Sida 341 – Bondbloggen

Slow food i Fiskars

Hej, här är jag igen efter att jag inte skrivit på över en vecka- jo, jag skäms 😉 Jag har ingenting annat att försvara mig med, varför inte bloggen har blivit uppdaterat förutom – brist på tid. Det har varit ett enda spring på hela tiden och det bara fortsätter. Väderläken har verkligen inte varit på vår sida. Men det kan den ju förståss inte heller vara efter den fina skördesäsongen. Nu har det definitivt kommit för mycket vatten. Torrt uppehållsväder är inlämnat som önskemål, men det är visst en viss fördröjning på det, precis som för VR:s tidtabeller. Nåja, slut gnällt. Jag fick uppleva något väldigt fint under helgen 🙂

Senaste veckoslut 1.-2.10 arrangerade Slow food västra nyland en marknad i Fiskars. Marknaden skulle säkert ha gått förbi min nos, om inte Annika från Familjeliv hade ringt och bad Kenneth och mig med för att medverka i lördagens program som skulle direktsändas tillsammans med Lördax från marknaden i Fiskars.

Vi hade en tidig startt på lördagen. Varma kläder på, ungarna i bilen och bilen svängd mot Fiskars. Bra med utrymme och parkering var det 8.30 på morgonen. Försäljarna hade redan börjat ställa fram sina produkter och den sista ”finslipningen” utfördes.

Kl. 9.03 drog programmet, Familjeliv igång. Lite nervöst att stå med sändningshörlurar och mick på huvudet och samtidigt få något klokt sagt. Jag är ju van att ha Peltorhörlurarna på huvudet och vråla till musiken. Vi klarade oss med skinnet i behåll efter 1 timmes sändning. I detta skede var barnen redan i upplösningstillstånd och tycket att hade redan tagit alldeles för lång tid och efter all diskussion om sockrets vara eller icke vara tyckte de att det var dags att gå till cholkadfabriken i Fiskars och köpa choklad.

Efter promenaden och besöket till butiken, kunde vi bara kostatera att det är en perfekt plats att ordna en Slow food marknad på, miljön i det gamla bruket är av alldeles av egen klass. Det vackra vädret denna lördagförmiddag hade ju förståss också en viss betydelse.

Ett otroligt fint jobba hade arrangörerna gjort, även så producenterna. Vackra försäljningsbord och kyldiskar med kött, mjöl, grönsaker, honung, fårskinn, bröd, flingor, ja en massa produkter och de bara glänste med sin färskhet. -Direkt från producenten, ingen mellanhand.

Potatisupptagning

Det här kommer att bli långt. Att förklara hur det är att stå på en potatisupptagare är inte gjort i en handvändning, men jag skall göra ett försök. Vi tar det från början med en bild på själva maskineriet.

Detta är alltså en Grimme 75-40. Mats köpte den från Sverige för två år sedan. Potatisupptagaren dras efter traktorn som finns till vänster i bild, på baksidan härifrån sett finns bandet och upptagar billen som körs ner i marken för att lyfta upp potatisen på bandet. Sedan åker jord, potatis och allt annat som finns i kupan upp på det bandet och transporteras till en tvärgående matta som finns längst bak, till höger. På vägen skakas och rensas det bort jord och blasten som följer med upp krafsas bort av en blastmatta som också går där bakom. Vid det tvärgående bandet finns det först rullar som skall se till att potatisen föses bort från upptagarmattan ut på tvärgående mattan. Rullarna skall ställas så att jord far bort och potatisen kommer på tvärgående mattan. När potatisen kommer dit finns det ovanför en batongmatta som föser potatisen ut på rensrullar som gallrar bort jord och mindre potatis och småsten, sen rallar potatisen vidare till bandet som går från höger till vänster. De potatisarna som kommer förbi batongmattan möter en rensrulle som föser resten av potatisen ut på en parallellmatta som också går från höger till vänster. På det här bandet kommer mest jordkokor, sten och sånt, men ibland kan även någon fin potatis slinka iväg den vägen.

På bilden sett längst till vänster kommer potatisen, föses vidare till mitt i bild och kommer så ut på bandet som går rakt ”fram mot kameran”. Vid rensrullen, här till höger i bild, har det samlat sej lite blast, krafs och jord.

Nu kommer vi till området där det avgörs en hel del i potatisupptagningens kvantitet och kvalitet. Här skall det nämligen plockas bort allt som inte går att göra pyttipanna och chips på. Det som skall bort är stenar, jordkokor, gröna potatis, larvgnags potatis, ruttna potatis, potatis med mekaniska skador och ”gubbar”, alltså potatisar som börjat växa om och som ser ut som små gubbar, eller gubbar och gubbar, det finns nog potatisar i alla möjliga former, ankor, hjärtan, mumin, nallar osv, men de flesta som fått konstig form ser ut som små gubbar och radar man upp dem ser det nästan ut som om pontepinerna ur barnprogrammet drömmarnas trädgård skulle vara ut på promenad…

Tillbaka till potatisen. Dessa alla konstigheter som kommer förbi ögonen när man står och skall plocka bort det som inte skall vara är inte alltid så lätt. Är det fin sandblandad jord är det lättare, för då kommer det inte så mycket jordkokor som man måste plocka bort och då kan man koncentrera sej på att hitta gröna och skadade, men när det är lite mer lerblandad jord har man fullt sjå att för det första hitta potatisen när det kommer upp en gröt av jord, sten och potatis på bandet, och sen att vara snabb och få bort jorden för att se potatisen och sen hinna se om den har några skavanker… Svisch säger det så har hela härligheten farit förbi. Som tur är så är man flera som plockar på maskin, ensam har man inget där att göra. Men fast man är flera vill det ibland gå trögt ändå. Släpper man förbi för mycket ”fel” så kan hela potatislasset bli nerklassat till sämre klasser = sämre betalt… Så att stå på maskinen är delvis avgörande för hur likviden ser ut.

Efter att potatisen vandrat förbi några par ögon landar den försiktigt i en ”bunke”.

Här på bilden syns också tutan. Signalen går in till hytten och betyder att man vill nånting. Det kan vara så att bandet är fullt, att man måste stanna för att hinna rensa undan jord och sten och annat krafs. Då bara tutar man. Det kan vara så att man behöver få tömt stenfickan, en ficka på maskinen dit man plockar jord, sten och dålig potatis (för att man inte skall behöva kasta det kringom hela maskinen så plockar man det i fickan,) men den ska sen tömmas. Ibland oftare och ibland mer sällan, bäst är det om man inte tömmer den mitt på nån rad och på det viset tillverka en gupp som man måste köra över så hela maskinen lutar till på följande varv, men glöms den bort av chauffören är det att tuta och vifta upp och ner. Det händer sej också att det stockar till sej någonstans, då tutar man och viftar och vevar på allt vad man orkar, eller sätter händerna för ögonen….

När bunken är full töms potatisen så försiktigt man kan i ett lastbilsflak.

Hur många bunkar det går i ett flak är lite olika, men i ett vackert flak ryms det ungefär 15-16 ton potatis. Flaken hämtas bort av lastbil och körs till fabriken. Där görs diverse kontroller och prover för att se hurdan kvalitet lasset har. Men även om lasset inte håller bästa kvalitet, om de som stått på maskin inte sett alla felaktiga potatisar i jordröran, behöver man inte vara rädd att dom stampar ihop chips och pyttipanna på larv gnag och granngröna potatisar, det ser modern teknik till.

Att stå en dag, och plocka sten, kokor och dålig potatis i en svag doft av rutten potatis emellanåt är ingen höjdare. Man hör knappt sej själv, det skramlar och dundrar, men man kan inte ha hörselskydd, man måste höra om det är konstiga ljud, (= någonting har kanske gått sönder?) eller någon vill någonting. Är det torrt, (har dock inte varit problem med det i år, på gott och ont… ) fylls ögonen med en härlig gegga av damm. Skyddsglasögon… Nåja, dom klibbar också igen på en liten stund.

Anlag för sjösjuka skall man inte heller ha. Det vinglar och gungar som i ett härligare sjöslag och på kvällarna har man ibland fått hålla i sej i diskbänken när man skall diska för att inte vingla alltför mycket. Och för att riktigt berätta hur eländigt det kan vara så kan jag berätta om min hand som såg ut som om den varit med om en gummislägga. Överansträngd. Den ömmade efter första dagen, efter andra dagen var den rund, uppsvälld och öm, och de följande dagarna blev den inte mindre, men nu när jag slutat har den sakta lugnat ner sej och blivit normal.

Men, om det är så besvärligt, varför i fridens tider håller man då på med det här? Och vem utsätter sej själv för att stå på maskin?

Svaret (ur min synvinkel varför jag står där) är faktiskt så småkorkat att det trots allt är lite roligt. Det är roligt att se stora fina potatisar, se hur fort det blir en bunke, hur många bunkar hinner man den dagen? Det är som en sport med sej själv att inte släppa förbi någonting som inte hör potatis till, att försöka vara så snabb i fingrarna att man inte behöver stanna. I vanliga fall är man ganska ensam i jobbet om dagarna, men på maskinen står man några flera och så fort vändtegen kommer och banden stannar har de som står på maskinen någon minut på sej att höra senaste nytt och prata krafs och tjafs, så fort maskinen är vänd är det slutpratat. Men vem står där? De e inte många som ställer upp, men de som gör det, det är krutgummor det!

Att hålla koll hur det går för grannen är också viktigt 😉

Lugna puckar!

Idag har vi först varit i fähuset med kossorna. Seminören var på besök och seminerade en ko och dräktighetskollade två andra. Jag och Michaela blandade en sinkomix. Mellan varven hade vi lite disco i foderladan och spelade musik från traktorn. Lite roligt måste man ju få ha 🙂 Dagarna ska ju förgyllas med lite guldkant också. Efter maten tvättade vi upp en av traktorerna och fixade lite småsaker i maskinhallen; målade dyngpumpen bland annat. Inte så mycket anmärkningsvärt. Det är ganska lugnt här för tillfället då ettorna sköter det mesta av plogningen.

Något jag tycker skulle vara ganska roligt, är att vara lärare på en sådan här skola. Tänk vad mycket olika saker man skulle få göra. Det gör man väl som ’vanlig’ bonde också, men att ha så pass många människor inblandade i saker och ting skulle vara en rolig utmaning tycker jag. Kanske det är något att fundera på – jordbrukslärare? 😉

Klimatförändringen i microperspektiv

Vi kan väl alla var ense om att klimatförändringen inte är någon vän att luta sig mot i med och motgång, men det faktum att höstarna har blivit varmare och längre och det är inte precis något man gråter över som jordbrukare. Förr var det senare sorter som gällde vilket gjorde att tröskningen kom igång i början på september och skulle helst var slutförd i mitten på samma månad. Lägg därtill små tröskor som oftast var trasiga flera gånger under säsong så framträder nog problemet precis som ett problem.
Idag skriver vi 3 oktober och någon nattfrost har inte slagit mina solrosor ännu. Det är anmärkningsvärt för någon september utan nattfrost kan i varje fall inte jag dra mig till minnes.
Även om man njuter av den varma och långa hösten så kan det uppstå problem där man inte väntar sig det. I går slet jag med klimatförändringen i ett riktigt mikroperspektiv. Höststädningen av tröskan brukar ta tre dagar i anspråk. Dag ett är grovstädning, dag två finstädning och dag tre yttvätt och inoljning. I år drog det ut lite på en vecka mellan dag två och tre och det är inget ovanligt, ovanligare är dock att all kvarvarande säd i tröskan hade grott under dessa dagar.
Det var en rätt hemsk syn som mötte mig när jag attackerade Claasen på söndag morgon. Den gröna brodden stod sig visserligen väldigt fint mot tröskans gröna färg, men vad hjälpte det, den skulle inte vara där. Det är ganska omöjligt att få bort varje korn av säd hur noga man än dammsuger och blåser tryckluft, det blir alltid kvar korn under motorn, i plåtveck och dylika platser. Nu hade då alla dessa korn grott i värmen och fukten och tröskan såg mera åt som en ryamatta än ett jordbruksredskap.
Nåja, nu vet jag ju i alla fall att vetet duger som utsäde nästa år, om det gror bra på plåt bör det ju funka helt ok i god odlingsjord också.

Fasta körspår.

Har anpassat maskinparken för grönsaksodlingen så att efter att fältet är planterat så kör jag i samma spår vid besprutning, bevattning, skörd m.m. På så vis stör jag inte växterna under växtperioden. Jag brukar kalla dem för fasta körspår och för det mesta är dom också ”fasta” det vill säga hårda. Men nu när det regnat så gott som dagligen och vatten samlas i spåren blir dom några centimeter djupare för varje gång som jag använder dem. Nu börjar de spår som jag använt mest bli så pass djupa att traktorns markfrigång börjar vara utnyttjad och då blir det problem med framkomligheten.

Löften……

……..försöker jag hålla…..ibland kan det bara ta lite tid att uppfylla dem.

Joo, jag lovade ju Anki på radion att skriva om matfesten i Vasa den 17 september och visst har jag försökt ett flertal kvällar men jag har varit så trött att jag somnat innan jag kommit igång. Det börjar märkas att det varit en jobbig sommar och batterierna börjar vara urladdade men ännu återstår åtminstone en månad innan skörden är bärgad och åkrarna förberädda för vintern. Så det är bara att bita ihop och likt en Duracellkanin köra på. En bidragande orsak till extra bekymmer och jobb har varit det usla vädret med regn och rusk var och varannan dag.

På matfestdagen var det till all lycka hyffsat väder även om regnet var nära också då. Vi hade en hel del leveranser dagen innan och förberedelserna och skördandet av grönsakerna till matfestförsäljningen kom sent igång. Det blev att jobba hela natten och först vid 6-tiden på morgonen hade vi skördevagnen lastad och jag kunde lägga mig för en timme innan det var dags att söka sig till stan. Jag ville vara ute i god tid för att undvika alltför mycket trafik då vi beslöt att använda skördevagnen som försäljningsvagn. Skördevagnen med sitt 10m långa transportband och midjestyrning är inte alltför lätthanterlig i stadstrafik. Egentligen så är det inget större problem för mig att ta mig fram men den uppför sig lite annorlunda än en vanlig vagn vilket medtrafikanterna inte riktigt förstår. Dom kör vanligtvis allför nära och har alltför bråttom att påbörja omkörningar när jag håller på att svänga i korsningar och in på avtagsvägar.

En improviserad dekorering bestående av pumpor, grönkål och brasiliansk jättemajs skulle förutom försäljningsbordet sättas upp så jag ville ha lite tid för det med. Jättemajsen var egentligen lånad rekvisita för dom tillhör mina barnbarn som fått fröna av våra amerikanska släktingar. Barnbarnen tävlar med amerikanerna om vem som odlar den högsta majsen. Majs hade vi också till försäljning men dom kom inte från jättemajsen utan från vår sockermajsodling i kyrkbyn. Den liksom de övriga grönsakerna hade strykande åtgång, om det var färskheten eller den moderata prisnivån som lockade vet jag ej. Vi hade förberett oss på att mest visa upp vad som erbjuds i österbotten och diskutera kring odling och närmat. I stället blev det att snabbt betjäna kunderna som bildade kö vid ståndet. Först vid 17-tiden lugnade det ned sig så pass att jag själv hann avnjuta lite mat på matfesten.

Krafter att delta i dansen som följde på kvällen fanns dock inte och jag ville ta mig ur stan innan det blev mörkt så vid 19-tiden sökte jag mig med traktor och en tömd skördevagn hemåt. Glad var jag över de positiva kommentarerna och så här kan man ju också fira sin födelsedag. Jag är nämligen född den 17 september. (bilder från matfesten hittar ni på matfestens facebooksida)