Väva!

Kvällarna börjar bli långa, det blir mörkt redan vid 8 tiden, och någonting måste man pyssla med, och omväxling förnöjer ju, men, hur hade jag liksom tänkt mej det här nu då?

Om jag håller i där och sätter dit den där så faller den där, men om jag sätter foten på där och huvudet dit och … nej, nu har jag den ju baksomfram, och den där med tramp järnet skall vara i andra änden och då måste också den där och den där, där uppe svängas runt. Nu då,, nej, jag ha ju glömt den där framdragaren, äsch då.. Jag måste ha löst frambommen, den där brädan där uppe, den där nere och sen … nej, vänta lite nu, var är veven då?

Att sätta upp en vävstol ensam… Det är inte bara sådär på en kvart… I synnerhet inte när man inte riktigt kommer ihåg hur de ska va…

Jag inbillar mej att jag skall hinna väva lite i vinter. Hur jag kom på den iden har jag ingen aning om, men det börjar kännas som om det skulle kunna tänkas vara riktigt roligt nu igen, och nu är det första gången som jag har möjlighet att få upp den här hemma. Det var några år sedan jag senast hade upp väv, kanske… ja, minst 8, kanske fler… Det är ingen stor pjäs, den är liten, lätt och modern … på gott och ont. Jag fick den när jag fyllde 15år, så, inte är den kanske så ny när allt kommer omkring, men å andra sidan är den inte runt hundra, som de andra stora stolarna som vi har här på kobben. Det är riktiga stora ”tröskverk” och min lilla vävstol ser mest ut som en pingla jämfört med de bastanta damerna.

Men mattor har det nog minsann kommit ur min lilla stol också, man kanske inte riktigt får dem tillslagna så hårt som i en gammal stor och bastant, men så det räcker. Det brukar vara bättre om man spikar fast dem i golvet, kanske skulle behöva det, men jag vill inte heller riskera golvvärmeslingan som ligger under brädgolvet, så jag vet inte riktigt hur jag skall göra för att få vävstolen att stå stilla… återstår att se. Skall se om det går att få den ihop plockad först…

Om jag tar en stol och sätter under bommen, så kanske jag få ilirkat den där plankan och den där brädan, men då har jag inte händer till dom där där uppe… om jag inte sätter knäet..

Förmårrade öronlappar!

Antar att det är fler än jag som läst Landsbygdens folk om tjuren som skulle till slakt och inte hade öronmärken och.. ja, hela karusellen… De som inte läst om det, gör det och upplev en gnutta av djurägarens vardag, många frågetecken och suddiga svar…

Om det är någon som inte läst, eller kan läsa, kan jag dra bakgrunden lite snabbt. Ingolf skulle skicka tjurar till slakt, som han gjort lite nu som då, inget nytt, inget främmande, en vardagsrutin för en van bonde, som började yrkesbanan som 12-åring. De flesta slakt skickningar går utan större problem, ända tills en dag här i veckan. En tjur hade tappat öronmärkena och skulle ha dem i öronen innan han skulle skickas. Tjuren stångade omkull slaktbilschauffören, och skulle antagligen gjort vad den kunnat för att oskadliggöra de som retade honom och fanns i hans omgivning, om inte Ingolf varit påpasslig och fått en metallgrind mellan tjuren och chauffören. Det gick bra den här gången.

Ingolf är en bra bekant till mej, han bor nära Mats, de har lite maskiner tillsammans och hjälper varann när det behövs, därför vet jag att han är en handlingens man och blir inte som ett frågetecken, undrar och funderar vad som behöver göras när något händer. Det var det som räddade slaktbilschauffören den här gången. Men ja, frågan är ju kvar, hur 17 skall man göra när djuren absolut INTE får slaktas om de inte har alla lappar i öronen.

Jag kan förstå att reglerna finns. I ett stort slakteri, dit det kommer massor av djur, hundratalet, alla dagar, skulle några där i den röran sakna öronlappar skulle det vara många frågetecken att reda ut. Det går inte, det skulle bli omöjligt. MEN, när det är små slakterier, och djurägare och slakteri inte är främmande för varandra, det kommer inte in så himla många djur om dagen, så tycker man ju att katastrofen skulle vara överkomlig om ett djur som tappat sina öronlappar, kunde få ha sina ersättande lappar medskickade i en plastpåse, istället för att bönderna skall måsta riskera både liv och lem för att få dit dom eländiga små plastbrickorna! För riskera liv och lem för att få dit dem, det gör man hur man än bär sej åt! Ska man knipa ett djur på flera hundra kilo i öronen spelar det nog inte så stor roll hur sävliga och lugna de annars är eller hur de är tjudrade, knip den lugnaste ko i örat och de slår spinn! Klart det gör! Det gör ju ont! Slipper dom att röra huvudet ens några cm uppåt-neråt och åt sidorna finns risken att man blir i kläm! Vansinne kallar jag det, men, vad gör man? Utan lapp – ingen slakt!

Jag har inte samma bekymmer med mina får, som de som har tjurar. Det går att hålla ett huvud på en tacka eller en bagge stilla, krävs lite extra itag ibland, men dit brukar jag nog få lapparna, men hur skall man göra när fåren tappat lappar och det just inte finns öra att få fast lapparna i?

sönderslitet öra på fårDet här är Samarin. Hon har tappat sin lapp och en ny har jag hemma. Men, var skall jag få fast lappen? Skall jag måsta kåra in lappen in i örat på henne och fästa den inne i örat där huden är tjock och blodådror går kosromtvärs? I de sönderslitna öronsnibbarna kan jag inte fästa dem, de skulle plåga henne än mer, och vika ner örat totalt. Dessutom är ”spiken” som ska genom örat i de lappar jag har så stora, att de nästan inte skulle bli något skinn alls runtom.

Jag vet inte hur jag skall göra, lappen måste dit, men var kommer gränsen för djurplågeri in i bilden? Skall djuren måsta plågas bara för att nån viktigpetter kommit på att de måste ha lapp i örat vare sej det går eller inte? Det här är ett fall där djuret tappat lapp och örat blivit sönderdraget, men hur många sådana fall finns inte det?

Daamb å regn

Det har varit bråda tider. Tröskandet kom igång sent och så har det droppat litet då och då. Inte många millimetrar men det har inte varit bra för nerverna som annars också är spända den här tiden på året då hela årsinkomsten för jordbruket kommer in – eller inte kommer in.

Så gick tröskan sönder. Det händer förstås just under den brådaste tiden. Inte går den sönder under resten av året då man skulle ha bättre tid att reparera den. Nu var det en axel till skakaren som brast. Inget under förstås eftersom en rörelse fram och tillbaka är det värsta för metall. Den brast alldeles bakom en gummibussning så det var omöjligt att se sprickan på förhand.

Till all tur var det mitt i veckan så det var bara att ringa grabbarna på Agrimarket i Borgå och axeln kom nästa morgon. Men då hade det redan börjat regna så det blev uppehåll i tröskandet. Speciellt glad blev man inte av tiodygnsprognosen som hade droppar varenda dag. Då var bara en tredjedel tröskad ännu. Till all tur så blev det inte så mycket regn så den gamla torken körde vi full då tröskan var reparerad.

Sedan kom det igen regn. Och riktigt ordentligt fastän prognosen lovat någon enstaka millimeter. Men jag har varit upptagen med att tömma nya torken på flis för att få rum för resten av vetet. Och då blev det ”daambarbeit” (dammarbete). Det var första gången vi använde det nya flislagret. Två vintrar hade jag kört flisen direkt från torken till flismataren men nu behövs alla plåtyta för vetet.

Man planerar och funderar och ibland blir det fel. Det fanns nog fina luckor från torken till flislagret i samma hus men de visade sej vara alldeles för små. Då jag skulle skuffa ned flisen med den stora Zetorn och frontlastaren så märkte jag inte ens att skivor och allt strök med. Den stora Zetorn är alldeles för tung för att man skall märka att det tar emot. Troligen kan man köra omkull ett hus utan det känns alls. Jag är van vid gamla MF65 från 1960 med lilla Jameslastaren som minsann inte orkade köra omkull nånting.

Nåja, det vara bara hårdkartongskivor så de är lätt utbytta. Men det blev en massa skyffelarbete för att få flisen genom de små luckorna. Små och små – de var 60×200 cm – men det räckte inte till för den stora lastaren. Svetten rann och dammet klibbade men gymfaktorn var hög.

Flis är lätt men den rinner inte alls. De fyrkantiga flisbitarna fastnar i varandra och bildar en stenhård vägg. Förr försökte jag ta loss den med järnspett och stålskyfflar tills jag insåg att det lättaste var att sparka lite nerifrån uppåt. Då lossnar flisen och rinner snällt ned …

I alla fall var jag glad att jag byggt en körbar tork. Om jag hade varit tvungen att för hand skyffla hundra kubikmeter flis ända upp till 14 meter (torkens bredd) så hade jag fått ge upp. Nu kan jag åtminstone skuffa flisen med frontlastaren fram till luckan – som nästa år kommer att göras dubbelt eller tredubbelt större så man kan skuffa flisen hela vägen ned i flislagret med traktor.

Gissa om det var skönt med bastu på kvällen efter flisskyfflandet …

P.S. Vetet var ganska torrt. I början 24 % och de senaste lassen kring 21 %. Det har något år varit så vått att mätaren slagit i botten (över 27 %).

Och så blåser det…

Nämen vilken surprisan, det blåser, idag igen…

Det är som förmårrat och det promenerar på mina nerver. Varför skall det alltid ställa sej och börja blåsa vart år just när jag skulle vilja hämta hem fåren från holmarna?

Nu vandrar jag omkring på holmen och fnattar på med allt möjligt och får egentligen inget vettigt gjort. Det jag skulle behöva göra, (få hem fåren) går inte, och då slår det spinn i huvudet och inget blir gjort. Att föröka tänka framåt, vilka jobb som kommer att komma, som jag skulle kunna göra nu medan jag inväntar bättre väder går ju, men ändå ligger osaligheten i huvudet och koncentrationen uteblir.

I Geta står Mats och liksom jag, hoppar av irritation över blåsandet. Han skulle behöva blastdöda potatisen inför upptagningen som smäller igång om nån vecka, men när det blåser går inte det. Det får inte flyga omkring, det får inte regna och alla andra krav som det har på sej, för att blastdödningen skall bli lyckad.

I väntan på bättre väder stuvar jag in någon maskin för vintern, väger baggar, syltar och saftar, drar eltråd, klipper gräs, flyttar och stuvar om i frrysarna, byker och manglar, och… ja, allt vad man nu hittar på att fylla dagarna med. Har till och med snart hittat alla delarna till vävstolen, men det får nog bli en annan dags historia 🙂

Strömsö.

För TV-tittaren är väl detta program som skördat så många framgångar välbekant. För mig som sporadiskt sett endast nåt enstaka avsnitt var det med stor förväntan som jag bänkade mig framför morsans TV förra söndagen för att ta del av resultatet av ”filmandet” i grönsakslanden här i Långmossen några veckor tidigare.

Jim ger Owe och Anne lite instruktioner inför skördandet.

Innan jag går vidare måste jag väl lite pinsamt, det är ju trots allt för YLE som jag bloggar,  erkänna att jag inte har någon riktig TV. Jag har ju under många år inte riktigt haft tid att titta på TV och då den förra apparaten gick sönder under Häkkinens sista formel1-lopp i Japan oktober 2001 blev jag så led att jag lämnade den oreparerad och ringde kommunikationsverket och sade upp min TV-licens. Har faktiskt återstoden av årslicensen innestående då återbetalningskostnaden av licensen var nästan lika stor som återstående licensavgift. Undrar om medlen förräntat sig så att de kan utgöra en grundplåt för mediaavgiften när det blir så dags 🙂

Men nu åter till Strömsö och soffan hos morsan dit jag åkte för att få uppleva programmet på TV, det är ju inte riktigt samma sak att se programmet via arenan på en 20″ dataskärm. Måste nog konstatera så här efteråt utan att ha desto mera referenser till tidigare avsnitt att resultatet av filmandet översteg förväntan. Kameramannen fick allt att se så bra ut, även om det påstås att kameran inte ljuger så såg nog allt mycket bättre ut än i verkligheten. Dylika progam om något borde väl få grönsakskonsumtionen att kliva upp till nya höjder? Att Strömsö-gänget är så pass jordnära som dom är gör ju definitivt inte saken sämre 🙂 Måste väl tillägga att trots att jag inte sett många avsnitt så är dom inte helt främmande för mig, som exempel så är Owe bekant från studietiden då vi var kurskamrater ett par år och Paul har jag träffat ett par gånger i samband med närmatsprojektet där han fungerat som ”inspirationskälla”. Inspiration fick jag mig också till dels då jag under deras skördearbete av dessa experter på distans  kunde höra superlativen hagla över resultatet av årets odlarmödor . Det är ju lätt att för mig känna de dofter som Paul under tillredningen så gärna förmedlat tittarna dom är ju välbekanta även om jag också förknippar dem med hårt arbete, ett arbete som känns mycket lättare nu efter att ha hört Paul’s kommentarer. Jag vill också ge Owe fullt godkänt för hans användning av grönsakerna trots att jag brukar betona att man inte skall leka med maten 🙂

 

För dem som missade programmet i söndags går det att se reprisen i morgon lördag i Yle Fem kl 20.20 eller via arenan där den kan ses i ytterligare 25 dagar.

Om någon säger ”Magnetventil” slår jag…..

Rubriken är något överdriven. Jag har aldrig i hela mitt liv slagit någon och skulle nog inte gjort det i detta fall heller, men mentalt kändes det som om det var nära. Den enda gång jag våldfört mig på någon var på mig själv när jag i ett kontrollerat hysteriskt anfall sparkade av ett ben i foten mot däcket på grävmaskinen när den inte gjorde som jag ville. Det är dock en annan historia.

Denna historia ligger närmare i tiden och lyder såhär:

Jag vaknade härom morgonen och kände det direkt. Det var en toppendag för kvickrotsbekämpning på trädorna. Vädret var passligt, tidpunkten var passlig och kvickroten var mottaglig. Iväg till maskinhallen, koppla sprutan med tillhörande elektronik och iväg och fylla vatten. Klockan var bara 10 och detta skulle vara avklarat till 12.00 – trodde jag.

Snabb provkörning av ramperna och flödet  – check. Kontroll av skummarkörerna – funkade icke! Varför inte det nu då, dom fungerade ju hur bra som helst i somras. Eftersom skummarkörerna är orginalmonterade på fabrik så var det lite bökigt bara att öppna och komma åt styrcentralen. När den lådan var öppnad såg allt väldigt lätt ut, fyra magnetventiler och en pump. Lokaliserade snabbt och proffessionellt felet till magnetventilerna, men hur kan fyra dylika ge upp samtidigt? Mätte förstås strömmen och varje ventil fick 12.6 volt och jag fattade noll.

Nu var klockan 12. Skruvade sönder en ventil i gången och kollade dom mot traktorns el men ingen respons. Till sist blev jag desperat och tog bort kolvarna ur mangetventilerna för att få ständigt flöde som nödlösning. det gick inte heller, givarna fungerade tydligen inte utan mottryck

Nu var klockan 14.00. Kom på att koppla vänster skummarkör förbi ventilerna och på så sätt få liv i ena markören och sedan bara köra i vänstervarv. Det fick bli så som nödlösning. Det fungerade men var bökigt att åstadkomma.

Klockan var nu 15.00 och när jag tittade på min konstiga nödlösning och mina konstigt operarede magnetventiler så gav jag upp och insåg att jag måste ringa sakkunskapen i form av Behöriga AmazoneServicen i Härkmeri. Han tyckte också att det var märkligt att fyra ventiler kollapsat samtidigt och ställde en retorisk fråga:

Visst provade du med trakton igång för dom där skall ha närmare 13 volt för att öppna?

Ridå

Jag hade alltså gjort precis ALLT i onödan bara för att jag inte kom på att traktorn skulle vara igång när man kör skummarkörerna.

Klockan 16.00 var allt återställt och klockan 16.10 började det regna.

Denna dagen – ett liv

Sätter in en bild på brottsplatsen

Fotnot: Skummarkör är alltså en mojäng som gör skumbollar som används för att markera körspår i åkern