Sida 341 – Bondbloggen

Äntligen!

På tisdagskvällen avslutades äntligen årets regntunga skördessäsong med att den sista rybsen tröskades. Med tanke på hur många gånger som jag kastat in handduken den här hösten bör det vid det här laget ha blivit rätt tunt i linneförrådet.

Den sista havren tröskades en sen kväll för förra veckan. Marken var genomdränkt, vi fick dra loss den fastkörda tröskan ett par gånger och cirka en hektar blev tyvärr oskördad. I slutet av kvällen fick en av oss gå framför tröskan och känna efter hur våt marken var för att kunna undvika de blötaste surhålen. Som tur blåste det kraftigt vilket gjorde att det inte föll nån dagg och vi kunde köra långt in på kvällen. Vi avslutade dagen 21-tiden och då blev det ännu väder över.

Med rybsen gick det faktiskt bättre, trots att den tröskades senare. Visst drog vi även nu loss tröskan ett par gånger och visst lämnade den på ett par ställen rena skyttegravar till körspår, men på det stora hela var marken faktiskt torrare. Trots det använde vi även för rybsens del metoden att ha en man gående framför tröskan på vissa delar av skiftet för att kolla att marken säkert bar. Av rybsen fick vi bara offra c. 0,25 ha som inte kunde skördas.

Hursomhelst, nu är årets tröskning avslutad. Faktum är att det är en av de sköna sakerna med växtodlingen, nämligen att säsongen alltid tar slut oavsett om det varit en höjdar- eller bottensommar. Mentalt tror jag faktiskt man mår bra av att få sätta punkt, endera glädjas åt eller harmas över det som varit och gå vidare. Och sommaren 2011 var på det stora hela bra, det är bara de senaste veckorna som varit besvärliga.

Angående det där med att ha en person som går framför tröskan och kollar bärigheten berättade en bekant att han en våt höst klarade de sista hektaren genom att hustrun gick framför och han följde efter med tröskan. Efter ett tag konstaterade han att tröskan faktiskt tog sig fram även där hustrun sjönk ner. Vis av många års äktenskap insåg han dock att hans livskamrat kanske inte vill att han påpekar att hon följaktligen har högre marktryck än en skördetröska. Vissa samtalsämnen gör man helt enkelt klokast i att undvika. 🙂

Plöjning

Igår på eftermiddagen var jag och Michaela och plogade. Vi hade en av John Deerarna och Överum-plogen. Det hade precis börjat regna sakta men åkern var ändå inte helt upptorkad efter allt regn som kommit innan. Vi ställde in plogen och började köra – av och an och av och an. 10 minuter innan kaffet – på sista varvet vi skulle köra för dagen – brakade en av sprintarna som håller fast plogen vid lyftarmen av. Detta ledde till att plogen damp ner i backen utan förvarning och gick inte att lyfta upp. Både jag och Michaela sprakade till båda två och jag som körde hoppade på bromsen. Det var bara att ringa efter förstärkning. En av lärarna kom ner med Hitech som har frontlastare och på så vis fick vi upp och fastsatt plogen igen med en ny sprint. Ingenting tog skada och det var bara för oss att köra upp traktorn till skolan och rusa iväg på nästa lektion.

Slutspurt på bygget.

Det regniga vädret till trots har det varit full aktivitet på bygget, räknade till 18 arbetande personer på gården idag. Här har monterats takrännor, isolerats mellanbjälklag, installerats kylmaskin, ventilation, styrelektronik m.m.
Att hinna serva alla med kommentarer på frågor och se till att allt monteras efter mina önskemål har minnsann hållit mig fullt sysselsatt. Samtidigt har ju arbetet med tvätt och förpackning av de morötter, som vi i gryningen hann skörda innan regnet satte stopp, också pågått. Mitt i all röra levererades dessuom ett långtradarlass med lagerlådor och det började onekligen bli trångt på gårdsplan.

Men visst är det roligt när det händer saker och jag har ju inte haft mycken tid över att förbanna det regniga vädret. Nackdelen med mycken installation på en gång är ju att nu är bordet fyllt med manualer över skötsel och handhavande av all utrustning så nu håller huvudet på att sprängas av alla tekniska termer på svenska, finska och engelska.
Ett blogginlägg så här inför sängdags kanske skingrar tankarna något så att sömnen blir god och effektiv.

Mera regn :(

Just som det efter ett par dagar med uppehållsväder började reda upp sig på fälten kommer det nya regn. Det vill sig inte riktigt just nu och trots att jag inte räknar mig till de nervösas skara så börjar magen kännas lite lös nu. Visst är det fortfarande varmt och blir det bara några dagar med blåst och uppehåll så torkar det nog upp och arbetet löper igen. Tyvärr så rullar kalendern dock vidare i väntan på bättre väder och risken att säsongen abrupt är över ökar för var dag.

Slow food i Fiskars

Hej, här är jag igen efter att jag inte skrivit på över en vecka- jo, jag skäms 😉 Jag har ingenting annat att försvara mig med, varför inte bloggen har blivit uppdaterat förutom – brist på tid. Det har varit ett enda spring på hela tiden och det bara fortsätter. Väderläken har verkligen inte varit på vår sida. Men det kan den ju förståss inte heller vara efter den fina skördesäsongen. Nu har det definitivt kommit för mycket vatten. Torrt uppehållsväder är inlämnat som önskemål, men det är visst en viss fördröjning på det, precis som för VR:s tidtabeller. Nåja, slut gnällt. Jag fick uppleva något väldigt fint under helgen 🙂

Senaste veckoslut 1.-2.10 arrangerade Slow food västra nyland en marknad i Fiskars. Marknaden skulle säkert ha gått förbi min nos, om inte Annika från Familjeliv hade ringt och bad Kenneth och mig med för att medverka i lördagens program som skulle direktsändas tillsammans med Lördax från marknaden i Fiskars.

Vi hade en tidig startt på lördagen. Varma kläder på, ungarna i bilen och bilen svängd mot Fiskars. Bra med utrymme och parkering var det 8.30 på morgonen. Försäljarna hade redan börjat ställa fram sina produkter och den sista ”finslipningen” utfördes.

Kl. 9.03 drog programmet, Familjeliv igång. Lite nervöst att stå med sändningshörlurar och mick på huvudet och samtidigt få något klokt sagt. Jag är ju van att ha Peltorhörlurarna på huvudet och vråla till musiken. Vi klarade oss med skinnet i behåll efter 1 timmes sändning. I detta skede var barnen redan i upplösningstillstånd och tycket att hade redan tagit alldeles för lång tid och efter all diskussion om sockrets vara eller icke vara tyckte de att det var dags att gå till cholkadfabriken i Fiskars och köpa choklad.

Efter promenaden och besöket till butiken, kunde vi bara kostatera att det är en perfekt plats att ordna en Slow food marknad på, miljön i det gamla bruket är av alldeles av egen klass. Det vackra vädret denna lördagförmiddag hade ju förståss också en viss betydelse.

Ett otroligt fint jobba hade arrangörerna gjort, även så producenterna. Vackra försäljningsbord och kyldiskar med kött, mjöl, grönsaker, honung, fårskinn, bröd, flingor, ja en massa produkter och de bara glänste med sin färskhet. -Direkt från producenten, ingen mellanhand.

Potatisupptagning

Det här kommer att bli långt. Att förklara hur det är att stå på en potatisupptagare är inte gjort i en handvändning, men jag skall göra ett försök. Vi tar det från början med en bild på själva maskineriet.

Detta är alltså en Grimme 75-40. Mats köpte den från Sverige för två år sedan. Potatisupptagaren dras efter traktorn som finns till vänster i bild, på baksidan härifrån sett finns bandet och upptagar billen som körs ner i marken för att lyfta upp potatisen på bandet. Sedan åker jord, potatis och allt annat som finns i kupan upp på det bandet och transporteras till en tvärgående matta som finns längst bak, till höger. På vägen skakas och rensas det bort jord och blasten som följer med upp krafsas bort av en blastmatta som också går där bakom. Vid det tvärgående bandet finns det först rullar som skall se till att potatisen föses bort från upptagarmattan ut på tvärgående mattan. Rullarna skall ställas så att jord far bort och potatisen kommer på tvärgående mattan. När potatisen kommer dit finns det ovanför en batongmatta som föser potatisen ut på rensrullar som gallrar bort jord och mindre potatis och småsten, sen rallar potatisen vidare till bandet som går från höger till vänster. De potatisarna som kommer förbi batongmattan möter en rensrulle som föser resten av potatisen ut på en parallellmatta som också går från höger till vänster. På det här bandet kommer mest jordkokor, sten och sånt, men ibland kan även någon fin potatis slinka iväg den vägen.

På bilden sett längst till vänster kommer potatisen, föses vidare till mitt i bild och kommer så ut på bandet som går rakt ”fram mot kameran”. Vid rensrullen, här till höger i bild, har det samlat sej lite blast, krafs och jord.

Nu kommer vi till området där det avgörs en hel del i potatisupptagningens kvantitet och kvalitet. Här skall det nämligen plockas bort allt som inte går att göra pyttipanna och chips på. Det som skall bort är stenar, jordkokor, gröna potatis, larvgnags potatis, ruttna potatis, potatis med mekaniska skador och ”gubbar”, alltså potatisar som börjat växa om och som ser ut som små gubbar, eller gubbar och gubbar, det finns nog potatisar i alla möjliga former, ankor, hjärtan, mumin, nallar osv, men de flesta som fått konstig form ser ut som små gubbar och radar man upp dem ser det nästan ut som om pontepinerna ur barnprogrammet drömmarnas trädgård skulle vara ut på promenad…

Tillbaka till potatisen. Dessa alla konstigheter som kommer förbi ögonen när man står och skall plocka bort det som inte skall vara är inte alltid så lätt. Är det fin sandblandad jord är det lättare, för då kommer det inte så mycket jordkokor som man måste plocka bort och då kan man koncentrera sej på att hitta gröna och skadade, men när det är lite mer lerblandad jord har man fullt sjå att för det första hitta potatisen när det kommer upp en gröt av jord, sten och potatis på bandet, och sen att vara snabb och få bort jorden för att se potatisen och sen hinna se om den har några skavanker… Svisch säger det så har hela härligheten farit förbi. Som tur är så är man flera som plockar på maskin, ensam har man inget där att göra. Men fast man är flera vill det ibland gå trögt ändå. Släpper man förbi för mycket ”fel” så kan hela potatislasset bli nerklassat till sämre klasser = sämre betalt… Så att stå på maskinen är delvis avgörande för hur likviden ser ut.

Efter att potatisen vandrat förbi några par ögon landar den försiktigt i en ”bunke”.

Här på bilden syns också tutan. Signalen går in till hytten och betyder att man vill nånting. Det kan vara så att bandet är fullt, att man måste stanna för att hinna rensa undan jord och sten och annat krafs. Då bara tutar man. Det kan vara så att man behöver få tömt stenfickan, en ficka på maskinen dit man plockar jord, sten och dålig potatis (för att man inte skall behöva kasta det kringom hela maskinen så plockar man det i fickan,) men den ska sen tömmas. Ibland oftare och ibland mer sällan, bäst är det om man inte tömmer den mitt på nån rad och på det viset tillverka en gupp som man måste köra över så hela maskinen lutar till på följande varv, men glöms den bort av chauffören är det att tuta och vifta upp och ner. Det händer sej också att det stockar till sej någonstans, då tutar man och viftar och vevar på allt vad man orkar, eller sätter händerna för ögonen….

När bunken är full töms potatisen så försiktigt man kan i ett lastbilsflak.

Hur många bunkar det går i ett flak är lite olika, men i ett vackert flak ryms det ungefär 15-16 ton potatis. Flaken hämtas bort av lastbil och körs till fabriken. Där görs diverse kontroller och prover för att se hurdan kvalitet lasset har. Men även om lasset inte håller bästa kvalitet, om de som stått på maskin inte sett alla felaktiga potatisar i jordröran, behöver man inte vara rädd att dom stampar ihop chips och pyttipanna på larv gnag och granngröna potatisar, det ser modern teknik till.

Att stå en dag, och plocka sten, kokor och dålig potatis i en svag doft av rutten potatis emellanåt är ingen höjdare. Man hör knappt sej själv, det skramlar och dundrar, men man kan inte ha hörselskydd, man måste höra om det är konstiga ljud, (= någonting har kanske gått sönder?) eller någon vill någonting. Är det torrt, (har dock inte varit problem med det i år, på gott och ont… ) fylls ögonen med en härlig gegga av damm. Skyddsglasögon… Nåja, dom klibbar också igen på en liten stund.

Anlag för sjösjuka skall man inte heller ha. Det vinglar och gungar som i ett härligare sjöslag och på kvällarna har man ibland fått hålla i sej i diskbänken när man skall diska för att inte vingla alltför mycket. Och för att riktigt berätta hur eländigt det kan vara så kan jag berätta om min hand som såg ut som om den varit med om en gummislägga. Överansträngd. Den ömmade efter första dagen, efter andra dagen var den rund, uppsvälld och öm, och de följande dagarna blev den inte mindre, men nu när jag slutat har den sakta lugnat ner sej och blivit normal.

Men, om det är så besvärligt, varför i fridens tider håller man då på med det här? Och vem utsätter sej själv för att stå på maskin?

Svaret (ur min synvinkel varför jag står där) är faktiskt så småkorkat att det trots allt är lite roligt. Det är roligt att se stora fina potatisar, se hur fort det blir en bunke, hur många bunkar hinner man den dagen? Det är som en sport med sej själv att inte släppa förbi någonting som inte hör potatis till, att försöka vara så snabb i fingrarna att man inte behöver stanna. I vanliga fall är man ganska ensam i jobbet om dagarna, men på maskinen står man några flera och så fort vändtegen kommer och banden stannar har de som står på maskinen någon minut på sej att höra senaste nytt och prata krafs och tjafs, så fort maskinen är vänd är det slutpratat. Men vem står där? De e inte många som ställer upp, men de som gör det, det är krutgummor det!

Att hålla koll hur det går för grannen är också viktigt 😉