Tack ska Ni ha för alla namnförslag som vi fick! 🙂
Heisala Klix var namnet vi fastnade för och i bilden nedan står jag med två generationer ”sötisar”, mamma Ersey med avkommorna Irja och Klix.
Mamma Ersey ser lite förundrande på sitt ”barn” som anser att dahliorna behöver gallras 😀
Så var det då dags att börja hämta hem får. Endel får bli kvar hemma, andra får åka tillbaka ut på holmarna för att beta lite till, de jag vill ha hem nu är sådana som skall gå med bagge. De som förs ut till holmarna är hispiga rat som skall till slakt, eller sådana som får vara kvar av diverse orsaker, kanske skall de säljas, eller betäckas senare, eller så händer det sej också att nån får vara kvar som ”mommo” åt de andra. Gamla kloka tackor brukar få något år till på Ytterholm om dom sköter sej 🙂
Eftersom jag i skedet när jag kom på att filma en liten snutt inte hittade hur man får bort ljudet från inspelning, så ber jag den som vill titta på klippet dra ner på ljudet, det dånar av vinden i kameran, och det är ingen höjdare att lyssna på. Skulle jag ha tänkt skulle jag ju ha kunnat sätta fingret för mikrofonen, men se så klipsk var jag inte där i skakadarret i båten…
Någon kvalitet på filmandet är det minsann inte heller, men det är verklighet. En vanlig arbetsdag i september. Klockan börjar bli närmare 19 och innan vi var hemma från turen hann klockan bli 20.30, solen hade gått ner och det blev att skynda sej med nätläggningen innan det blev som att sitta i säcken. Månen börjar lysa med sin frånvaro, så det är gösfiske på gångs. Ännu går det att påta ner lite fisk i fiskfrysen. Vintern är förhoppningsvis lång, även i år 🙂
Man har alla sorters bekymmer men ett som kan verka underligt är att kvickroten växer för dåligt. Men allting har sin förklaring och just nu håller jag på att spruta mot kvickrot och eftersom medlet verkar genom bladen så borde kvickroten vara frodig och växa så det knakar. Och det gör den inte efter den torra sommaren. Nåja, visst har glyfosatet verkat – åtminstone bättre än i fjol då det inte hade nån inverkan alls.
Så här såg åkern ut vid tröskandet. Det är här som jag hade grödgödslingsvall som aldrig blev ordentligt sprutad mot kvickrot på grund av vädret.
Ganska hemskt eller hur. Men sedan körde jag en stadig blandning glyfosat efter tröskandet och nu är åkern ganska brun.
Det är samma ställe men ur en annan vinkel. De fläckar som ännu hade litet grönt körde jag en gång till med glyfosat. I det stora hela borde sprutandet ha lyckats i år. Det var ganska varmt och vindstilla så allt var bra – utom att kvickroten växte för dåligt.
Vall kommer jag knappast att anlägga mer för den gav en massa problem med ogräs och förfruktsinverkan var diskutabel. Sedan är det fråga om jag skall plöja eller köra med tallriksharv. I fjol hade plöjandet absolut varit fördelaktigt men jag tror jag kör med tallriksharv i alla fall. Det sparar en massa tid och pengar. Med dagens priser skall man absolut inte försöka få stora hektarskördar utan sikta på så små utgifter som möjligt. Det är ju dumt att odla överskott – det bara sänker priserna.
Men tröskeländet börjar var för dåligt. Att skruva med den i en månad då normalt tröskande går på en liten vecka är för mycket. Det är i alla fall en stor utgift och hur kan man vara säker på att en annan tröska håller bättre ?
Nu börjar den här växtperioden vara slut. I fjol var det för vått och i år var det för torrt. Värst var vintern utan tjäle. Om det blir vanligt med sådana vintrar så kanske man måste börja plöja igen för det ger säkrare såbädd. Men det tar nog emot att gå tillbaka …
… Tacka, Bagge!
Sägs det ju, och sant är det. Sällan ser man en bagge så lycklig som när den hamnar i ett harem av vackra, smäckra damer.
Kanske inte är den sötaste bilden… Men här ska det luktas, undersökas, snusas och sniffas ordentligt! Damerna blev också riktigt till sej, att bjuda dem på havre när de fått stiligt besök var ingen ide. Skulle någon ha måsta ätit upp havren den kvällen så skulle jag nog ha fått gjort det själv.
……sjöng visst Håkan Streng i någon sedan länge glömd låt.
Idag har den låten och dess innehåll verkligen gjort sig påmind. Ibland kommer det upp saker som man borde ha frågat den tidigare generationen om, men antingen inte kom att tänka på det, eller helt enkelt inte visste att man var intresserad.
Denna gång handlar det om dränering och rördragning. Som jag tidigare nämnt så har det största stölleprovet norrom ekvatorn slutligen hunnit ifatt mig. Nu skall då anslutningen till det gyllene kommunala avloppet göras. och det betyder två saker. Ett grävningsjobb utan förbarmande, och ett stort hål i plånboken. Sen efteråt har man då nya problem som man inte vetat av tidigare. För ingen skall inbilla mig att ett system bestående av pumpar drivna med ström och 10-tals kilometer plaströr fulla med skit kommer att funka lika bra som dagens egna brunnar.
Detta om detta. Idag började jag så smått planera jobbet med att titta ner i ett par gårdsbrunnar. Utgående rör var ganska lätta att fatta vart dom tog vägen, men inkommande var värrigare. Varifrån kom dom? Det var tjocka betongrör, gamla tegelrör, plaströr och en och annan gul dräneringsslang huller om buller. Klart var att det blandats hejvilt dräneringsvatten och gråvatten och avloppsslam i brunnarna. Nu skall då dessa separeras åt. Dräneringsvattnet kan jag visst få behålla, slammet och gråvattnet vill samhället ha av mig så dom skall skiljas åt. Men vad är vad?
Min salig far skulle ha berättat detta för mig på en minut. Han visste allt om alla gårdsrör och precis allt jag borde veta nu fanns i hans huvud. Jag är fullständigt säker på att han försökt delge mig denna kunskap, men jag hade väl förmodligen gäspat och tänkt på bilstereon. Men vänta nu….Någonstans i bakhuvudet började en tanke formuleras. Fick jag inte ett kuvert av honom engång? Sa han inte att det kommer en dag då jag kommer att behöva detta? Stod det inte dräneringar på kuvertet? In och söka i arkivet och mycket riktigt, 20 september 2013 var alltså den dag han syftat på. I kuvertet låg ritningar över alla avloppsbunnar och vattenledningar på tomten. Tack pappa!
Riktigt allt klarnade inte, för dräneringsrören var tyvärr inte inritade, men i värsta fall betyder det bara att det inte just finns några dräneringar runt husen, och i så fall borde dom fixas med det snaraste. Men det viktigaste, placeringen av alla nergrävda slambrunnar, och rördragningen fanns med.
Nu är jag lite längre, eller rättare sagt mycket längre på väg men nu skulle det då gälla att omsätta detta i praktiken när den moderna tiden slår till med full kraft. Det blir ca 100 meter dike som skall grävas på tomten, förmodligen skall något sprängas och betongrören ut från huset duger inte längre. Det är inte klokt vad bildat folk kan hitta på ibland. Hoppas dom i varje fall haft vett att lämna korrekt information till eftervärlden. För det hade i alla fall min far.
Den ser inte mycket ut för världen – men för den frågande är den en skattkarta
… än bondelivet handlar dehär om, men det är en rätt så vanlig dag för mej ändå. Att åka ”sverigebåt” hör till vardagen mer än det är ett äventyr.
Dra ur stöpseln. Lite det skulle man behöva göra känns det som. Så allt stannar, så man kan fara bort två dagar utan att fåren rymmer, far ombland, så de har mat och vatten och, och, och… Nu gjorde jag det på sätt och vis två dagar för att fara och hämta Mathias till Geta. Hemma var det att jobba ikapp för att kunna fara bort två dagar. Och så ringde klockan 05.00 på morgonen. Tidigt, båten går inte före 08.45, men annars hinner jag kanske inte ta mej till färjan som går halv 7 tiden, och där gäller det att helst vara med näsan på klaffen, i alla fall om man som jag inte har förtursskylt. Förturskön var mycket längre än ”vanliga” kön. Men, jag rymdes med. Tur det, följande färja går en halvtimme senare och då är det knappt med tid att hinna till incheckningen i tid. Dessutom brukar det kunna vara än värre med bilar till 7ans färja, missar man den… Ja, då är det inte roligt om man ska med båten till Åland. Nåja, jag hann och rymdes med, ca 8 bilar skulle det ha rymts till och jag konstaterade att det minsann nog är en levande skärgård vi har, i alla fall är folk aktiva, nästan dygnet runt. 🙂
Trafiken in till Åbo löpte smidigt och väl ombord tog jag mej en kaffe och smörgås. Jag satt i allsköns ro och tittade på medan det nyligt ombordstigna bändet plockade upp sina instrument. Jag drack lite försiktigt. Nog var det Kaffe minsann nog. Med stort K! I priset ingick en påtår …
Medan jag satt och tuggade på min rågsmörgås tassade tanterna och farbröderna på med sina brickor, log och hade hur trevligt som helst. Någon träffade bekanta, i ett bord räknades det febrilt ut delningen av kvittot med papper och penna, och till och med några barn skymtade man emellanåt i bollhavet. I högtalarena började det ge an med love hurts. Ding dong… Bästa passagerare … välkomna…. osv. Ja, samlings platserna känner jag till, och tur är det, för blandat med love hurts blev det lite soppa och mer knepigt blev det att höra ens vilket språk nödsignalerna precenterades på när bändet tydligen fått ihop plockat sina instrument och började överrösta både love hurts och kaptenen med – Yksikaksiyksi, bombombom, tsetatsetaäxxäxx….
Nä, det här är nog annat än frukosten där hemma där man kan höra regnet falla på taket i farstun. Men jag sörplade ur min kopp, påtåren blev odruken… Jag gick för att uppsöka ett eluttag. Så passerade vi ”pissisgrund” och tuffade vidare ut på Erstan. ”Pissisgrund” har jag hört talas om sedan jag var liten, det är en liten holme just utanför inloppet till Åbo. Där steg utskärsborna förr,( på den tiden när man rodde och seglade,) iland för att uträtta sina behov före de for in till Åbo för att sälja och handla. Inne i åbo kunde man ju inte stå/sätta sej i vilken knut som helst, därför tog man iland i pissisgrund före man for in till stan.
