Man undrar ju nog lite vad detta skall bli till.

Idag var jag ute en runda och vandrade över åkrarna. Det var visserligen vått och ogästvänligt, men just då kom inget regn. Det kom sen senare på dagen. Nu är det inte regnet som är det stora problemet för tillfället, utan det är almanackan.

Jag kan väl konstatera att växtligheten ser oförskämt bra ut med tanke på vilken skräpsommar det har varit. Vårrågen ser lite trött ut, men där har jag ingen referens så jag vet inte – vi får se. Rypsen som är sådd i juni ser riktigt riktigt bra ut, den som såddes i maj tvekar jag lite över men vi får se där också.

Kornet däremot är en liten fröjd, och en katastrof att skåda. Stora fina ax, jämn växtlighet med stora korn i. Problemet är bara att det ser ut såhär:

Grönt.

Korn som är såhär grönt den 6 september vet man nog inte hur det kommer att gå med. Nu ser ju inte alla ax ut såhär, men tillräckligt många för att det skall vara illa. Som det nu ser ut så kanske – tre veckor till. Då har vi oktober här. Kornskörd i oktober låter inte som någon hit precis.

Inte blir det bättre för nerverna heller att min kompanjon i torkrian smällde fast dörrarna i går på eftermiddagen och förklarade sig klar med skörden. Det har aldrig tidigare hänt att den ena av oss skulle vara klar innan den andra börjar. För torksämjans skull är det förstås bra, och för honom är det såklart bra, men jag tycker nog jag känner tiden flaxa iväg lite onödigt snabbt nu. Jag har inte ens gjort klart sista servicejobben på tröskan, och vagnarna står ännu till viss del med lågsidorna på, jag kan liksom inte uppbringa motivation att fixa det ännu.

Dock vill jag å det bestämdaste ändå förneka att hoppet skulle vara ute. Målrakan med spannmålen brukar gå snabbt, så nog kan det vara att jag kör av kornet redan nästa helg, men då skall nog vädret vara snällt denna vecka som kommer. Sol, värme och blåst. Då blir det nog bra.

Ett annat problem när almanackan kommit sig såhär långt är att dagarna blir kortare. I mitten på augusti brukar det gå bra att tröska till 21.30 utan daggproblem, den här tiden på året kommer nog tvångsstoppet mot redan klockan 19.00 för att sen krympa snabbt i takt med att tiden lider. Det är här vinsten med sommartiden kommer in i bilden. Jag vågar inte ens tänka på hur det skulle vara om vi hade ”normaltid nu”, inom bara nån vecka skulle stopptiden vara 17.00 vilket inte alls låter som fungerande förutsättningar.

Jag tror att om enda politiska parti som skulle driva på sommartiden vore De Gröna så skulle jag kunna tänka mig att rösta på det, för så viktig är klockomställningen, för mig är den helt avgörande för en fungerande höst.

Jag avslutar med en bild till, för det är sällan en blomma får mig att skratta, men det lyckades faktiskt gynnaren på bilden nedan med igår.

Det är den enda blomman som kommit igång i solrosåkern, på 4 ha står EN blomma och stirrar på en. Den här blomstergynnaren har helt klart tänkt fel, för hon har inte förstått att på denna gård är man aldrig först, utan man gör allt i sista minuten. Så tänker icke denna pigga solros.

Nu behövs det lite hjälp här. Med torken.

Vi tar det från början.

Sommaren börjar lida mot sitt slut och tröskningen ligger långt borta i tiden. För mig alltså. Jag lider ju av en kronisk sjukdom som egentligen består av två symptom som man inte kan kombinera. Jag gillar sena sorter och jag tror på sen vårsådd. Att det inte alltid går ihop är en lätt insikt, men de år det går bra – då går det riktigt bra.

I år gick det inte bra.

Det betyder i praktiken att när de flesta yrkesbröder nu har startat upp tröskningen så är det en bra bit kvar för mig ännu. Därför blev jag ju naturligtvis tagen på sofflocket när kollegan i vår samägda tork bildlikt talat stod och tutade vid torken med årets första kornlass.

Nåja, nu var ju torken omskött redan i höstas så det var egentligen bara att starta upp. Ett litet problem noterades dock och det var att bottenspjället helt plötsligt gick väldigt trögt. Nåja – vi sköt in det med våld och startade torken – som rykte mer än vanligt. Felet hittades dock ganska snabbt, ett corpus morti av en mus återfanns i fläkten till oljebrännaren så det var dagens minsta problem.

Innan vi skulle starta upp dag två i morse så började jag oroa mig för det tröga spjället. Vi tog oss an fallet och kom på fem minuter på att av de sammankopplade fem hävarmarna som öppnar bottenspjället satt en i princip fast. Den rubbade sig lite med en hammare, men fast satt den.

Nu är denna tork så idiotiskt byggd så man i det närmaste inte kommer åt ens att se vad det handlar om, än mindre kommer man åt att göra just något. Det finns visserligen en inspektionslucka i konan undertill, men den är väldigt ogästvänligt placerad. Nu blev det ändå den vägen problemet fick greppas och det blev den tunnare av oss som fick lov att rymmas in genom luckan. Det var inte jag.

Via luckan så kommer man då efter endel akrobatkonster åt bottenspjället nerifrån. Här visade det sig finnas endel smått och gott. Några kajor som tagit sig in före det fanns fågelskydd på utblåset, dessutom dagens andra gnagar-corpeus morti, denna gång farligt likt en råtta som dock var förtorkad och tack och lov härrör sig från tiden då det var problem med dessa kräk i torken.

Efter en lindrigt sagt kämpig halvtimme – mest då för han inne i tratten – så var bottenspjällen någorlunda rena.

Lättare gick det tröga spjället dock inte.

Efter endel oljande och gnuggande kom vi till ett resultat som var ditåt godkänt, men inte bra.

Det är här hjälpen behövs

På bilden ovan ses alltså dom närmast lodräta hävarmarna till bottenspjället. En av dessa rör sig trögt. Dom andra inte. Att komma åt dom via inspektionsluckorna (dom röda) går inte, och från andra sidan är det helt omöjligt att komma dit eftersom dom är monterade direkt durkt mot betongväggen.

Att ta ner bottentratten låter sig inte heller göras eftersom hela torkelementet ligger och vilar på densamma.

Frågan blir alltså – finns det nån Anttiägare som stått inför samma problem och hur löste Ni det då.

Hjälp!

Jo, faktiskt känns det så. Ingen kan nämligen påstå att det finns någon panik på hemmanet just nu. Möjligen en svag aning om katastrof i det fall att allting skulle gå till pepparskogs i höst, men för dagen absolut ingen brådska.

Vi skriver 27 augusti och tröskningen känns ännu långt borta. Vid senaste flyghavrekollen som inföll i söndags (bara det är ju anmärkningsvärt) så kunde jag konstatera att det nog krävs en hel del tid ännu innan Claas kan börja sitt säsongsjobb.

Både vårrågen och kornet var ännu då inte ens början till hårt i kärnan, utan gick ännu att trycka sönder så kärnan hoppade ut. Alltså ungefär som det skall vara i slutet på juli. Rågen tycker mitt rågodlaramatöröga (vem läste det ordet mer än en gång?) att bara blir sämre och sämre hela tiden, få se vad detdär experimentet slutar med. Kornet däremot ser riktigt bra ut om man kan hålla sig från att läsa i almanackan. Sådden var ju 30 maj och det är nog därefter också. Runt den 15 september om allt går bra kanske skörden kan inledas. Nu har ju vädret varit riktigt varit alldeles osannolikt i några veckor, men vad som komma skall vet ju ingen. Alla prognoser hotar med regnperiod, men jag går omkring och tror på mina teorier och menar att nog skall vi ha mera sommar i år ännu än vad vi hittills förbrukat.

Rypsen spelar mig precis samma spratt som tidigare år. Det som såddes 22 maj ligger gulnat och fult och ser allmänt trött ut, medan det som såddes 7 juni ser riktigt fint ut. Det är bara det att här viskar prognoserna skörd i oktober och det gör ju heller ingen glad.

Alltså vad gör man då. Evolutionen har ju försett oss bönder med en förprogrammerad termostat som säger tröskning i augusti och när inte det blir av så blir man lite besvärad.

Endel av tiden har gått åt till en mera grundlig översyn av Claas än vad som brukar vara vanligt. redan i slutet av juli såg den solen första gången och då byttes en gasfjäder samt motorolja och filter. Vi den genomgången kom jag underfund med att kopplingen eller variatorremmen sagt upp kontraktet. Vi närmare kontroll visade det sig att det var remmen som tackat för sig. Det var ju det bättre alternativet av dom två. Via en bekant fick jag ombudskontakt med någon Claasbonde från Sjundeå som gav goda råd om rembytet. Bra så – det är ju något man inte pysslar med varje dag och ännu klingar MF servicekillens ord i mina öron från ett tillfälle när jag skulle byta en variatorrem på min dåvarande MF. Han konstaterade att m jag fortsatt med det jag påbörjat så skulle jag återfinnas i Strandkärret (2 km bort) när fjädern hade släppt. Det hade jag inget intresse av så jag överlät rembytet till sakkunskapen även denna gång.

Lite förjobb gjorde jag själv, men resten fick Claasservicen på orten ta vara på. Det gick både snabbt och smidigt men en sak lärde jag mig. Det känns faktiskt som om det vanliga smörjunderhållet på en Claas 48 skulle gå snabbare om man tog av framhjulen. Det är ju så att det jag fick höra när jag spekulerade på Claas var att hela tröskan är alltigenom ogästvänlig men att det inte gör så mycket eftersom man aldrig behöver skruva en Claas. Faktum är att båda delarna har stämt. Tyvärr gäller ogästvänligheten allt – även placeringen av smörjnipporna som är nästan omöjliga att hitta och än värre att komma åt.

 

Men som sagt, men framhjulet rullat till sidan var det riktigt lätt att smörja både tröskcylindern och halmvindan.

Variatorremmen är den som ser ny ut. Den gamla remmen såg ännu rätt bra ut men konsterades vid mätning vara närmare 5 mm smalare än den nya. Hög tid för byte alltså. Vad gäller remmar godkänner jag inget annat än Claas orginal – dom tar ju nästan aldrig slut.

 

Hur som helst, nu börjar Claas och jag vara beredda – men spannmålen är det inte.