Sida 194 – Bondbloggen

Jag gick och jag gick och…

…jag gick och jag gick och jag gick…..

Holmen är ca 30ha, och jag gick och vrålade: AAAAASSSSSSSSSSSSSOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Det spelar ingen roll vad man ropar, bara man ropar, och den här dagen spelade det egentligen ingen roll om jag ropade eller inte, jag hittade inte fåren ändå. Men kul måste det ha sett ut om någon kunnat se på mej från molnen.

Aasssooo? Det bara blir så när man ska ropa på fåren. Tackorna blir tassona, vilket blir till assoo, för det är dom bokstäverna man kan dra ut på, och få ljud i så det hörs lite längre. Och hörs, det gör det! Vida kring! Men om man har en bunt självupptagna får man letar efter, kan det tydligen kvitta lika vilken volym man drar till med, man ska stiga på dem för att hitta dem.

Här nedanför har jag gjort en ritning över hur jag gick den dagen när jag skulle hämta hem ett gäng. Holmen är inte såhär exakt runt i verkligheten, men för att göra det enkelt att rita, gjorde jag en boll. Holmen är inte heller direkt jätteplatt, utan det är höga berg, djupa dalar, träskispottar, tät skog och, ja, jag upplevde det mesta på min tur runt holmen. Effektivaste sättet för att hitta får är att gå upp på varje berg och vråla därifrån åt alla håll, i en dalgång fullt med träd hörs det inte långt fast man tar i ända ifrån tårna. Vidare är det stor skillnad om det blåser eller inte. Den här dagen var det snudd på vindstilla.

Det gröna/gula krysset är var jag tog iland med båten, sen gick jag där det det rosa sträcket är, och hittade fåren till slut där jag ritat ett orange får.

Med tanke på min volym på ropet borde tackorna ha hört mej… Flera gånger! Men att de skulle svara och vara intresserade av vad jag ville… – nä.

Suck, nåja, när jag väl hittade dem följde de snällt med till båten, jag hade ju bullat upp med brödkanter och havre, så det var inga problem. I båten hoppade de också snällt, så bara jag hittade dem var det inga frågor, utan allt gick som det skulle, och hem kom vi. Nu är det bara några lass med får kvar ute på holmarna, sen börjar jag ha dem alla hemma.

Mät- och styrcentralen på nätet

På grund av ganska hård blåst så håller jag litet paus i sprutandet och lagar halvfärdiga sysslor i stället. I går kväll fick jag det nya mät- och styrsystemet att fungera. Det är en utvidgning av mitt gamla 1-trådssystem (som i verkligheten behöver två eller tre trådar). Det nya är ett par kort med reläer som kan styra olika funktioner – och så fick jag skriva en hel del nya program.

I enlighet med gammal tradition så använder jag burkar från hushållssidan. Som elvaåring byggde jag min första radio i en gammal tvålask av plast och på den vägen är jag ännu. Fjärrrstyrningen (via kablar) till torkfläktarna satte jag 1980 i en marmeladask av trä och den har fungerat fint men nu köpte jag en förvaringsburk från Biltema som tål både frys och mikrovågsugn. Den har dessutom fyra starka knäppen och tätningar i locket. Mycket bättre än de dyra specialburkarna för elektronik. Inte illa för ett par euro. Elekronik tycker inte om fukt så marmeladlådan fick gå i pension.

Nedre bilden visar den gamla marmeladlådan med frontplattan lösskruvad. Enkel grej men den har sparat många steg eftersom man först måste gå 30 meter till andra ändan av ladugården, sedan klättra upp i torken och gå 30 meter tillbaka till den sista fläkten.

På den övre bilden syns det fjärrstyrda reläkortet med 8 utgångar. En liten och billig grej men kopplad till datamaskinen och Internet blir det en effektiv styrning. Över en vanlig nätläsare kan man se reläernas läge och också styra dem men jag skrev i hop ett litet ”skript” (program) som jag kan köra varifrån som helst i världen. Då vi är i Medåker (Sverige) så kan jag sätta på och stänga av fläktarna via det här kortet och programmet. Jag har länge haft mätare som man kan följa med över nätet.

Här ser man att jag på söndagen litet före klockan tolv satte på fläktarna varvid inkommande temperatur steg till +32,8 grader (solen gassade på plåttaket) och utgående temperatur sjönk till +21,9 grader. Det betyder att torkningen var effektiv för då luften tar upp vatten så sjunker dess temperatur. På kvällen då temperaturskillnaden blir liten så lönar det sej inte mera att köra fläktarna och då stänger jag av dem (från Sverige :-).

Ett annat kort sitter i pannrummet i flisvakten som skall se till att elden inte kan gå bakåt i matningsröret. Fyra mätkroppar är placerad runt röret som mäter temperaturen. Ifall den stiger för mycket så kopplas larmet på och matningen stängs av. Då får jag ett sms till min svenska mobiltelefon. Fast först skickar mitt program epost till min gmail-adress som är programmerad att skicka sms till mobilen. Så larmet går via många apparater och länder – kanske det till och med hamnar i NSA:s spiondatabas :-).

Så här ser styrkortet ut på en vanlig nätläsare:

Reläernas utgångar anges i PIO.0 till PIO.7 och kan ändras genom att man klickar på Change. Och kostnaderna ? Tja kortet kostade litet på 700 kronor och burken som sagt ett par euro. Sedan kommer en hel del arbete men det är ju min hobby att pyssla med elektronik sedan 11-årsåldern så det hör till nöjeskostnaderna. Farsan och morsan var litet oroliga över att jag satt med näsan i elektroniken nästan dygnet runt men de tröstade sej med att jag åtminstone inte söp upp pengarna …

Synd bara att vetet är alldeles torrt redan så systemet behövs egentligen inte mera i år.

Lökta lökka….

…… skulle jag kanske ha sagt om jag bott i Malax. De gör jag nu inte, alltså bor där men min mamma är därifrån och jag har tillbringat en hel del tid i barnaåren hos mormor och morfar därav kunskaperna i dialekten. ”Lökta lökka” betyder egentligen att jag avslutat löken det vill säga skördat den sista löken för i år. Nåå purjon återstår och den är också en lökväxt men hursomhelst så är i alla fall gullöken, rödlöken och schalottenlöken under tak. Och det känns alltid bra att få dra sträck för nånting i ”att göra” -listan.

Det tog nästan 2 veckor längre än planerat att få in löken då det verkar som om varje gång jag ämnade göra nåt åt saken så kom det en regnskur. Igår och idag har vi haft blåsigt väder så själva löken torkade upp så pass att det gick bra att samla upp den med potatiströskan trots att marken fortfarande var fuktig sen det senaste regnet.

Sista strängen med fälttorkad lök samlas upp.

20 år efteråt…..

Det finns ingen planering bakom, det bara blev så. i söndags klafsade jag bland annat runt i utfallkanterna och sökte täckdikesutloppen som jag märket upp senast för sådär en….få se…typ 20 år sen.

Plötsligt stannar tankarna. 20 år sen. Ja, det är på dagen 20 år sen dessa täckdikesutlopp blev nerlagda. Hur kan jag minnas det? Såklart jag kan. Det var ingen vanlig dag. 28 september 1994.

Vi tar det från början. Min far som började vara till åren när detta hände hade hela sommaren tjatat om att täckdikena nog höll på att slamma igen. Jag var av annan åsikt men jag var ju bara en 30-årig pojkslyngel så han malade vidare. Hela sommaren lyssnade jag på detta envisa osande om täckdiken och blev mer och mer led i det hela.

På eftermiddagen dagen innan, det var en onsdag tror jag hade jag varit på besök hos bekanta i Vörå. När jag kom hem på senkvällen kom min mor och berättade att pappa hade beställt en grävmaskin till följande dag som skulle börja gräva upp täckdikena. Då blev jag arg. Eller egentligen inte arg – snarare vansinnig. Rabiat. Galen. Jag skällde på mamma som råkade stå ivägen nåt så till den milda grad att jag tror hon borde gått i mentalt baklås.

På natten sov jag lite illa, dels av ilskan, dels av lite ånger över att hon fått ta hela smällen, och visst märkte jag att det både regnade och stormade, men tänkte väl inte så mycket på det.

På morgonen när jag höll på att lasta rörändar -fortfarande arg- kom mamma vandrande över gården och frågade om jag hört vad som hänt. Jag svarade artigt: ”Nä. och oavsett vad du säger tänker jag inte bry mig” Hur fel kunde jag ha?

Estonia hade gått under och världen blev sig inte riktigt lik efter det. På den här tiden var jag ofta som busschaufför på Sverigefärjorna och anade väl snabbt att nån kollega kunde ha gått under med båten. Så var inte fallet, men visst berördes man mycket av nyheten. Så som alla andra förstås.

Grävmaskinen kom och utloppen blev nog nerlagda denna egentligen ganska vackra septembermorgon, men stämningen var tryckt. resten av dagen minns jag inte så mycket av, den tillbringades väl mest framför TVn antar jag.

Nu skall då åter en utfallsrensing äga rum här och utloppen skall sökas upp och kanterna röjas. Det är ingen vacker syn att beskåda åkerkanterna. Det är tack och lov inga ”vibåskar” som växer där utan mestadels rönnar av någon märklig anledning. Rönnen växer ju gärna så att det ur en rot kommer 10-20 armtjocka stammar, så den är lite redigare att såga ner än vad viden är men inte alls lika samarbetsvillig som björken.

Det är väl närmare 15 år som jag varje höst bestämt mig för att nu skall dessa bort, men alltid har mitt motto ”skjut aldrig upp till morgondagen det du kan lämna ogjort redan idag” spökat, och varje vårsådd har träden varit kvar. Nu var det inget att välja på för nu skall då utfallen rensas. Om jag hade fuskat nu hade övriga delägare i utfallet kommit på besök – förmodligen beväpnade – och så mycket är inte lättjan värd.

Hela den gångna helgen har alltså gått i utfallens tecken. Otroligt nog var det klart på söndag kväll, men utan missöden gick det absolut inte.

På lördagen hade jag assistans av en kompis som hjälpte till några timmar. När han åkt bestämde jag mig för att göra det som man aldrig skall göra. Dvs ”ta några träd till” Det finns ju ett ordspråk som säger att man alltid skall låta dagens sista träd vara för det är då olyckor händer.

Trots det gav jag mig på det och gjorde alla fel man kan göra. Försökte fälla mot vinden, slarvade med fällskäret och hade inte ens riktigt ordentliga skyddskläder. Framför allt hade jag inte sett ut reträttvägen som alltid är viktig när man fäller träd. Alltså riktigt riktigt klantigt tillställt.

Rönnen for omkull, stammen slog mot mig, jag tog ett steg bakåt och sen låg jag på botten av ett utfall med dess kallvatten och förmodade bisamråttor. Turligt nog utan kroppsskador men med en motorsåg helt under vatten, stövlarna fulla med vatten, genomvåt och med svårt skadad självkänsla. Sådär dum får man bara inte vara.

Sågen var så långt under vatten att jag fick dragga efter den men fick upp den och otroligt nog så gick det faktiskt att såga med den på söndagen trots att både förgasare och cylinder var fulla med vatten.

De flesta stammar var av kaliber som synes på bilden.

Och jo, jag sågade nog på söndagen fast jag lovade mig på lördagen att aldrig greppa en motorsåg igen. Men såna tankar går över.

Höstsådd.

Som jag skrev i Kumurin II så funderade jag på att göra ett försök med att direktså lite råg i det ena kumminfältet där det fanns för lite plantor för att kunna förvänta hyffsad kumminskörd till nästa år. Allt hängde egentligen på om jag fann en kompanjon att samköra projektet med eftersom jag saknar utrustning för tillvaratagande av skörden.

Frågan löste sig och hybridråg (sorter Altawi 90% / Dukato 10%) såddes 6 september på 4,5ha. Lite i senare laget enligt expertisen (själv saknar jag erfarenhet av höstråg) men lämpligt fuktigt och ett par varma perioder sen sådden har lett till att beståndet grodde hyffsat och nu har nått 2 – 2½ -bladsstadiet. Expertisen påstår att 3 blad innan vintern är lämpligt så månne det inte ska uppnås med fortsatt normalt höstväder.

Det råder ju överskott på foderspannmål och brist på råg i landet så jag tänkte att jag skulle försöka med detta nu då tillfälle gavs. Sen är det ju alltid spännande att pröva nåt nytt emellanåt 🙂

Läget 27.9. tre veckor efter sådd.

Ännu ett kumminår?

På det andra kumminfältet fanns det mera småplantor i botten efter tröskningen så där försöker jag nu ta ytterligare en skörd. Plantantalet var ställvis lite i underkant men eftersom det förväntas hyffsat kumminpris ännu nästa år tyckte jag att även om skörden säkert inte uppnår årets så ger även en sämre skörd en bättre förtjänst jämfört med att så foderspannmål till våren. Vi får väl se hur det ser ut efter vintern, det finns ju möjlighet att avbryta kumminet om det ser klent ut då.

Langmosskiftets kummin 13.9. då beslut togs att spara växtligheten till våren.

Hur gick det sen….

…. egentligen?

Svar : Det gick JÄTTEBRA!

Oj vad roligt det var. Det tror jag de flesta tyckte 🙂

Jag pratar alltså om öppet hus-dagen/ öppna gårdar-dagen / skärgårdens skördefest dag två – öppna gårdar-dagen… kärt barn har många namn, men poängen är att jo, förra söndagen gick bra.

Ungefär 70 personer tog sej hit! 70! Kan ni tänka er att 70 personer satte sej i bilen, åkte till världens ände och sen promenerade den kilometer som ännu skulle gås för att komma hit! Ja, det kom några med båt också, det är också strongt gjort. Lite svårare med vägbeskrivning då, men jag tror att alla som kom med båt hittade hit, för vi har i alla fall inte hittat någon irrandes i skogen efteråt. Vägebeskrivningen åt båtfolk brukar vara, kör till Ytterholm, ta iland i en brygga, gå.

Jag är imponerad! Va duktiga ni va alla! NI bevisar att det är lika långt härifrån, som hit 🙂

Det är ju inte riktigt som på Åland där gårdar har några 1000 besökare, eller till och med så mycket som över 9000 besökare, men, skulle 9000 besökare landstiga på Ytterholm skulle nog holmen kantra. 😉 PÅ Åland skulle ingen bry sej om att ens fundera över att fortsätta hålla öppen gård om det inte kommit fler än 70 besökare. (Nu drar jag alla ålänningar över samma kam, förlåt, men lite så har jag fått feelis att det är, 70 besökare = ingenting) Nåja, här är det fantastiskt med 70 besökare. En stor skillnad till åboland är att åbolands skärgård är ett splittrat område, och få bosatta i förhållande till ytan. Kilometrarna blir hastigt många fast man bara skall till grannbyn. Ska man dessutom pricka någon färja tar det lite extra emot att röra på sej. Missar man färjan kan man hastigt sitta någon halvtimme och vänta. Det är trögt att röra sej i skärgården, ska man någonstans ska man nästan ha hela dagen på sej. Den här öppna dagen var på söndag. En av de veckodagar som i skärgården är förknippade med timslånga köer vid färjorna…

Men, det kom folk, och det kom folk både från när och fjärran! Kirjaisbor, nagubor, pargasbor och bromarvbor! Ja, till och med norrmän! Så kanske det inte är så långt hit 😉 De som tassade runt här och pratade norska var på släktbesök här i närheten, och kom ju egentligen inte mer än några km för att se på fåren, men lite roligt är det ju ändå att så många språk pratades denna dag.

Bra väder var det. Det var en otrolig tur att söndagen var när söndagen var, för skulle söndagen ha varit på måndagen skulle jag nog ha fått sitta ensam här. Måndagen var nämligen den dagen när det vackra vädret som varit i någon vecka byttes ut till rena rama höst-regnrusket.

Förberedelserna innan dagen D var många och tog otroligt med tid. Mitt måtto – ska de va, så ska DE! Ändå fick jag skala lite i ”idehögen” och valde att grejja med sådant som jag vet att kan bli bra, sådant som jag hinner, och sådant som jag själv vet att jag ägnat en tanke åt när jag varit någonstans. Som exempel, att dricka kaffe utomhus är ofta förknippat med kall rumpa. Därför skaffade jag lite filtar, så folk inte skulle frysa.

Det här är en bild tagen på fredagen, då jag lite prövade och såg hur allt skulle fungera. Nu, efteråt vet jag att det här fungerade helt utmärkt, men att ingen satt på de här stolarna… Barnen var som parkerade mellan kaninburen och lekstugan, så blir det öppet hus fler gånger skall borden placeras bredvid kaninburen. Nu satt de flesta småbarnsföräldrar på gräsmattan bredvid kaninburen. Helt ok, vädret var ju hyggligt och vått i jorden var det inte, men en annan gång kanske det inte är lika torrt och fint väder.

Inne i målarstugan kunde barnen färglägga bilder av får 🙂

Någonting som fungerade ungefär precis som jag tänkt mej var kaffetältet. Eftersom jag inte var där 😉 Nå, jag visste att jag inte kommer att hinna vara där också, så fick jag förhandlat med syster Alice och pappas flickvän Maret att de kunde sköta kaffetältet. De är inte bortkomna bakom kaffekokare och bullar, så det fungerade helt utmärkt. De visste vad de skulle ha, var allt skulle placeras på borden osv. Så det gick jättesmidigt 🙂 1000-tack 🙂

Mitt i förberedelsefunderingarna.

Det jag egentligen inte förberedde så mycket var själva fårklippningen. Jag hade sparat 6 får att klippa. Ett för varje utlovat klockslag att klippa, och ett i reserv ifall någon skulle missa sista fårklippningen, och ändå ville se hur klippning går till. De stod färdigt i fårhuset sen tidigare, klippstolen var på plats och … ja, det sitter i hur man klipper får, så det var bara att klippa när klockan visade jämna slag. Lite extra hade jag lagat i fårhuset. Jag plockade fram alla grejjer man behöver till fåren. Allt från nappflaskor, öronmärkestången, lediga öronmärken, till saltstenar, ensilage, hö osv… Jag hade också skrivit ut lite faktapapper, och samlat ihop lite roliga ”visste du…?” om får, som folk fick gå omkring och läsa om de ville. Ja, jag försökte ge en så heltäckande bild av fåren som möjligt. Om jag lyckades skall inte jag säga, det får någon annan göra.

Hoppas alla som gick förbi den här välkomstskylten kände sej välkomna 🙂

Om det blir fler år vet jag inte. Kanske de som velat se holmen gjort det nu, och kanske de som velat se fårklippning sett de nu? Men kanske man hittar på någonting annat till ett annat år? Eller kanske finns det fler som vill se fårklippning, eller kanske man kunde ordna en öppethusdag på våren då alla lammen ännu är innomhus, kanske någon skulle vilja komma och se på små, små lamm? Fast då kan det vara riktigt kallt… Ja, frågorna är många. Ingen har ett svar, ännu, det kanske kommer småningom…