger bakom ett studentbetyg så undrar jag vari uppståndelsen och ”hypen” med dimission ligger. Kan någon med erfarenheter om nyttan med studentexamen förklara det för mig? Kommentarsfältet är öppet för diskussion! Och tycker någon att jag hellre ska ägna mig åt att bryta sten än dylika funderingar så är det också OK att meddela det 🙂
