Bak i huvudet finns några årtal evigt inprogrammerade. 1987 när inget vårbruk var påbörjat 1. juni. 1992 när en bekant gick framför tröskan med en räfsa och lyfte upp liggsäden så trökan kunde ta upp helst något lite. 2004 när jag torkade vetet i 32 timmar är några av dem.  Nu läggs 2012 till denna föga smickrande hög. Däremot finns det en sak som skiljer 2012 från dessa övriga, men mer om det senare.

De flesta tycker ju att sommaren 2012 regnade bort, och må så vara, men åtminstone för mitt hemmans del var nog inte sommarregnen det som var mest irriterande. Låt oss ta det från början. Jag sådde vetet i onödigt kall jord den 7. maj. Den 8. maj regnade det småspik och det höll på i flera dagar. Det kom sådana mängder att vattnet inte åkte ner utan blev kvar som ytvatten och man oroade sig för att kornen skulle börja ruttna i vattnet. Problemet som sedan kom i kölvattnet på detta var skorpbildning. Namnet säger vad det är, när en finfördelad ytan blir våt slammar den igen och blir som asfalt. Olika sädesslag har olika förmåga att ta sig igenom denna skorpa, kornet är bäst i det avseendet. Några dagar efter regnet var skorpan så hård på vetet att det inte gick att gräva upp kornen med bara händerna och oron började tillta.

Brodden kom dock upp och vi började vänta på värmen. Den kom aldrig. Nyttoväxterna behöver ljus, värme och vatten. Början på sommaren var ganska bra, vädret i början på juni var helt ok och den ack så viktiga besprutningstiden kunde genomföras i absolut optimala förhållanden. Sen var det slut med det. Av och till regnade det, ibland regnade det inte. Värmen kom aldrig. Enligt mina anteckningar låg vi hela sommaren 10-15 dagar efter tidtabell och när vi försenade började fundera på tröskning kom regnet. Det regnade efter ett noga uppgjort schema. Två dagar regn, en dag uppehåll. Två dagar regn, en dag uppehåll. Så såg augusti ut.

När vi skrev 1 september hade jag inte tröskat ett strå och det har inte hänt sedan jag började 1990. Hela trösksäsongen blev ett enda jagande av trösktillfällen som kom och -oftast – gick.

Vad var det då som gjorde säsongen så konstig. Jo det faktum att trots de dåliga förutsättningarna och det myckna regnet så blev resultatet riktigt bra. Min havreskörd stannade på 5450 kg/ha och det måste man vara nöjd med. Hl vikten på kornet var 67 och det är det bästa jag nånsin haft. Vetet är ännu ett oskrivet kapitel men torklängderna har varit under 10 timmar och det får anses acceptabelt. Förvånansvärt bra har marken också burit arbetsmaskinerna. Bara på de allra blötaste ställena har spåren blivit kvar efter tröskan.

Nu är jag nog medveten om att det varierat kollosslat med resultaten. Bara några 10 km söder om oss i Lappfjärd kom det i slutet på juli sådana skyfall att åkerväxterna direkt förstördes och det är ju ett elände för dom som drabbas. Icke-jordbrukare brukar vara snabba att hänvisa till skördeskadeersättningar i dylika fall, men om man skall leva på sådana blir det nog knappt råd att ha luft i däcken. Skördeskadeersättning låter bättre än vad det är.

Nu den 25. september har jag ca 3 ha vete kvar på åkern. Tre ha tar två dagar för mig att få bort. I Övermorgon skall det återigen komma störtregn och förstöra nattsömnen. Det är alltså tveksamt om allt kommer att var under tak innan oktober gör entre. Helt klart är att det kommer att finnas otröskad spannmål i Närpes i oktober, så mycket är nog kvar ännu på åkrarna.

Detta är f.ö en bild på en utsikt som man INTE vill ha från tröskbalkongen.

 

Det har varit bråda tider. Tröskandet kom igång sent och så har det droppat litet då och då. Inte många millimetrar men det har inte varit bra för nerverna som annars också är spända den här tiden på året då hela årsinkomsten för jordbruket kommer in – eller inte kommer in.

Så gick tröskan sönder. Det händer förstås just under den brådaste tiden. Inte går den sönder under resten av året då man skulle ha bättre tid att reparera den. Nu var det en axel till skakaren som brast. Inget under förstås eftersom en rörelse fram och tillbaka är det värsta för metall. Den brast alldeles bakom en gummibussning så det var omöjligt att se sprickan på förhand.

Till all tur var det mitt i veckan så det var bara att ringa grabbarna på Agrimarket i Borgå och axeln kom nästa morgon. Men då hade det redan börjat regna så det blev uppehåll i tröskandet. Speciellt glad blev man inte av tiodygnsprognosen som hade droppar varenda dag. Då var bara en tredjedel tröskad ännu. Till all tur så blev det inte så mycket regn så den gamla torken körde vi full då tröskan var reparerad.

Sedan kom det igen regn. Och riktigt ordentligt fastän prognosen lovat någon enstaka millimeter. Men jag har varit upptagen med att tömma nya torken på flis för att få rum för resten av vetet. Och då blev det ”daambarbeit” (dammarbete). Det var första gången vi använde det nya flislagret. Två vintrar hade jag kört flisen direkt från torken till flismataren men nu behövs alla plåtyta för vetet.

Man planerar och funderar och ibland blir det fel. Det fanns nog fina luckor från torken till flislagret i samma hus men de visade sej vara alldeles för små. Då jag skulle skuffa ned flisen med den stora Zetorn och frontlastaren så märkte jag inte ens att skivor och allt strök med. Den stora Zetorn är alldeles för tung för att man skall märka att det tar emot. Troligen kan man köra omkull ett hus utan det känns alls. Jag är van vid gamla MF65 från 1960 med lilla Jameslastaren som minsann inte orkade köra omkull nånting.

Nåja, det vara bara hårdkartongskivor så de är lätt utbytta. Men det blev en massa skyffelarbete för att få flisen genom de små luckorna. Små och små – de var 60×200 cm – men det räckte inte till för den stora lastaren. Svetten rann och dammet klibbade men gymfaktorn var hög.

Flis är lätt men den rinner inte alls. De fyrkantiga flisbitarna fastnar i varandra och bildar en stenhård vägg. Förr försökte jag ta loss den med järnspett och stålskyfflar tills jag insåg att det lättaste var att sparka lite nerifrån uppåt. Då lossnar flisen och rinner snällt ned …

I alla fall var jag glad att jag byggt en körbar tork. Om jag hade varit tvungen att för hand skyffla hundra kubikmeter flis ända upp till 14 meter (torkens bredd) så hade jag fått ge upp. Nu kan jag åtminstone skuffa flisen med frontlastaren fram till luckan – som nästa år kommer att göras dubbelt eller tredubbelt större så man kan skuffa flisen hela vägen ned i flislagret med traktor.

Gissa om det var skönt med bastu på kvällen efter flisskyfflandet …

P.S. Vetet var ganska torrt. I början 24 % och de senaste lassen kring 21 %. Det har något år varit så vått att mätaren slagit i botten (över 27 %).