Vi odlar utsäde för en lokal utsädesodlares behov på en del av arealen och den här odlingen innebär en viss extraspänning så här års när resultaten av provtagningen börjar droppa in. Oavsett var man odlar påverkar väderlek och odlingsförhållanden skördens storlek och kvalitet, men för utsädets del finns det ett par kvalitetskriterier till vilket gör den odlingen ännu mer känslig.
Det viktigaste kvalitetskriteriet för utsäde är grobarhet, om inte fröna gror är de rätt värdelösa till utsäde. På den punkten var fjolhösten inte den bästa tänkbara. Vått och fuktigt kring skörden riskerar att sänka grobarheten, vilket är precis vad som hände. Normalt skall godkänt och certifierat spannmålsutsäde ha en grobarhet på minst 85% (d.v.s. minst 85% av fröna skall gro) och för havrens del var det många partier som nådde den nivån. Faktum är att Evira som övervakar utsädeshandeln var tvungna att sänka kraven för att havreutsädet skall räcka till i vår. 2013 godkänns undantagsvis partier med en så låg grobarhet som 75%. Det låter kanske inte så mycket, men såna här lindringar är rätt ovanliga.
Ett annat viktigt kriterium är renhet. Om man köper havreutsäde skall det vara havre, inte en massa vete, korn eller andra växter. Här är kraven rätt höga, i ett prov på 500 g får finnas ett (1) korn av något annat sädesslag. Flyghavre som är ett rätt besvärligt ogräs får det inte finnas ett endast frö av, då kasseras hela partiet.
Enligt årets provtagning klarade sig vår havre med ett nödrop och kornet med bravur. Havren hade grobarhet 79% och provet innehöll märkligt nog ett vetekorn, d.v.s. med normala krav hade det här partiet inte godkänts. Kornet däremot hade en grobarhet på 93% och var helt fritt från andra spannmålsslag. Nu skulle det kännas bra att sprätta med hängslena och hävda att man är en nedrans till bonde, men faktum är att resultatet till stor del beror på den som sköter rensmaskinen i utsädespackeriet. Fast lite belåten tänker jag ändå tillåta mej att vara… 🙂
Efter två veckor verkstadsarbete natt och dag (nåja, jag körde bara med två skift och sov litet också) är man i skogen igen. Den här gången med Belarus och gamla lastaren – med en massa nya svetsar. Det är fint – jag hade nästan glömt hur bra Belarusen är i skogen; Bra sikt, fungerande snurrstol och snabb hydraulik. Jag måste köra på tomgång för att lastarens rörelser inte skall bli för häftiga. Och räckvidden med utskjut är över åtta meter. Så lilla lastaren på Zetorn är mera nödhjälp. Jag har också saknat lådan för motorsågen (ovanför framhjulet) så man slipper ta in den i hytten.
Vägarna är ännu bra och starka på mossen så länge man hålls i de gamla spåren och ovanpå kvistarna. Två diken måste jag fylla med virke för att komma över men annars gick det bra att vända och köra. Och till all tur så lovar de kallt ännu i två veckor …
Det kan behövas för där finns ännu en hel del virke. På mossen finns det mest bara dåliga tallar men på dikesvallen fanns det också gran och björk som växt så det blev stock. Tallmosan är ganska långt från allmän väg så det blir en massa körande att få ut virket till tjälfri väg. Men det är mindre bekymmer att köra det till stora vägen så de kan hämta virket när som helst.
Det är ännu bästa tänkbara skogsväder. Vi har -10 grader nu och det har varit däromkring varje natt fastän dagarna har visat plusgrader. Och solen skiner som om den hade betalt för det. 10-dygnsprognosen visar minusgrader hela tiden men sedan misstänker jag att det slår om och blir varmt. Så nu är det bråttom. Som vanligt.
I år har vi nöjet att ha riktigt, levande påskpynt i form av de tre kycklingarna i hönshuset. De växer och mår och utforskar världen med stor nyfikenhet. Än så länge är de lite skygga för mänskor, men med moraliskt stöd av mamma Vanilj vågar de rent av äta ur handen.
Kycklingarna är tre till antalet, två gula och en svart. De gula börjar redan få lite antydningar till färgteckning på vingarna och verkar gå åt faverolle-hållet vad gäller utseendet. Den svarta är vi inte helt säkra på vad rasen beträffar. Mest ser den ut som en strandskata, men den teorin är väl lite långsökt. Förmodligen är det svart dvärgkochin som slår igenom, trots att mamma är helvit.
(Kvaliteten på filmklippet i länken är inte den bästa, men nån sorts bild av stämningen ger det.)
Nej, se de här handlar inte om Yohio, den som följt med svenska melodifestivalen är säkert bekant med namnet Yohio. Den som inte hört om Yohio kan säket googla, det är knappast så många som missat han/hon/hen.
Men Iohio var det tal om, mitt i allt slog det mej en dag i fårhuset, att nämen de e ju Yohio, fast med i – Iohio. ”I” är årets bokstav i fårhuset. Likheterna var så slående. Lammet är ljust, ordentligt ”sminkad” kring ögonen, teckningen över resten av kroppen var lite ”crazy”, lite ”udda fågel” över hela honom… Likheterna kanske tog slut där… ja, sjunga kan han ju, men på sitt eget sätt, inget ”heartbreake hotel” här, mer ett försiktigt ”-bjjeäää…” 🙂
För två veckor sen var det dags för årets skidäventyr i form av långloppet Birkebeinerrennet i Norge. Fyra dagar ledigt hemifrån i gott sällskap av likasinnade skidvänner borde väl vara lämplig avkoppling från jobbet där hemma, eller?
Att det varit lite tyst härifrån beror inte på att jag behövt så här pass lång tid på mig för att återhämta mig, men närapå nog 🙂 Hade så klart studerat banprofilen redan tidigare i vinter och konstaterat att det nog inte skulle vara så dumt med lite backträning, men var hitta tillräckligt stora backar här i plattlandet.
Så här beskrivs banan på rennets hemsida:
”Start er på Thingstadjordet 3 km vest for Rena sentrum (280 moh). Løypa går gjennom skog i stigende terreng frem til Skramstadsetra (9 km, 640 moh). Videre i slak stigning i glissen skog oppunder Dølfjellet (13 km, 820 moh) og ned til Dambua (17 km, til 760 moh). Løypa fortsetter videre vestover i slak stigning over Raudfjellet (20 km, 880 moh). Videre forbi Nysætra i småkupert skoglendt terreng ned til Kvarstaddammen (27 km, 660 moh). Fra Kvarstad går løypa i jevn stigning i skog opp mot Midtfjellet (33 km 910 moh). Herfra i åpent og lett fjellterreng til Sjusjøen (41 km 880 moh). Fra Sjusjøen går løypa gjennom lett skogsterreng, utforkjøringer og flatere lende ned til mål på Birkebeineren Skistadion i Lillehammer (54 km 490 moh). Ca 20 km av løypa går i fjellterreng, vesentlig snaufjell.”
Det gick med andra ord 540 m uppför de första 13 kilometrarna och redan där började musklerna fram på låren ge upp. Tack vare några veckors ”props”-bärning i skogen var det inte så stora problem med frånskjutet (avsparken) i skidsteget men vad hjälpte det när man inte fick benet framdraget tillräckligt snabbt för att få rytm i åkningen. Backarna var i övrigt skidbara och spåren fina men ”plattlänningen” fick till sist börja ”gå” uppför backarna och se på hur norrmännen likt Johaug och Northug ”flög” förbi. Uppe på kalfjället fanns det några parstakningspartier och där kunde man ta om några av dem som flugit förbi i backen då dom fortsatte med sitt diagonalande. Men i följande långa backe från Kvarstad till Midtfjell flög dom förbi igen. Sen hjälpte det inte hur mycket Erik manade på mig från sin plats på skidspetsarna, det blev att ”gå” igen.
”Ta i nö papp” manade Erik från skidspetsarna……
Skidorna fungerade fint så dem kan jag inte skylla på denna gång. En ”kaktus” i halsen fick jag lagom till avfärden hemifrån och den blev inte bättre efter natten på golvet i den väldigt välventilerade ungdomskolen, lite snor i skallen gjorde att det knastrade i öronen och gav lite dålig balans tills det med en smäll ”lossnade” vid trädgränsen. Antagligen på grund av förändring i lufttrycket. Men i övrigt kände jag mig relativt frisk. Hann tänka att jag nog börjar bli för gammal för dylika prövningar men fick höra sen efter loppet att den äldsta åkaren som genomförde loppet var 94 år så inte ens det argumentet passar in 🙂 Luften uppe på fjället gjorde tydligen gott för i mål var kaktusen borta och snoret hade försvunnit ur skallen.
Oroade mig också lite för de branta utförsbackarna ner till skidstadion i Lillehammer, dom kunde också utgöra en prövning för plattlänningen. Men förvånansvärt bra gick det där, i mitt tycke mycket bättre än för de lokala skidarna. Jag hölls på benen i motsats till många av de andra 🙂
Nåå, deltagandet är ju frivilligt och mest tävlar jag med mig själv och jag kom ju i mål till sist vilket känns nog så tillfredställande även om jag inte var riktigt tillfreds med tiden. Men till och med tiden blev lite bättre efter att jag konstaterade att jag slagit Björn Dæhlie med 3½ minuter.
Att loppet hör till de tyngsta jag genomfört behöver väl knappast tilläggas men det var nog tungt för alla de andra också för jag förundrades över hur tysta och sammanbitna åkarna var under loppet. Har ju den uppfattningen att norrmännen är språksamma av sig, men sällan fick man något svar när man försökte prata med de övriga deltagarna.
Trött men ändå nöjd i mål efter ett av de tyngsta lopp jag deltagit i…..
Bondegener
Efter tre dagar och ytterligare 30 km skidåkning dagen efter loppet bänkade vi oss i flyget hem. Råkade få tag i tidningen ”Dagens näringsliv” på flyget och läser där att för att lyckas i Birken bör man helst ha bondegener i blodet, att de flesta av klassvinnarna är uppväxta på gård. Likaså är ju Johaug, Northug och flertalet av de andra norska toppåkarna uppväxta på gård. Men vad gör just bönder så goda skidåkare?
Häromdagen körde jag hem ett par lass rundbalar inför påsken. Rundbalar är överlag ganska hårda och formstabila, men om de är gjorda av väldigt vått eller kortstråigt foder kan de bli lite mjuka (som stora mozzarellaostar). Det här gör att de blir en aning opålitliga i transporten, det finns en viss risk att man kan hamna att stanna längs vägen för att möblera om i lasset. Just det parti foder jag använder för tillfället hör till den mer opålitliga kategorin.
Hemvägen från åkern går längs riksväg åtta och det kändes inte helt lockande att riskera att få stanna upp längs den för att korrigera lutande balar. Därför valde jag att ta en liten omväg längs gamla riksvägen som löper parallellt med riksåttan. Den vägen är lite längre, betydligt krokigare men också mindre trafikerad vilket kändes som en fördel i sammanhanget.
Sedan jag senast körde den vägen med traktor och lass för några år sedan har vägen förändrats en hel del, bl.a. har en järnnvägsövergång ersatts med en underfart. Den där underfarten är väl inte direkt den högsta i kommunen, men det borde inte vara några problem att få ballasset att rymmas. Borde inte.
Transporten gick hur bra som helst, de befarade formsvagheterna i balarna lyste glädjande nog helt med sin frånvaro. När underfarten dök upp inom synhåll noterade jag varningsskylten med texten ”3,5 m”. Inga problem, traktorn är c. 2,7 och lasset är bara lite högre än den. Fast vänta nu, exakt hur mycket högre är det?? Ungefär samtidigt som traktorn rullade in i tunneln insåg jag att det åtminstone är en halvmeter som skiljer. Det här kan bli trångt..
Som tur är hände inget och eftersom nån annan trafik inte syntes till beslöt jag mej för att stanna och kolla hur mycket marginal jag hade. Den var betryggande, måste ju röra sig om minst 3-4 frimärken.
Och tur var väl det. Det hade varit måttligt roande att gå till byahistorien som ”han som kilade fast ett ballass i järnvägsunderfarten”. Stället hade förmodligen fått heta ”Björklunds undergång” i åratal…
Notera annars märkena i taket på tunneln. Nån har kommit från andra hållet och inte haft fullt så tur som jag hade.
