Reläodling

Våren kommer närmare för varje dag och det börjar vara dags att spika grödorna för nästa odlingssäsong.  En sak vi tänkt prova i vårt växtodlingssamarbete är höstrybs och idag införskaffades utsäde för det ändamålet.

På våra breddgrader odlas rybs normalt som vårsådd, d.v.s. man sår den på våren och skördar till hösten. Höstrybs är höstsådd, alltså sås på hösten, övervintrar under snön, växer följande sommar och skördas följande höst. Fördelen är att tröskningen infaller betydligt tidigare än för vårrybs samt att skörden borde kunna bli lite större. Nackdelen är förstås övervintringen, det finns inga garantier för att rybsen klarar vintern.

För att göra det ännu lite intressantare tänkte vi så rybsen på våren tillsammans med vanligt korn, s.k. relägröda. Man plöjer och harvar som vanligt men sår sedan både korn och rybs i samma körning. Kornet växer upp snabbare och skördas första hösten, höstrybsen får övervintra och skördas nästa år. Om det lyckas får man alltså skörda två gånger efter samma vårbruk. Om det går åt skogen har man ”bara” förlorat rybsutsädet och det är en rätt liten risk i förhållande till den möjliga vinsten. Redan bränsleinbesparingen gör det här lite småintressant.

Det finns en hel del forskning på området och en del andra odlare i våra trakter har redan sysslat med det här i några år, så helt utan hållpunkter är odlingen inte. I Sverige har det gjorts en del försök med att så höst- och vårvete i samma körning och även det förefaller att funka, åtminstone ibland. Det här är onekligen lite intressant och det skall bli riktigt spännande att se hur det hela utfaller.

Lammkoll

+3+2+3+1+3+3+2+1+3 … minus 3. Vad blir det? Svar: Antalet lamm för tillfället.

Överlag har det löpt smidigt i år… hittills. Har bara assisterat vid en lammning när det var lite trångt om saligheten. Lammet kom med högerfot och nos först och vänsterben låg bakåt. Men det var inga större problem, tog lite tid bara. Annars har det väl hittills gått sådär lagom, men man ska verkligen inte ”ropa hej”, det är en bit kvar tills alla är lammade.

Några tecken på schmallenberg-viruset har inte synt till, och bra är det. Lammen är av blandad storlek, 3-dagar vikten är allt från 2,8 kg till 3,8. Mycket bagglamm och få tacklamm, flest bruna, bara två vita. Men, som sagt, långt kvar. För tillfället är det som om dom skulle hålla igen lite, har till och med lammningsboxar tomma, dom som fötts är alla så stora att dom kan bo sambo. Det är ju trevligt just nu, men till lika så kommer det väl en lamm-boom i något skede. Brukar vara lite så, att det först kommer det droppande någon nu och då, sen lammar nästan alla på en gång, på bara nån vecka, och sen blir det någon eftersläntrare kvar till sist.

Kontrollen i fårhuset är stenhård och med eller utan krage måste jag hålla kontrollen där. Bara för att det står på ett papper att jag är sjukskriven kan jag inte släppa fåren. Dom och lammen behöver mej, sen får det va vad det vill med allt annat.

Till lika kan vi konstatera att den senaste tidens kyliga nätter medfört att vi även i år ”kan få vara som alla andra” en liten stund i alla fall – bil is. Det är först nu, när vintern börjat lida mot sitt slut som det första gången går att handla och åka ända hem med handelskassen … LYX! Men nu gäller det att åter en gång försöka tänka så långt man kan, det tar antagligen 9-10 månader igen innan man kan komma direkt med bilen hem, OM det blir bil is nästa år…

Bil på ytterholm
Bil på Ytterholm

Det är lite trångt om saligheten mellan alarna, men visst går det 🙂

Rusningstrafik i Tallmosan

Det börjar blir riktigt trafikproblem i Tallmosaskogen. Det är fullt med maskiner och bilar där. Förra veckan var Kamars Tage  och tog upp dikeslinjen med sin processor och den här veckan har jag kört ut virket. Men det gäller att passa på med körandet. Vägen är smal och man kan inte mötas  så ibland måste någon backa. Där rör sej traktorer, skogsmaskiner, bilar och ibland stora lastbilar med släp.

Det är riktigt träffpunkten  i byn just nu och man träffas och pratar en stund. I går hade jag en skogstraktor framför mej

skogstraktor.DSCN2152

och flera fordon bakom mej

trafik_Tallmosan_DSCN2153

Det går bra att köra ut virket men det tar en hel del tid att få vägen i skick. Jag kör på den gamla dikesvallen som är ojämn och måste fyllas med kvistar i groparna. Att köra bredvid vallen är otänkbart för man fastnar i den djupa och hårda snön genast. Hjulen malar sönder snön till pulver som inte bär och marken under snön är inte heller frusen så traktorn kan gräva ned sej hur djupt som helst om man inte är försiktig. Men får man en gång spåren uppkörda så gör den hårda kölden på nätterna vägen riktigt fin. Vi hade -26 grader i går morse. Men så finns det en hel del stubbar också som måste sågas bort för att man skall komma fram.

stobb_DSCN2149

Det är kallt ännu åtminstone en vecka men alla har bråttom för snart är det fina skogsvädret slut och då vägarna tinar så bär de inte alls på mossen. Så det är skogsarbete sju dagar i veckan som gäller.

 

Vila i fred Luppa

Den här dagen blev nog en av de tyngsta i ladugården. Luppa satt fast ögonen för sista gången .  Det var det ända rätta beslutet att göra, men svårt och illa kändes det. Hon hade ledinflammation i två ben som vi försökt behandla, men medicinen bet inte på.  I stället för att fortsätta att medicinera henne, tog vi veterinären ut idag för att ge sista sprutan åt Luppa.

Luppa blev 15,5 år gammal och producerade nästan 160.000 kg mjölk.  Hon kalvade totalt 12 gånger och flera av hennes barn, barnbarn och barnbarnsbarn finns kvar hos oss i ladugården.

Mycket har hon gett åt oss, aldrig kommer vi att glömma henne och aldrig kommer vi att få en ”ny” Luppa.  Tack ska du ha Luppa, vila i fred… 🙁

Kycklingar

Efter tre veckor (tre orimligt långa veckor enligt nioåringen) var det äntligen Dagen D. På måndagen hördes ett försiktigt men mycket tydligt tjirpp ur värpredet. Vaniljs kycklingar hade sett dagens ljus!

Under ruvningen har hon dels kastat ut ett ägg ur redet (undrar om hon visste att det var tomt?) och ett har krossats av sej själv (antagligen för att det ruttnat). I nuläget har vi två kycklingar, en gyllengul och en svart, samt ett ägg som ännu inte kläckts. Med lite tur skall det alltså kunna tjirppa ännu en gång inom nåt dygn.

De gågna veckorna har gett mej en ny illustration till begreppet tålamod. I tre veckor har Vanilj inte gjort nånting annat än ätit och ruvat. Oavsett vad som hänt i hönshuset, vilka godsaker som bjudits i foderskålen med matrester och vad de andra hönsen sysslat med har hon stannat på sin post. Äggen skall hållas varma och det har första prioritet, allt annat är ovidkommande.

Kycklingarnas ankomst har också ändrat min syn på begreppet hönsmamma. Normalt avser man med det uttrycket nån som är lite orolig och nervös för sina avkomlingar, och det är väl fullt tänkbart att Vanilj är det. Vad som är mer iögonfallande är dock hur hon försvarar dem. Vi är goda vänner normalt och Vanilj kan både sitta i knäet och äta direkt ur handen på oss, men nu verkar det umgänget vara bortblåst. Så fort jag kommer nära redet hackar hon mej i händerna och det med besked. Jag flyttade henne och kycklingarna från värpredet till en mer skyddad vrå och utan handskar på händerna hade den manövern nog inte låtit sej göras. Hårda tjejer, de där hönsen.

 

Nacken… igen…

badunks…. badunks… badunks……

Det ömmar, smärtar och värker på en och samma gång i vänster arm. Fingertopparna är smådomnade och man är lika försiktig var gång man tar i nånting, ska det göra ont i fingrarna… men det gör det inte, det är inte sjukt, bara så konstigt… Det promenerar på mina nerver… bokstavligen! Nerv i kläm.

Men vad har hänt?

Tja… för dumt huvud fårkroppen lida heter det ju… och jo, stämmer, och det gör jag. Att ”komma dit jag är idag” var inga problem, det gick ungefär till såhär:

Januari och februari småflunssig och snuva som kom och gick nonstop. När jag just kände mej bättre och började grejja på lite mer så kom flunssan tillbaka som en bumerang. Jag höll mej lite lugnare, såg till så jag inte blev kall och så blev det bättre. Började grejja och så kom bumerangen tillbaka igen tills den en dag bosatte sej i mina bihålor. Kur 1. huvudet kändes som ett enda stor bowlingklot och släppte aldrig, kuren tog slut och trycket i huvudet var i princip oförändrat. Kur 2… Dunderkur. Och jag tänkte, jag måste hållas stilla! Så jag gjorde bara det som var nödvändigt, inget annat – mata fåren morgon och kväll. Frid och fröjd om inte det vore så att jag, småblåst som jag är, alltid håller i högaffeln som jag måkar ensilage med på samma sätt… Och så blev det lite aj i ryggen… Tänkte inte så mycket på det… Inte blir det så farligt, jag håller mej stilla bara och gör inget annat än ger mat åt fåren. MEN, det var ju just det som var det tokiga… att arbeta i samma ställning morgon och kväll och inte göra olika jobb och rörelser så ”slitaget” skulle bli mer jämnt, vänster hand längre ner, höger uppe i handtaget och så sträcka ut vänster arm, ”greppa” ensilage och draaa… Aj aj.

Aj aj förvandlades till AAAJJJ! Och jag kände igen känslan som kröp ut i armen och jag raka spåret till fysio och läkare. Hem med nack-jomppainstruktioner, nya fysio tider och mera brickor med piller att knäcka och knapra. + 12 dagar sjukskrivning… PAPPA!!! HJÄLP!

När man inte sover på natten, går med ständig värk i armen, matlusten kryper ner till en obefintlig nivå och det till lika förvandlas till kaosartade förhållanden i fårhuset emellanåt vet man inte riktigt vilken fot man ska stå på. Gör jag något på dagen, något mer än lagar mat, äter, jomppar nacken, tar några promenader, byker en maskin byk, och lite sånt, så tycker nerven i nacken inte alls om mej, och jag ligger sömnlös till mitt i natten tills jag somnar för att jag är så trött och slut, inte för att jag finner frid och ro att sova.

Tack gode gud så hjälper pappa mej med att mata fåren. Men inte kan jag hållas därifrån ändå, det är ju mitt i lammningen!

Men, det är på bättringsvägen. Jag försöker vara flitig att jomppa, och gör små framsteg varje dag, men det tar tid … tid det måste få ta, men som jag egentligen inte har, MEN, har jag inte hälsan och kroppen i skick så behöver jag inte ha någonting annat heller…