Sida 145 – Bondbloggen

Den glada julen 2015

Som sagt så var det ingen fridfull jul i år men desto gladare. I dag på juldagen hade vi ett gammaldags kalas med all möjliga rätter – inklusive Sheilas trifle (med anor från Skottland, Irland och England). Det stora matbordet förlängdes med två tilläggsskivor och därtill sattes två mindre bord. Den stora stuvun var nästan för liten. Här ses juldagens vuxna (barnen kunde inte sitta stilla) – utom unga husbonden som slocknat tillsammans med sin yngsta dotter som förresten fyllde två år på julaftonen.

Litet före avfärd lyckades vi i alla fall få småkusinerna att sitta någorlunda på en rad i den gamla kökssoffan (tillverkad av min farmors farfar för 150 år sedan).

Livet på landet i helg och söcken fortsätter men under mellandagarna måste vi till skogs även om vi får gå till fots. Man kan alltid hugga upp skogsvägar i väntan på att det skall frysa på.

Det var den glada julen 2015 som nu börjar övergå till en mera fridfull jul :-).

För tidig jul!

Om nu julen kom tidigt i fjol så är det än värre i år. Vet ej om det beror på det varma snöfria vädret, på bökandet i jorden (rörlägger lite diken för tillfället) eller om jag håller på att bli gammal. Jag skulle hursomhelst inte ha tid med jul nu men det är inget jag rår över, den är nu här oberoende om jag vill eller inte. Ej heller rår jag över vädret och där är jag lite kluven vad gäller om jag gillar läget eller inte. För visst är jag glad över att det är varmt så att jag kan förbereda kommande säsong med att jobba på åkern men tillika skulle jag också gärna jobba i skogen och framförallt träna lite skidåkning då jag redan på nyårsdagen åker på vinterns skidäventyr. Härom natten när jag gick till sängs visade termometern +8,2°C, så det är inte så konstigt att jag inte stått på skidorna förrän igår, jag blev helt enkelt tvungen att ta mig till konstsnöspåret i Vörå så pass stor började abstinensen bli. Spåret i Vörå var i bra skick trots att det varit så varmt, lite trångt men det får man räkna med när läget är som det är. I övrigt så har ”träningen” så här långt fått bestå av kroppsarbete på åkern, jag är hopplöst dålig på det här med förberedande barmarksträning. Kanske kunde jag tänka mig rullskidsåkning ifall jag ägde ett par rullskidor.

Lagergranskning.

Att jag inte riktigt hunnit förbereda mig för julen bidrar också förra veckans lagergranskning till. Jag tyckte mig ha alla behövliga dokument i skick men kontrollräknade ändå för säkerhets skull att inskördade och utförsålda varor stämde överens med lageranmälan. Med vårt sortiment och på grund av den sena skördesäsongen är det inte helt lätt att få allt rätt trots att våra lager inte är så stora. Den sena skörden har inneburit att en del sålts direkt utan att ha lagrats och att hålla allt skilt är svårt så det tog mig framåt halvtretiden på natten innan jag vågade gå till sängs. De lokala granskarna besitter dock en hel del bondförnuft och var nöjda med den redovisning jag håller. Så allt OK denna gång men visst är det som Charlotta skrev i sitt senaste inlägg stressande med den här byråkratin och hotet om sanktioner som i mitt tycke inte står i proportion till skadans storlek ifall nu nåt glömts bort eller i skördebrådskan räknats fel.

Sen har jag också försökt få undan lite möten och dylikt som hör årstiden till. Jaa, en del har jag haft liggande ganska länge måste jag erkänna, men har man blivit vald till nåt utan att vara närvarande på mötet eller tillfrågad så brukar det inte få högsta prioritet. Dikesbolaget här hade slutmöte på dikningsprojektet 1999 och valde då nya sysslomän med mig som sammankallare utan medgivande. Så pappren har legat här nån dag 🙂 till all lycka hade jag dem i vindsarkivet i huset när hallen brann så alla dokument fanns i behåll. Likaså motboken (om någon minns vad det är för nåt) med lite kvarlämnade medel från tidigare projekt. Nåå, dikningen utfördes grundligt senast så vattenfårorna har i det stora hela fungerat bra fram till hösten 2012 då stora regnmängder i kombination med skogsdikesrensningar fick vattnet att stiga till bräddarna. Lite slam men mest en rejäl gräsväxt har därtill medfört att vattenströmningen inte löpt som den skall på senaste tid. För att nu inte bli utpekad till bov ifall rikliga regn skulle orsaka översvämningar kände jag mig nödd och tvungen till att sammankalla sysslomän och markägare till möte för att besluta om nödvändiga åtgärder. Mötet med nödvändiga förberedelser tog också det ett par dagar i anspråk och att jag därtill valdes att fungera som huvudsyssloman framdels lär väl medföra att ytterligare någon dag går till spillo. Men det är så det fungerar här på landsbygden vi får sköta dylika frågor vid sidan om det dagliga arbetet, i tätorten sköts det av tjänstemännen.

Som sagt julförberedelserna har lämnat lite på sidan om men nu är den här och jag har sent omsider fått iväg lite hälsningar och dylikt. Tre ”normala” arbetsdagar återstår av året och eventuellt hinner man ännu om det behövs och finns möjlighet till göra lite bokslutsinköp men det betyder att man nog får sätta ner någon av helgdagarna till kalkylerande för att hinna i tid.

Med dessa tankar en julaftonskväll vill jag hälsa bondbloggens följare och bloggande kollegor en riktigt god fortsättning på julfirandet. GOD JUL.

Var nöjd eller sluta…. och jo, god jul också!

DEN KOMMER!!!

Julen.

Men hur ska det gå? Blir det en vanlig jul i år? En jul med klappar, sång och dans, en tomte med stor säck med massor av julklappar, eller kommer tomtens säck att vara lite mindre överfull i år? Kommer kanske inte tomten med en playstation 4 och en massa minecraft spel, eller en såndär livsfarlig hjulbräda, eller kanske senaste multimaskinen, tänk om han bara har med sej ett par kalsonger och stickade sockor!!???

Nej fy och fasa! … I synnerhet om man är 8 år!

Kanske det är nåt som kommer att vara faktum för ett och annat barn denna jul, och kanske många jular framöver? Ekonomin (sådär i stort) är en utförsbacke, och de flesta av oss sitter i likadana pulkor, påväg utför. Som jordbrukare har vi åkt pulka ganska länge redan, men ändå lyckats att inte krascha djupt nere i dalen.

Vad är det som regeringen håller på och knåpar ihop? Mindre semesterdagar? Mindre pengar? Och helgersättningen då? Vad ska det bli med den??? Betyder det att man skall vara fruktansvärt glad i år om man får ett par kalsonger, för nästa år kanske det bara blir 2 mandariner i paketen!

-Nej, det går vi inte med på! … Alternativet då? Vilket är det?

Ja, jag blir lite … sådär, ”jaa-a… det är väl inget nytt… ? ” När det pratas om nedskärningar och mera jobb och mindre pengar.

Vardagsmat för en jordbrukare… Vi är vana pulkaåkare, utför går det, och man får trolla med knäna ibland för att hålla pulkan på rätt…

????

Bara för att sleva upp en slev sopprötter ur soppan, skall jag dra några exempel.

Jo, såhär. Du blir lovad X antal euro i stöd för att odla en växt, den ger lite mer i stöd, och du har förutsättningar för att odla det, lika gärna som att du odlar nåt annat kan du odla det. Så du odlar den. Det är tydligen det som myndigheterna vill eftersom dom höjt på stöden för det. Sen när det kommer till kritan, att stöd skall börja fördelas, så hoppsis, det fanns visst X antal 1000 andra som tänkte likadant, och så mycket pengar har inte avsatts till det, så, ”jäh, ni får dela på det som finns” Det kan bli ca hälften av vad som utlovats, eller nåt sånt, ni får ta vad ni får…

Var nöjd eller sluta.

Du odlar en växt som skall förvaras i lager, för det kan du få lagerstöd. ( Det är tänkt för att inte alla grönsaker som finns i landet skall proppas in i butikerna på hösten, utan att bönder ska ha råd att hålla grönsaker i lager tills lite senare på vintern – våren.) Du fyller ditt lager till toppen, du har fått det att växa riktigt fint i år. Du lämnar in din ansökan om lagerstöd, men nähä, vettniva, det är så många som ha lagrat i år, ni får dela på det som finns, det blir inte så värst mycket då många fått bra skörd och har sina lager fulla…

Var nöjd eller sluta.

Du sätter lök, tidig lök. Den är dyrare i utsäde än lök som skördas senare. Den ska skördas inom en viss tidsram för att kallas tidig. Du gör det. Du gör vad du kan. Du sätter tidigt, du skördar inom den utsatta tidsramen du fått. Men, nähä, den har blivit förvandlad till sen lök iallafall. Fast du köpt tidig sättlök, satt den tidigt och gjort allt du kunnat enligt konstens alla regler. Det bara blev så. Du fattar ingenting, men beskedet du får emot dej i luren är tydligt och klart, du får inte betalt för ”tidig lök” du får betalt för sen lök. Skillnaden i pris mellan tidig lök och sen lök, är ca hälften + att betalt får du nångång sen i nästa år. Om solen skiner på måndag och göken gol innan 15 maj. … Nej, där drog jag till med ett skämt så det small om det, men ibland känns det så. Man måste ha humor om man inte ska bli alldeles utbränd och tappa förståndet helt. Att tåla sånthär! Att tåla att en dagen få en information, en annan dag en helt annan, och helt kallt finna sej i att bli kastad mellan överlevnad som jordbrukare och att gå i konkurs… Skillnaden är hårfin, men…

Var nöjd, eller sluta.

Du lämnar in alla papper i tid, alla ansökningar och bilagor, och ansöker om ett stöd för att bevara vårdbiotoper ( betyder att det är ett område som är värdefullt att hålla så det inte växer igen, inte gödslas och inte drivs med järnhand, utan sådär som det ska drivas för att moder jord ska må så bra som möjligt) och gudarna ska veta allt vad det heter. Och du SKA ha allt inlämnat i tid! Den magiska datumen närmar sej och du skriver och fyller i alla kruxar så gott det går, till långt in på nätterna. Utbetalningsdatum, förskottet, för det stöd du sökt är i november. Hela vintern, sommaren och hösten jobbar du med områdena. Du håller koll på alla djur som där betar, fyller i alla skötseldagböcker, röjjer sly och slår vass och inspekterar och funderar. Du har alltså utgifter för området du sökt stöd för hela tiden. När ”förskottet” kommer, reder det upp kostnaderna man haft för att bevara ett värdefullt objekt i flera månader. OM det godkänns. När får du veta det? Jo, nästa år. Nångång ”i början” av 2016 blir det klart. Ok, du vet om det. Och när får du det utlovade förskottet, jo simsalabim, ungefär samma dag som den magiska datumen för att utbetalningarna av förskottet skulle börja, då kommer man på att ”-vet ni va, det här systemet fungerar inte, hur ska vi kunna betala ut förskott då vi inte ens vet om det blir godkänt” …. NÄJUSSTDEJA! Så.. några stöd för områdena man jobbat med ett helt år, det kommer nästa år. Kanske. Det kommer jo, om det blivit godkänt, annars, nä. Det utlovade stödet, förskottet, existerar inte längre, eller hur de nusen blir…? Systemen och programmen är inte färdiga? … Nähä, men när jag skulle lämna in mina ansökningspapper, då fick det inte bli försenat med en minut!?

Var nöjd eller sluta.

Jag tänker inte börja dra upp alla småsaker som dessutom kan slå in som sanktioner ifall du gör ett litet fel. MEN, hårresande historier kommer mot öronen emellanåt… Och på nåt vis har det blivit som värre nu när det dragit igång en ny period, systemet är nytt, svångremmen dragits åt ytterligare, och nu på hösten, just innan jul, börjar domen på alla de världens granskningar ha blivit färdiga. Många sömnlösa nätter har förflutit sen den dagen då telefonsamtalet kom, ” grattis, vi kommer att komma och övervaka din gård på torsdag”, och resultatet…

-Dom kommer att dra in stödet på …. och … för jag hade inte alla papper när dom kom och granskade.

-Jag missade markkarteringen… gissa hur mycket sanktioner jag får!?

-Jag missade anmälningsdagen på slaktdjuren, så vi får några 1000 – 10.000 euro bort från stöden för år 2015.

-Vi missade helt dedär med hur man skulle anmäla —-, så, jag vet inte hur det kommer att gå… Jag förstår inte, ifjol var det ju inte alls så, men nu… och jag visste ju inte det, för jag låg på sjukhus när det var kurs, så jag missade utbildningen och … Ja, jag vet inte riktigt hur jag ska göra…

Var nöjd eller sluta

Jaha, och sånt ska man helt kallt finna sej i. INGEN har farit illa, ingen mår dåligt även om ett djur inte blir anmält som slaktat EXAKT på rätt datum. Misstag händer. Det är mänskligt! Men, nej. Sånt kan bli helt kolossalt dyrt. Blir det en endaste miss i anmälningarna så är myndigheterna framme och jagar en, som gamar jagar efter en halt hare.

Till och med att låna böcker på biblioteket fungerar bättre. Då kommer det ett meddelande på mail när dagen för att lämna tillbaka boken börjar närma sej. Om det skulle vara så in himmelens viktigt att få djuren ur register EXAKT när det ska, utan att det skull gå någon vecka över tiden, skulle det inte gå att få till ett system som skickar mail till bonden från registret att ”pling, kossa nr FI 123456789, har nu slaktats på slakteri nr 0123, stämmer det, ni har inte gjort en slaktanmälan! Gör det nu eller så kommer ni att få sanktioner på 5% av djurstöden.

Det är ju 2015, allt annat går att få system och tekonologi till, men när det skulle gälla att hjälpa bonden minnas, att justja, det borde jag också göra, när han hon kommer hem från djuren sent på kvällen den magiska slaktdagen, och möts av en överfull diskbänk och 2-3-4 små barn som det också ska läsas läxor med, att, ajjo, det var det också, inte nog med att djuren for iväg med buller och bång, dagen tänjts ut till lite drygt lång eftersom slakteribilen var lite sen, det återstår ett pappersjobb ännu som SKA vara gjorda innan kl 00.00. Gääääsp.

Visserligen börjar dom ju nu komma på, att så som det nu är kommer att betyda undergång för en och annan, och diverse ändringar i sanktionssystemet ska väl bli av, men tänk er de som de redan ”hotat”, eller ska vi kanske lite snällare säga, ”berättat för” att de kommer att bli av med hela djurstödet för år 2015… Alltså, folk vimsas hit och dit! Ena dagen har du din gård i fritt fall och följande kanske inte?

Historierna är många. Ödena är många. För många handlar det om hela släktens historia att försöka driva en gård. Man kan inte sluta. För vad skulle man annars göra? Behövs det verkligen inte mat i denna värld? Hur kan ett så viktigt yrke som bonden få jagas med stora hot och bannor?

Jag då? Jo, jag hade granskning i somras. Trevliga var dom, damerna som kom. Och vad jag vet hade jag åtminstone det mesta i skick. Helt 100 kan man aldrig vara. … Så, som så många andra bönder (jag vet att ni finns!) så kan jag ibland ligga sömnlös och fundera, hur månne det kommer att gå?

För tillfället är jag mest småsur på sånt här trassel, och kottar i karburatorn. Du kan inte slakta ett får över 1 år med endast EN öronlapp! NEJ bevars. Det har resulterat i att jag inte kunnat skicka iväg 4 får till slakt, för dom har tappat sin ena öronlapp nu på hösten och de ersättande jag skickat efter har inte hunnit komma. (Dom tappar oftare lapparna på hösten när jag tar hem dem, hemma har jag bara fårnät, och när maten lite minskar på betena brukar fåren sysselsätta sej med att sträcka efter mat genom fårnätet, ute på holmbetena finns bara lite fårnät, det är oftast fårnätet som är boven i dramat till tappade öronlappar) Så dom står nu kvar i fårhuset fast höstens slakttransport redan gick och dom egentligen skulle ha behövt vara ombord. Dom kommer alltså att stå och äta hela vintern, och inte ge någonting alls. Det mest olönsamma man kan ha. Dom HAR en lapp, som innehåller alla siffror som kan tänkas behövas, men. Nej. Det går inte! Kanske skulle jag ha behövt skicka efter ersättande lappar tidigare, men, dom måste ju tappa dom först iallafall, innan jag kan skicka efter ersättande! Att skicka iväg dessa 4. Endast 4. Det är ännu mer olönsamt än att ha de kvar.

Var nöjd eller sluta.

Stöd? Varför dillar och jomsar jag så mycket om stöd? JO, det är så! Det bara är så! ”-Bönderna behöver ju inte jobba, dom får ju stöööd”… sånt hör man emellanåt. Jo, visst får vi det, men annars skulle en liter mjölk kosta typ 8 euro, och en fårfiol 300euro.

”Det folk inte betalar via matsedeln, går via skattesedeln” sägs det också ibland, och det ligger väl nånting i det. Skulle vi inte få stöd skulle inte det finnas nåt jordbruk.

Det jobbiga i kråksången om stöd är att man hela tiden, som jordbrukare skall anpassa sej till en massa regler och förordningar som ploppar upp som svampar om hösten. Det fylls på, tas bort, det ändras och justeras. Pengar. Ja, visst förstår jag, att får du pengar så ska det vara kontroll också! Ingen ska få pengar för saker den inte förtjänat/gjort likt för… JA! Visst ska det vara så, men, ge väl bönderna en chans, acceptera misstag och av att vara skitpetig blir ingen lyckligare av.

Det är så enkelt men ändå så svårt.

Så hur blir det med julen i år?

Ja, säg det den som vet. Antagligen lär den komma i vilket fall som helst. Det viktigaste, om man riktigt tänker efter är kanske inte den där spelgrunkan och det senaste i mobiltelefon. Hur man får det inpräntat i ett huvud på en 8 åring skulle jag gärna vilja veta, för det kämpar jag med lite varje dag. Jag har en 8 åring hemma som inte gör annat än pratar om julen, tomten, och allt vad han kanske ska komma med, för det har han önskat sej. Jag försöker förklara att i år kommer nog inte tomten med alla Star Wars lego grunkor som finns för jag vet att tomten inte kommer att komma med allt det som står på hans önskelista. Men, det är helt ok, för, egentligen, hur mycket plast behöver ett barn?

…… .. ….. .. . . . . Suck….

Jag har skrivit på den här bloggen någon vecka. Ibland känns det som att nej nu Lotta får du försöka ta det lite piano. Inte är det så farligt. Följande dag hör man någonting igen av någon bekant eller vän, eller så får man själv en utredning på halsen, som innehåller något 1000 kryss, som sträcker sej bakåt i tiden ända till 2008, då blir humöret sådant att jag tänker, nej inte är det så farligt,, DET ÄR JU ÄNNU VÄRRE!!!

Men, vad göra… Ja, jag försöker alltid vara optimisten som tänker att jo, det banne bara ska gå att leva på jordbruk. Det ska gå även om man inte har 200ha och 500får. Det bara ska gå. Men, optimisten i mej börjar få ta ordentligt med stryk…

Jag då, vad skulle jag göra om jag inte gjorde det här? Ja, ibland slår tanken mej. Kanske oftare nu än förut. Jobba 8-16, få lön varje månad. Pengar som är helt mina egna! Pengar som jag inte behöver köpa tutthinkar för. Semester, tänk att få ha en månad semester. Sådär att man inte alls behöver göra någonting alls! Det lockar. Tanken är lockande… … En stund. Sen börjar jag se på mina egna fördelar, och dra upp alla nackdelar med att vara ”vanlig” knegare. Sen far ivern och jag inser, att nä. Det här är nog det som passar mej. Det är min livsstil. Antar jag, jag vet inte, för jag började min bana bland fårstängsel och timotej som 19 åring.

Men, om det skall fortsätta såhär, med mårran bakom knuten och sömnlösa nätter så får man nog fundera om, vare sej man vill eller inte…

Nå, nu ska vi inte måla någonting fult på väggen. En dag i taget och göra så gott man kan. Julen kommer, med eller utan plast.

———————————–

Och nu är den här. SSWISSHH sade det och så var vi framme vid julen. Såhär dagen innan själva dagen D, så läser jag igenom hela min text och tänker fy vad makabert att häva ur sej allt detta dagen före julafton… Vilken glädjedödare! Men, till lika, det är ju såhär. Julafton eller inte så är det här fakta för många julfirare där ute. Många kanske sitter med glöggen i ena handen, pappren i andra och grubblar över hur de skall kunna komma vidare med sej och sitt.

Själv sitter jag på Dånö i Geta och kan konstatera att jag glömde att handla hundmat idag. Det är det största jag orkar grubbla på för tillfället. Imorgon lär det bli Kalle anka, skinka, tomte och hela baletten. Julen är här.

Jag vill önska er alla en jättefin jul. Önskar att den blir bra. Om du som läser, läser det här efter jul, så hoppas jag du hade en riktigt trevlig jul. Sen spelar det ingen större roll om tomten hade en STOR säck med sej. Om tomten kom över huvudtaget. Eller om det kanske fanns kalsonger i paketen, eller om du kanske blev utan. Den stora saken är nog ändå att man lite stannar upp och försöker koppla av en liten stund. Snart ska det ut och åkas pulka igen. Ett nytt år kommer. Jag önskar och hoppas det blir mera ordning och reda 2016… Om man säger såhär, ur bondesynvinkel kan det nästan inte bli rörigare, vad gäller pappersexercisen. De är lite så att det man egentligen håller på med, ni vet, brukar jorden, sköter djur och sånt, det är nästan som en ”bisak” i det hela, det fixar man, det är en naturlig/enkel sak, men, den där andra biten, det är den som man kan bli helt slut på…

Nå, nog snarvlat. Tack och förlåt… 😉 Jag önskar er alla en RIKTIGT GOD JUL!!!

Glad eller Fridfull Jul ?

I fjol hade vi en fridfull jul men i år verkar den bli ganska så glad. Orsaken är att vi har hela släkten här – inklusive 8 barn – och då är det stora huset fullt och livat. Men först skall jag sätta in en fuskbild (från 17 december 2012). I år ser det illa ut med bara plusgrader ända fram till nyåret, men det har funnits riktiga vintrar med snö och allt. Bara så ni inte glömmer bort hur snö ser ut.

Traditionellt har vi varit i skogen mellan jul och nyår för att få skinkan bortmotionerad men det ser illa ut i år. Nu har jag byggt och skruvat tak och just nu håller jag på med rörinstallationer i Ribackhuset. Det är nödvändigt arbete men inte får man motion av det. Jag har dragit nya rör i stallets arbetsrum också och burit låda på låda upp till bodvinden. Men ännu finns mycket kvar som skall flyttas till ”lagret”.

Snön sörjer jag egentligen inte men köld skulle jag vilja ha så skogsvägarna skulle frysa. Annars blir det inget av gallringarna jag tänkt sköta om den här vintern. Nå, det blir inte mycket gallrat om det kommer mycket snö heller. I värsta fall så kommer det massor med snö senare på vintern före kölden och då är det riktigt illa med skogsarbetet. Då det varit mycket snö på ofrusen mark så är det besvärligt att komma fram.

Men vi får se hur det går. Jag önskar alla en riktigt Glad eller Fridfull jul !

(Nästa år skall vi fira en fridfull jul alldeles ensamma 🙂

Bondens guldålder

För 70 år sedan byggde farsan den stora ladugården av tegel. Det var ett stort bygge på den tiden – den är 30 meter lång. Men då var det brist på mat och investeringar i jordbruket uppmuntrades på allt sätt för alla hade krigets knapphet i gott minne. Då var det inte ens tal om att importera mat för under kriget så såg varje land främst till sina egna behov och import av livsviktiga förnödenheter sågs som ytterst osäker. Det var raka motsatsen till dagens läge. Speciellt i Sverige där nyligen man kunde se rubriken ”Maten räcker bara en vecka” (bild i senaste numret av Landsbygdens Folk).

Jag minns inte bygget för jag föddes först året därpå men mina föräldrar berättade att ladugården var halvfärdig då kossorna togs in på hösten 1945. Det var i alla fall snabbt uppbyggt på en sommar med enbart mänsklig arbetskraft. Murarna bodde i gamla bastun för att inte slösa tid på resor och murade från morgon till kväll. Traktorer och maskiner fanns det inte tillgång till och det var dåligt också om hästar efter kriget. Men farsan berättade att folk verkligen ville arbeta efter åren av stillestånd. De unga männen låg vid fronten och gamlingar och kvinnfolk fick sköta det tunga jordbruksarbetet.

Allting var på 30-talsnivå men en fördel hade vi. I slutet på 30-talet hade farsan köpt en Opel som då uppfattades som höjden av onödig lyx på ett bondställe. Men speciellt min farmor var mycket svag för honom för han var enda barnet sedan systern dött i spanska sjukan 1919 inte fullt tre år gammal. Opeln stod givetvis under hela kriget men såldes genast efter. Då var det omöjligt att köpa bil och nån svarta börshaj betalade så mycket för Opeln att farsan kunde bygga hela den stora ladugården för pengarna.

Bilden är från 1937 eller -38 (farsan till vänster). Inom parentes kan nämnas att Opel Olympia 1935 var den första massproducerade bilen helt i stål. Helt nya metoder användes – bland annat punktsvetsning. Bilden visar en tvådörrars Opel OL38 som tillverkades 1937-40 (och 1947-49). Den hade en motor på 1500 kubik, 32 hk och toppfart 112 km/t.

I ställer för den fick vi alltså ladugården nedan (nåja, åtminstone till stor del).

Då kan man jämföra med den gamla ladugården på andra sidan vägen mittemot huset.

Gamla ladugården är alltså det låga huset mellan ladan till vänster och bodan till höger. Bilden är huvudsakligen tagen av min farmor och farfar. På andra sidan vägen där den nya ladugården nu finns ser man ett enkelt skjul. Den stora dörren döljer Opelns garage.

Det var en tid av stora framsteg inom jordbruket som av bilderna synes. Min mamma var mejerska och hemma från stora Mickels i grannbyn Kungsböle. Hon var stark och slog de flesta karlar då det gällde jordbruksarbete. Farsan var bra på ekonomi och tillsammans arbetade de upp en stor ladugård med 25 mjölkande kor – vilket var mycket på den tiden. Men det gick bra för jordbruket och det var en glädje att arbeta då allt gick framåt.

Tiden fram till 70-talet var en ständig förbättring inom jordbruket. Mekaniseringen tog fart och det tunga arbetet blev lättare med maskinerna. På 40-talet var det mycket svårt att få tag i maskiner men på 50-talet kom det allt mer och man kunde till och med välja märke ! Farsan kunde köpa ny bil (en BMW från Östtyskland). Den krånglade en hel del och ersattes av en Borgward Isabella som var min första bil och ännu finns kvar i Röö ledun (röda ladan).

År 1957 började jag i Lovisa svenska samlyceum och efter mej kom det en mängd bondpojkar och -flickor. Tidigare hade skolning varit ett undantag för bönderna (utom Lantmannaskolan). Min mamma som var rätt så viljestark hade velat gå i skola men de var tio syskon och skolning var dyr. Hon ville absolut att åtminstone hennes barn skulle få gå i skola. Märk väl ”få” … På den tiden måste man betala för allting och om man var alltför bråkig så fick man sluta skolan. Gubbarna i byn sa åt farsan att jag aldrig tar över stället om jag får gå i skolan. Nå, jag har bara missat en såningstid i mitt liv och det var då jag var i Dragsvik.

Visst har mycket blivit bättre inom jordbruket men jag minns den framtidstro som fanns på den tiden. Arbetet var ännu tungt och det var dåligt med både det ena och det andra men allt blev bättre hela tiden och framtiden var ljus. Vilken skillnad till dagens läge då allt är ganska bra men osäkerheten och farhågorna stora.

Ladugården fungerade bara i 30 år som ladugård. År 1975 såldes kossorna och den nya torken byggdes på vinden (se Min första tork 40 år). Farsan var tveksam för mjölken var då en bra och säker inkomstkälla. Det var klart att inkomsterna sjönk men vi kunde arbeta på annat håll och det har gått i 40 år nu.

Inkomsterna har ständigt gått nedåt de senaste 30 åren och det måste kompenseras av annat arbete. En möjlighet är att arbeta utanför gården men så kan man också spara utgifter genom att göra allting själv och för oss var det lätt eftersom vi från barnsben blivit vana att göra allting själva. Men bondens guldålder varade i ungefär 30 år – åren då jag växte upp. Det har också varit en tid av fred i Europa. EU har också varit bra trots alla dess brister (jag röstade för). Det är ett misstag att tro att vi hade haft det bättre utanför EU. Norge har olja men jag såg hur det gick i Sverige då man före EU-inträdet höll på att helt köra ned jordbruket. Så hade det gått i Finland också – bara tio år senare.

Men ladugården planerades och byggdes för litet över 70 år sedan. Ritningarna kom från Nylands och Tavastehus läns lantbrukssällskap. Som vanligt så ändrades en del i byggnadsskedet och flygeln med svinhus lämnades helt bort. I det stora hela ser det i alla fall likadant ut som då även om stallet blev verkstad på 60-talet och nu är arbetsrum med datamaskiner.

Längan bakom garaget byggdes alltså aldrig men annars ser det ganska lika ut. Dörren till stallet är utbytt och där finns nu en farstu. Garaget har nu två dubbeldörrar för två bilar. Divatuutn (ventilationstrumman) till höger på taket är riven för den ruttnade ju kvickt i den fuktiga luften fran ladugården. Där släppte man också hö och halm från vinden rakt ned på bordet och det minns jag mycket bra för efter skolan på lördagarna då jag kom hem så blev det alltid att köra hö och släppa ned åt kossorna.

I genomskärningen ser man båsen och den moderna urinbrunnen som vi med brorsan tömde på sommaren. Man var mycket noga med att gödseln skulle var under tak och inte få urlaka. Då stadsbon snörpte på näsan ute på landet och sa ”Det luktar skit !” så sa bonden ”He luktar pengar !” Men takstolarna var rena katastrofen. De klarade inte alls av de tunga cementteglen men då fick man inte annat att lägga på taket. De ersattes med plåt 1975 vid torkbygget men bara ett år efter nybygget blev farsan tvungen att stötta upp taket med två rader stolpar för att det inte skulle rasa in.

Och så en bild av mej själv och min farfar utanför den nybyggda ladugården 1949. I bakgrunden ser man dörren till stallet. Min farfar var hästkarl och hästen på bilden hette Lyra – en mycket snäll och lugn häst även om hon var ganska envis.

Till flydda tider återgår
Min tanke än så gärna,
Mig vinkar från förflutna år
Så mången vänlig stjärna.

(Runeberg: Fänrik Stål)

Långa armar.

Efter att ha skyfflat nåt tiotal ton krossgrus börjar armarna kännas lite långa men jag tar det som välbehövlig träning inför skidsäsongen. Och den är närmare än vad man egentligen önskat men det har varken funnits tid eller möjlighet till nån form av träning förutom vattengymnastiken en gång i veckan. Så nu när förkylningen äntligen håller på att ge med sig så det passar det bra att skyffla lite grus.

Nå nu skyfflar jag inte bara för träningens skull det är nog lite nytta med skyfflandet också. Jag har förstående arrendatorer som begriper nyttan med god arrondering så dom låter mig lägga igen några tegdiken för att få lättare brukbara åkrar. Förstås så är det nu inte att bara att så där fylla igen utan det skall ju läggas dräneringsrör också och kring dem fyllas grus och det är där som skyfflandet kommer in i bilden.

Och joo, jag vet att det går att göra maskinellt också fast då blir man ju tvungen att boka tid till ett gym eller nåt dylikt 🙂