Sida 230 – Bondbloggen

Att börja från taket

Här står man i köld, snö och mörker och bygger. Att man inte kunde hitta två dagar på sommaren för att slå upp väggarna … Det vara bråttom hela sommaren så det skulle i så fall ha varit de två dagar vi tillbringade i Åbolands skärgård med Bondbloggen – fast de dagarna skulle jag inte ge bort. Det var mycket intressant att se bönder i skärgården och hur de har det.

Nå, det är inte första gången jag bygger på vintern. Efter 60 år borde man väl ha lärt sej skulle man tycka men en del lär sej aldrig. Inte för att det är så farligt – utom blåsten. Saken är den att jag bygger bränslehus för farmartankarna och som man alltid är kärringen mot strömmen så började jag från taket. Visserligen hade vi gjutit grunden tidigare (se Byggsäsongen har börjat) men väggar fanns det inte. Plåtarna skruvade vi fast den 9 december i fjol så det var ännu senare (se Höstarbeten på vintern). Nu gällde det att få väggar under taket och då var jag glad att jag hade den nya Zetorn med stora Ålölastarn. Med den lyfte jag bort taket och ställde upp väggarna. Det gick bra utom att det börja blåsa och snöa. Blåsten tog taket men med ett par ”tömmar” kunde jag styra litet från traktorn.

På dagen såg det bra ut men så tog mörkret mej och det var litet besvärligt att lyfta upp taket på väggarna. Med nöd och näppe lyfte lastarn tillräckligt högt. Problemet var att då den lyfte så kom taket närmare traktorn så det lyckades med mycket liten marginal.

Nu är det inte bara för att det är roligt att bygga uppifrån neråt som taket är lyftbart. Jag skall ännu lyfta in tankarna i huset och då skall taket bort igen. Likaså då tankarna skall bytas eller skickas på kontroll. Då behöver jag inte riva huset utan kan lyfta ut dem.

Dagarna är så korta att jag inte hann äta förrän jag fick på taket och efter maten så slocknade gubben på soffan. Senare ringde jag brorsan som satt i Jakobstad och drack glögg. Ojämnt falla ödets lotter men jag har själv valt att bli bonde. Och då man hämtat sej efter prövningarna så blir de bara en god historia …

Full spinn…

i huvudet, fast det blivit höst. 🙂 Här följer ett utdrag ur min tankegång en helt vanlig förmiddag i slutet av november

Jaha, hur va de nu igen, vi körde då, så va det slakt den dagen och så for det följande dag till rökeri, då borde det vara färdigt… vänt nu, mailade jag skärandet? Och anmälde jag mej till marknaden? Jo, det gjorde jag väl? Eller? Nää, det gjorde jag nog inte, det var till den andra marknaden jag anmälde mej. Rackarns, telefonnummer…. Men vänta nu, hur va de, det borde vara färdigt på onsdag, kanske, måste nog ringa, sen är det ju körning igen på… vänta nu, vilken dag är det nu igen… Hur va de med klisterlapparna egentligen, dom ha nog fastnat i nåt jäkla datorsystem nånstans… Dom lär jag väl få till julaftonen, så jag inte behöver dom förrän om ett år. Suck. Nåja, det får väl gå det med, borde ha börjat redan i somras, men det fanns lite annat att fundera på då. .. Jamen tältet då, kom räkningen? Jo, där är den ju, lika bra att betala den på en gång. Kontot är snart tömt, men de ska väl räcka till de nya framdäcken och tältet … jodå, det gjorde det, 3000euro – poff, så var det borta. Håhhå… Nå, de ska väl vara en stund, både tältet och däcken. Undras om jag är kapabel att få upp tältet ensam… Kan bli svårt det. Måste fara och pröva sätta upp det någon dag. Men, om dom kör upp skinnen till Lavia nu snart, så borde dom ju komma på vårkanten, kanske får jag hem dem medan det ännu är is? Det sku ju va bra. Blir många fina fällar där, bara dom blir bra, undras om dom som jag klippte blir bra? Nåja, hur va de nu, anmäld hit och dit, bara att börja planera borden. Visst va det väl så att det fanns ett bord till i lastbilsskjulet, eller var va de jag såg det? Sku kunna ta iland där och kolla imorgon när vi far förbi. Dukarna va väl i skrubben. Måste hämta mer ved, elda elda elda… Köpte jag färg till systers skrivare förresten, joo, nog gjorde jag väl det? Joho, där är dom, då kan jag fara och ta ut lite bilder. Vilka bilder ska jag ta… hmm… Jamen, dom där öronlapparna förresten, gamla systemet, ska de då va giltigt nu att sätta ersättande nya lappar, men bara en så som gamla systemet, eller måst jag få åt mej nysystemslappar fast dom haft gamla? Äsch, måst ringa och fråga. Får jag int åt mej lappar, om inte dom jag redan beställt en gång duger, måst jag också ringa slakteriet och säga att de kommer två färre… Hade hon där tredje skruttan fått ny lapp, hon hadd ju bara en nu hon. Nya systemet, en lapp fattas, var va de man hittade den blanketten nu då, men jag måst dubbelkolla nummern. Kanske jag får frågar om hjälp med tältet av nån på marknaden sen… Vem månne ska dit? Hmm, nå, de reder sej. Växel måste jag ordna också. Har månne stormlyktorna rostat sönder förresten… måste kolla det, ifall jag behöver köpa nya. De får i så fall bli en Åboresa första veckan i december, före de hinner jag inte. Måst kolla däckdimensionen på mönkkiän också, så jag får åt mej snökedar om jag far in åt stan. Hoppas dom ha laga låssystemet bättre än dom jag köpte åt pappa. Och vem va de som ville ha grytkött? Det skrev jag ju nog upp en gång, men var… Fast hade jag inte upp dedär bordet till hallen? Vi hade ju skruvar och grejjer på det där en gång? Vad får man rum med på tre meter? Måste nog ta släpvagnen. Nä, nu är det nog telefontid, pappa sku hämta hem ensilagebalar och då ska de va färdigt ringt. Vart sku jag ringa egentligen? Oj va de ska bli roligt igen en gång med marknader. Kalla fötter, bränna tungan på skållhett te, och jag som har så svårt med huvudräkning, men oj va mysigt med jul, glada människor som planerar och funderar på julens alla ting, och jag som själv inte har en enda julklapp fixad. Nähä, där ljög jag, Mathias har jag två åt. Nej, NU, Fokusera !!! Öronlappar var det… Nämen titta, där är ju gräsklipparnyckeln, måste sätta tejp på den och sätta i nyckelskåpet. Får ta löst det där snöret jag lyckades få in bland knivarna i vår sen. Suck, vad lycklig jag ska bli när jag kommer på det när gräset redan är 10cm för högt. Nåja, akkun fick jag in i alla fall, alltid nåt. Nä, nu går jag ut, pappa borde vara iland snart.

Glömmer jag någonting? Helt säkert. Ibland blir det blackout. Då är det bara att sätta sej ner. Ta en kaffe, reda i huvudet och så ta ny fart. Det är nu det är A och O om det man gjort hela året blir till någonting eller inte. 🙂

Företagare och bonde!

Nisse lyfter upp flera intressanta infallsvinklar på det här med ”bondase” i sitt inlägg. Jag tänkte till först endast kommentera men väljer ändå att skriva ett eget inlägg för att ge min syn på saken. Väljer att byta ut ordet eller mot och i rubriken för jag anser att lite av båda behövs i dagens jordbruk.

Jag har gått flera kurser där det framhållits det här med företagstänkande i jordbruket och visst har jag försökt implementera en del av lärdomarna i vårt företag men fått konstatera att det inte är så enkelt alla gånger. Om inte annat så bevisar de omfattande Likvi-kalkyler som gjordes när vi köpte vår jordbrukslägenhet hur snabbt allt kan förändras, kalkylerna var inte mycket värda sen när EG-anslutningen kom på tal. Och man kan just inte annat än le då man nu senare plockar fram pappren. Gården jag brukar har vi förvärvat genom inköp och vi satsade i stort sett en miljon mark det första verksamhetsåret. Det var mycket pengar då det begav sig så visst kalkylerades det många dagar och nätter innan köpet blev av. Har senare frågat mig hur många arbetstagare som skulle vara villiga att satsa motsvarande summor för att skaffa sig en arbetsplats.

Mat behöver vi alla…..

Jag hade väl mer eller mindre dragit slutsatsen att ingen på allvar kanske ändå tänker sig att driva ett jordbruk helt affärsmässigt. Men ett besök av en investerare från vårt östra grannland fick mig faktiskt att konstatera att det finns folk som räknar helt krasst ekonomiskt på det här med jordbruksföretag. Besökaren hade gjort en hel del pengar inom personalrekrytering till storföretagen tidigare men eftersom recessionen lett till att efterfrågan på personal mer eller mindre försvunnit från agendan så tänkte man nu satsa på något som alla behöver, nämligen mat. Och så långt höll jag med, mat behövs oberoende om det är bättre eller sämre tider. Vi gick runt här på torpet och jag beskrev lite om odlingen och nödvändiga maskiner. Hela tiden fick jag frågor som” ifall man satsar si eller så i dylika förnödenheter vad ger det för avkastning”? Jag försökte förklara att det inte alltid behöver bli någon avkastning överhuvudtaget då det är många hinder på vägen från frö till skörd. Att alltid kan och bör man kalkylera men att utfallet ändå inte är garanterat. Det är ju inte som när metallverkstaden sätter in en ny svarv som spottar ut ett visst antal delar i timmen till ett bestämt värde. I det fallet är det ju betydligt enklare att kalkylera om investeringen är lönsam. I jordbruket finns så många osäkra svårförutsägbara faktorer att ta med i beräkningen. Vet nu inte om det ”gick hem” och har inte haft kontakt med besökaren sen dess så jag vet inte om det blev någon jordbrukssatsning där i österled.

….men behövs bonden?

Konstaterade här tidigare att mat behövs, men behövs bonden? Det frågades också i söndagens avsnitt av Pia & Peter där bl.a. bloggkollegan Nisse deltog. Av diskussion och kommentarerna att döma verkade alla ense om att bonden också behövs i framtiden. Och framför allt behövs nya bönder! Jag var kanske lite pessimistisk här för en tid sen när jag menade att grönsaksodlarna här i trakten börjar bli en åldrande skara. Men vid närmare eftertanke så kan jag konstatera att vi nog håller på att få en föryngring av odlarkåren. Jag har nämligen på sistone deltagit i en del producentmöten och visst börjar det finnas en hel del nya yngre ansikten i salarna till och med i styrelserna. Som exempel kan jag ta det lokala lantmannagillet som jag ledde nåt tiotal år. Där är nu dottern viceordförande och hon hör till de äldre av styrelsemedlemmarna och verksamheten tycker jag verkar riktigt livlig. Så trots att lantmannagillet är en bit inne på sitt andra sekel så ser det lovande ut vad gäller framtiden.

Deltog idag måndag i Kaalintuottajats styrelsemöte och fördrev en del av tågresan till huvudstaden med att surfa runt på nätet, hamnade bland annat in på nåt i stil med bondbloggens tyska motsvarighet www.agrarblogger.de och hittade en hel del bild och videomaterial. Bland annat följande som ”promotar” ung jordbruksverksamhet föll mig i smaken, se video! Den beskriver en hel del av det som livet på dagens jordbruk innehåller trots allt mer företagstänkande.

Företagsbonde?

Inte för att jag skäms för att presentera mig som bonde men har någon gång ”testat” med att presentera mig som ”företagare inom livsmedelsbranschen” och tycker mig ha märkt ett större intresse att fråga upp vad jag då riktigt håller på med. Varför är det så? Det är ju ändå i stort samma sak! Eller? 🙂

Företagare eller bonde ?

Rådgivarna har tutat ut att man skall vara företagare. Många har gått på det men jag tvivlar starkt på att det är lämpligt för bönder att börja bli företagare. Då är väl det första man gör att sälja hela rasket och flytta till en lönsam bransch.

Det jag lärde mej av farsan var att inkomsterna helst skall vara lika stora som utgifterna. Annars går det illa i längden. Sedan hade han som princip att inte ta lån och det har inte heller jag gjort. Hellre spara och snåla i förhand. Jag minns bra på 80-talet då rådgivarna sprang omkring och försökte få alla att ta lån för det var så lönsamt. Det var inte så bra då räntorna gick upp till flera hundra procent …

Nu kan man ju titta litet på företagsfunderingarna och plocka lämpliga delar som passar för en bonde men att svälja alltihop med hull och hår är dumt. Det är likadant med alla råd. Man bör välja och i all synnerhet vraka bland alla mer eller mindre välmenande råd. För det är inte rådgivarna som går i konkurs utan man själv. Då hjälper det inte att att försöka flytta ansvaret på nån annan: ”Jamen du sa ju att det skulle vara så bra …” Det finns ingen annan som har ansvaret för gården än man själv. Så man besluter helt ensam om vad man gör och inte gör.

Politiker som jamsar om ”marknaden” är väl mest intresserade av att flytta ansvaret till någon annan. Det är förstås väldigt bekvämt att då det går i putten bara rycka på axlarna och säja att ”marknaden” var tyvärr sådan. Men det är bonden som räkar illa ut. Och att någon tror på försäljare är helt obegripligt för mej. De har inget annat i tankarna än att plocka oss på pengar.

Det droppar in en massa reklam från alla håll och kanter om att jag som ”företagare” absolut behöver det ena och det andra. Men jag som bonde slänger allting och tar kontakt då jag VERKLIGEN behöver nånting. Telefonförsäljare stänger jag av direkt – de skall inte uppta min tid och eposten är filtrerad och går direkt i skräpkorgen.

Nu gäller det förstås inte alltid och alla. Det finns faktiskt ”reklam” som kan vara riktigt bra produktupplysning och det uppskattar jag verkligen. De finns också försäljare som är kunniga och som det lönar sej att lyssna på. Men tyvärr är det undantag.

Det värsta är att all sorts lurendrejare kan komma åt bönderna för vi ses ju som ”företagare” och har inte konsumentens rättigheter. Det är enligt min mening helt fel. En bonde är i mycket just en privatperson som fungerar helt annorlunda än ett företag. Speciellt i den meningen att hela existensen sätts på spel då man gör de stora besluten. Det är inte bara att lägga företaget i konkurs och starta ett nytt företag som är skuldfritt.

Förstås är jag gammalmodig (men det behöver inte betyda att jag har fel) då jag ser bonden som nånting helt annat än ett företag. Det är ett liv som man valt – möjligen för att man vuxit upp på gården och trivs med den. Det finns ingen gräns mellan ”företaget” och privatlivet utan man jobbar så gott som hela tiden i bondelivet. Det är en sak som vi har gemensamt med många småföretagare för den delen. Men byråkraterna kan inte fatta det.

På grund av den speciella livssituation vi har så ser jag inte bonden som företagare utan som nånting unikt – just som en ”bonde”. Och då bör man inte mekaniskt försöka tillämpa abstrakta regler från ett ”företag” på bonden utan strängt sålla bort det som inte passar. Nu lever vi i en värld som hela tiden förändras så vi kan inte heller hålla fast vid tusenåriga traditioner utan tvärtom måste vi ändra också på vårt tänkande och handlande och anpassa oss. Men det bör INTE ske genom att kopiera från annat håll – utom då det efter sträng granskning och anpassning verkligen är till nytta för oss och passar in i bondelivet.

Det första steget är att erkänna att bondelivet är annorlunda – inte ett företag. Först därefter kan man börja fundera på vad man kan ha nytta av från företagsvärlden. Bonden har traditionellt varit väldigt flexibel – åtminstone de som överlevt – och varit mångsysslare som av nödvändighet sysslat med allt mellan himmel och jord. Dalabönderna gick ju den långa vägen till Stockholm för att tjäna en välbehövlig extra slant då sommarens arbeten var slut. Vi kan gärna fortsätta den traditionen och vara företagsamma (inte ”företagare” så där schablonmässigt). Att utnyttja lantbrukets maskiner till annat är bra idé men det är inte alltid möjligt på alla håll.

Förstås ser jag gärna att man använder det kommande optofibernätet för att plocka in en slant extra. Det finns faktiskt en hel del nätbutiker i glesbygderna. Över huvud taget kan vi gärna använda ny teknik där det bara är möjligt. Även om man inte skall bli överentusiastisk och tappa omdömet.

Det finns ingen genomsnittsbonde. Alla är olika och har olika förutsättningar. Det finns ingen enkel formel för att lyckas (som att ”bli företagare”) utan man bör utgående från sina förutsättningar göra det bästa av situationen. Utbildning och kunskap är ingen belastning för någon men kan vara till stor hjälp. Jag brukar säja att en bonde egentligen borde ha utbildning på ett dussin olika områden. I alla fall så gäller ännu Hávamál (från den tusenåriga isländska Eddan):

því at óbrigðra vin
fær maðr aldregi
en manvit mikit

eller på modern svenska

Osvikligare vän man ej får än mycket mannavett

Får det vara 19 minuter slakt?

Hemslakt/nödslakt?

”Ibland, då måste man!” Sa Tjorven i Saltkråkan, och visst är det så, ibland, då måste man. Vare sej man vill… Eller egentligen riktigt kan?

För den som är intresserad av att se hur det kan gå till vid en hemmaslakt, så kan jag tipsa om att gå in på skargardensfarklubb.fi och där söka upp en videofilm som projektet Know sheep gjort. Gå in under rubriken ”kunskap och resurser”, sedan vidare till ”litteratur och film”, där hittar man den.

Videon är en jättebra film som visar hur man skall hantera, och göra saker och ting om man vill, eller behöver slakta hemma. Den visar utan förfinade krusiduller hur det går till att slakta får.

Man ska dock komma ihåg att man inte får slakta hursomhelst, det finns många regler och krusiduller som livsmedelssäkerhetsverket Evira stakat ut.

Oftast är en slakt välplanerad. Man vet vilket djur som skall slaktas, man planerar in en dag, förbereder sej någon dag innan osv, men, det är inte alltid en slakt blir så jätteplanerad. Ett brutet ben, ett rivet får, eller nästan vilken olycka som helst kan leda till att man som fårfarmare kan behöva göra en nödslakt. Har man aldrig slaktat ett får kan det bli mycket att fundera på, på en gång…

Många gör väl så kanske, att de ringer en bekant som kan ”ta hand om det”. Det är ju jättebra om man kan det, men finns ingen att ta till får man lov att göra det själv. Talesätten ”själv är bäste dräng”, och ”ska man ha någonting redigt gjort, ska man göra det själv”, ligger ofta i mitt bakhuvud. Sånt man kan behöva göra, ska man lära sej, förr eller senare. Pappa, som är van jägare och inte har tummen mitt i handen, kan och har varit med och slaktat diverse olika djurslag. Jag har efterhand lärt mej, jag har stått med ”näsan ovani” och sett på sedan barnsben hur man slaktar. Och drar mej inte för att ladda bultpistolen, smälla av och börja stå och kåra i ullen för att tappa blod skära, sprätta och kapa. ”Det går inte alltid som på strömsö”, men det mesta brukar reda sej. Man får inte vara så handfallen bara. Som tur är hör nödslakt till ovanligheterna. Men sådant händer, och kan hända närsomhelst.

Dagarna blir kortare

Ibland tycker man att man knappt hinner börja på nånting så skymmer det redan. Men det är bara en månad kvar till årets mörkaste tid. Länge funderade jag på om jag skulle köra den sista åkerlappen med tallriksharven eller låta den vara och så direkt i stubben med Rapiden nästa vår. Men så tänkte jag att det är svårt att jämföra olika åkrar och körde hälften med tallriksharven medan hälften nu är orörd. Det var alltså inget som gick sönder :-). Jag har med avsikt lämnat en bit obearbetad.

Det är egentligen bra med korta dagar. Nu får jag tid att sköta alla innejobb som sköts upp i somras. Det är en hel del installationer och maskiner som skall lagas. Och så bygger vi … Ibland har man en känsla av att jordbruket mest består av byggande och maskinreparationer. Sist och slutligen är det inte många dagar man är ute på åkern. I motsats till förr då man så gott som hela sommaren arbetade ute på åkrarna. Knappt var sådden avklarad så blev det höbärgning och sedan skulle säden in och tröskas.

Jag har byggt hela livet men nu börjar nästa släktled riva det jag byggt. Jag klagar inte – det är bara bra att de river en del av det jag byggde på 70-talet. Som 30-åring hade jag ännu inte tillräcklig erfarenhet och byggde som alla gjorde på den tiden. Nu skulle jag aldrig bygga på det viset mera. Ungefär från 1960 började man nämligen bygga mögelhus – de som nu måste rivas. Det kom nya material och metoder som kantänka var så bra. Katten heller – det gick alldeles åt pipsvängen med byggandet. För några år sedan slängde jag ut alla nya målfärger och köpte gammaldags linoljefärg i stället. De nya plastfärgerna är nämligen för täta och får virket att ruttna.

Så jag bara hurrar då pojken river det jag byggt. Nu kommer det äkta trägolv i stället. Inte mycket blir kvar annat än stommen.

Här ligger det nya trägolvet och väntar på att bli lagt men före det finns det en hel del att göra. Rör och kablar går i rännor runt väggarna och dessa måste tätas mot möss. Det fattade jag inte för 35 år sedan men nu blir det aluminiumplåt och galvaniserat nät så småkräken inte kommer in i dem alls. Det finns inga bärande mellanväggar så man kan lätt bygga om huset precis hur man vill.

Själv bygger jag också men i gamla folkskolan som vi byter värme- och vattensystem i. I dag kopplade jag in de sista nya vattenrören i gamla lärarbostaden så snart skall köket vara igång igen. Där bygger vi med gamla material och metoder – men rören är moderna. Alla gamla metallrör är bortkopplade – de frös hela tiden. Nu används bara plaströr som inte spricker om de fryser. Jag satte in plaströr i Ribackhuset 1977 och de har fungerat bra. I gamla skolan läggs rören inuti skyddrör och i isoleringsrör. Under isoleringen sätter vi dessutom värmeslingor så inte fryser de under normala vintrar.

Här syns rören bakom diskbordet. Skyddsrören är blå och röda, isoleringen grå och värmeslingorna de klena blå. Alla rör dras utanpå väggarna inne i lådor av två ribbor och ett lock av hårdkartong. Inga rör går mera inne i väggarna eller under golvet. Läcker de så ser man det direkt och eventuella vattenskador blir begränsade. Även om hela huset lämnas kallt så fryser de här rören inte.

Nästa projekt blir troligen att skruva upp en massa lampor. Tidigare var man inte så motiverad men de korta dagarna gör att det känns viktigt nu. Jag har köpt två lådor med lysdiodstrålkastare som jag tänkte skruva upp i uthusen. De drar litet ström (10-30W) och blir inte heta som halogenstrålkastarna.