Sida 140 – Bondbloggen

Glad vändag!

Glad vändag till er alla läsare!

Jag har fått några nya vänner de senaste dagarna. Dom är ganska små och säger bä.

Tackorna har börjat lamma, det började bra. Gaga fick 2 lamm, Lala och Linus. Idealiskt med två lamm och en av var sort, exakt vad jag beställde 😉

sen…..

Hååhå.. sen fick Grandiosa 3. Tre små bruna lamm med pliriga, pigga små ögon. Hon tvättade dem alla, och tullanduttan vad bra allt va… i fem minuter. Sen tog det stop. Äta skulle de INTE! Så där fick jag stå med huvudet inpressat i sidan på henne, vänster ben framför frambenet och lyfta bakbenet och stöda mej på högerbenet och så försöka få tre småttor att fatta var de skulle äta. Så fort de hittade spenen hoppade Grandiosa ett vigt och galant litet skutt, eller sparkade till så lammet tappade spenen och så var det bara att börja om från början. Ergonomiskt att stå och hålla i sprättande tacka? Nope! Inte en gnutta heller. Men, strunt i det bara lammen får ätet lite så trycket i juvret släpper, och att de får i sej mat så de håller livet.

Här är jag sådär lagomnöjd… 😉

Lamm som inte luktar EXAKT som hon ville i kombination med ett ömt och sjukt juver var inte poppis. MEN, efter att jag stått där dubbelvikt några gånger och blivit nergeggad av både helomynta-salva, helosan (som jag smörjt in juvret med) och tacka-slajm har hon fått ge sej och 2 av lammen har hon gått med på att bry sej om och ta hand om, och spänningen i juvret har släppt. Men, den där tredje lilla lammisen, den som hon INTE ska ha… Vad ska det bli med den då? Ja, vad tror ni…

Inte kan man lämna en sådan åt sitt öde, än mindre nacka den. Så, suck, där springer jag nu varannan timme med någon halvdeciliter mjölk… Håååhå… Det är liksom på gång igen nu! 🙂

Åter till skogs.

Efter en ofrivillig paus med skogsarbetet på grund av en livlös arm gjorde jag idag åter en mjukstart med skogsarbetet för att testa kroppens funktionalitet. Sågade tre tankar och kroppen höll bra men nog tusan var det blött efter nattens blötsnö. Det var kanske inte riktigt den bästa dagen att återvända till skogen men det var ju varmt så inte behövde man frysa trots att man blev våt inpå bara kroppen. Kanske är också skogsarbetet rena hälsokuren, åtminstone om man får tro en riktig hejare till skogshuggare som presenterades i Maaseudun tulevaisuus. 200.000 m³ och 75 motorsågar avverkade, jag säger då det 🙂

Jag var ju lite nyfiken att se hur läget såg ut efter den varma veckan och om virket låg kvar eller om det följt med i vårfloden. Virket låg nog kvar om än i 20 cm djupt vatten som samlats ovanpå isen i dikena. Det var nog väldigt vått överallt både på marken där det syntes vatten i stövelspåren liksom i grenverket ovanom skogsbonden.

Nu utlovas några kallare dagar och jag får väl lov att inleda utkörningen av det jag avverkat hittills. Tror ändå att det är bättre att låta marken frysa till lite igen så att inte den lilla tjäle som fortfarande finns smulas sönder. Det brukar vara svårt att få sönderkörd mark att ta ihop på nytt så jag tar risken att vänta trots att virket som ligger i vattnet blir tyngre att transportera och riskerar frysa fast.

Flisveden blötläggs i "vårfloden" — Flisveden blötläggs i ”vårfloden”

Titta det regnar …

En modern version av Povel Ramels ”Titta det snöar” skulle lyda

Titta det regnar, titta det regnar. Allting är blött, blött, blött.

Jag var på väg till skogen i morse men ångrade mej. Och nu har det regnat hela dagen. Hos oss är det +3 grader och snö finns det inte mycket kvar. Nu har också ytan börja mjukna så jag övergick – igen – till inomhusarbeten. Det här börjar bli en riktigt dålig vinter fastän början var bra. Tiodygnsprognoserna ändras varje dag. Just nu lovar de kallare från lördagen framåt men man vet aldrig. Vi är bara i början på februari så det kommer säkert att bli kallt ännu. Det man är rädd för är att kölden kommer senare på våren i maj …

Från biten längst bort i Tallmosan fick jag bort tre lass flisved och dit kan man knappast fara mer i år. Där borde ännu tas bort en hel del men det blir tydligen till ett annat år. Fast man vet aldrig. Det kan plötsligt bli -25 igen. Men tiden går och jag hinner helt enkelt inte mer i år få ut större mängder virke. Nästa skogsmaskin måste bli amfibiefordon eller bandmaskin med extra breda band så den klarar av mossar som inte är frusna.

Inte utan ett spår….

Hej!

Jag heter Kalle och brukade blogga här förr. Det vill säga innan jag försvann spårlöst. Det hände på senhösten och har sin förklaring.

Om vi tar det kort så gick det till såhär: Jag rengjorde tröskan och städade torken. Sen körde jag in tröskan och gick in själv. Sen dess har jag inte gått ut.

Nåja, kanske det ändå inte är riktigt så illa men närapå. På något sätt gjorde förra säsongen att jag tappade tappade styrfarten gällande det jordiska och den har till dags dato inte kommit åter.

Till detta samverkade åtminstone tre saker:

Det eländiga vädret och den dåliga säsongen. Det har jag dock upplevt förr och det är hanterbart.
Alla dumma obegripliga konstverk till pålagor som kommer från EU- och miljöhåll och som över huvudtaget inte är begripliga med bondförnuft. Visst förstår jag att det behöver finnas ett regelverk runt stödutbetalningarna (om man inte helt enkelt bara satte en stödsumma för en ha – eller ännu hellre, gav oss vettiga producentpriser istället) men detta inferno av obegripliga ord och bestämmelser, det kan driva vem som helst i betongväggen.
Det allra värsta; Jag har nu i 25 år odlat hemmanet och hela tiden varit bombsäker på att bättre tider kommer. Nu börjar jag tvivla på det. Jag är inte säker mera på att det ens är någon vits med att hoppas på att en generation efter mig skall varken vilja eller kunna forstätta. Vem som skall odla jorden och ge oss mat i framtiden vet jag inte, och tanken är hur som helst inte bekväm.

Nåja, nu har vi februari och dagarna börjar bli längre och visst ser man en ny sommar i horisonten. Skulle någon runt jultiden ha frågat om jag skulle fortsätta eller arrendera ut hade svaret nog blivit arrendera ut (jag får kalla kårar längs ryggen bara jag tänker tanken) men nu har jag nog kommit på bättre, eller andra, tankar.

Visst skall det odlas i egen regi även 2016 på detta hemman och visst skall vi skriva bloggar om bara nån vill läsa. Vad som skall odlas vet jag inte ännu, jag har ingen som helst odlingsplan gjord ännu men den som lever får se.

Att husbonden sover vintersömn gör dock inte gården livlös, tydligen. Jag gick runt och kollade spår i nysnön härom dagen och spår, det finns det massor av. Speciellt nattetid är det nog mera liv i luckan på tomten än man kan ana. De flesta spår tillhör naturligt nog huskatterna, men även harar och annat finns det gott om. Många spår är det svårt att veta vem dom tillhör, men det handlar förstås om ekorrar, sorkar, möss, skator, andra fåglar, och sen finns det vesslor och vem vet vad. Vissa spår tyder också på råttor, men det har jag ju bestämt att inte finns här, så det kan det ju inte vara. Eller kan det? Ett råttspår är ju ändå rätt lätt att känna igen om släpverktyget hängt i backen där dom dragit fram. Runt token har jag inte sett något som tyder på råtta och det är ju bra. Problemet är ju bara att domdär otygena brukar ju åka tunnelbana vid behov, så säker kan man inte vara.

Bilden ger inte riktigt texten rättvisa eftersom det ju är har- och kattspår men det visar lite på spårmängden som uppkommer under en natt. Lite längre bak i bilden försvinner ett oidentifierat spår in under frontskopan på grävmaskinen. Det är ett sånt där spår som jag inte ens vill veta vad det är.

En gång har vi haft tydliga lo-spår som släntrat över gården och det är en bra indikation på att katterna skall hålla till inomhus. I princip har jag inget mot stora rovdjur, men dom kan äta något annat än det som vi satt namn på.

Tillbaka till Tallmosan

Nästan hela januari gick förlorat på grund av för kallt eller för varmt väder. Vi började redan gallra i Tallmosan men det blev avbrott på grund av kölden och så avverkade jag i heimskooin (bakom nya torken). Det blev en hel del stock för granarna hade blivit stora. Nu är det klart så jag har kört ett par dagar med processorn i Tallmosan i en bit längst bort som inte blivit omskött på många år.

Det är ganska lång och dålig väg och tar en hel del tid då man måste köra på krypväxeln. Så det går inte att bara gå in på kaffe liksom förra veckan då jag sågade nästan utanför dörren. Nu måste jag ta med mej te och smörgåsar så jag klarar mej hela dagen. Visst är jag kaffemoster men te passar bättre i termosen. Vanligen är det för hett men nu råkade jag ta en termos som inte håller det varmt alls. Första dagen gjorde jag misstaget att ta med bara fyra skivor tjööpisbröd (butiksbröd) och det var alldeles för litet eftersom det bara innehåller luft. Vi har ätit heimbaka bröö (hembakat bröd) hela julen och då var man van att en skiva verkligen innehåller nånting.

Och så måste det ju finnas ett par havreflarn med också. Det var visserligen Runebergsdag men tårtorna är litet för mäktiga och passar inte riktigt i skogen. GPS behövde jag därför att jag var litet osäker på var ett råmärke fanns. Det hade troligen blivit begravt i en dikesrensning. Men nuförtiden finns det kartor med fastighetsgränserna utmärkta riktigt noggrannt så det var bara att sätta in koordinaterna i GPS:en. Decimetersnoggrannhet får jag inte men på nån meter när hittar man nog rätt punkt om man låter GPS:en ligga på samma plats en längre tid.

Biten var intressant därför att den inte blivit gallrad på de senaste 40 åren. Där hade skogen börjat gallra sej själv och det fanns en mängd torra träd. Men de som fortsatt växa såg riktigt bra ut för det mesta. Jag minns att en doktorand på SLU (Sveriges lantbruksuniverśitet) hade kommit fram till att gallringens lönsamhet är tvivelaktig. Skogen gallrar sej själv och den här lilla biten verkar understöda det påståendet. Nu skall minsta stockdiameter höjas och då blir gallring en ännu större förlustaffär.

Jag har sågat nästan enbart flisvirke och till det passar torra granar utmärkt. Man hade väl fått nån euro för dem om man plockat bort dem förrän de torkat men den här biten är sådan att man inte vågar köra dit normala år – bara i år då det var -25 grader på nästan bar mark så håller vägarna.

Jag fäller med motorsåg och sedan kör jag träden genom processorn. Det går snabbt och blir snygga hopar. Nu tar jag först bort de torra träden och sågar upp väg. Senare tar jag bort de understryckta granarna och björkarna. Det går lättare att köra ut dem på det sättet.

Men få se om jag vågar mej dit mera i år. Det har varit så varmt att vägarna på mossen börjar smälta underifrån och det ligger redan vatten i hjulspåren på sina håll. Och det är lång väg att gräva sej fram till stabil väg …

Vägen ser ännu bra ut men från och med i morgon skall det åter bli varmt och längst nere på bilden syns vatten i ena hjulspåret. Just här är vägen förrädisk Ett tiotal meter härifrån körde jag ned Belarusen med processor riktigt ordentligt ett år och det tog en hel dag att få upp den igen. Så jag är ganska försiktig med den här vägen. Vår skog finns till höger och kalhygget till vänster hör till grannen.

Men det är trevligt att se hur mycket granplantor det finns under de stora träden. De är ännu 30-70 cm höga men inom ett par år borde jag ta bort alla de stora träden här. Tyvärr är jag helt beroende av vädret i den här skogen. Om det blir varma vintrar så får jag helt enkelt lov att vänta.

Att vara handikappad…..

….har jag fått en liten känning av den gångna veckan.

Vet inte riktigt vad som hänt eller vad som orsakat att armen hängt livlös och värkt så in i norden. Till och med så pass att jag som annars är ytterst återhållsam vad gäller pilleranvändning blivit tvungen att proppa i mig upp till 6 burana vissa dagar för att kunna hålla tyst och inte vråla ut min smärta och för att få sova lite nattetid.

Antingen är det nåt elakt virus som vandrar runt i kroppen eller nåt som hör ihop med den återkommande envisa förkylningen som jag haft från och till sen slutet av november. Eller så uppstod det nån liten sen- eller muskelbristning som inflammerats efter att jag bråkade med en fastfälld björk i skogen senaste lördag. Björken satt trots litet grenverk hårt fast i en gran och jag kände mig tvungen att ta ner den trots att jag inte hade traktorn med då avverkningen ligger relativt nära en vandringsled. Så här vintertid är det inte många som vandrar längs leden men man vet ju aldrig och jag fick lära mig under skogsbrukar utbildningen att man aldrig lämnar ett avsågat träd ståendes i skogen. Så det var bara att bita i hop och med hjälp av fälljärnet baxa ned björken. Alternativet hade varit att skärma av området med märkband men något sådant hade jag nu inte med mig denna gång.

Kände ändå inte av att något skulle ha hänt och dagen efter var det heller inte så sjukt, det var först två tre dagar senare som förlamningen och smärtan slog till. Nåå, nu en vecka senare börjar armen lyda igen och smärtan har gett med sig så pass att det nu till och med går att vrida ratten på traktor och truck så månne inte det ger med sig av sig självt.

Det blev ändå återigen några dagars försening av skogsarbetet och även slutspurten på träningen inför BotniaVasan nästa veckoslut blev ogjord. Kanske kan jag få ihop någon träningskilometer i början av veckan men får väl vara lite återhållsam så att det inte åter blir problem.

Det är ändå, till all lycka, sällan jag har så här grava problem med hälsan men det får en att tänka på dem som lider av långvariga sjukdomar och handikapp. En påminnelse om hur högt man skall värdera god hälsa och sköta om sig.