Ny tröska ?

Tjahapp, så tillbringade jag den här dagen där man vanligen är under tröskandet, dvs. i verkstaden. Det gick bra att köra tills jag hittade ett skakarbord på åkern. Det var alltså från min tröska och det hade tappats föregående varv.

Ingen stor sak – det var bara de två fästskruvarna som hade brustit. Det behövdes inga reservdelar men för att byta ut dem borde jag skruva loss ramen för skakarbordet och ta ut den ur tröskan. Och det är ett större jobb.

I det skedet gick jag in på kaffe. Det skall man alltid göra då man får en oemotståndlig lust att sparka på tröskskrället. Just nu har jag inte tid att åka till doktorn med sjuk fot. Samtidigt kan man titta på priserna på nya tröskor så man får mera motivation att skruva och svetsa.

Vår ”nya” tröska är omkring 25 år gammal och det behövs litet skruvande och svetsande varje år. Förstås skulle det vara roligt med en ny tröska som inte går sönder så fort man börjar tröska. Men då priset är omkring bruttoinkomsten från jordbruket under tio år så är det knappast lönsamt. Även om hälften av allt man odlar blir otröskat varje år så vinner man ändå på att lappa ihop den gamla tröskan. Visst sparar man en massa tid med en ny tröska men då skall man ha nånting nyttigt att göra under den tiden – som hämtar in pengar. Att bara ligga på sofflocket och titta på den nya tröskan tilltalar mej inte.

Och så är det ju så trevligt med verkstadsarbete …

Nu har jag mest leråkrar kvar att tröska och där har det varit dålig växt i år. Även om jag har halva arealen otröskad så är det mesta inne i torken i kilo räknat. I leråkrarnas svackor är det ren missväxt och de vanligen torra ”duntarna” (höjderna) ser mycket bättre ut.  Så för leråkrarna lönar det sej inte att skaffa en ny tröska.

Före det stora regnet förra veckan så var vetet ganska torrt – omkring 21 % – men nu har det varit 29 och 30 %. Kvaliteten är troligen dålig också. Så det lutar åt fodervete men priset är ju bara 10 euro lägre per ton  så det gör ingenting. Brödvetets kvalitetspriser är sådana att man mest bara förlorar på att sälja vetet till bröd. Prissättningen är ett mysterium som ingen bonde riktigt förstår.

Om man jämför dagens ”höga” priser med 1980-talet så är vi ännu under hälften av det dåtida priset  som var omkring 40 cent/kg (utan inflationsjustering). Att börja arbeta utanför gården för att få pengar till en ny tröska verkar helt idiotiskt så det blir nog att svetsa och skruva på den gamla. På det sättet håller den mer eller mindre ihop i 25 år till och sedan får man se hur världen ser ut då. Det lär ju bli brist på mat vilket inte är helt omöjligt. Jordbruksarealerna minskar och befolkningen ökar.

I morgon kväll börjar det regna igen. Det lutar åt att det blir oktobertröskande det här året.

 

Sommaren som icke var

Bak i huvudet finns några årtal evigt inprogrammerade. 1987 när inget vårbruk var påbörjat 1. juni. 1992 när en bekant gick framför tröskan med en räfsa och lyfte upp liggsäden så trökan kunde ta upp helst något lite. 2004 när jag torkade vetet i 32 timmar är några av dem.  Nu läggs 2012 till denna föga smickrande hög. Däremot finns det en sak som skiljer 2012 från dessa övriga, men mer om det senare.

De flesta tycker ju att sommaren 2012 regnade bort, och må så vara, men åtminstone för mitt hemmans del var nog inte sommarregnen det som var mest irriterande. Låt oss ta det från början. Jag sådde vetet i onödigt kall jord den 7. maj. Den 8. maj regnade det småspik och det höll på i flera dagar. Det kom sådana mängder att vattnet inte åkte ner utan blev kvar som ytvatten och man oroade sig för att kornen skulle börja ruttna i vattnet. Problemet som sedan kom i kölvattnet på detta var skorpbildning. Namnet säger vad det är, när en finfördelad ytan blir våt slammar den igen och blir som asfalt. Olika sädesslag har olika förmåga att ta sig igenom denna skorpa, kornet är bäst i det avseendet. Några dagar efter regnet var skorpan så hård på vetet att det inte gick att gräva upp kornen med bara händerna och oron började tillta.

Brodden kom dock upp och vi började vänta på värmen. Den kom aldrig. Nyttoväxterna behöver ljus, värme och vatten. Början på sommaren var ganska bra, vädret i början på juni var helt ok och den ack så viktiga besprutningstiden kunde genomföras i absolut optimala förhållanden. Sen var det slut med det. Av och till regnade det, ibland regnade det inte. Värmen kom aldrig. Enligt mina anteckningar låg vi hela sommaren 10-15 dagar efter tidtabell och när vi försenade började fundera på tröskning kom regnet. Det regnade efter ett noga uppgjort schema. Två dagar regn, en dag uppehåll. Två dagar regn, en dag uppehåll. Så såg augusti ut.

När vi skrev 1 september hade jag inte tröskat ett strå och det har inte hänt sedan jag började 1990. Hela trösksäsongen blev ett enda jagande av trösktillfällen som kom och -oftast – gick.

Vad var det då som gjorde säsongen så konstig. Jo det faktum att trots de dåliga förutsättningarna och det myckna regnet så blev resultatet riktigt bra. Min havreskörd stannade på 5450 kg/ha och det måste man vara nöjd med. Hl vikten på kornet var 67 och det är det bästa jag nånsin haft. Vetet är ännu ett oskrivet kapitel men torklängderna har varit under 10 timmar och det får anses acceptabelt. Förvånansvärt bra har marken också burit arbetsmaskinerna. Bara på de allra blötaste ställena har spåren blivit kvar efter tröskan.

Nu är jag nog medveten om att det varierat kollosslat med resultaten. Bara några 10 km söder om oss i Lappfjärd kom det i slutet på juli sådana skyfall att åkerväxterna direkt förstördes och det är ju ett elände för dom som drabbas. Icke-jordbrukare brukar vara snabba att hänvisa till skördeskadeersättningar i dylika fall, men om man skall leva på sådana blir det nog knappt råd att ha luft i däcken. Skördeskadeersättning låter bättre än vad det är.

Nu den 25. september har jag ca 3 ha vete kvar på åkern. Tre ha tar två dagar för mig att få bort. I Övermorgon skall det återigen komma störtregn och förstöra nattsömnen. Det är alltså tveksamt om allt kommer att var under tak innan oktober gör entre. Helt klart är att det kommer att finnas otröskad spannmål i Närpes i oktober, så mycket är nog kvar ännu på åkrarna.

Detta är f.ö en bild på en utsikt som man INTE vill ha från tröskbalkongen.

 

Naturlig klövvård

Just som jag fick skrivit att det bara blåser och blåser, så kom det med det samma en dag med vackert väder och vi körde hem får en hel eftermiddag och kväll. Det som jag kunde konstatera när jag träffade fåren var att de hade mycket fina klövar allihopa. De va så fint slipade tack vare bergen på holmarna 🙂

FårklövDet här är Samarins klöv. Om sen örat är söndertrasat, så är i alla fall klövarna perfekta 🙂 Snart har ni sett Samarin i detalj 😉

Väva!

Kvällarna börjar bli långa, det blir mörkt redan vid 8 tiden, och någonting måste man pyssla med, och omväxling förnöjer ju, men, hur hade jag liksom tänkt mej det här nu då?

Om jag håller i där och sätter dit den där så faller den där, men om jag sätter foten på där och huvudet dit och … nej, nu har jag den ju baksomfram, och den där med tramp järnet skall vara i andra änden och då måste också den där och den där, där uppe svängas runt. Nu då,, nej, jag ha ju glömt den där framdragaren, äsch då.. Jag måste ha löst frambommen, den där brädan där uppe, den där nere och sen … nej, vänta lite nu, var är veven då?

Att sätta upp en vävstol ensam… Det är inte bara sådär på en kvart… I synnerhet inte när man inte riktigt kommer ihåg hur de ska va…

Jag inbillar mej att jag skall hinna väva lite i vinter. Hur jag kom på den iden har jag ingen aning om, men det börjar kännas som om det skulle kunna tänkas vara riktigt roligt nu igen, och nu är det första gången som jag har möjlighet att få upp den här hemma. Det var några år sedan jag senast hade upp väv, kanske… ja, minst 8, kanske fler… Det är ingen stor pjäs, den är liten, lätt och modern … på gott och ont. Jag fick den när jag fyllde 15år, så, inte är den kanske så ny när allt kommer omkring, men å andra sidan är den inte runt hundra, som de andra stora stolarna som vi har här på kobben. Det är riktiga stora ”tröskverk” och min lilla vävstol ser mest ut som en pingla jämfört med de bastanta damerna.

Men mattor har det nog minsann kommit ur min lilla stol också, man kanske inte riktigt får dem tillslagna så hårt som i en gammal stor och bastant, men så det räcker. Det brukar vara bättre om man spikar fast dem i golvet, kanske skulle behöva det, men jag vill inte heller riskera golvvärmeslingan som ligger under brädgolvet, så jag vet inte riktigt hur jag skall göra för att få vävstolen att stå stilla… återstår att se. Skall se om det går att få den ihop plockad först…

Om jag tar en stol och sätter under bommen, så kanske jag få ilirkat den där plankan och den där brädan, men då har jag inte händer till dom där där uppe… om jag inte sätter knäet..

Förmårrade öronlappar!

Antar att det är fler än jag som läst Landsbygdens folk om tjuren som skulle till slakt och inte hade öronmärken och.. ja, hela karusellen… De som inte läst om det, gör det och upplev en gnutta av djurägarens vardag, många frågetecken och suddiga svar…

Om det är någon som inte läst, eller kan läsa, kan jag dra bakgrunden lite snabbt. Ingolf skulle skicka tjurar till slakt, som han gjort lite nu som då, inget nytt, inget främmande, en vardagsrutin för en van bonde, som började yrkesbanan som 12-åring. De flesta slakt skickningar går utan större problem, ända tills en dag här i veckan. En tjur hade tappat öronmärkena och skulle ha dem i öronen innan han skulle skickas. Tjuren stångade omkull slaktbilschauffören, och skulle antagligen gjort vad den kunnat för att oskadliggöra de som retade honom och fanns i hans omgivning, om inte Ingolf varit påpasslig och fått en metallgrind mellan tjuren och chauffören. Det gick bra den här gången.

Ingolf är en bra bekant till mej, han bor nära Mats, de har lite maskiner tillsammans och hjälper varann när det behövs, därför vet jag att han är en handlingens man och blir inte som ett frågetecken, undrar och funderar vad som behöver göras när något händer. Det var det som räddade slaktbilschauffören den här gången. Men ja, frågan är ju kvar, hur 17 skall man göra när djuren absolut INTE får slaktas om de inte har alla lappar i öronen.

Jag kan förstå att reglerna finns. I ett stort slakteri, dit det kommer massor av djur, hundratalet, alla dagar, skulle några där i den röran sakna öronlappar skulle det vara många frågetecken att reda ut. Det går inte, det skulle bli omöjligt. MEN, när det är små slakterier, och djurägare och slakteri inte är främmande för varandra, det kommer inte in så himla många djur om dagen, så tycker man ju att katastrofen skulle vara överkomlig om ett djur som tappat sina öronlappar, kunde få ha sina ersättande lappar medskickade i en plastpåse, istället för att bönderna skall måsta riskera både liv och lem för att få dit dom eländiga små plastbrickorna! För riskera liv och lem för att få dit dem, det gör man hur man än bär sej åt! Ska man knipa ett djur på flera hundra kilo i öronen spelar det nog inte så stor roll hur sävliga och lugna de annars är eller hur de är tjudrade, knip den lugnaste ko i örat och de slår spinn! Klart det gör! Det gör ju ont! Slipper dom att röra huvudet ens några cm uppåt-neråt och åt sidorna finns risken att man blir i kläm! Vansinne kallar jag det, men, vad gör man? Utan lapp – ingen slakt!

Jag har inte samma bekymmer med mina får, som de som har tjurar. Det går att hålla ett huvud på en tacka eller en bagge stilla, krävs lite extra itag ibland, men dit brukar jag nog få lapparna, men hur skall man göra när fåren tappat lappar och det just inte finns öra att få fast lapparna i?

sönderslitet öra på fårDet här är Samarin. Hon har tappat sin lapp och en ny har jag hemma. Men, var skall jag få fast lappen? Skall jag måsta kåra in lappen in i örat på henne och fästa den inne i örat där huden är tjock och blodådror går kosromtvärs? I de sönderslitna öronsnibbarna kan jag inte fästa dem, de skulle plåga henne än mer, och vika ner örat totalt. Dessutom är ”spiken” som ska genom örat i de lappar jag har så stora, att de nästan inte skulle bli något skinn alls runtom.

Jag vet inte hur jag skall göra, lappen måste dit, men var kommer gränsen för djurplågeri in i bilden? Skall djuren måsta plågas bara för att nån viktigpetter kommit på att de måste ha lapp i örat vare sej det går eller inte? Det här är ett fall där djuret tappat lapp och örat blivit sönderdraget, men hur många sådana fall finns inte det?

Daamb å regn

Det har varit bråda tider. Tröskandet kom igång sent och så har det droppat litet då och då. Inte många millimetrar men det har inte varit bra för nerverna som annars också är spända den här tiden på året då hela årsinkomsten för jordbruket kommer in – eller inte kommer in.

Så gick tröskan sönder. Det händer förstås just under den brådaste tiden. Inte går den sönder under resten av året då man skulle ha bättre tid att reparera den. Nu var det en axel till skakaren som brast. Inget under förstås eftersom en rörelse fram och tillbaka är det värsta för metall. Den brast alldeles bakom en gummibussning så det var omöjligt att se sprickan på förhand.

Till all tur var det mitt i veckan så det var bara att ringa grabbarna på Agrimarket i Borgå och axeln kom nästa morgon. Men då hade det redan börjat regna så det blev uppehåll i tröskandet. Speciellt glad blev man inte av tiodygnsprognosen som hade droppar varenda dag. Då var bara en tredjedel tröskad ännu. Till all tur så blev det inte så mycket regn så den gamla torken körde vi full då tröskan var reparerad.

Sedan kom det igen regn. Och riktigt ordentligt fastän prognosen lovat någon enstaka millimeter. Men jag har varit upptagen med att tömma nya torken på flis för att få rum för resten av vetet. Och då blev det ”daambarbeit” (dammarbete). Det var första gången vi använde det nya flislagret. Två vintrar hade jag kört flisen direkt från torken till flismataren men nu behövs alla plåtyta för vetet.

Man planerar och funderar och ibland blir det fel. Det fanns nog fina luckor från torken till flislagret i samma hus men de visade sej vara alldeles för små. Då jag skulle skuffa ned flisen med den stora Zetorn och frontlastaren så märkte jag inte ens att skivor och allt strök med. Den stora Zetorn är alldeles för tung för att man skall märka att det tar emot. Troligen kan man köra omkull ett hus utan det känns alls. Jag är van vid gamla MF65 från 1960 med lilla Jameslastaren som minsann inte orkade köra omkull nånting.

Nåja, det vara bara hårdkartongskivor så de är lätt utbytta. Men det blev en massa skyffelarbete för att få flisen genom de små luckorna. Små och små – de var 60×200 cm – men det räckte inte till för den stora lastaren. Svetten rann och dammet klibbade men gymfaktorn var hög.

Flis är lätt men den rinner inte alls. De fyrkantiga flisbitarna fastnar i varandra och bildar en stenhård vägg. Förr försökte jag ta loss den med järnspett och stålskyfflar tills jag insåg att det lättaste var att sparka lite nerifrån uppåt. Då lossnar flisen och rinner snällt ned …

I alla fall var jag glad att jag byggt en körbar tork. Om jag hade varit tvungen att för hand skyffla hundra kubikmeter flis ända upp till 14 meter (torkens bredd) så hade jag fått ge upp. Nu kan jag åtminstone skuffa flisen med frontlastaren fram till luckan – som nästa år kommer att göras dubbelt eller tredubbelt större så man kan skuffa flisen hela vägen ned i flislagret med traktor.

Gissa om det var skönt med bastu på kvällen efter flisskyfflandet …

P.S. Vetet var ganska torrt. I början 24 % och de senaste lassen kring 21 %. Det har något år varit så vått att mätaren slagit i botten (över 27 %).