Fortsätter här den i förra inlägget påbörjade berättelsen om mitt deltagande i kinesiska vasaloppet i Changchun.

Det står visserligen någonstans i Bondbloggens beskrivning att vi förmedlar bondens vardag i våra inlägg så jag vill poängtera att dessa inlägg inte representerar vardagen utan en för en några dagar förhoppningsvis välförtjänad ledighet. Ledigheter hör ju inte precis till vardagen och ledigheter hemma på gården blir ingen njutning då man har massor med ogjort arbete som utsikt. Så det är bäst att resa bort så pass långt att man inte kan göra något åt det där hemma. Nå riktigt frikopplad är man ändå inte då man via mail och textmeddelanden bistår dom hemmavid med råd och instruktioner men man slipper i alla fall det praktiska arbetet.

Tävlingsdagen.

Tidig frukost, påklädning av två par underställ och två par tunna strumpor (eftersom det är närmare tjugo minusgrader), tävlingsdräkt, tidtagningschipet på höger vrist, startnummern, ”halsbuffen”, överdragskläderna, skidskor, handskar och skidmössan som denna gång är den orange av researrangören utdelade mössan. Mössan bär den norska flaggan men jag svänger den så att flaggan göms under buffen när jag drar upp den över öronen. Sen görs ytterligare en koll av att kläderna är på och speciellt chipet och startnummern för utan dem blir det ingen start. Sen packas ryggsäcken med byteskläder så att man har möjlighet att få något torrt och varmt på sig efter att svettig och utmattad nått målet. Lite dricka som den här gången består av vatten som jag fyllde drickaflaskan med på toaletten efter säkerhetskontrollen på Vasa flygfält och ett par bananer som jag kom över på frukosten stoppar jag också med i ryggsäcken sätter också med ett par plaspåsar att dra över skidhandskarna. Sen är det bara att ta stavar och skidorna som förvallats och försetts med skidmärkningstarrorna kvällen innan och gå till bussen för avfärd till startområdet. Ungefär så här inleddes tävlingsdagen.

Loppet.

Väl framme på startområdet görs en sista finjustering av vallningen som förutom den hemmavid gjorda glidvallningen och grundvallningen består av igår pålagd fästvalla. Valet av fästvalla var denna gång inte speciellt svårt då spåren till största delen består av hård konstsnö och snötemperaturen visar-15 grader. Några lager Vauhtis K19 med ett lager K21 som ”toppning” visade sig ge bra fäste utan att förstöra glidet.

Vi är ute i god tid så jag hinner se invigningsceremonierna samtidigt som jag rör på mig för att få upp värmen. Invigningsceremonin är av traditionellt spektakulärt kinesiskt slag men tar inte alltför lång tid vilket säkert är bra med tanke på de lättklädda ungdomarna som i kylan framför sina nummer. Skidorna placeras ut på startfältet för att markera var man önskar ställa upp, eftersom jag på grund av snöbristen hemma inte just tränat alls lägger jag skidorna lite längre bak på startfältet. Några kinesiska flickor vill ha några ”selfies” tillsammans med ”atleterna” så det blir lite fotograferande med de enastående snöskulpturerna som bakgrund. Det här är definitivt inte bondens vardag! ?

Nu är det bara en kvart tills start så nu åker överdragskläderna av och påsen med dem och ryggsäcken lämnas in till klädförvaringen efter att jag tagit en sista slurk Vasavatten och stoppat en banan i fickan vid byxlinningen. Ytterligare några minuters uppvärmning blir det innan det är dags att ställa sig på skidorna för att invänta startskottet.

Startskottet går och fältet med åkare börjar röra på sig, ömsom går det snabbt och ömsom långsamt för att ibland stanna helt när någon framför ramlar omkull i trängseln. Arrangörerna flyttade fram en hel del kinesiska juniorer vid sidan av startfältet och jag får en av dem tvärsöver skidorna då han/hon faller under försöket att ta sig in i spåren. Kinesen är liten och lätt så jag föser försiktigt den åt sidan för att fortsätta innan jag själv blir pååkt av någon bakifrån. Stoppet gjorde att alla mina kamrater hemifrån försvunnit ur sikte men i uppförsbacken efter startområdet kommer jag inte förbi. Efter ett par kilometer kommer en brant utförslöpa och jag väljer att vid sidan av spåret ta mig förbi dem som bromsande tar det lite försiktigare. Här kommer jag åter i kontakt med en del av lagkamraterna och vi följs åt några kilometer innan vi åter splittras upp. Det går sakta i uppförsbackarna vilket passar mig bra otränad som jag är speciellt vad gäller backtagning. Min tyngd ger däremot bra fart utför så jag kan passera flera åkare i så gott som varje utförslöpa det gäller bara att undvika bli omkulldragen av dem som faller. Jag når första saftkontrollen och får nåt obestämbart, som är alltför hett, att dricka. Jag får ta det försiktigt för att inte bränna mig i munnen.

Sen är det bara att skida och staka sig fram kilometer för kilometer, ibland passerar man nån löpare och ibland passeras man av nån som är för snabb att man orkar ”hänga på”. Efter 25 kilometer är man åter inne på startområdet för varvning eftersom detta lopp körs i två varv längs en 25 kilometers konstsnöbana. Nu återkommer backarna under banans första halva och det är ingen trängsel längre efter att de som valt det kortare 25 kilometers alternativet har gått i mål vid varvningsplatsen. Nu kunde man ha gått betydligt snabbare uppför om krafter och kondition funnits. Jag äter nu bananen som blivit lite mosig för att få lite extra energi och blir uppåkt av två kineser som mot reglerna, eftersom detta är ett klassiskt lopp, skejtar. När dom håller på att passera säger jag ”there’s no skating allowed” och dom faller tillbaka men jag ser när jag tittar bakåt att dom nog fortsätter sitt skejtande. Hinner senare ifatt en ryss och vi följs åt tills nästa station, han stannar inte så jag tappar bort honom under tiden jag dricker två muggar dricka.

Jag stakar vidare och får så småningom syn på ryssen igen och kommer lite närmare för varje stavtag och det ger lite extra kraft. Vid nästa saftkontroll stannar vi båda och jag går ut först med ryssen hack ihäl. Vid ett par tillfällen försöker han gå förbi men kommer inte mer än jämsides innan han faller av och lägger sig bakom igen. När vi kommer ner till sjön börjar den tilltagande vinden som blåser emot bli riktigt besvärlig och jag saktar in för att låta ryssen dra men han är nu utvilad efter att ha åkt i lä och gör ett ryck som jag inte orkar svara på. Jag passerar en som åker med en stav innan jag når sista saftkontrollen där det visar sig att all dricka är slut. ”No water, we are sorry” meddelar funktionärerna så det är bara att törstig efter motvinden fortsätta. Efter några hundra meter möter jag en snöskoter i full fart, antagligen får kontrollen påfyllning men jag vänder ändå inte tillbaka. Nu nere på isen får jag så småningom undanvind och det går lätt att staka sig fram mellan spåren i stället för i spåren som delvis fyllts med drivsnö. Jag passerar  två estländare innan spåret åter svänger i motvind före upploppet till mål. Jag går i mål till tonerna av ACDC’s ”Highway to hell” med tiden 3 timmar och 44 minuter.

Efter att tidtagningschipet tagits bort och jag fått medalj, kram och lite dricka blev det ytterligare selfiefotograferande. Tydligen duger man  som fotoobjekt trots svett och fastfruset snor eller kanske just därför ? Man försöker vänligt ställa upp men blir så småningom tvungen att söka sig till omklädningstältet för att sätta på torra läder innan man blir frusen. Diskuterade loppet med några ryssar och rumskamraten som kommit i mål några minuter tidigare innan vi satte oss i bussen för transport till hotellet, stämpling av skidpass och…….. ”after ski”. Vilket jag återkommer till senare för nu ska jag sova en stund för att orka bestiga muren i morgon. Bildmaterial kommer senare eftersom jag inte får dem uppladdade via telefon, det är ändå rätt fantastiskt att tekniken tillåter en att till ackompanjemang av rumskompisens snarkande skriva inlägg från ett land som begränsar användande av social media. Go natt!